BERG­MANS DEMONER

I SOMMAR ÄR DET 100 ÅR SE­DAN ING­MAR BERGMAN FÖD­DES. SÅ SYNS PSY­KO­LO­GIN I HANS FIL­MER.

Modern Psykologi - - PERSONLIGHETEN) DEN MOGNA - TEXT JON ASP

PSYKOLOGISKT DRA­MA tycks gäl­la som en evig kva­li­tet­s­e­ti­kett som den se­ri­ö­se film‍ tit­ta­ren lyst­rat ef­ter i al­la ti­der. På vå­ra bredd­gra­der in­te minst – från Victor Sjö­ströms kar­ga psy­ko­lo­gis­ka porträtt un­der stum­fil­mens ti­di­ga da­gar till Ru­ben Öst­lunds och Li­sa Langset­hs so­ci­alpsy­ko­lo­gis­ka film­te­ra­pi i dag.

I det at­trak­ti­va psy­ko­lo­gis­ka film­dra­mat har Ing­mar Bergman va­rit sär­skilt fram­gångs­rik, ver­balt och vi­su­ellt ef­fek­tiv från tan­ke till ut­fö­ran­de, he­la ti­den själs­ligt sö­kan­de. Men me­dan åskå­da­re ut­an­för Sve­ri­ge of­ta kun­nat när­ma sig re­gis­sö­rens psy­ko­lo­gisk-ex­i­sten­ti­el­la värl­dar med för­und­ran, har den in­hems­ka publi­ken sna­ra­re ifrå­ga­satt el­ler väjt för all­va­ret. Det har le­tats fel hos en apo­li­tisk konst­när (in­te ba­ra runt re­vo­lu­tions­å­ret 1968), el­ler di­rekt hos pri­vat­per­so­nen Bergman, som setts som en fa­mil­je­lat yr­kes­man med höga krav på och hår­da do­mar mot al­la i sin om­giv­ning. ”Jag tyc­ker mig se hur sym­bo­len ’Bergman’ de­bat­te­ras och re­cen­se­ras, in­te fil­mer­na el­ler te­a­ter­fö­re­ställ­ning­ar­na”, skri­ver kri­ti­kern Leif Zern i sin ny­li­gen åter­ut­giv­na bok Se

Bergman (Na­tur & Kul­tur). Den­na för­skjut­ning har satt si­na spår hos ge­ne­ra­tio­ner av svenska re­gis­sö­rer, tvångs­mäs­sigt häm­ma­de av – men of­ta på­fal­lan­de okun­ni­ga om – det­ta hund­ra­år­sju­bi­le­ran­de na­tio­nal­mo­nu­ment.

Ing­mar Bergman var ti­digt med­ve­ten om den psy­ko­lo­gis­ka eti­ket­ten och kun­de som ung te­a­ter­chef id­ka by­rå­kra­tisk över­tal­nings­konst för att barn­te­a­tern i frå­ga skul­le slip­pa nö­jesskatt. I en an­sö­kan ställd till kom­mu­nen var må­let att ”ge bar­nen en sin­nes­fy­si­o­lo­gisk och etisk fost­ran av­sedd att i an­slut­ning till mo­dern psy­ko­lo­gisk barn­upp­fost­ran öpp­na och uppö­va de­ras sin­nen för este­tiskt hög­vör­di­ga konst­in­tryck”. Det höga ton­lä­get fort­sat­te, men lät­ta­des upp vart­ef­ter hans sta­tus till­tog. In­för pre­miä­ren av Som­ma­ren med Mo­ni­ka år 1953 ral­je­ra­de Ing­mar Bergman över bilden av sig själv i en tid­nings­ar­ti­kel, där han stämp­la­de sig själv som ”de­mon­re­gis­sö­ren” med ”an­tikve­ra­de re­li­giö­sa grubb­le­ri­er och psy­ko­lo­gis­ka na­vel­skå­de­ri­er”. Med and­ra ord: Han bå­de fram­höll och po­se­ra­de med nämn­da psy­ko­lo­gis­ka eti­kett för att tjä­na si­na oli­ka syf­ten.

