”Efter två da­gar går bröst­smär­tor­na över. I stäl­let kom­mer nu vå­gor av räds­la”

Här är ÅSA NILSONNES be­rät­tel­se om att drab­bas av ett känslo­mäs­sigt ha­ve­ri.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT ÅSA NIL­SON­NE ILLUSTRATIO N EMMA HANQUIST

EN av mi­na störs­ta kli­nis­ka fö­re­bil­der är Mars­ha Li­ne­han, psy­ko­lo­gi­pro­fes­sor vid Uni­ver­si­ty of Washing­ton, i Se­att­le nä­ra ka­na­den­sis­ka grän­sen. Hon star­ta­de sin kar­riär in­om psy­ki­a­trin som själv­ska­dan­de pa­ti­ent, åter­häm­ta­de sig, blev psy­ko­log och be­stäm­de sig för att ut­veck­la bätt­re be­hand­lings­me­to­der för män­ni­skor i den si­tu­a­tion hon själv ha­de va­rit i. Det blev till slut en te­ra­pi­form som hon döp­te till di­a­lek­tisk be­te­en­de­te­ra­pi, DBT, som jag var med och in­tro­du­ce­ra­de i Sve­ri­ge.

Här kom­mer li­te bak­grund, så att ni för­står vad jag, som Dbt-te­ra­peut, var ut­rus­tad med när pa­ni­ken slog till i mitt liv.

In­om psy­ki­a­trin ar­be­tar vi of­ta med käns­lor som bli­vit så star­ka, el­ler så ihål­lan­de, att de hind­rar män­ni­skor från att le­va si­na liv som de öns­kar. Van­ligt är att män­ni­skor har ett över­skott av ned­stämd­het (de­pres­sion) el­ler räds­la/oro (ång­est). Vad ska vi gö­ra då?

Mars­ha Li­ne­han sva­ra­de: ”Ni mås­te lä­ra pa­ti­en­ten att bli sin egen Sobril.”

Med det me­na­de hon att vi al­la, och vå­ra pa­ti­en­ter i syn­ner­het, mås­te lä­ra oss att kun­na lug­na och trös­ta oss själ­va. Att vi mås­te släp­pa tan­ken på att det be­hövs en ytt­re ak­tör, ex­em­pel­vis en ta­blett el­ler en flas­ka vin, för att för­änd­ra en käns­la.

”Om en unge tril­lar av cy­keln”, fort­sat­te Mars­ha, ”då spring­er vi in­te in och häm­tar en re­jäl whis­ky som vi häl­ler i bar­net för att det ska kän­na sig li­te bätt­re. Vi kra­mar, blå­ser och trös­tar. Det hjäl­per. Det­ta mås­te vi vux­na kun­na gö­ra med oss själ­va. Det mås­te vå­ra pa­ti­en­ter lä­ra sig att gö­ra, så att de kan hjäl­pa sig själ­va när de har det näs­tan out­härd­ligt svårt. För det är där, i det out­härd­li­ga, som man be­hö­ver al­ter­na­tiv till själv­ska­dan, själv­mords­för­sö­ket el­ler själv­mor­det.”

HUR AR­BE­TAR MAN då? Jag har lyc­kan att nu kun­na be­rät­ta nå­got om det, in­te ut­i­från nå­gon an­nans pa­nik, ut­an ut­i­från min egen. Så här gick det till:

Allt bör­jar med ett kom­mu­ni­ka­tivt ha­ve­ri – i ett lä­ge där jag upp­le­ver mig som helt ut­satt och för­svars­lös miss­lyc­kas jag med att gö­ra mig för­stådd.

Det kanske in­te lå­ter så skräm­man­de, men vå­ra re­ak­tio­ner mås­te för­stås ut­i­från vå­ra ti­di­ga­re upp­le­vel­ser och vår per­son­lig­het.

