Fortsättning från sidan 19.
Vem håller du med?
De fyra vännerna är oense. Hur egois tisk får en männis ka vara? Vad tycker du? Här kan du ladda dina argument med hjälp av filosofer och en sociolog:
Annie skulle kunna kalla sig för en radikal individualist och hon får stöd i sitt agerande från den rysk-amerikanska filoso fen Ayn Rand (1905–1982), som menar att vi kollektivt inte har något att vinna på att vi tar osjälvisk hänsyn till varandra. Tvärtom bör var och en ta vara på sig själv, utnyttja de möj ligheter hon har och odla sitt ”egoistiska förnuft”. Frihet, menade Rand, inte minst eko nomisk frihet, är en individuell rättighet. Staten behövs för att skydda medborgarna från våld och krig men ska inte lägga sig i ekonomin. Altruism, säger hon, förslavar människan i stället för att som kapitalismen ge henne rätten att existera för sin egen skull.
Yasmine är en riktig dygde etiker i greken Aristoteles (384–322 f.kr.) anda, och här argumenterar hon för en av de fyra ”kardinalsdygderna” – måttfullhet. Aristoteles me nade att människor kunde bli lyckliga, uppnå eudaimonia, bland annat genom att lära sig att hantera motstridiga krav och behov, ett slags lagom. Det handlar här alltså varken om att vara girig eller överdrivet sparsam, utan om att kunna hitta en balans som fungerar i samlivet med andra. Aristo teles var inte ute efter att peka ut rätt eller fel, utan tvärtom manade han människor att själva försöka hitta ett sätt att navigera mellan motstridiga begär och normer, och forma ett liv som var gott att leva.
Jon har kanske läst socio logen Zygmunt Bauman (1925–2017), som i sin essä The self in a consumer society från 1999 skriver att girigheten ändrat sig på senare tid. Förr, menar han, var girigheten inte konstant, eftersom männis kors längtan fortfarande var kopplad till saker de verkligen behövde. De trånade efter något och var sedan genuint glada för att ha det. Konsum tionen löste verkliga problem. Vi längtade, vi shoppade, vi njöt och reflekterade. Numera, menar han, har vi glömt hur det känns att vara tillfreds ställd och därför är det inte heller det vi ser fram emot. I stället är vi nu kroniskt giriga.
Love kan få gott om argu ment om han läser Leviathan från 1651 skriven av den brit tiska filosofen Thomas Hobbes (1588–1679). En människa, menade Hobbes, är i grunden en girig egoist som bara vill skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Så ett samhälle utan en tydlig stat med reell makt blir bara bellum omnium contra omnes – ett allas krig mot alla.
Och lösningen, som nog Love värjer sig lite mot, var ett slags upplyst despot som alla frivilligt underkastade sig. Hobbes tänkte sig ett slags socialt kontrakt där medbor garen avsa sig makten, mot att den enväldige skapade ordning och reda, lugn och ro.