Om Ing­mar Bergman un­der 1940-ta­let in­ne­bar ett vä­sent­ligt mått av överpsy­ko‍ lo­gi­se­ran­de, så av­tog det­ta un­der 1950-ta­let, för att un­der 1960- och 70-ta­let lå­ta det psy­ko­lo­gis­ka ta form ge­nom mer out­sag­da och ab­strak­ta er­fa­ren­he­ter, som läm­na­de stör­re ut­rym­me åt åskå­da­ren.

Om all­mänpsy­ko­lo­gin har för­änd­rats vä­sent­ligt se­dan Berg­mans heydays, så kan in­te fil­mens an­vänd­ning av psy­ko­lo­gi på­stås ha gjort det i sam­ma grad. Högt håll­na fil­mer i dag står of­ta i kon­trast till da­gens psy­ko­lo­gis­ka kun­skaps­lä­ge. Var­för le­ver film- och kul­tur­värl­dens för­kär­lek för psy­ko­a­na­ly­tis­ka te­o­ri­er vi­da­re ut­an myc­ket spår av ut­veck­ling­en in­om ex­em­pel­vis kog­ni­tiv be­te­en­de­te­ra­pi? Kanske för att det tar läng­re tid för kons­ten och po­pu­lär­kul­tu­ren att slå om, över­ge be­prö­va­de sym­bo­ler och ar­ke­ty­per. Kanske för att kons­ten med för­del närs av det freu­di­anskt omed­vet­na hell­re än av kbt:s fo­kus på kon­kre­tion och med­ve­ten­het.

DET ÄR ock­så den psy­ko­a­na­ly­tiskt in­rik­ta­de forsk­ning­en som va­rit starkt le­dan­de in­om berg­ma­ni­a­nan. Även om Ing­mar Bergman egent­li­gen lu­tar sig mer mot Mar­tin Lut­her än Sig­mund Freud, som ock­så Leif Zern ar­gu­men­te­rar för i Se Bergman, har re­gis-

sö­rens film­verk­sam­het of­ta be­skri­vits som en psy­ko­a­na­ly­tisk te­ra­pi­sof­fa. In­te minst i själv­bi­o­gra­fin La­ter­na ma­gi­ca (Norsted­ts 1987) har Ing­mar Bergman fram­hål­lit sin barn­doms oli­ka trau­man och de­ras be­ty­del­se för hans yr­kes­verk­sam­het. Många gång­er har han åter­kom­mit till sängvät­ning med be­straff­ning i form av rot­ting, gar­de­robsvis­tel­se el­ler tvång­et att bä­ra röd kjol. Med des­sa histo­ri­er, vil­jan att lik­som an­läg­ga en mo­tiv­bank, har han för­mått – mer än vad som kanske är häl­so­samt – sty­ra bå­de fors­ka­re och jour­na­lis­ter.

För­äld­rar­nas äk­ten­skap var in­te heller pro­blem­fritt. Mam­man var länge otro­gen, pap­pan de­pres­siv. Det var en si­tu­a­tion som sat­te tyd­li­ga spår ock­så hos pa­rets tre barn med Ing­mar, född den 14 ju­li 1918, i mitten. Kanske sprang ska­pan­det ur det­ta, som ur en en­da an­språks­full kul­tur­di­van in­rät­tad mel­lan fa­derns om­byt­li­ga ka­rak­tär och den sto­ra kär­le­ken till den själv­stän­di­ga mo­dern. Ing­mar Bergman gick in­te själv i psykoterapi, ut­ö­ver möj­li­gen en del te­ra­peu­tis­ka sam­tal i sam­band med läng­re sjuk­domsvis­tel­ser, till ex­em­pel un­der kri­sen som fö­re­gick (och fö­re­bå­da­de) mo­nu­mental­ver­ket Per­so­na (1966). Det ver­ka­de in­te lig­ga i Berg­mans na­tur att äg­na sig själv den ti­den, po­äng­te­rar Bergman-bi­o­gra­fen Mi­kael Timm, som skri­vit boken Lus­ten och dä­mo­ner­na (Norsted­ts 2008). Han me­nar att det stän­di­ga ska­pan­det stod i vä­gen. Däremot läs­te Ing­mar Bergman i pe­ri­o­der myc­ket psy­ko­lo­gisk lit­te­ra­tur som han ock­så an­vän­de i sitt ar­be­te. När psy­ki­a­tern Jo­han Cull­berg, som skri­vit om många kän­da konst­nä­rer, be­sök­te Berg­mans hem på Fårö fann han si­na böc­ker or­dent­ligt ge­nom­gång­na och un­der­struk­na, där­ibland Dy­na­misk psy­ki­a­tri (Na­tur & Kul­tur 1984). I di­rekt an­slut­ning till en dis­kus­sion om ”tunn­väg­gig­het” ha­de Bergman lå­tit klott­ra: ”Jag är en tunn­väg­ging.”