Så här kom­mer li­te bak­grund: Min förs­ta för­sko­la var ame­ri­kansk, fast den låg i Oslo. Tyd­li­gen skrek och grät jag var­je dag, i må­na­der, när jag skul­le läm­nas. Jag har fort­fa­ran­de min­nen av att sit­ta tyst och en­sam i ett stort, gans­ka mörkt rum där al­la and­ra ta­lar med varand­ra, le­ker och bu­sar. Jag kun­de näm­li­gen ing­en eng­els­ka, och var­ken bar­nen el­ler lä­rar­na ta­la­de svens­ka. Jag lär­de mig språ­ket till slut, men flyt­ta­des gans­ka snart till en eng­elsk sko­la där mi­na för­äld­rar fick hö­ra att jag ha­de ett vul­gärt ame­ri­kanskt ut­tal. Mitt språk döm­des ut, nu skul­le jag lä­ra mig hur rik­tig eng­els­ka skul­le lå­ta. Hur jag ta­la­de blev vik­ti­ga­re än vad jag för­sök­te sä­ga.

Jag tyst­na­de igen, lär­de mig ett nytt ut­tal som dög, men jag tror att nå­got av tilli­ten till språ­ket gick för­lo­rad re­dan där. Se­dan blev det en fransk sko­la, med all un­der­vis­ning på frans­ka. Vid det här la­get ha­de vi flyt­tat till Eti­o­pi­en. De and­ra bar­nen ta­la­de mest ama­rin­ja, än­nu ett språk jag in­te för­stod.

Efter det blev det svensk in­ter­nat­sko­la. Jag var fjor­ton och ett halvt år gam­mal vid det la­get. Nu skul­le svens­ka språ­ket tas i bruk.

Jag ta­la­de kans­li­s­vens­ka vi­sa­de det sig, med in­slag av slang från det 1950-tal då vår fa­milj läm­na­de Sve­ri­ge. Jag ha­de in­te um­gåtts sär­skilt myc­ket med jämn­å­ri­ga på svens­ka, ha­de ald­rig va­rit i Sve­ri­ge på som­rar el­ler ju­lar.

Det svens­ka språ­ket vi­sa­de sig va­ra ett min­fält där jag när som helst – och of­tast helt oför­ut­se­bart – kun­de bli ut­skrat­tad el­ler gö­ra folk ar­ga ut­an att ha en aning om var­för. Jag för­lo­ra­de min möj­lig­het att an­vän­da iro­ni och hu­mor och re­fe­ren­ser till sång­er el­ler plat­ser.

Svens­ka språ­ket fick för mig där och då en di­men­sion av hot­full­het och fa­ra som fort­fa­ran­de sit­ter i, och den del av min själv­bild som är språk­ligt för­ank­rad blev skör. Jag ut­veck­la­de till slut ett slags språk­ligt själv­hat mot mitt svensk­ta­lan­de jag. Det kun­de ak­ti­ve­ras snabbt och oför­ut­se­bart, sär­skilt i känslo­mäs­si­ga si­tu­a­tio­ner.

Språ­ket, som ska gö­ra att vi kan öpp­na vå­ra hjär­tan för varand­ra, fun­ge­ra­de of­ta in­te för mig.

Det­ta som li­te bak­grund. Jag vet in­te sä­kert om det är re­le­vant, men jag trod­de det då, när det hän­de. Min upp­fatt­ning var att ing­et av det­ta

ha­de hänt om jag ha­de ta­lat ett an­nat språk.

Hur som helst drab­bas jag långt se­na­re av ett språk­ligt, kropps­språk­ligt och känslo­mäs­sigt ha­ve­ri mitt i en till­spet­sad si­tu­a­tion.

När det hän­der blir min förs­ta re­ak­tion flykt.

Jag kan in­te stan­na kvar in­om­hus, mås­te ut, bort. Även om det ha­de va­rit snö­storm och då­lig sikt och mi­nus 25 gra­der ha­de jag än­då kas­tat mig iväg, det var som om hu­set ha­de brun­nit el­ler en jord­bäv­ning ho­tat att jäm­na det med mar­ken.

Tan­ke­verk­sam­he­ten går på tom­gång. He­la hjär­nan ver­kar upp­ta­gen av att pro­ces­sa upp­le­vel­sen av att ha fal­lit ner i ett gi­gan­tiskt tom­rum där allt är av­vi­san­de. Jag kän­ner mig des­o­ri­en­te­rad, främ­man­de för om­giv­ning­ar som egent­li­gen är be­kan­ta, men som just nu ser an­norlun­da ut: Stör­re, mör­ka­re, med de­tal­jer som jag in­te har lagt mär­ke till ti­di­ga­re.

”Hit­ta­des för­vir­rad ut­an­för Grand Ho­tel”, kun­de det stå i jour­na­len på aku­ten. ”In­kom­mer med po­lis.”

