Oskyldigt domd
Han satt 13 år i fängelse för ett brott han inte begått. Men KAJ LINNA vägrar att vara bitter.
FALLET HAR varit en följetong i svensk press. Knappast någon kan ha missat hur den då 42-årige Kaj Linna greps för överfallet på två bröder i Karlamark. En bror dog, en bror överlevde.
Kaj Linna dömdes för mor det, trots att han hela tiden hävdade att han var oskyldig. En gång hade han träffat brö derna, det var några år tidigare när han sålt ett kassaskåp till dem. Ändå konstaterade rätten att bevisen var tillräckliga för att fälla honom: Hans dna skulle ha hittats på brotts platsen.
För Kaj Linnas del följde en Kafkaliknande process, där han kände sig totalt maktlös och dömd på förhand. Vad han sa spelade ingen roll. Och han dömdes till 13 års fängelse, förlorade kontakten med sina tre söner och tvingades leva ett liv som de flesta av oss inte ens kan drömma om. Satt isolerad under långa perioder. Um gicks med personer som Helge Fossmo och John Ausonius, också känd som Lasermannen. Han var arg, rasande, förtviv lad, men framför allt var han målmedveten:
Om inte polisutredningen kunde visa hans oskuld skulle han själv bevisa att han var oskyldig. Därför ägnade han tusentals timmar åt att gå ige nom förundersökningen, allt i syfte att rentvå sig själv.
Och sedan, från en dag till en annan, frikändes han. Dess utom fick han ett rekordstort skadestånd från staten och 18 miljoner kronor rikare kunde han lämna Kumla, som en både fri och helt rentvådd man.
NÄR VI SES
har det gått exakt på dagen ett år sedan han frigavs. Han och hans sambo Petra syns lång väg i folkvimlet. De är de enda som inte stressar fram, utan står bara lugnt och stilla och väntar. Verkar njuta av att bara få stå där tillsam mans utan att någon passar på dem eller säger åt dem vad de ska göra.
Vi vandrar långsamt genom ett försommarvarmt Stock holm mot restaurangen där vi ska äta lunch. Kaj Linna tittar sig uppmärksamt omkring, men ger ändå ett avslappnat intryck.
Annat var det då, den 1 juli 2004 när han greps av svensk polis i Storbritannien, miss tänkt för rånmord i Kalamark.
Kaj försågs med hand- och fotbojor och transporterades till Kronobergshäktet i Stock holm där en mardröm började.
– Jag var övertygad om att utredarna snart skulle inse sitt misstag och släppa mig när som helst. Den övertygelsen släppte jag aldrig, men att det skulle ta 13 år, det hade jag inte kunnat ana, säger Kaj Linna.
Att bli fråntagen sina kläder, klippas i fängelsefrisyr och inte kunna göra självklarheter som att öppna dörren för att få en nypa frisk luft. Att inte kunna brygga en kopp kaffe när man vill, skala en apelsin om man är sugen eller ta med sina barn till badhuset för att simma blev Kaj Linnas vardag och smärtsamma verklighet.
Han beskriver det som att hans personlighet demontera des. Det som Kaj Linna tidigare identifierade med sig själv fanns inte längre.
– Jag jobbade som säljare. Gick klädd i kostym på jobbet. Mina söner var 9, 11 och 16 år, och jag var helgpappa. Men jag var också en människa som på sätt och vis levde utanför normen. Jag har aldrig haft min trygghet i mina ägodelar. Min trygghet har jag alltid haft i mig själv, säger Kaj Linna, samtidigt som han tar emot menyn och börjar läsa igenom utbudet av lunchrätter.
Kaj Linna, som växte upp i Gislaved som ett av fem barn med en ensamstående mamma, hade en gång tidigare hamnat i klammeri med rätt visan. Som sextonåring hade han och några jämnåriga be gått en rad småstölder, något som gjorde att han dömdes till en månads ungdomsvård.
MEN ÅR 2004
var det länge sedan, och Kaj Linna levde ett ganska vanligt liv. Han sålde tillräckligt många kassaskåp för att få ihop till en lön, och han hade stora planer för framtiden. Hade upptäckt en helt ny marknad som han var övertygad skulle ge en betyd ligt högre lön.
– Jag levde inte ihop med mina söners mammor, men försökte vara en så bra pappa det gick. Eftersom sönerna bodde i Luleå hade också jag skaffat en lägenhet där som
”Att gå runt och vara arg
i 13 år är en omöjlighet och dessutom väldigt destruktivt.”
blev min bas, berättar Kaj Linna.
Att han suttit instängd i 13 år och bara varit en fri människa i ett år märks inte. Han ger ett världsvant intryck. Men så:
– Priserna! Det märks på priserna att jag varit borta länge. Allt har blivit så dyrt, utbrister han efter att återigen ha betraktat menyn.
Finns det något mer du ser som har hänt i samhället sedan du hamnade i fängelse?