ETT AN­NAT KÄNT ex­em­pel är hur re­gis­sö­ren in­för tv-se­ri­en An­sik­te mot an­sik­te (1976) (som gick un­der ar­betsti­teln ”Psy­ki­a­tern” och först vi­sa­des som lång­film i USA) slu­ka­de Art­hur Ja­novs pri­mal­te­ra­pi, som fo­ku­se­rar på kon­flik­ter och stör­ning­ar upp­kom­na i barn­do­mens bort­träng­ning­ar. Liv Ull­mann spe­lar en psy­ki­a­ter som tar sig an en sin­nes­sjuk kvin­na sam­ti­digt som hon själv plå­gas av sitt för­flut­na: bilden av de dö­da för­äld­rar­na, be­fa­ra­de sex­u­al­neu­ro­ser och en för­trängd psy­kisk ohäl­sa som le­der till själv­mords­för­sök. Det in­tres­san­ta här, som så of­ta hos Bergman, är hur för­hål­lan­det mel­lan den fö­re­gi­vet fris­ka och den di­a­gnosti­ce­rat sju­ka fly­ter sam­man och går upp i varand­ra. Över hu­vud ta­get är en av de van­li­gas­te upp­ställ­ning­ar­na i Berg­mans fil­mer den mel­lan yr­kes­per­son och pa­ti­ent, in­te säl­lan psy­ki­a­tern som stäl­ler sin di­a­gnos över pa­ti­en­tens till­stånd – ut­lå­tan­den som be­rör pa­ti­en­ten men i li­ka hög grad åter­speg­lar yr­kes­per­so­nen själv.

Ett av de mest kän­da ex­emp­len är Per­so­na, med Mar­ga­ret­ha Krooks över­läka­re som först ger ord åt Liv Ull­manns tyst­na­de skå­de­spe­la­re, och som se­dan över­lå­ter till Bi­bi Anderssons mer jord­nä­ra sjuk­skö­ters­ka att ta kon­se­kven­ser­na av skå­de­spe­la­rens un­dan­tags­till­stånd. Pa­ti­ent och vår­da­re jäm­för er­fa­ren­he­ter och egen­ska­per, går upp i varand­ra, tills sam­man­bland­ning­en är to­tal. Fle­ra gång­er in­vol­ve­rar sjuk­doms­bil­den fle­ra per­so­ner. I Såsom i en spe­gel (1961), Berg­mans förs­ta kam­mar­spel i Får­ö­mil­jö, sö­ker Har­ri­et Anderssons schi­zo­fre­na Ka­rin (sam­ma namn som Berg­mans mam­ma) Gud i ta­petvä­ven men fin­ner blott en spin­del. Till om­giv­ning­ens fort­sat­ta be­stört­ning: den läkarprak­ti­se­ran­de ma­ken som fin­ner hen­ne obot­lig, den ska­pan­de pap­pan som länge pa­ra­si­te­rat på hen­nes sjuk­dom och den ton­å­ri­ge bro­dern som in­ces­tu­öst dras in i hen­nes till­stånd. Ka­rin må ha ärvt sin sjuk­dom från den dö­da mo­dern men det är des­sa tre män som fram­för allt ger re­li­ef åt hen­nes till­stånd, ut­i­från yr­kes­mäs­si­ga er­fa­ren­he­ter och mer pri­va­ta be­hov.

