Möt pion­jä­ren Ma­rie Ås­berg som ger hopp åt al­la stres­sa­de.

Ut­matt­nings­syndro­mets namn­gi­va­re MA­RIE ÅS­BERG ger hopp åt al­la pres­sa­de.

Modern Psykologi - - INNEHÅLL - TEXT ANN LA­GER­STRÖM FOTO JOEL NILSSON

HON VAR SEX år när hon stöt­te ihop med den ud­da kvin­nan som al­la bar­nen i kvar­te­ret var räd­da för. I van­li­ga fall und­vek hon hen­ne, men den här gång­en ha­de hon bråt­tom och såg sig in­te för. Mö­tet var över‍ras­kan­de och skräm­man­de. Men det är in­te det som et­sat sig fast i min­net hos Ma­rie Ås­berg. Det var det den lil­la tänk­te:

”Det här är en obe­hag­lig sak som hänt mig, nu kom­mer jag kom­ma ihåg det he­la li­vet, fast jag in­te minns de trev­li­ga sa­ker­na.”

– Visst är det in­tres­sant att jag re­dan då fun­de­ra­de på hur min­net och hjär­nan fun­ge­rar.

Och det är den där ny­fi­ken­he­ten och in­tres­set för hur vi män­ni­skor fun­ge­rar som präg­lat psy­ki­a­tern Ma­rie Ås­bergs långa yr­kes­liv. Re­dan två år se­na­re, vid åt­ta år, ha­de hon be­stämt sig för vad hon skul­le bli. Kanske be­rod­de det på att hen­nes mam­ma ar­be­ta­de som sek­re­te­ra­re på ett sjuk­hus, kanske in­te. Men hon kom­mer ex­akt ihåg det där ögon­blic­ket på släk­ting­ar­nas bond­gård i Åker­by i En­kö­pings­trak­ten:

– De pra­ta­de om pro­vin­si­allä­ka­ren som var så hygg­lig och in­te tog så myc­ket be­talt. Då sa jag: ”Jag ska bli dok­tor.”

Lä­ka­re blev hon, som den förs­ta aka­de­mi­kern i släk­ten, psy­ki­a­ter, fors­ka­re, lä­ra­re, hand­le­da­re, in­no­va­tör, ent­re­pre­nör och se­ni­or pro­fes­sor – en av vår tids mest in­fly­tel­se­ri­ka bå­de i Sve­ri­ge och in­ter­na­tio­nellt. Hen­nes forsk­ning har för­dju­pat vår för­stå­el­se av de­pres­sion och själv­mord och det var hon som bör­ja­de un­der­sö­ka, och med ti­den ock­så namn­gav, det vi i dag kal­lar för ut­matt­nings­syndrom.

DET ÄR TIS­DAG mor­gon och Ma­rie Ås­berg och kol­le­gan, vård­lä­ra­ren och pro­jekt­le­da­ren Fran­ci­sco Sa­zo, har satt på vat­ten till snabb­kaf­fet och ser­ve­rar wie­ner­bröd i den lå­ga hus­läng­an bred­vid he­li­kop­ter­plat­tan in­vid Dan­de­ryds sjuk­hus strax ut­an­för Stock­holm. Det är här Stress­re­hab FOU vid Ka­ro­lins­ka in­sti­tu­tets in­sti­tu­tion för kli­nis­ka ve­ten­ska­per hu­se­rar, trots att hu­set är ut­dömt. Fukt un­der grun­den och mö­gel i väg­gar­na. Sa­ne­ring på­går, och i bak­grun­den ac­kom­pan­je­ras vå­ra sam­tal till och från av borr­ma­ski­ner och and­ra bygg­ljud.

– Al­la har flyt­tat. Men in­te vi. Vi trivs. El­ler hur? sä­ger Ma­rie och nic­kar till Fran­ci­sco där på and­ra si­dan bordet.

