Jen­ny Jä­ger­f­eld väl­kom­nar mo­bi­len i te­ra­pin.

Te­le­fo­nen är en för­läng­ning av ja­get.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - Jen­ny Jä­ger­f­eld är le­gi­ti­me­rad psy­ko­log och för­fat­ta­re.

Jag ha­de ald­rig kun­nat fö­re­stäl­la mig att jag som psy­ko­log skul­le till­bringa så myc­ket tid med att ta­la om Fa­ce­book, Twit­ter och Snapchat. Men ett in­te obe­tyd­ligt an­tal av mi­na te­ra­pi‍ ses­sio­ner be­rör so­ci­a­la me­di­er och hur des­sa in­ver­kar på mi­na kli­en­ters liv. Det kan hand­la om att nå­gons part­ner ald­rig läg­ger upp bil­der av hen på Instagram el­ler att en otro­het av­slö­jas för att nå­gon läm­nat te­le­fo­nen på köks­bor­det.

Te­ra­pi­rum­met var ti­di­ga­re ett stängt rum – även om man för­stås tänk­te sig att det sätt som kli­en­ten för­höll sig till yt­ter­värl­den på ett el­ler an­nat sätt re­pre­sen­te­ra­des i re­la­tion till te­ra­peu­ten. Vis­sa psy­ko­lo­ger har ock­så en no pho­ne

po­li­cy. De me­nar att te­le­fo­nen stör det rum som ska va­ra till en­bart för kli­en­ten och psy­ko­lo­gen. Om pa­ti­en­ten tar upp sin te­le­fon för att vi­sa ett med­de­lan­de el­ler en sta­tusupp­da­te­ring ber de i stäl­let per­so­nen att läg­ga un­dan te­le­fo­nen och be­skri­va hän­del­sen. Det är klart att en upp­märk­sam­hets­krä­van­de te­le­fon kan stö­ra en ses­sion, men i och med te­le­fo­nen – som för många är ett slags fy­sisk för­läng­ning av dem själ­va – kom­mer kli­en­tens värld in på ett helt nytt sätt.

I stäl­let för att be­skri­va en in­ter­ak­tion med en vän kan kli­en­ten dra upp sin te­le­fon för att vi­sa. Kanske und­rar de om de­ras ton var rim­lig el­ler vad jag tän­ker om vad den and­ra per­so­nen skrev.

Och kanske upp­märk­sam­mar jag då nå­got som jag ti­di­ga­re in­te upp­fat­tat. Att kli­en­ten lå­ter långt ar­ga­re än vad hen själv har be­skri­vit el­ler för­stått. Att en per­son som tyc­ker sig va­ra bra på att sät­ta grän­ser i själ­va ver­ket ut­tryc­ker sig så vagt att grän­ser­na in­te alls blir tyd­li­ga. El­ler att nå­gon som kän­ner sig obe­kräf­tad fak­tiskt blir över­öst av kär­lek. Och då kan jag plöts­ligt stäl­la and­ra frågor som kanske le­der till and­ra in­sik­ter.

So­ci­a­la me­di­er i te­ra­pi­rum­met är fort­fa­ran­de ett re­la­tivt out­fors­kat om­rå­de, men ing­et ty­der på att det kom­mer att mins­ka, sär­skilt när ge­ne­ra­tio­nen som är upp­vux­en med in­ter­net bör­jar gå mer i te­ra­pi. Och i stäl­let för att mot­ar­be­ta det be­hö­ver vi för­sö­ka hit­ta ett sätt att för­hål­la oss till fe­no­me­net.

Många, bå­de psy­ko­lo­ger och kli­en­ter, ver­kar kän­na sig li­te obe­kvä­ma med att pra­ta om so­ci­a­la me­di­er ef­tersom det kan kän­nas yt­ligt. Men det är vik­tigt att kom­ma ihåg att de re­la­tio­ner vi har på nä­tet väc­ker li­ka äk­ta käns­lor och är vär­da att ta på pre­cis sam­ma all­var.

Många kän­ner sig obe­kvä­ma med att pra­ta om so­ci­a­la me­di­er i te­ra­pin

RIKTIGA RE­LA­TIO­NER Vå­ra re­la­tio­ner på so­ci­a­la me­di­er är vär­da att tas på all­var, tyc­ker

Jen­ny.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.