Tristes­sen är Fn-sol­da­ter­nas fi­en­de i Ma­li.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT JOHN PALM FO­TO MA­LIN PALM

So­len gas­sar och het­tan re­flek­te­ras i den gu­la san­den där hju­len från sju ton tunga be­pans­ra­de for­don gör dju­pa spår. Mo­to­rer som mull­rar, kling­an­det av au­to­mat­va­pen som lad­das och plu­ton­che­fens or­der­giv­ning. Det är lju­det av en svensk spa­nings­plu­ton i Ma­li som gör sig re­do för att pat­rul­le­ra ett om­rå­de som för någ­ra år se­dan kon­trol­le­ra­des av väp­na­de ji­ha­dist­grup­per. I dag är si­tu­a­tio­nen bätt­re, men ter­ro­ris­ter­na finns kvar och i hös­tas var svens­ka sol­da­ter nä­ra att ska­das i ett rik­tat själv­mords­dåd. Kväl­lens upp­drag är att sam­ta­la med lo­kal­be­folk­ning­en och i bäs­ta fall få led­trå­dar kring terrorgrup­per­nas se­nas­te rö­rel­ser i trak­ten. Men i ljud­bil­den finns ock­så nå­got an­nat. Ett sound­track av pop­pi­ga be­ats som pum­pas ut ge­nom en öp­pen for­dons­dörr. In­till står grupp­che­fen Christof­fer med ena han­den takt­fullt i väd­ret sam­ti­digt som han mi­mar te­a­tra­liskt: ”Ba­by you’re a fi­rework, come on show em what you’re worth”. Och så den sar­kas­tis­ka kom­men­ta­ren från en kol­le­ga.

– Se­ri­öst, Ka­ty Per­ry? Ni är grup­pen med högst me­del­ål­der och så spe­lar ni sån här mu­sik, sä­ger han och ska­kar på hu­vu­det.

50

ME­DAN CHRISTOF­FER OCH spa­nings­sol­da­ter rul­lar in mot re­gi­onhu­vud­sta­den Tim­buk­tu för en natt­lig ope­ra­tion fort­sät­ter en helt an­nan till­va­ro, likt en pa­ral­lell verk­lig­het, in­ne på ba­sen Camp No­bel. Ba­sen är se­dan 2014 ar­bets­plats och hem åt 250 svens­ka sol­da­ter och mi­li­tär per­so­nal

” Man blir knäp­pa­re av att va­ra på ba­sen he­la ti­den än av att sät­ta sig i ett for­don och rul­la ut.”

un­der sex må­na­der långa ro­ta­tio­ner. Där finns de stän­digt brum­man­de ge­ne­ra­to­rer­na, ma­te­ri­el­lag­ret, mat­sa­len där lo­ka­lan­ställ­da job­bar, sov­täl­ten och det sto­ra gym­met. All­ting är byggt i ro­bust tält­duk, det är sand över­allt och de få fly­gen kan ba­ra ta hit det all­ra nöd­vän­di­gas­te. Här ko­kas li­vet ned till en en­kelt inru­tad till­va­ro på li­ten yta. De­ras jobb är att ska­pa för­ut­sätt­ning­ar för fred i Ma­li, men för att nå dit finns ett grund­läg­gan­de del­mål – att må bra.

full med serv­rar,

I EN CONTAINER blin­kan­de lam­por och slad­dar står Mar­ko och Si­mon. De till­hör Cis-grup­pen, de sol­dat­ut­bil­da­de It-per­so­ner som skö­ter för­ban­dets led­nings- och sam­bands­sy­stem. Al­la de­ras upp­gif­ter ryms in­nan­för Camp No­bels fy­ra mu­rar.

– Jag vill in­te på nå­got sätt ned­vär­de­ra ris­ker­na där ute, men man blir de­fi­ni­tivt knäp­pa­re av att va­ra på ba­sen he­la ti­den än av att sät­ta sig i ett for­don och rul­la ut fle­ra gång­er i vec­kan, sä­ger Mar­ko.

Den tan­ken är han in­te en­sam om. Niclas, ba­sens psyk‍ olog, är till var­dags på För­svars­mak­tens ve­te­ra­nen­het, där han i snart tio år ar­be­tat med upp­följ­ning av ut­lands­sol­da­ter. Han ser mi­li­tär­ba­sen som ett kon­centrat av po­ten­ti­el­la ar­bets­mil­jöpro­blem. I Ma­li be­står de av vär­me, sand, tung ut­rust­ning, iso­le­ring från an­hö­ri­ga, tristess och att ald­rig få en pa­us från sin ar­bets­plats.