Är jag för­vir­rad? Mitt i mitt ovana och myc­ket obe­hag­li­ga till­stånd tes­tar jag mig själv.

Tid? Jag vet vil­ken dag det är, vil­ken må­nad, vil­ket år. Även vad kloc­kan är. Så bra. Rum? Jag vet var jag är. Per­son? Jag vet vem jag är. Slut­sats: Jag är rädd och över­ras­kad och led­sen och över­väl­di­gad av en upp­le­vel­se som jag in­te för­står. Jag upp­le­ver en isan­de för­tviv­lad över­gi­ven­het. Mi­na in­re or­gan känns sand­papp­ra­de, upp­rug­ga­de på ett oklart sätt, hur kan det kän­nas så? Men jag är in­te för­vir­rad. All­tid nå­got. Så små­ning­om går jag hem igen, så upp­ta­gen av det som hän­der in­om mig att jag an­tag­li­gen ska va­ra tack­sam över att det in­te kom en bil mot mig i hög has­tig­het. Jag är in­te helt sä­ker på att jag ha­de kom­mit på att flyt­ta mig, och det skrämmer mig.

Då vet jag i al­la fall även det – jag vill in­te dö. Det är ock­så ett li­tet plus. Näs­ta mor­gon vak­nar jag till en ny verk­lig­het.

klö­san­de, mo­la­de

JAG HAR EN smär­ta mitt i brös­tet som tvek­löst ha­de fört mig ra­ka vägen till me­di­cina­ku­ten om jag in­te ha­de ve­tat vad det var. Det är lätt att för­stå pa­nikslag­na per­so­ner som väg­rar att ac­cep­te­ra att det in­te är nå­got fel på hjär­tat och som blir de­spe­ra­ta av att få hö­ra ”Det är ingen­ting” el­ler ”Det sit­ter ba­ra i hu­vu­det” när hjär­tat kla­rar al­la un­der­sök­ning­ar ut­an an­märk­ning. De kän­ner ju att någon­ting är ka­ta­stro­falt fel.

Smär­tan kom­mer och går. Ibland är den så stark att det blir svårt att an­das. Hur är det möj­ligt? Jag upp­le­ver det som hän­der i nå­gon märk­lig va­ri­ant av ste­reo, el­ler split vi­sion. Jag kan lå­ta krop­pen agera me­dan jag för­und­rat sit­ter som på förs­ta par­kett och tit­tar på. Jag är bå­de åskå­da­re och ak­tör, bå­de ki­rurg och pa­ti­ent på ope­ra­tions­bor­det. An­norlun­da ut­tryckt upp­le­ver jag hur min vänst­ra hjärn­bark pro­ces- sar, be­näm­ner, ana­ly­se­rar, kol­la­tio­ne­rar, le­tar per­spek­tiv och sam­man­hang och sö­ker efter kun­skap. Min amyg­da­la, i en ohe­lig al­li­ans med min hipp­ocam­pus och en del and­ra med­lö­pa­re, skic­kar nöd­ra­ke­ter, den ena efter den and­ra.

När jag i job­bet ha­de te­le­fon‍ kon­takt med pa­ti­en­ter som var på väg att få pa­nik, el­ler som ha­de pa­nik – en del sam­tal in­led­des med att de ba­ra hy­per‍ ven­ti­le­ra­de i te­le­fo­nen och in­te fick fram ett ord – bru­ka­de jag ibland ta till li­te hu­mor. ”Var är du?” ”I kö­ket.” ”Hem­ma hos dig?” ”Ja.” ”Har du en ga­len yx­mör­da­re i lä­gen­he­ten?” ”Nej.” ”I så fall är du an­tag­li­gen räd­da­re än du be­hö­ver va­ra just nu.”

I bäs­ta fall kun­de jag få ett skratt till­ba­ka, vil­ket var ett ex­em­pel på att man kan bör­ja han­te­ra en käns­la ge­nom att dra igång en an­nan.

Nu när det är jag som drab­bas gör jag sam­ma sak med mig själv. Jag går ige­nom en li­ten check­lis­ta som jag för­sö­ker byg­ga ut och byg­ga om, så att den ska bli så un­der­hål­lan­de och dis­tra­he­ran­de som möj­ligt.

”För­följd av ga­len yx­mör­da­re? Nej.”

