”Efter två dagar går bröstsmärtorna över. I stället kommer nu vågor av rädsla”

Här är ÅSA NILSONNES berättelse om att drabbas av ett känslomässigt haveri.

EN av mina största kliniska förebilder är Marsha Linehan, psykologiprofessor vid University of Washington, i Seattle nära kanadensiska gränsen. Hon startade sin karriär inom psykiatrin som självskadande patient, återhämtade sig, blev psykolog och bestämde sig för att utveckla bättre behandlingsmetoder för människor i den situation hon själv hade varit i. Det blev till slut en terapiform som hon döpte till dialektisk beteendeterapi, DBT, som jag var med och introducerade i Sverige.

Här kommer lite bakgrund, så att ni förstår vad jag, som Dbt-terapeut, var utrustad med när paniken slog till i mitt liv.

Inom psykiatrin arbetar vi ofta med känslor som blivit så starka, eller så ihållande, att de hindrar människor från att leva sina liv som de önskar. Vanligt är att människor har ett överskott av nedstämdhet (depression) eller rädsla/oro (ångest). Vad ska vi göra då?

Marsha Linehan svarade: ”Ni måste lära patienten att bli sin egen Sobril.”

Med det menade hon att vi alla, och våra patienter i synnerhet, måste lära oss att kunna lugna och trösta oss själva. Att vi måste släppa tanken på att det behövs en yttre aktör, exempelvis en tablett eller en flaska vin, för att förändra en känsla.

”Om en unge trillar av cykeln”, fortsatte Marsha, ”då springer vi inte in och hämtar en rejäl whisky som vi häller i barnet för att det ska känna sig lite bättre. Vi kramar, blåser och tröstar. Det hjälper. Detta måste vi vuxna kunna göra med oss själva. Det måste våra patienter lära sig att göra, så att de kan hjälpa sig själva när de har det nästan outhärdligt svårt. För det är där, i det outhärdliga, som man behöver alternativ till självskadan, självmordsförsöket eller självmordet.”

HUR ARBETAR MAN då? Jag har lyckan att nu kunna berätta något om det, inte utifrån någon annans panik, utan utifrån min egen. Så här gick det till:

Allt börjar med ett kommunikativt haveri – i ett läge där jag upplever mig som helt utsatt och försvarslös misslyckas jag med att göra mig förstådd.

Det kanske inte låter så skrämmande, men våra reaktioner måste förstås utifrån våra tidigare upplevelser och vår personlighet.

Så här kommer lite bakgrund: Min första förskola var amerikansk, fast den låg i Oslo. Tydligen skrek och grät jag varje dag, i månader, när jag skulle lämnas. Jag har fortfarande minnen av att sitta tyst och ensam i ett stort, ganska mörkt rum där alla andra talar med varandra, leker och busar. Jag kunde nämligen ingen engelska, och varken barnen eller lärarna talade svenska. Jag lärde mig språket till slut, men flyttades ganska snart till en engelsk skola där mina föräldrar fick höra att jag hade ett vulgärt amerikanskt uttal. Mitt språk dömdes ut, nu skulle jag lära mig hur riktig engelska skulle låta. Hur jag talade blev viktigare än vad jag försökte säga.

Jag tystnade igen, lärde mig ett nytt uttal som dög, men jag tror att något av tilliten till språket gick förlorad redan där. Sedan blev det en fransk skola, med all undervisning på franska. Vid det här laget hade vi flyttat till Etiopien. De andra barnen talade mest amarinja, ännu ett språk jag inte förstod.

Efter det blev det svensk internatskola. Jag var fjorton och ett halvt år gammal vid det laget. Nu skulle svenska språket tas i bruk.

Jag talade kanslisvenska visade det sig, med inslag av slang från det 1950-tal då vår familj lämnade Sverige. Jag hade inte umgåtts särskilt mycket med jämnåriga på svenska, hade aldrig varit i Sverige på somrar eller jular.