– Vi vet vad vi ska tit­ta ef­ter. Man kan und­ra vad varmt kli­mat har med psy­ket att gö­ra, men al­la sa­ker som på­ver­kar en per­son bi­drar till en sam­lad på­ver­kans­bild, sä­ger han.

Var­je vec­ka lå­ter Niclas sol­da­ter­na skat­ta sitt väl‍ må­en­de på en ska­la mel­lan ett och tio. När en grupp anger sjun­kan­de vär­den mås­te nå­got gö­ras in­nan bubb­lor­na av miss­nö­je tillåts växa. Kanske bö­ra r bets‍ be­last­ning­en sän­kas el­ler möj­lig­he­ter­na till en me­nings‍full fri­tid för­bätt­ras.

– Just nu byg­ger vi ett ute­gym och en ny ute­plats. Är det så­dant vi ska hål­la på med i en krigs­zon, kanske nå­gon frå­gar sig, men det är det fak­tiskt. Det här vi­sar att ar­bets­gi­va­ren för­sö­ker, och ba­ra det fak­tum

att det syns att nå­gon bryr sig kan va­ra mo­ral­hö­jan­de. Vi­sad in­ten­tion kan va­ra vik­ti­ga­re än själ­va re­sul­ta­tet, sä­ger Niclas.

sig ned vid en

MAR­KO HAR SLA­GIT im­pro­vi­se­rad sitt­grupp utan­för Cis-grup­pens kon­tor. Här bru­kar han ham­na när dö­tid upp­står un­der da­gar­na. Han är 38 år och ute på sin förs­ta långa ut­lands­tjänst­gö­ring. Sto­ra de­lar av dyg­net, sju da­gar i vec­kan, går åt till jobb. Det kan va­ra sju på mor­go­nen el­ler tolv på nat­ten. Ef­ter ett natt­pass kan te­le­fo­nen ringa kloc­kan fem och då är det ba­ra att stäl­la upp. Han är ju än­då här för att job­ba, re­so­ne­rar han, och att ha en helt le­dig dag är än­då in­te önsk­värt.

– Nej! sä­ger han be­stämt. För här finns ing­et att gö­ra. På le­dig tid går jag till gym­met, el­ler tar en pro­me­nad och stop­par lu­rar med mu­sik i öro­nen, el­ler så spe­lar man tv-spel el­ler kol­lar på film till­sam­mans med res­ten av grup­pen här in­ne på kon­to­ret. Det är allt.

Han och 23-åri­ge Si­mon har fun­nit varand­ra och till­bring­ar myc­ket tid ihop. Att campli­vet lätt över­går i tristess är nå­got de bå­da är med­vet­na om men han­te­rar med ro. Ge­men­ska­pen med grup­pen, som blir sam­man­svet­sad av att job­ba och le­va ihop, är vik­tig.

– Man får ac­cep­te­ra lä­get. Sam­ti­digt gäl­ler det att va­ra li­te ak­tiv, se till att pra­ta och um­gås med folk, skaf­fa bra ru­ti­ner. Sen kan man än­då bli trött på att ald­rig få va­ra en­sam, på det kon­stan­ta su­san­det från ac:n – och så är det ju ma­ten. De kör sam­ma fem rät­ter om och om igen och den där kor­ven allt­så, den är fan in­te god, sä­ger Mar­ko.

Li­te mat­gnäll ut­lö­ser inga larm hos Niclas. Tvärtom – finns det ing­et vär­re att kla­ga på än korv­gry­tan så är det ett sund­hets­tec­ken.

de hit? Till

SÅ VAR­FÖR KOM­MER ris­ker­na, tristes­sen och den okryd­da­de ma­ten. Niclas re­fe­re­rar till en rap­port från För­svars­hög­sko­lan som vi­sar att det finns fy­ra av­gö­ran­de

” Det gäl­ler att va­ra li­te ak­tiv, se till att pra­ta och um­gås med folk, skaf­fa bra ru­ti­ner.”

hu­vud­mo­tiv, of­ta i kom­bi­na­tion: även­tyr, kar­riär, peng­ar och att få gö­ra nyt­ta. Sär­skilt unga sol­da­ter kan bli be­svik­na när käns­lan av världs­för­bätt­ring in­te är så tyd­lig som de ha­de trott.