”Står un­der ett stort fal­lan­de träd? Nej.”

”Över­häng­an­de risk att drunk­na? Ab­so­lut in­te.”

”Fa­ra för li­vet som be­hö­ver flys ifrån el­ler slåss emot? Nej, inga ytt­re fa­ror.” Ta­lar se­dan med krop­pen: ”Okej, krop­pen. Nu är det så här – jag för­står att du vill hjäl­pa mig att han­te­ra en fa­ra. Tack. Jag upp­skat­tar din om­tan­ke. Verk­li­gen. Men just nu har du ta­git i li­te för myc­ket. Jag be­hö­ver in­te den här hjärt­fre­kven­sen. In­te hel­ler be­hö­ver

” Jag kän­ner mig främ­man­de för om­giv­ning­ar som egent‍li­gen är be­kan­ta”

jag det här blod­tryc­ket (ha­de ing­en aning om mitt blod­tryck, men ut­gick från att det var för­höjt). Jag be­hö­ver in­te de här stress­hor­mo­ner­na.”

Jag kan se bin­ju­rar­na fram­för mig, skrump­na som rus­sin.

Efter två da­gar går bröst­smär­tor­na över. I stäl­let kom­mer nu vå­gor av räds­la, en osta­dig­hets­käns­la och fros­sa.

Jag upp­täc­ker att en del ta­le­sätt som jag all­tid ha­de trott var me­ta­fo­ris­ka, som att en hän­del­se kun­de få mar­ken att gunga un­der föt­ter­na, vi­sar sig va­ra ex­ak­ta be­skriv­ning­ar av hur det känns. Köks­gol­vet är in­te läng­re ett sta­bilt un­der­lag, sof­fan miss­lyc­kas med att hål­la mig upp­rätt där jag sit­ter. Jag fal­ler ihop, tum­las runt av käns­lor­na som om de vo­re en ovän­tat kraf­tig våg som först träf­far knä­vec­ket, se­dan slår i över­krop­pen så att man för­svin­ner ner un­der den ka­o­tis­ka vat­ten­mas­san, tap­par grep­pet om vad som är upp och vad som är ner och får in sand och vat­ten i nä­san och ögo­nen.

Hjär­tat slår, allt är för­vir­rat, men se­dan drar vå­gen sig till­ba­ka och man sit­ter där i san­den och har so­len ovan­för sig, mar­ken un­der sig, och när man an­das in kom­mer det ba­ra ner luft i lung­or­na.

Jag vet att det ba­ra är att av­vak­ta, att allt jag be­hö­ver gö­ra är att vän­ta. Den här ty­pen av käns­lor kom­mer och går och de går över myc­ket for­ta­re om man in­te blir rädd för själ­va räds­lan.

Fast det är svårt att tän­ka, svårt att rik­tigt be­gri­pa vad som på­går. Jag hål­ler mig ibland i köks­bän­ken, and­ning­en är osyn­kad. Jag sä­ger, över­ras­kat och rakt ut: ”Jag tror att jag be­fin­ner mig i chock.”

Men hur kan jag gö­ra det? Det har ju egent­li­gen in­te hänt nå­got. El­ler?

Det är oklart.

Det är dess­utom an­tag­li­gen helt fel frå­ga just nu.

Da­gar­na går och blir till vec­kor.

Jag för­sö­ker sit­ta still i bå­ten, in­te drab­bas av pa­nik på grund av pa­ni­ken. Det är lät­ta­re sagt än gjort. Jag fo­ku­se­rar på de sa­ker jag kan gö­ra: Äta på re­gel­bund­na ti­der fast jag in­te är hung­rig. Rö­ra på mig fast jag in­te vill.

Helst vill jag läg­ga mig i säng­en och dra täc­ket över hu­vu­det. Det gör jag in­te.

Jag för­sö­ker upp­märk­sam­ma även små för­änd­ring­ar till det bätt­re. Hur of­ta har jag in­te sagt, till en pa­ti­ent: ”Vi är in­te ute efter att mins­ka din smärt­sam­ma käns­la till noll. Det är all­de­les för svårt just nu. Vi är ute efter att mins­ka den så pass att den går från out­härd­lig till ut­härd­lig, och det kan va­ra att dra ner den från in­ten­si­tet 45 till in­ten­si­tet 40, om det är där grän­sen går för vad du or­kar bä­ra.”