Det svenska språket visade sig vara ett minfält där jag när som helst – och oftast helt oförutsebart – kunde bli utskrattad eller göra folk arga utan att ha en aning om varför. Jag förlorade min möjlighet att använda ironi och humor och referenser till sånger eller platser.

Svenska språket fick för mig där och då en dimension av hotfullhet och fara som fortfarande sitter i, och den del av min självbild som är språkligt förankrad blev skör. Jag utvecklade till slut ett slags språkligt självhat mot mitt svensktalande jag. Det kunde aktiveras snabbt och oförutsebart, särskilt i känslomässiga situationer.

Språket, som ska göra att vi kan öppna våra hjärtan för varandra, fungerade ofta inte för mig.

Detta som lite bakgrund. Jag vet inte säkert om det är relevant, men jag trodde det då, när det hände. Min uppfattning var att inget av detta

hade hänt om jag hade talat ett annat språk.

Hur som helst drabbas jag långt senare av ett språkligt, kroppsspråkligt och känslomässigt haveri mitt i en tillspetsad situation.

När det händer blir min första reaktion flykt.

Jag kan inte stanna kvar inomhus, måste ut, bort. Även om det hade varit snöstorm och dålig sikt och minus 25 grader hade jag ändå kastat mig iväg, det var som om huset hade brunnit eller en jordbävning hotat att jämna det med marken.

Tankeverksamheten går på tomgång. Hela hjärnan verkar upptagen av att processa upplevelsen av att ha fallit ner i ett gigantiskt tomrum där allt är avvisande. Jag känner mig desorienterad, främmande för omgivningar som egentligen är bekanta, men som just nu ser annorlunda ut: Större, mörkare, med detaljer som jag inte har lagt märke till tidigare.

”Hittades förvirrad utanför Grand Hotel”, kunde det stå i journalen på akuten. ”Inkommer med polis.”

Är jag förvirrad? Mitt i mitt ovana och mycket obehagliga tillstånd testar jag mig själv.

Tid? Jag vet vilken dag det är, vilken månad, vilket år. Även vad klockan är. Så bra. Rum? Jag vet var jag är. Person? Jag vet vem jag är. Slutsats: Jag är rädd och överraskad och ledsen och överväldigad av en upplevelse som jag inte förstår. Jag upplever en isande förtvivlad övergivenhet. Mina inre organ känns sandpapprade, uppruggade på ett oklart sätt, hur kan det kännas så? Men jag är inte förvirrad. Alltid något. Så småningom går jag hem igen, så upptagen av det som händer inom mig att jag antagligen ska vara tacksam över att det inte kom en bil mot mig i hög hastighet. Jag är inte helt säker på att jag hade kommit på att flytta mig, och det skrämmer mig.

Då vet jag i alla fall även det – jag vill inte dö. Det är också ett litet plus. Nästa morgon vaknar jag till en ny verklighet.

klösande, molade

JAG HAR EN smärta mitt i bröstet som tveklöst hade fört mig raka vägen till medicinakuten om jag inte hade vetat vad det var. Det är lätt att förstå panikslagna personer som vägrar att acceptera att det inte är något fel på hjärtat och som blir desperata av att få höra ”Det är ingenting” eller ”Det sitter bara i huvudet” när hjärtat klarar alla undersökningar utan anmärkning. De känner ju att någonting är katastrofalt fel.

Smärtan kommer och går. Ibland är den så stark att det blir svårt att andas. Hur är det möjligt? Jag upplever det som händer i någon märklig variant av stereo, eller split vision. Jag kan låta kroppen agera medan jag förundrat sitter som på första parkett och tittar på. Jag är både åskådare och aktör, både kirurg och patient på operationsbordet. Annorlunda uttryckt upplever jag hur min vänstra hjärnbark proces- sar, benämner, analyserar, kollationerar, letar perspektiv och sammanhang och söker efter kunskap. Min amygdala, i en ohelig allians med min hippocampus och en del andra medlöpare, skickar nödraketer, den ena efter den andra.