En som in­te li­der av tan­kar om att på egen hand räd­da värl­den är den 47-åri­ga di­strikts­skö­ters­kan och fö­re det­ta am­bu­lans­skö­ters­kan Pet­ra, som har två ut­lands­mis­sio­ner bakom sig. Hon sit­ter på en stol i ba­sens ski­nan­de väl­ord­na­de vård­cen­tral och är bå­de med­ve­ten och nöjd med att ”va­ra en li­ten del av ka­kan”. Sol­da­ter­nas sko­skav, fot­svamp, mus­kel­brist­ning­ar från gym­met och and­ra häl­so­pro­blem mås­te tas om hand av nå­gon. Mår in­te sol­da­ter­na bra, då fungerar he­la freds­in­sat­sen li­te säm­re.

Det av­gö­ran­de mo­ti­vet för Pet­ra är att få ett av­brott i var­da­gen. Det som för­vå­nar hen­ne mest är det fak­tum att hen­nes val ter sig främ­man­de för and­ra.

– Ja, och vad är det för fel på dem? sä­ger hon och skrat­tar. Den där ge­nen att gå till sam­ma jobb tills man är 65, den har jag helt en­kelt in­te, sä­ger hon.

I stäl­let nju­ter hon av att få sak­na rik­tigt kaf­fe (tog slut för två vec­kor se­dan) och nä­ra och kä­ra där hem­ma.

– Man hin­ner tän­ka kring vad som är vik­tigt för en i li­vet. Det skul­le nog va­ra bra för fler att få kän­na på det li­te då och då, sä­ger hon.

UTE I DEN

än­nu sva­la mor­gon­luf­ten har spa­nings­pa­trul­len åter­vänt ef­ter en natt ute i ök­nen. For­don görs i ord­ning för näs­ta upp­drag och i mat­sa­len tar gymäls­kan­de sol­da­ter igen för­lo­rat nä­ringsin­tag.

Ägg och gröt med ling­on­sylt. Christof­fer, en 32-årig ve­te­ran med er­fa­ren­he­ter från Ko­so­vo och det våld­sam­ma Af­gha­nis­tan, vill så snart som möj­ligt ta sig till te­le­fon­bå­sen med di­rekt­lin­jer till Sve­ri­ge. Det här är förs­ta gång­en han rest ifrån en part­ner och han ring­er hem näs­tan dag­li­gen.

– Jag sak­nar hen­ne of­ta. Visst är det job­bigt ibland, men det är så jag vill ha det. För mig känns hem­läng­tan sund, den gör mig mer mänsk­lig. Jag trivs bäst så men det är ock­så för att jag ska va­ra öp­pen för män­ni­skor­na där ute. Om jag är av­stängd och hård, hur ska jag då kun­na mö­ta dem i de­ras verk­lig­het som är väl­digt an­norlun­da jäm­fört med min?

Christof­fer har gjort till sin upp­gift att va­ra en fö­re­bild för unga sol­da­ter. Det är okej att pra­ta om sak­nad, att vi­sa när man är ne­re och att ge en kram till si­na kol­le­gor och vän­ner. Macho­stäm­ning­en in­om För­svars­mak­ten har till Christof­fers lätt­nad mat­tats av se­dan han gjor­de värn­plik­ten 2004. Men det är ock­så där Ka­ty Per­ry kom­mer in i bil­den.

– Många as­so­ci­e­rar kanske mi­li­tä­ren med hård­rock, så jag tyc­ker om att bry­ta det mönst­ret li­te grand. Sen hand­lar det om att mu­si­ken ren­sar skal­len in­nan vi åker ut. När vi kom­mer till­ba­ka spe­lar jag sam­ma låt som ett tec­ken på att nu är vi tryg­ga och kan slapp­na av.

i Af­gha­nis­tan

UN­DER SITT HALV­ÅR såg han vän­ner ska­das svårt och be­fann sig men­talt sett i stän­dig kris­be­red­skap. Väl hem­ma igen gick han ige­nom en tuff pe­ri­od med ång­est och pa­ra­noi­da tan­kar. Det tog ett år in­nan han vå­ga­de öpp­na sig och på­bör­ja den rik­ti­ga läk­ning­en. Men han ång­rar in­te si­na

val. Att ha sett bå­de värl­dens grym­het och si­na eg­na sva­ga si­dor har bli­vit en per­son­lig styr­ka.

– När jag själv skaf­far barn ska det bli väl­digt ro­ligt att upp­fost­ra dem till att upp­skat­ta de små sa­ker­na i li­vet. Det är nå­got jag till hund­ra pro­cent fått med mig från ut­lands­tjäns­ten, sä­ger han.