– Tekniken har utvecklats och det är bra. Jag tycker att det är bra med alla finesser som numera finns i telefonerna och jag tycker att det är positivt med sociala medier. Mer negativt är främlingsfientlig heten …
Han tar självklar plats. Utstrålar en självkänsla och en trygghet. Pladdrar inte på i onödan, funderar lugnt på varje fråga och utvecklar svaren. Ibland skissar han på en servett för att förtydliga vad han menar. Han har haft många år på sig att rekapitu lera händelseförloppet, speku lera och resonera.
Att ha blivit oskyldigt dömd, och att därmed på sätt och vis ha förlorat över ett deciennium år av sitt liv, har naturligtvis påverkat honom som person. Men han drömmer inga mar drömmar, säger han, och han var hela tiden övertygad om att han skulle frikännas.
– Mer än något annat har det här gjort att jag blivit med veten om människors brister. Både mina egna och andras. Men att sitta instängd så länge för något man inte gjort, vad gör det med en människa? – När jag utsätts för orätt visa blir jag jättearg och pro testerar. Jag har alltid varit sådan. Men samtidigt, att gå runt och vara jättearg i 13 år är en omöjlighet och dessutom väldigt destruktivt.
Ibland var han tvungen att nypa sig i armen, eftersom situationen han hamnat i kän des alltför overklig. Hur hade han hamnat här? Bland grova brottslingar som bevisligen begått mord? Han, Kaj Linna, hörde ju inte hemma här.
Visst hade det hänt att han varit i slagsmål tidigare, det vill han inte sticka under stol med, men här, i fängelset, bevittnade han grövre våld än vad han någonsin sett tidigare. Här, på insidan, var det inte helt ovanligt att någon intern stacks ned med ett hemma gjort eller insmugglat stick vapen. Här var verkligheten tuff, på riktigt, även om det
”Jag trodde att jag skulle tappa förståndet. Å andra sidan innebar isoleringen att
jag lärde känna mig själv.”
inte, som Kaj Linna uttrycker det, direkt ”var Guantana mobasen där plitarna kunde komma in nattetid och miss handla en.” Hade det varit lättare mentalt om du faktiskt begått brottet du anklagades för? – Ja! Svarar han spontant, men ändrar sig nästan omedelbart.
– Eller nej, förresten. Då skulle jag ju behöva leva resten av livet med ett mord på mitt samvete.
I HÖST SLÄPPS boken Besökaren (Mondial 2018), som Kaj Linna skrivit tillsammans med Theodor Lundgren, och nog genomsyras boken av hans il ska, om än känslan av bitterhet lyser med sin frånvaro.
– Jo. Jag tog strid. Med per sonalen, med plitarna och med samhället. Så blev jag bestraf fad därefter. Ett exempel på det är att jag flyttades mellan 40 och 50 gånger under de här åren. Allt för att jag skulle vara medveten om att det inte var jag som bestämde, och för att ge mig en känsla av oförutsägbarhet, säger Kaj, och bestämmer sig för menyns laxsashimi.
För Kaj blev det faktum att han tog strid det enda sättet att värna om sin integritet. Han kunde inte bestämma över något över huvud taget, men han kunde välja att sparka bakut. Bråka.
– Jag satt mycket isolerad, och trodde ibland att jag skulle tappa förståndet helt. Å andra sidan innebar isoleringen att jag lärde känna mig själv. Jag har hört att man i dag betalar dyra pengar för tysta retreater där man ska lära känna sig själv, säger Kaj Linna och ler lite ironiskt. Du satt en del på Kumla. Där finns ju det så kallade Klostret med retreater som internerna kan ansöka om. Gjorde du det någon gång? – Eftersom jag satt så mycket på isoleringen behövde jag inte Klostret, nej. Det gick bra ändå, säger Kaj Linna.
Känslan av maktlöshet fanns där hela tiden. Och även om han var övertygad om att han skulle friges när som helst, och enträget fortsatte med det egna utredningsarbetet, be stämde han sig för att försöka göra något konstruktivt av fängelsevistelsen.
Kaj Linna anmälde sig till en spanskakurs.
Kursen kom att förändra hela hans liv. För spanskalära ren var nämligen kvinnan som han i dag delar livet med.
– Jag blev väldigt påverkad av Petra och kände nästan direkt att jag höll på att bli för älskad i henne, säger han.
Petra kände samma sak, och det tog inte särskilt lång tid förrän de var ett par. För Petras del innebar det att hon fattade beslut om att säga upp sig. Att ha ett förhållande med en intern samtidigt som man jobbade på fängelset var en omöjlighet.
– Det är tio år sedan och nu mera bor vi ihop. Under åren som jag satt inne pratade vi mycket om tiden efteråt, vad vi skulle göra när jag friades, säger Kaj Linna.
Han var hela tiden tydlig med att han var oskyldig, ock så inför de andra internerna. Å andra sidan är det relativt van ligt att hävda sin oskuld, och till att börja med möttes han bara med reaktionen ”jaha, så du är också oskyldig”.