När jag i jobbet hade telefon kontakt med patienter som var på väg att få panik, eller som hade panik – en del samtal inleddes med att de bara hyper ventilerade i telefonen och inte fick fram ett ord – brukade jag ibland ta till lite humor. ”Var är du?” ”I köket.” ”Hemma hos dig?” ”Ja.” ”Har du en galen yxmördare i lägenheten?” ”Nej.” ”I så fall är du antagligen räddare än du behöver vara just nu.”

I bästa fall kunde jag få ett skratt tillbaka, vilket var ett exempel på att man kan börja hantera en känsla genom att dra igång en annan.

Nu när det är jag som drabbas gör jag samma sak med mig själv. Jag går igenom en liten checklista som jag försöker bygga ut och bygga om, så att den ska bli så underhållande och distraherande som möjligt.

”Förföljd av galen yxmördare? Nej.”

”Står under ett stort fallande träd? Nej.”

”Överhängande risk att drunkna? Absolut inte.”

”Fara för livet som behöver flys ifrån eller slåss emot? Nej, inga yttre faror.” Talar sedan med kroppen: ”Okej, kroppen. Nu är det så här – jag förstår att du vill hjälpa mig att hantera en fara. Tack. Jag uppskattar din omtanke. Verkligen. Men just nu har du tagit i lite för mycket. Jag behöver inte den här hjärtfrekvensen. Inte heller behöver

” Jag känner mig främmande för omgivningar som egentligen är bekanta”

jag det här blodtrycket (hade ingen aning om mitt blodtryck, men utgick från att det var förhöjt). Jag behöver inte de här stresshormonerna.”

Jag kan se binjurarna framför mig, skrumpna som russin.

Efter två dagar går bröstsmärtorna över. I stället kommer nu vågor av rädsla, en ostadighetskänsla och frossa.

Jag upptäcker att en del talesätt som jag alltid hade trott var metaforiska, som att en händelse kunde få marken att gunga under fötterna, visar sig vara exakta beskrivningar av hur det känns. Köksgolvet är inte längre ett stabilt underlag, soffan misslyckas med att hålla mig upprätt där jag sitter. Jag faller ihop, tumlas runt av känslorna som om de vore en oväntat kraftig våg som först träffar knävecket, sedan slår i överkroppen så att man försvinner ner under den kaotiska vattenmassan, tappar greppet om vad som är upp och vad som är ner och får in sand och vatten i näsan och ögonen.

Hjärtat slår, allt är förvirrat, men sedan drar vågen sig tillbaka och man sitter där i sanden och har solen ovanför sig, marken under sig, och när man andas in kommer det bara ner luft i lungorna.

Jag vet att det bara är att avvakta, att allt jag behöver göra är att vänta. Den här typen av känslor kommer och går och de går över mycket fortare om man inte blir rädd för själva rädslan.

Fast det är svårt att tänka, svårt att riktigt begripa vad som pågår. Jag håller mig ibland i köksbänken, andningen är osynkad. Jag säger, överraskat och rakt ut: ”Jag tror att jag befinner mig i chock.”

Men hur kan jag göra det? Det har ju egentligen inte hänt något. Eller?

Det är oklart.

Det är dessutom antagligen helt fel fråga just nu.

Dagarna går och blir till veckor.

Jag försöker sitta still i båten, inte drabbas av panik på grund av paniken. Det är lättare sagt än gjort. Jag fokuserar på de saker jag kan göra: Äta på regelbundna tider fast jag inte är hungrig. Röra på mig fast jag inte vill.

Helst vill jag lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. Det gör jag inte.

Jag försöker uppmärksamma även små förändringar till det bättre. Hur ofta har jag inte sagt, till en patient: ”Vi är inte ute efter att minska din smärtsamma känsla till noll. Det är alldeles för svårt just nu. Vi är ute efter att minska den så pass att den går från outhärdlig till uthärdlig, och det kan vara att dra ner den från intensitet 45 till intensitet 40, om det är där gränsen går för vad du orkar bära.”