Jag för­sö­ker även att so­va som van­ligt. Det går in­te, men jag en­vi­sas med att för­sö­ka.

Jag vet att det är först när jag har ac­cep­te­rat det som skett som jag kan kom­ma vi­da­re. Jag vet att jag mås­te släp­pa den för­o­rät­ta­de och olyck­li­ga po­si­tio­nen att det­ta ald­rig bor­de ha skett, för att kun­na för­stå vad som egent­li­gen har hänt mig. Än­då är det svårt. Jag vill näm­li­gen in­te rik­tigt det. Jag vill va­ra arg, be­svi­ken och för­o­rät­tad. Jag får an­stränga mig för att ac­cep­te­ra det ock­så.

Jag är spänd, blir rädd för höga ljud och ovän­ta­de si­tu­a­tio­ner. Det är en märk­lig upp­le­vel­se, för nor­malt sett är jag myc­ket säl­lan rädd.

som värst (vil­ket

NÄR DET KÄNNS lyck­ligt­vis in­te är så länge) läg­ger jag pus­sel. En kris­fär­dig­het, skul­le det kal­las in­om DBT. Så­dant man kan gö­ra själv när man in­te kan gö­ra nå­got an­nat. Så­dant man kan gö­ra me­dan man väntar på att stor­men ska läg­ga sig.

Jag läg­ger bit för bit, fo­ku­se­rar snävt på en sak i ta­get. En an­nan del av hjär­nan, en som jag för­sö­ker hål­la kort, fun­de­rar på vad som hän­der om puss­let in­te skul­le räc­ka till, om mitt fo­kus på nå­got ga­ran­te­rat ofar­ligt in­te skul­le va­ra dis­tra­he­ran­de nog.

DBT är en be­hand­ling rik på me­ta­fo­rer – en av dem är att det gäl­ler att ta ner seg­len, kas­ta an­ka­re, och vän­ta när det blå­ser emo­tio­nell storm. Ba­ra vän­ta. In­te lå­ta sig skräm­mas. Fram­för allt in­te gö­ra nå­got som kan för­vär­ra si­tu­a­tio­nen. Ba­ra vän­ta ut den. För käns­lor, pre­cis som stor­mar, mat­tas och kling­ar av.

Jag vet att pa­nik in­te över­går i psy­kos, trots att det kan kän­nas så.

Jag kan in­te räk­na al­la de gång­er jag till­sam­mans med en pa­ti­ent har ri­tat möj­li­ga kon­se­kven­ser av pa­nik. Man star­tar med en gub­be, el­ler en fyr­kant, och skri­ver ”pa­nik”. Se­dan drar man streck som ska vi­sa vad pa­ni­ken skul­le kun­na le­da till. Det bru­kar bli två upp­åt­gå­en­de streck där det ena slu­tar i ”plöts­lig död”, mar­ke­rad av ett kors, det and­ra i ”bli ga­len”, il­lu­stre­rad på nå­got sätt som pa­ti­en­ten själv väl­jer. Jag kan

” Ta­le­sätt som jag trott var me­ta­fo­ris­ka är ex­ak­ta be­skriv‍‍ning‍ ar av hur det känns”

in­te hel­ler räk­na hur många gång­er jag se­dan har ut­fors­kat de där bil­der­na till­sam­mans med pa­ti­en­ten och ställt frå­gor som: ”Hur skul­le det se ut om du dog?” ”Vad ex­akt skul­le hän­da?” ”Hur skul­le det se ut om du blev ga­len?” Från pa­ti­en­ter­na har jag då fått be­rät­tel­ser om tvångs­trö­jor (för dem som mest fått si­na bil­der via fil­mer) el­ler bäl­teslägg­ning­ar och tvångs­me­di­ci­ne­ring (för dem med mer er­fa­ren­het av att kom­ma in till sjuk­hus när de va­rit ”i upp­lös­nings­till­stånd”).