Aldrig någonsin tappade Kaj Linna tron på att han skulle frias från varje misstanke. Han
höll envist fast vid den över tygelsen, och det var också det som gjorde att han varken ansökte om tidsbestämt straff eller tackade ja till erbjudande om permission. Nej, han skulle frikännas helt. Dessutom, precis som hans stökiga be teende var ett sätt att behålla någon känsla av kontroll, blev detta något han faktiskt kunde välja att säga nej till. I övrigt var han ju helt utlämnad till personalen på anstalten han för tillfället satt på.
HANS FYRA SYSKON,
hans mam ma och Petra trodde stenhårt på honom. Snart fick han även Stefan Lisinski, journalist på Dagens Nyheter, intresserad av fallet, liksom Anton Berg, tidigare journalist på Sveriges Radio som gjorde en hel säsong av podcasten Spår om Kala marksmordet och Kaj Linna. Under arbetet med podcasten kom Anton Berg och kollegan Martin Johnsson över nya uppgifter, och intervjuade ett vittne som plötsligt kom med en ny historia som ställde Kaj Linna i en helt annan dager.
– Anton Berg är en stor anledning till att jag sitter här i dag, förklarar Kaj Linna.
Så kom då ögonblicket, klockan 15 den 31 maj 2017, när han frikändes. Det kom
plötsligt, men ändå inte. Han hade ju väntat i 13 år.
Det är ett år sedan i dag …
– Ja. Om två timmar har det gått exakt ett år, replikerar Kaj Linna.
Kaj och Petra berättar att de kommer att fira med middag hemma hos Anton och hans familj. Kaj hoppas att han kommer att få en tavla före ställande honom själv bakom galler, som Antons son har ritat, men om det blir så vet han inte än.
Det första han gjorde sedan han släppts var att äta en brakmiddag där han själv fick välja vad han skulle äta.
– Det blev en toast Skagen och en entrecôte. Till det blev det ett stort glas öl, och jag minns att jag satt och tittade på den där ölen i säkert en halvtimme innan jag drack den. Bara känslan att själv kunna välja när jag ville dricka min öl var fantastisk, säger Kaj Linna.
Men det var inte enbart en berusande glädje att vara fri. Det återstod mycket hårt arbete för att pussla ihop livet som bokstavligen slagits i spillror i samband med domen.
– Jag jobbar fortfarande för att få en bra kontakt med mina söner. Min yngsta son kände jag inte ens igen, eftersom jag inte fick besök av honom när jag satt inne. Det är lång väg kvar, men vi försöker, konsta terar han.
I normala fall släpps man inte fri från en dag till en annan. Det vanliga är att ett frigivande föregås av en rad allt längre permissioner, så att man ska lära sig hur det fungerar på utsidan. Det går nämligen snabbt att bli insti tutionaliserad. Så blev det inte i Kaj Linnas fall.
Han fick beskedet om fri givandet klockan 15. Klockan 15.30 var han ute. Då hade han inte satt sin fot utanför fängelsemurarna på 13 år.
det högsta skade
KAJ LINNA FICK ståndet någonsin, 18 miljoner kronor, från staten. Samtidigt så finns det inte några pengar i världen som kan kompensera 13 förlorade år, även om de självklart underlättar när man ska börja om med sitt liv.
– Petra och jag har köpt ett stort hus på Kanarieöarna och vi planerar för att ha någon form av bed & breakfast där.
I en intervju precis efter det att han fått skadeståndet nämnde Kaj Linna att han skulle starta en skorpionfarm, eftersom skorpionernas gift kan användas för att tillverka läkemedel.
– Det där får man väl ta med en nypa salt. Jag är väldigt kreativ och lite av en entrepre nör. Hur det blir med skorpi onfarmen får vi väl se.
Klart är att han vill syssel sätta sig med något, trots att han på papperet blivit en förmögen man. Hemmet finns numera på en av Kanarie öarna, och även om Petra också bor där, har hon fort farande arbete i Sverige, vilket innebär att hon åker fram och tillbaka en del.
Kaj Linna och Petra verkar ha hittat en fungerande var dag. De tränar mycket, och har samma morgon sprungit en mil på Lidingö. Han tillbringar en hel del tid med att bygga om huset de köpt, visar bilder på telefonen och säger själv att han är ”ganska händig”.
Som sagt. Kaj Linna blickar framåt. Och just nu är det firandet av årsdagen som gäller. Det är 45 minuter kvar till klockan 15, konstaterar vi innan vi skiljs åt, men något skålande i champagne lär det inte bli.
– Nej, nej. Petra ska springa Stockholm marathon på lördag. Vi firar med en glass i stället. Champagne kan vi ju faktiskt välja att dricka precis när som helst. Det finns inte någon som bestämmer längre över vad jag får dricka och inte dricka.
I Modern Psykologi 5/2018 porträtterade Anna-maria Stawreberg den före detta Is-fången Nadia Murad.