HAND­LAR det in­te om ren film­te­ra­pi får Berg­mans dra­mer of­ta for­men av ut­fråg­ning­ar, va­re sig det hand­lar om skarpt för­hör ( Ri­ten 1969) el­ler mer trans­pa­rent intervju ( En pas­sion 1969). Den re­sa som Victor Sjö­ströms käns­lo­kal­le Isak Borg fö­re­tar i Smult­ron­stäl­let (1957) för pro­mo­ve­ring i Lund kan dock be­skri­vas som en en­da lång te­ra­pi­ses­sion. Mot di­rekt bak­grund av psy­ko­a­na­ly­sens fa­ser av kon­fron­te­ran­de och er­kän­nan­de spe­lar Bergman upp sitt dra­ma un­der 24 lä­kan­de tim­mar, i nå­got av en dun­der­kur. Men un­der­sök­ning­en stan­nar in­te där, i det för­flut­na. Det är först ge­nom den när­va­ran­de om­giv­ning­ens bris­ter och till­kor­ta­kom­man­den som hu­vud­per­so­nen, på ål­derns höst, tillå­ter sig att se si­na eg­na. Bil­der­na från det för­flut­na, och för­so­ning­en som de ger, bott­nar li­ka myc­ket i en

sam­hälls­spe­gel, som byg­ger an­ting­en på för­tro­lig­het med en en­skild per­son (in­ti­mi­tet) el­ler scha­vott som be­rör fle­ra (of­fent­lig­het).

I den mer renod­la­de skräck‍ film­söv­ning­en Varg­tim­men (1968), ur­sprung­li­gen kal‍ lad ”Män­ni­skoä­tar­na”, är struk­tu­ren be­släk­tad. Med bas i hu­vud­per­so­nens dag‍ bok får vi föl­ja Max von Sydows konst­när, som hem‍söks och plå­gas av ett helt ka­bi­nett av fa­sans­ful­la fi­gu­rer och fö­re­te­el­ser. I Ur

ma­ri­o­net­ter­nas liv, till­kom­men un­der Berg­mans Mün­chenex­il, som va­ra­de 1976–1982, är psy­ki­a­tern åter i cent­rum: som hu­vud­per­so‍nens äls­ka­re och den som sät­ter ord på Peter Eger­manns (ho­mo)sex­u­el­la bort­träng­ning, ut­löst av fa­derns från­va­ro och en stark bind­ning till den do­mi­ne­ran­de mo­dern. Det är först när hu­vud­per­so­nen ge­nom­gått det vansk­li­ga mil­jöom­by­tet – från bor­ger­skap till bor­dell­mil­jö – som han, en­ligt psy­ki­a­tern (som för­stås ock­så ta­lar om sig själv), kan ge ef­ter för si­na im­pul­ser. Hu­vud­per­so­nen för­lo­rar kon­trol­len om det so­ci­a­la spe­let, tap­par in­te ba­ra sin mask, ut­an till­fäl­ligt ock­så sin klasstill­hö­rig­het. Hän­del­ser­na går över­styr.

MEN även där Berg­mans mo­tiv‍ bild vi­lar på en tyd­ligt psy­ko­a­na­ly­tisk grund så fö­re­fal­ler fil­mer­na mo­der­na­re och bre­da­re än så. Bergman lå­ser sig in­te i psy­ko­lo­gis­ka sko­lor, ut­an ver­kar ut­i­från ett all­mängods av fö­re­ställ­ning­ar. Hans psy­ko­lo­gi till­hör lek­man­nens och konst­nä­rens. Den syf­tar in­te till att sor­te­ra in el­ler stämp­la den en­skil­de i kli­nis­ka ter­mer. I Berg­mans fil­mer fö­re­fal­ler al­la in­stäng­da i si­na rol­ler, men det är rol­ler som pe­kar ut­åt, mot ett stör­re sam­hälls­möns­ter. Li­ka myc­ket som en en­skild in­di­vid kan ana­ly­se­ras bör yr­kes­per­so­nen ses som en sym­bol för nå­got stör­re, till ex­em­pel väl­färds­sta­ten. Lä­ka­ren, pro­fes­sorn el­ler psy­ki­a­tern är li­ka fel­ba­ra som pa­ti­en­ter­na de rå­der över och som drab­bas av de­ras do­mar.

Bergman grä­ver in­te nöd­vän­digt­vis så myc­ket i den en­skil­des barn­dom som på he­la det om­gi­van­de sam­häl­lets bak­gård, från struk­tu­rell makt­ut­öv­ning till en se­ku­lär över­tro som ba­ra er­kän­ner det ra­tio­nel­la. Om åskå­da­ren in­te ser att des­sa fil­mer är po­li­tis­ka, är det för att de även är så per­son­li­ga och psykologiskt re­le­van­ta på ett in­di­vid­plan – en spe­gel för var­je tid och ge­ne­ra­tion de träf­far.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.