Se­dan den al­ter­na­ti­va ut­veck­ling­en – ett nedåt­gå­en­de streck på bilden som vi­sar en pa­nik som av­tar och för­svin­ner, om vi ba­ra lå­ter bli att un­der­hål­la den ge­nom att ex­em­pel­vis tän­ka att vi strax kom­mer att dö el­ler helt tap­pa för­stån­det.

för min om

JAG ÄR PÅFRESTANDE giv­ning. Jag grå­ter. Jag är rädd. Jag är in­te kul att um­gås med. Jag äl­tar. Kanske. Jag und­rar om det fak­tiskt är så att jag äl­tar, vil­ket ba­ra ce­men­te­rar en sin­nes­stäm­ning som man kanske in­te vill upp­munt­ra. El­ler om det är så att mi­na fun­de­ring­ar, mitt vän­dan­de och vri­dan­de, fak­tiskt le­der nå­gon vart. Det häv­das ibland att mind­ful­ness är till nyt­ta vid ”psy­kisk sjuk­dom” just för att det brom­sar äl­tan­det (jag hål­ler in­te med, jag an­ser att mind­ful­ness är myc­ket bre­da­re än så). Jag und­rar om jag bor­de för­sö­ka slu­ta åter­upp­le­va, klä i ord och le­ta me­ta­fo­rer he­la ti­den.

Jag vet där­e­mot vad vi bru­kar sä­ga om lä­ka­re som äg­nar sig åt själv­di­a­gnostik: The doctor who tre­ats her­self is tre­a­ting a fool.

Jag be­hö­ver nog nå­gon att

ta­la med, en se­cond opi­ni­on, men vem?

Efter en del fun­de­ran­de fast­nar jag för ett pen­sio­ne­rat psy­ki­a­ter­par och frå­gar om jag kan få bo­ka in mig för en kon­sul­ta­tion hos dem. Jag har ald­rig ar­be­tat till­sam­mans med nå­gon av dem, men kän­ner mig över­ty­gad om att jag in­te kom­mer att mö­tas av en di­a­gnos­tisk check­lis­ta, in­te hel­ler nå­got käckt tips om en me­di­cin som bru­kar fun­ge­ra fint i lik­nan­de si­tu­a­tio­ner.

Vi ses i de­ras hem. Jag miss­tän­ker att det­ta in­te är förs­ta gång­en de ta­lar med kol­le­ger i nå­gon form av nöd. Vat­ten­glas står fram­me (det här är ing­et so­ci­alt be­sök, så det är in­te tal om kaf­fe och ka­kor). Fak­tu­ran lig­ger fram­me på ett vac­kert fat, yt­ter­li­ga­re en på­min­nel­se om att de står till mitt för­fo­gan­de un­der den här tim­men och att vi in­te ska ta­la om se­mest­rar, bok­pro­jekt el­ler ge­men­sam­ma vän­ner. Jag be­rät­tar. Om räds­lan. Om upp­le­vel­sen av att va­ra sönd­rad, av­sku­ren från röt­ter­na, från den vär­me som finns mel­lan män­ni­skor, från min för­må­ga att när­ma mig and­ra känslo­mäs­sigt med öp­pen­het och för­trös­tan. Jag be­rät­tar att det till och med går ut över mi­na käns­lor för min hund och att jag in­te vet hur jag kan hit­ta till­ba­ka, och om hur myc­ket det skrämmer mig.

Kol­le­ger­na ar­be­tar och tän­ker ut­i­från en on­to‍ge­ne­tisk mo­dell. Det in­ne­bär att de vill för­kla­ra det som hän­der en per­son ut­i­från per­so­nens ti­di­ga er­fa­ren­he­ter. De sä­ger (som jag har sagt till mig själv) att räds­lan är sorg­lig, och onö­dig. Jag kan ba­ra hål­la med. De und­rar hur min till­tro till ge­men­ska­pen och möj­lig­he­ten att pas­sa in har sett ut ti­di­ga­re i li­vet. Har jag upp­levt mig som en per­son som kun­nat tyc­ka om och som kun­nat bli om­tyckt? Har jag kun­nat ac- cep­te­ra and­ra och räk­na med att själv bli ac­cep­te­rad? Har jag kun­nat ge och ta emot kär­lek? Svå­ra frå­gor att sva­ra på. Kär­lek är ett stort ord. Mo­ders­kär­le­ken slog ex­em­pel­vis ner i mig som en bomb, som en ka­taklysm. Jag har ald­rig tviv­lat på dess kraft, ald­rig nå­gon­sin va­rit miss­nöjd med min för­må­ga att äls­ka mi­na barn.