Jag försöker även att sova som vanligt. Det går inte, men jag envisas med att försöka.

Jag vet att det är först när jag har accepterat det som skett som jag kan komma vidare. Jag vet att jag måste släppa den förorättade och olyckliga positionen att detta aldrig borde ha skett, för att kunna förstå vad som egentligen har hänt mig. Ändå är det svårt. Jag vill nämligen inte riktigt det. Jag vill vara arg, besviken och förorättad. Jag får anstränga mig för att acceptera det också.

Jag är spänd, blir rädd för höga ljud och oväntade situationer. Det är en märklig upplevelse, för normalt sett är jag mycket sällan rädd.

som värst (vilket

NÄR DET KÄNNS lyckligtvis inte är så länge) lägger jag pussel. En krisfärdighet, skulle det kallas inom DBT. Sådant man kan göra själv när man inte kan göra något annat. Sådant man kan göra medan man väntar på att stormen ska lägga sig.

Jag lägger bit för bit, fokuserar snävt på en sak i taget. En annan del av hjärnan, en som jag försöker hålla kort, funderar på vad som händer om pusslet inte skulle räcka till, om mitt fokus på något garanterat ofarligt inte skulle vara distraherande nog.

DBT är en behandling rik på metaforer – en av dem är att det gäller att ta ner seglen, kasta ankare, och vänta när det blåser emotionell storm. Bara vänta. Inte låta sig skrämmas. Framför allt inte göra något som kan förvärra situationen. Bara vänta ut den. För känslor, precis som stormar, mattas och klingar av.

Jag vet att panik inte övergår i psykos, trots att det kan kännas så.

Jag kan inte räkna alla de gånger jag tillsammans med en patient har ritat möjliga konsekvenser av panik. Man startar med en gubbe, eller en fyrkant, och skriver ”panik”. Sedan drar man streck som ska visa vad paniken skulle kunna leda till. Det brukar bli två uppåtgående streck där det ena slutar i ”plötslig död”, markerad av ett kors, det andra i ”bli galen”, illustrerad på något sätt som patienten själv väljer. Jag kan

” Talesätt som jag trott var metaforiska är exakta beskrivning ar av hur det känns”

inte heller räkna hur många gånger jag sedan har utforskat de där bilderna tillsammans med patienten och ställt frågor som: ”Hur skulle det se ut om du dog?” ”Vad exakt skulle hända?” ”Hur skulle det se ut om du blev galen?” Från patienterna har jag då fått berättelser om tvångströjor (för dem som mest fått sina bilder via filmer) eller bältesläggningar och tvångsmedicinering (för dem med mer erfarenhet av att komma in till sjukhus när de varit ”i upplösningstillstånd”).

Sedan den alternativa utvecklingen – ett nedåtgående streck på bilden som visar en panik som avtar och försvinner, om vi bara låter bli att underhålla den genom att exempelvis tänka att vi strax kommer att dö eller helt tappa förståndet.

för min om

JAG ÄR PÅFRESTANDE givning. Jag gråter. Jag är rädd. Jag är inte kul att umgås med. Jag ältar. Kanske. Jag undrar om det faktiskt är så att jag ältar, vilket bara cementerar en sinnesstämning som man kanske inte vill uppmuntra. Eller om det är så att mina funderingar, mitt vändande och vridande, faktiskt leder någon vart. Det hävdas ibland att mindfulness är till nytta vid ”psykisk sjukdom” just för att det bromsar ältandet (jag håller inte med, jag anser att mindfulness är mycket bredare än så). Jag undrar om jag borde försöka sluta återuppleva, klä i ord och leta metaforer hela tiden.

Jag vet däremot vad vi brukar säga om läkare som ägnar sig åt självdiagnostik: The doctor who treats herself is treating a fool.

Jag behöver nog någon att

tala med, en second opinion, men vem?