Nej, det är in­te myc­ket som stres­sar se­ni­or pro­fes­sor Ma­rie Ås­berg, som i fem de­cen­ni­er be­fun­nit sig i bå­de cent­rum och fram­kant av den svens­ka psy­ki­a­trin. Vid fyll­da 80 ar­be­tar hon nu­me­ra ba­ra hel­tid och skri­ver för fullt på än­nu en an­sö­kan för att få loss peng­ar till ett nytt och an­ge­lä­get projekt – att hit­ta ett ef­fek­tivt sätt att ut­bil­da chefer och med‍ ar­be­ta­re så att de kan kän­na igen de som är risk­zo­nen för att få ut­matt­nings­syndrom. Och det är bråt­tom. Se­dan 2010 har sjuk­skriv­ning­ar­na för just ut­matt­nings­syndrom ökat med 600 pro­cent. 2017 var när­ma­re 40 000 män­ni­skor bor­ta från job­bet på grund av stress.

MA­RIE ÅS­BERG GICK di­rekt från gymnasiet till Ka­ro­lins­ka in­sti­tu­tet och lä­kar­ut­bild­ning­en.

– Har man be­stämt sig för en sak så får man hål­la det, sä­ger hon. Ny­fi­ken­he­ten pa­ras nu med mål­med­ve­ten­het. Hon viss­te re­dan från bör­jan att hon vil­le bli psy­ki­a­ter, det där ”att få ta­la om sjä­len”. Och när hon di­rekt ef­ter ex­a­men fick möj­lig­he­ten att ar­be­ta på en psy­ki­a­trisk av­del­ning så var det ”hur ro­ligt som helst”. Mö­tet med pa­ti­en­ter­na, sam­ta­len, möj­lig­he­ten att fort­sät­ta fun­de­ra över hur vi fun­ge­rar, vi män­ni­skor. Här väck­tes den livs­långa pas­sio­nen att hit­ta sätt att hjäl­pa psy­kiskt skö­ra män­ni­skor.

Vet­gi­rig­he­ten drev hen­ne vi­da­re till forsk­ning­en. Mä­ta ke­mi­ka­li­er i blo­det, hit­ta sam­band, gö­ra skatt­nings­ska­lor.

Och nu kom upp­täck­ter­na. Of­ta ovän­ta­de. En av­vi­kel­se som vi­sar sig öpp­na ett helt nytt kun­skaps­fält. Som när en av hen­nes dok­to­ran­der för­tviv­lad kom in i hen­nes rum och be­rät­ta­de om en pa­ti­ent som ut­an för­var­ning ta­git sitt liv. Grå­tan­de frå­ga­de hon om al­la hen­nes pa­ti­en­ter med den här spe­ci­el­la ke­mis­ka av‍vi­kel‍ sen skul­le be­gå själv­mord. Ma­rie Ås­berg lyst­ra­de. De has­ta­de ner i jour­na­lar­ki­vet och upp­täck­te att bland de­pri­me­ra­de finns en grupp som är sär­skilt sår­ba­ra och att det går att se på ett rygg­märgs­väts­ke­prov.

– Det var en vänd­punkt. In­nan dess var al­la, ock­så me­di­ci­na­re, över­ty­ga­de om

att de­pres­sion och själv­mord in­te ha­de nå­got med bi­o­lo­gi att gö­ra. Först vil­le de in­te tro på vå­ra fynd. Men and­ra kun­de vi­sa sam­ma sak och det står sig fort­fa­ran­de.

Nu kan vi läg­ga till än­nu en pa­ra­me­ter till ny­fi­ken och mål­in­rik­tad. Hon är ti­dig.

SOM 1998, NÄR pro­fes­sor Åke Nygren knac­ka­de på Ma­rie Ås­bergs dörr och vi­sa­de en för­bryl­lan­de sta­tistik från av­tals­för­säk­rings­bo­la­get SPP, nu­me­ra Alec­ta: Allt fler svens­kar blev sjuk­skriv­na för de­pres­sion. Ök­ning­en var bå­de ovan­lig och alar­me­ran­de. Först av­fär­da­de hon allti­hop med en dras­tisk kom­men­tar, som bygg­de på ny forsk­ning som vi­sat på sam­ban­det mel­lan de­pres­sion och al­ko­hol.