Går det att sam­man­fat­ta an­nan kär­lek? Det finns så många sor­ter – till ett sys­kon, till för­äld­rar, till ett ”fos­ter­land”, en idrott el­ler en po­li­tisk rö­rel­se. Till en part­ner el­ler en re­li­giös le­da­re. Styr­kan och trygg­he­ten i käns­lan kan fluk­tu­e­ra över tid, på­ver­kas av ytt­re och in­re hän­del­ser. Hur ska jag då kun­na sva­ra? Även om det är svårt och ibland till och med omöj­ligt att hit­ta svar är det väl­gö­ran­de att få nya frå­gor. Det är väl­gö­ran­de att mö­tas med väl­vil­ja och re­spekt för mi­na för­sök att bli mind­re för­vir­rad.

Jag slip­per, som jag ha­de hop­pats, för­slag på enk­la lös­ning­ar. Slip­per ”trös­tan­de” kom­men­ta­rer av ty­pen att det snart kom­mer att bli bätt­re, så­da­na som of­ta sägs mer för vård­gi­va­rens egen skull än för pa­ti­en­tens. är

SAMTALET MED PSYKIATERPARET till nyt­ta, jag käm­par på.

Jag oro­ar mig för att al­la de käns­lor som bin­der mig sam­man med and­ra män­ni­skor ska ha bli­vit fo­bis­ka sti­mu­li, allt­så att var­je upp­le­vel­se av kär­lek el­ler vär­me kom­mer att dra igång pa­ni­ken igen. Som en per­son med orm­fo­bi kan va­ra rädd för en orm, el­ler en hiss­fo­bi­ker kan va­ra vett­skrämd av tan­ken på att sti­ga in i en hiss.

Vad kom­mer att hän­da om det blir så? Om al­la dör­rar är stäng­da, om­giv­na av en skim­ran­de troll­for­mel som hind­rar

mig från att när­ma mig, hind­rar mig från att ens för­sö­ka öpp­na dem, hur kom­mer mitt liv då att bli? Och hur ska det gå för min fa­milj och mi­na vän­ner om jag blir ett känslo­mäs­sigt ut­bom­bat skal?

Jag kas­tar mig ut på nä­tet. Tar fram böc­ker jag har läst, hit­tar nya. Jag le­tar efter hjälp­sam­ma per­spek­tiv, och upp­täc­ker att det som ger mig mest är att lä­sa om and­ras upp­le­vel­ser. Te­o­re­tis­ka re­so­ne­mang ger mind­re.

över­rask­ning

TILL MIN STO­RA hit­tar jag de mest likar­ta­de be­skriv­ning­ar­na in­om den mys­tis­ka krist­na tra­di­tio­nens skrif­ter. Närmare be­stämt i de­ras be­skriv­ning­ar av kär­le­ken till Gud, och av hel­ve­tet.

I mys­ti­ker­nas skrif­ter hit­tar jag en ter­mi­no­lo­gi och en kon­tex­tu­a­li­se­ring där jag kän­ner igen mig på ett sätt som jag in­te gör i den van­li­ga psy­ko­lo­gis­ka lit­te­ra­tu­ren.

Först och främst hand­lar det om upp­le­vel­sen av en ex­trem öp­pen­het och kär­leks­full­het – en käns­la av att al­la hin­der är bort­röj­da, att stå in­för en när­het och ett full­kom­ligt och gräns­löst mö­te av ett slag som jag ald­rig upp­levt ti­di­ga­re.

Se­dan miss­lyc­kan­det, oför­mågan att nå fram. Dör­ren som först öpp­nas på glänt och se­dan slår igen in­nan jag ha­de hun­nit över trös­keln. Där har mys­ti­ker­na det lät­ta­re, gis­sar jag, ef­tersom de tän­ker sig att det är Guds kär­lek som har vi­sat sig för dem, och san­no­lik­he­ten för att Gud in­te är så in­tres­se­rad just då är an­tag­li­gen in­te sär­skilt hög om man är tro­en­de.

För mys­ti­ker­na är kär­le­ken till Gud oänd­lig och per­fekt, den re­nar och lyf­ter upp, den för­äd­lar. De be­skri­ver en sam­man­flät­ning av kär­lek och kun­skap, en in­ti­mi­tet bort­om

” I mys­ti­ker­nas skrif­ter kän­ner jag igen mig på ett sätt som jag in­te gör i den psy­ko‍ lo­gis­ka lit­te­ra­tu­ren”

al­la in­ti­mi­te­ter, ett hjär­ta som brin­ner av kär­lek. Så­da­na tex­ter har jag läst ti­di­ga­re, men det är först i den här si­tu­a­tio­nen som jag tyc­ker mig bör­ja för­stå or­dens in­ne­börd.