Efter en del funderande fastnar jag för ett pensionerat psykiaterpar och frågar om jag kan få boka in mig för en konsultation hos dem. Jag har aldrig arbetat tillsammans med någon av dem, men känner mig övertygad om att jag inte kommer att mötas av en diagnostisk checklista, inte heller något käckt tips om en medicin som brukar fungera fint i liknande situationer.

Vi ses i deras hem. Jag misstänker att detta inte är första gången de talar med kolleger i någon form av nöd. Vattenglas står framme (det här är inget socialt besök, så det är inte tal om kaffe och kakor). Fakturan ligger framme på ett vackert fat, ytterligare en påminnelse om att de står till mitt förfogande under den här timmen och att vi inte ska tala om semestrar, bokprojekt eller gemensamma vänner. Jag berättar. Om rädslan. Om upplevelsen av att vara söndrad, avskuren från rötterna, från den värme som finns mellan människor, från min förmåga att närma mig andra känslomässigt med öppenhet och förtröstan. Jag berättar att det till och med går ut över mina känslor för min hund och att jag inte vet hur jag kan hitta tillbaka, och om hur mycket det skrämmer mig.

Kollegerna arbetar och tänker utifrån en ontogenetisk modell. Det innebär att de vill förklara det som händer en person utifrån personens tidiga erfarenheter. De säger (som jag har sagt till mig själv) att rädslan är sorglig, och onödig. Jag kan bara hålla med. De undrar hur min tilltro till gemenskapen och möjligheten att passa in har sett ut tidigare i livet. Har jag upplevt mig som en person som kunnat tycka om och som kunnat bli omtyckt? Har jag kunnat ac- ceptera andra och räkna med att själv bli accepterad? Har jag kunnat ge och ta emot kärlek? Svåra frågor att svara på. Kärlek är ett stort ord. Moderskärleken slog exempelvis ner i mig som en bomb, som en kataklysm. Jag har aldrig tvivlat på dess kraft, aldrig någonsin varit missnöjd med min förmåga att älska mina barn.

Går det att sammanfatta annan kärlek? Det finns så många sorter – till ett syskon, till föräldrar, till ett ”fosterland”, en idrott eller en politisk rörelse. Till en partner eller en religiös ledare. Styrkan och tryggheten i känslan kan fluktuera över tid, påverkas av yttre och inre händelser. Hur ska jag då kunna svara? Även om det är svårt och ibland till och med omöjligt att hitta svar är det välgörande att få nya frågor. Det är välgörande att mötas med välvilja och respekt för mina försök att bli mindre förvirrad.

Jag slipper, som jag hade hoppats, förslag på enkla lösningar. Slipper ”tröstande” kommentarer av typen att det snart kommer att bli bättre, sådana som ofta sägs mer för vårdgivarens egen skull än för patientens. är

SAMTALET MED PSYKIATERPARET till nytta, jag kämpar på.

Jag oroar mig för att alla de känslor som binder mig samman med andra människor ska ha blivit fobiska stimuli, alltså att varje upplevelse av kärlek eller värme kommer att dra igång paniken igen. Som en person med ormfobi kan vara rädd för en orm, eller en hissfobiker kan vara vettskrämd av tanken på att stiga in i en hiss.

Vad kommer att hända om det blir så? Om alla dörrar är stängda, omgivna av en skimrande trollformel som hindrar

mig från att närma mig, hindrar mig från att ens försöka öppna dem, hur kommer mitt liv då att bli? Och hur ska det gå för min familj och mina vänner om jag blir ett känslomässigt utbombat skal?

Jag kastar mig ut på nätet. Tar fram böcker jag har läst, hittar nya. Jag letar efter hjälpsamma perspektiv, och upptäcker att det som ger mig mest är att läsa om andras upplevelser. Teoretiska resonemang ger mindre.

överraskning

TILL MIN STORA hittar jag de mest likartade beskrivningarna inom den mystiska kristna traditionens skrifter. Närmare bestämt i deras beskrivningar av kärleken till Gud, och av helvetet.