– Det är sä­kert för att de su­per!

Men kol­le­gans oro fick hen­ne att gö­ra någ­ra dju­pin­ter­vju­er och då upp­täck­te Ma­rie Ås­berg att det här var nå­got nytt. Pa­ti­en­ter­na var in­te de­pri­me­ra­de, de var ut­mat­ta­de, el­ler som de själ­va sa, ”ut­brän­da”. Det finns många diagnoser i den me­di­cins­ka värl­den som är mång­ty­di­ga – smär­ta kan in­ne­bä­ra allt från sve­da ef­ter ett mygg­bett till out­härd­lig värk. Li­ka­dant är det med de­pres­sion. De se­nas­te 50 åren har fors­ka­re och prak­ti­ker stri­dit om vad det in­ne­bär. Är det en van­lig re­ak­tion på li­vets många svå­rig­he­ter, el­ler ska det be­trak­tas som en sjuk­dom?

Tro­li­gen ha­de den här grup­pen av sjuk­skriv­na va­rit de­pri­me­ra­de när de slä­pat sig till dok­torn. Men nu, en tid se­na­re, var de helt en­kelt ba­ra slut: tröt­ta och med sto­ra svå­rig­he­ter att tän­ka, min­nas och kon­cen­tre­ra sig. Till­stån­det be­höv­de ett namn och Ma­rie Ås­berg fö­reslog ut­matt­nings­syndrom. År 2005, då vå­gen av sjuk­skriv­ning­ar ha­de lagt sig, an­togs den och fick den di­a­gnos­tis­ka ko­den F43:8.

Men nu är det allt­så dags för fler sjuk­skriv­ning­ar igen. Hur kom­mer det sig?

– Det är in­te så kons­tigt, sä­ger Ma­rie Ås­berg. Då i bör­jan på 2000-ta­let var det en re­ak­tion på de sto­ra ned­skär­ning­ar­na på ar­bets­plat­ser­na på 1990-ta­let i ef­ter­dy­ning­ar­na av fi­nan­s­kri­sen. Ef­fek­ter­na av så­da­na för­änd­ring­ar märks in­te di­rekt, det tar fem år un­ge­fär. Och en epi­de­mi, oav­sett vil­ket slag, har ett na­tur­ligt för­lopp. Män­ni­skor blir sju­ka, med­ve­ten­he­ten om or­sa­ker­na ökar, jag blev in­ter­vju­ad i de mest ob­sky­ra blas­kor. De kom­mer till­ba­ka till job­bet och får nya ar­bets­upp­gif­ter el­ler slu­tar. Epi­de­min går ner. Ef­ter tio år har vi glömt, det kom­mer en ny ge­ne­ra­tion som in­te har lärt sig än­nu, och så bör­jar det om.

Men rik­tigt så en­kelt är det in­te. Sjuk­skriv­ning­ar­na har änd­rat ka­rak­tär, be­rät­tar hon. De ut­mat­ta­de är yng­re, det tar läng­re tid för dem att åter­häm­ta sig, och de blir of­ta sju­ka igen. Och nu ökar ock­så an­ta­let män som in­te läng­re or­kar. Det är in­te ba­ra par­ti­le­da­ren Jim­mie Åkes­son, Os-me­dal­jö­ren Pe­der Fre­dric­son och Kal­mar FF:S trä­na­re Nan­ne Bergs­trand som drab­bats. Över 7 000 män di­a­gnos­ti­se­ra­des 2017 med ut­matt­nings­syndrom.

SÅ VAD ÄR or­sa­ken? Vi fun­de­rar där kring köks­bor­det på hur sam­hälls­för­änd­ring­ar och per­son­li­ga stra­te­gi­er sam­spe­lar.

