Vår son är dum mot kat­ten

Modern Psykologi - - FRÅGOR SVAR -

Vi skaf­fa­de en kat­tunge för någ­ra vec­kor se­dan och al­la i fa­mil­jen är jät­te­gla­da över den nya fa­mil­je­med­lem­men, in­klu­si­ve vår son på fem år. Men vi har märkt att när so­nen le­ker med kat­ten blir han väl­digt ex­al­te­rad och le­ker gans­ka vårds­löst. Han för­sö­ker få kat­ten att hop­pa hög­re, springa snab­ba­re och han skrat­tar mer och mer hy­ste­riskt. Det­ta trots att vi säger till ho­nom att lug­na ner sig och le­ka lug­na­re.

Härom da­gen när han lek­te märk­te vi att hans skratt för­änd­ra­des och blev mer som ett hån­skratt. När vi tit­ta­de till ho­nom och kat­ten så satt kat­ten i sin trans­portväs­ka och han fram­för och slog mot kan­ten av öpp­ning­en så att den ska­ka­de och kat­ten in­te kun­de kom­ma ut. Vi blev na- tur­ligt­vis ar­ga på ho­nom och för­kla­ra­de att så gör man in­te mot djur och han lo­va­de att in­te gö­ra om det. Men vi mär­ker fort­fa­ran­de att han in­te kan brom­sa sig när han le­ker. Vi har bli­vit räd­da för att han ska gö­ra nå­got lik­nan­de igen så nu törs vi in­te lå­ta ho­nom le­ka med kat­ten ut­an att vi ser ho­nom he­la ti­den.

I öv­rigt är vår son väl­digt snäll och om­tänk­sam, han vill gär­na pus­sa på kat­ten och ta­lar om för hen­ne att han tyc­ker om hen­ne. Men det är just när de ska bu­sa som det lik­som går över styr. Han är ald­rig så här mot ex­em­pel­vis mor­mors katt. Är det här nå­got att va­ra oro­lig för? Har du nå­got tips på hur vi kan han­te­ra si­tu­a­tio­nen?

Det är svårt att ut­i­från det du skri­ver bil­da sig nå­gon rik­tig upp­fatt­ning om vil­ka tan­kar och käns­lor som dri­ver er son när han går över styr i le­ken med kat­ten. För att för­stå mer skul­le man vil­ja pra­ta med ho­nom om så­dant som hur han tror att kat­ten kän­ner det när den sit­ter in­stängd i lå­dan me­dan han slår på den. Och

vad är det som gör det­ta så spän­nan­de? Blir han ny­fi­ken på hur kat­ten kom­mer att re­a­ge­ra? El­ler har han ba­ra väl­digt svårt att själv re­gle­ra si­na käns­lor så att det of­ta blir ”li­te för myc­ket” när han är glad, arg el­ler upp­spelt?

Det som ni be­hö­ver för­sö­ka få re­da på är om han alls för­står att kat­tung­en ock­så är en le­van­de in­di­vid (ja, till och med ett ”djur­barn”). Det vill sä­ga om han har svårt att le­va sig in i and­ra el­ler om han i stäl­let är väl­digt im­pul­siv och käns­lo‍ ut­le­van­de. Be­ro­en­de på var pro­ble­met lig­ger så blir ock­så lös­ning­ar­na helt oli­ka.

Mitt för­slag är allt­så att ni för­sö­ker gå till bot­ten med var för­må­gan bris­ter hos er son. Att ba­ra sä­ga till och för­ma­na har ju in­te haft nå­gon ef­fekt. Men hur gör man då för att ta re­da på det­ta? Att pra­ta med ho­nom är för­stås vik­tigt. Bäst pra­tar man med barn ge­nom att in­te för­dö­ma el­ler till­rätta­vi­sa, ut­an ge­nom att ha en mer ut­fors­kan­de och ny­fi­ken at­ti­tyd. I ditt mejl be­skri­ver du ex­em­pel­vis hans pus­san­de på kat­tung­en som ”snällt och om­tänk­samt”, me­dan du av na­tur­li­ga skäl upp­le­ver hans sätt att le­ka med kat­ten som pro­ble­ma­tiskt. Som psy­ko­log tän­ker jag att de bå­da be­te­en­de­na skul­le kun­na va­ra ut­tryck för sam­ma be­te­en­de­möns­ter, att han ge­nom­gå­en­de har star­ka käns­lor som han ock­så ger ut­tryck för. För­sök allt­så att ta av er ”vux­en­glas­ö­go­nen” som gör att ni vär­de­rar be­te­en­den som po­si­ti­va el­ler ne­ga­ti­va, så kom­mer det att bli lät­ta­re för er att se möns­ter och ten­den­ser.

För att se möns­ter kan man ock­så be­hö­va ta re­da på mer om hur det fun­ge­rar i and­ra sam­man­hang av hans liv. Med mor­mors katt fun­ge­rar det bra, skri­ver du. Var­för? Är mor­mors katt så gam­mal att den in­te lå­ter sig loc­kas till lek? Har den kanske fräst ifrån nå­gon gång? El­ler är den bätt­re på att hål­la sig un­dan? Vad jag är ute ef­ter är allt­så om det kanske sna­ra­re be­ror på kat­tens be­te­en­den, än på so­nens, att det fun­ge­rar bätt­re med mor­mors katt.

Pra­ta ock­så med för­sko­lan. Om det verk­li­gen är så att er sons lek är ut­tryck för vålds­be­nä­gen­het el­ler brist på för­må­gan att vi­sa hän­syn och em­pa­ti, så har per­so­na­len på för­sko­lan san­no­likt ock­så ob­ser­ve­rat des­sa ten­den­ser. Det vo­re vansk­ligt och ose­ri­öst att ge dig tips på vad ni ska gö­ra för att få stopp på det­ta, ut­an att först ve­ta vad be­te­en­det bott­nar i, så någ­ra and­ra tips än att ska­pa bätt­re för­stå­el­se och fort­satt hål­la upp­sikt över so­nens um­gänge med kat­ten, kan jag in­te ge i det här ske­det. Jag hop­pas att bilden klar­nar när ni går vi­da­re med era ef­ter­forsk­ning­ar.

Jen­ny Klef­bom, le­gi­ti­me­rad psy­ko­log/psy­ko­lo­gi­gui­den.se

ALLVARSAM LEK Brev­skri­va­ren är oro­lig över att femå­ring­en le­ker vårds­löst med kat­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.