Här bör­jar nå­gon typ av me­ning ta form, ett sätt att gö­ra upp­le­vel­sen be­grip­lig, vär­de­full och ut­veck­lan­de.

Jag har änt­li­gen fun­nit en vo­ka­bu­lär som har en hyf­sat god pass­form för det jag upp­levt, och upp­le­ver. Jag hit­tar be­grepp som trans­for­ma­tiv el­ler and­lig kris, till­stånd som an­ses upp­stå när vi är med om så om­väl­van­de upp­le­vel­ser att myc­ket av det gam­la i vårt in­re bryts ner vil­ket öpp­nar för ny ut­veck­ling, nya per­spek­tiv, nya vägar i li­vet.

Jag bör­jar kun­na be­skri­va det som öpp­nat sig för mig, och det som gått för­lo­rat.

Jag fort­sät­ter att le­ta efter bil­der, me­ta­fo­rer. Mi­na eg­na är in­te li­ka po­e­tis­ka som en del and­ras – vad sägs till ex­em­pel om att ha fått en hand­gra­nat rakt in i at­ta­ch­ment­cent­rets kon­troll­sta­tion? Om jag ha­de ta­lat med Mech­tild av Mag­de­burg (död cir­ka 1290) ha­de hon an­tag­li­gen sagt att det var Gud som ha­de knac­kat mig på ax­eln, som un­der ett kort ögonblick vi­sat hur oänd­lig hans kär­lek är och vil­ken sa­lig-

het som finns i att ta den till sig. Hon ha­de nog ock­så följt upp med att med­de­la att det som hän­de se­dan var en för­smak av det hel­ve­te som väntar den som vän­der ho­nom ryg­gen.

Som evo­lu­tio­närt ori­en­te­rad psy­ki­a­ter tän­ker jag i and­ra ba­nor. Jag tror att jag upp­lev­de den en­sam­ma pri­ma­tens omöj­lig­het. Det bru­kar

sä­gas att one chim­pan­zee is

no chim­pan­zee. Jag tror nu att skräc­ken jag upp­lev­de ha­de att gö­ra med upp­le­vel­sen av att va­ra ut­de­fi­ni­e­rad ur kom­mu­ni­ka­tio­nen som bin­der oss män­ni­skor sam­man. Jag tror att den bott­nar i vårt bi­o­lo­gis­ka be­hov av att hö­ra till, av so­ci­al har­mo­ni och sam­man­hang. Dess yt­ters­ta ytt­ring är ex­ta­sen (re­li­giös, sex­u­ell el­ler an­nan), som för en del per­so­ner in­träf­far ut­an för­var­ning i ett för öv­rigt all­dag­ligt liv, för and­ra efter ett ge­di­get ar­be­te (till ex­em­pel ge­nom bön, sång, fas­ta, me­di­ta­tion el­ler kon­temp­la­tion) el­ler ex­em­pel­vis i sam­band med barna­fö­dan­de.

pa­ni­ken

SÅ SMÅ­NING­OM VIKER un­dan. Jag bör­jar tän­ka att det mås­te va­ra möj­ligt att åter­upp­byg­ga mig själv igen, kanske blir det rent av ett bätt­re byg­ge än det som fanns ti­di­ga­re. Jag mås­te le­ta upp nya vägar, in­te lå­ta mig på­ver­kas av att förs­ta för­sö­ket in­te föll så väl ut. Nu kanske jag kom­mer att kun­na fyl­la igen spric­kan mel­lan mig och det svens­ka språ­ket, nu när den bli­vit så syn­lig.

Jag är nöjd med mig själv, glad att jag kun­de an­vän­da de fär­dig­he­ter jag lärt ut till and­ra och oer­hört tack­sam över att jag fått lä­ra mig dem. An­tag­li­gen ha­de det gått bra än­då, men sä­kert ha­de vägen va­rit svå­ra­re att vand­ra då.

Den här är ett be­ar­be­tat ut‍ drag ur Åsa Nilsonnes nya bok

Pro­ces­sen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.