En­ligt en stu­die fi­nan­si­e­rad av För­svars­mak­ten har svens­ka sol­da­ter som va­rit iväg på ut­lands­tjänst ge­ne­rellt en bätt­re men­tal häl­sa än ge­me­ne svensk här hem­ma. Till viss del ses det som själv­klart, ef­tersom sol­dat­grup­pen gall­rats fram ge­nom en rad fy­sis­ka och psy­kis­ka häl­so­test. Psy­ko­lo­gen Niclas fun­de­rar på om det ock­så kan spe­la roll att det är en sam­ling in­di­vi­der som al­la ak­tivt sökt sig till ut­lands­tjänst.

– Det kan fin­nas en ge­men­sam fak­tor i den driv­kraf­ten. Men det kan ock­så hand­la om att er­fa­ren­he­ter­na från ut­lands­tjäns­ten dri­vit på en per­son­lig ut­veck­ling. Att man kla­rat ut­ma­ning­en har gett själv­för­tro­en­de, vil­ket all­mänt sett är ett bra skydd mot psy­kisk ohäl­sa, sä­ger han.

på plats i Ma­li i

MAR­KO HAR VA­RIT två och en halv må­nad och det är dags för hans förs­ta le­a­ve – le­dig­het hem­ma i Sve­ri­ge. Till­sam­mans med ett ti­o­tal and­ra svens­kar till­bring­ar han tre tim­mar i den spar­tans­ka vänt­hal­len på Tim­buk­tus mi­ni­ma­la flyg­plats. 2012 och 2013 var han två kor­ta­re vän­dor i Af­gha­nis­tan som

le­a­ve- av­lö­sa­re till or­di­na­rie sol­da­ter. De sex vec­kor långa vis­tel­ser­na hann ald­rig bli rik­tigt job­bi­ga, men vis­sa för­vänt­ning­ar på hem­koms­ten ha­de än­då byggts upp un­der ti­den.

– Förs­ta tan­ken var att nu ska jag ta en dusch som va­rar läng­re än 60 se­kun­der, det tän­ker al­la, och ef­ter det läg­ga mig på sof­fan och ba­ra nju­ta. Men det räck­te med att kom­ma in ge­nom dör­ren och släp­pa ned väs­kan. Se­dan märk­te man hur jäk­la tyst och en­samt det är, sä­ger han.

När det lil­la pro­pel­ler­pla­net lan­dat på land­nings­ba­nan i hu­vud­sta­den Ba­ma­ko och Mar­ko ploc­kat si­na väs­kor i vän­tan på fly­get till Sve­ri­ge är han helt på det kla­ra med hur vis­sa sa­ker ska va­ra un­der de 14 da­gar­na på hem­ma­plan. Han ska träf­fa si­na vän­ner, och äta god mat så of­ta det går.

– Jag kom­mer in­te äta nå­gon jäk­la korv när jag är hem­ma, det är en sak som är sä­ker.

John Palm är fri­lans­jour­na­list. I Mo­dern Psy­ko­lo­gi 5/2016 fo­to­gra­fe­ra­de Ma­lin Palm zi­ka-drab­ba­de i Bra­si­li­en.

SPANING Christof­fer är ut­rus­tad in­för kväl­lens ope­ra­tion. Ef­ter sin vis­tel­se i Af­gha­nis­tan gick han ige­nom en tuff pe­ri­od men tyc­ker att För­svars­mak­ten

är bra på att ta hand om per­so­na­len.

CAMP NO­BEL Mar­kos och Si­mons tjäns­ter gör att de till­bring­ar all sin tid in­ne på ba­sen. I Camp No­bel bor 250 svens­ka mi­li­tä­rer un­der sex må­na­der långa ro­ta­tio­ner.

AKTIVERING Pet­ra trä­nar så fort hon har tid, of­ta fle­ra gång­er om da­gen. Christof­fer (tvåa från hö­ger) övar in­för lör­da­gens Fi­fa-tur­ne­ring, en av många ge­men­sam­ma

ak­ti­vi­te­ter för att bry­ta den inru­ta­de till­va­ron.

PSY­KO­LO­GI OCH IN­FOR­MA­TION Psy­ko­lo­gen Niclas job­bar till var­dags med För­svars­mak­tens ve­te­ra­nen­het. Plu­to­nen pul­sar ge­nom san­den mot Tim­buk­tu. En vik­tig upp­gift är att pra­ta med lo­kal­be­folk­ning­en för att få en

sam­lad un­der­rät­tel­se­bild.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.