I mystikernas skrifter hittar jag en terminologi och en kontextualisering där jag känner igen mig på ett sätt som jag inte gör i den vanliga psykologiska litteraturen.

Först och främst handlar det om upplevelsen av en extrem öppenhet och kärleksfullhet – en känsla av att alla hinder är bortröjda, att stå inför en närhet och ett fullkomligt och gränslöst möte av ett slag som jag aldrig upplevt tidigare.

Sedan misslyckandet, oförmågan att nå fram. Dörren som först öppnas på glänt och sedan slår igen innan jag hade hunnit över tröskeln. Där har mystikerna det lättare, gissar jag, eftersom de tänker sig att det är Guds kärlek som har visat sig för dem, och sannolikheten för att Gud inte är så intresserad just då är antagligen inte särskilt hög om man är troende.

För mystikerna är kärleken till Gud oändlig och perfekt, den renar och lyfter upp, den förädlar. De beskriver en sammanflätning av kärlek och kunskap, en intimitet bortom

” I mystikernas skrifter känner jag igen mig på ett sätt som jag inte gör i den psyko logiska litteraturen”

alla intimiteter, ett hjärta som brinner av kärlek. Sådana texter har jag läst tidigare, men det är först i den här situationen som jag tycker mig börja förstå ordens innebörd.

Här börjar någon typ av mening ta form, ett sätt att göra upplevelsen begriplig, värdefull och utvecklande.

Jag har äntligen funnit en vokabulär som har en hyfsat god passform för det jag upplevt, och upplever. Jag hittar begrepp som transformativ eller andlig kris, tillstånd som anses uppstå när vi är med om så omvälvande upplevelser att mycket av det gamla i vårt inre bryts ner vilket öppnar för ny utveckling, nya perspektiv, nya vägar i livet.

Jag börjar kunna beskriva det som öppnat sig för mig, och det som gått förlorat.

Jag fortsätter att leta efter bilder, metaforer. Mina egna är inte lika poetiska som en del andras – vad sägs till exempel om att ha fått en handgranat rakt in i attachmentcentrets kontrollstation? Om jag hade talat med Mechtild av Magdeburg (död cirka 1290) hade hon antagligen sagt att det var Gud som hade knackat mig på axeln, som under ett kort ögonblick visat hur oändlig hans kärlek är och vilken salig-

het som finns i att ta den till sig. Hon hade nog också följt upp med att meddela att det som hände sedan var en försmak av det helvete som väntar den som vänder honom ryggen.

Som evolutionärt orienterad psykiater tänker jag i andra banor. Jag tror att jag upplevde den ensamma primatens omöjlighet. Det brukar

sägas att one chimpanzee is

no chimpanzee. Jag tror nu att skräcken jag upplevde hade att göra med upplevelsen av att vara utdefinierad ur kommunikationen som binder oss människor samman. Jag tror att den bottnar i vårt biologiska behov av att höra till, av social harmoni och sammanhang. Dess yttersta yttring är extasen (religiös, sexuell eller annan), som för en del personer inträffar utan förvarning i ett för övrigt alldagligt liv, för andra efter ett gediget arbete (till exempel genom bön, sång, fasta, meditation eller kontemplation) eller exempelvis i samband med barnafödande.

paniken

SÅ SMÅNINGOM VIKER undan. Jag börjar tänka att det måste vara möjligt att återuppbygga mig själv igen, kanske blir det rent av ett bättre bygge än det som fanns tidigare. Jag måste leta upp nya vägar, inte låta mig påverkas av att första försöket inte föll så väl ut. Nu kanske jag kommer att kunna fylla igen sprickan mellan mig och det svenska språket, nu när den blivit så synlig.

Jag är nöjd med mig själv, glad att jag kunde använda de färdigheter jag lärt ut till andra och oerhört tacksam över att jag fått lära mig dem. Antagligen hade det gått bra ändå, men säkert hade vägen varit svårare att vandra då.

Den här är ett bearbetat ut drag ur Åsa Nilsonnes nya bok

Processen.