”Se­dan 2010 har sjuk­skriv­ning­ar­na för ut­matt­nings­syndrom ökat med 600 pro­cent”

”Det lå­ter li­te läs­kigt, men vi ser för­änd­ring­ar i hjär­nan hos ut­mat­ta­de”

Förs­ta gång­en ut­matt­ning­en be­skrevs in­om me­di­ci­nen var 1869, be­rät­tar Ma­rie Ås­berg. Det var den ame­ri­kans­ke neu­ro­lo­gen och psy­ki­a­tri­kern Ge­or­ge Be­ard som upp­täck­te den och kal­la­de till­stån­det för

neu­ras­te­ni. Han skyll­de på det nya mo­der­na li­vet med tåg som gick i 40 kilo­me­ter i tim­men och ti­der som skul­le pas­sas i fa­bri­ker­na.

– Men jag tror att det var glöd­lam­pan som stör­de vår na­tur­li­ga chans till åter­hämt­ning, sä­ger hon. Vi fick bil­ligt ljus och kun­de job­ba på nät­ter­na. Och nu har vi en an­nan form av ljus som hål­ler oss vak­na.

För­u­tom hög press på job­bet så kanske ök­ning­en av den di­gi­ta­la när­va­ron – smar­ta mo­bi­ler, so­ci­a­la me­di­er, tv-se­ri­er och mejl dyg­net runt – stör de in­re im­pul­ser­na som ma­nar oss att vi­la. Att so­va.

– Och det är fram­för allt de yng­re som ex­po­ne­rar sig för den här for­men av ut­ö­kad stress, sä­ger Ma­rie Ås­berg. Och jag kan tän­ka mig att yng­re hjär­nor är li­te mind­re ro­bus­ta än äld­re, att de tar stör­re ska­da. Att ut­matt­ning­en ökar bland män­nen kan be­ro på att vis­sa av dem tar stör­re an­svar hem­ma och där­för får mind­re tid för åter­hämt­ning. Vis­sa av dem!

Den se­nas­te forsk­ning­en har ock­så vi­sat att ut­matt­ning ger hjärn­ska­dor som kan in­ne­bä­ra en stör­re risk att drab­bas igen.

– Hjärn­ska­dor lå­ter li­te läs­kigt, men vi ser för­änd­ring­ar i hjär­nan hos ut­mat­ta­de. Sam­ma typ av ska­dor som råt­tor som ut­satts för stress får.

I ett för­sök stäng­de fors­ka­ren Bru­ce Mcewen in råt­tor i ett kort plast­rör un­der sex tim­mar om da­gen, fem da­gar i vec­kan i tre vec­kor.

– Det där på­min­ner om en del ar­bets­plat­ser jag sett, fli­kar Ma­rie Ås­berg in.

När fors­kar­na un­der­sö­ker råt­tor­nas hjär­nor ef­ter för­sö­ket så har nerv­cel­ler­na i hjärn­bar­ken i pann­lo­bens in­si­da, där bland an­nat funk­tio­nen för vil­ja och be­sluts­fat­tan­de finns, bli­vit för­sva­ga­de, me­dan cel­ler­na i amyg­da­la, den del av hjär­nan som bland an­nat han­te­rar käns­lor, fram­för allt de ne­ga­ti­va, för­stärkts. Sam­ma ska­dor kan man se på ut­mat­ta­de män­ni­skor, i kom­bi­na­tion med att det fi­nin­ställ­da sam­ar­be­tet mel­lan oli­ka de­lar av hjär­nan och krop­pen, som i van­li­ga fall re­gle­rar stress och vi­la, in­te läng­re fun­ge­rar som det ska.

– Men det är in­te ef­ter ett par vec­kor som det här drab­bar oss, ut­an ef­ter fle­ra år. Det vi­sar att vi är myc­ket mer an­pass­nings­ba­ra än råt­tor, och de är jäv­ligt star­ka djur.

DET ÄR IN­TE de skö­ra som drab­bas av ut­matt­ning, ut­an tvärtom de star­ka. De som har am­bi­tio­ner och em­pa­ti och tän­ker: Det går ett tag till. Ett tag till. Till dess att det in­te går alls. Med hjälp av en lång sjuk­skriv­ning, myc­ket vi­la, så re­pa­re­ras hjär­nan sak­ta.

– Om För­säk­rings­kas­san in­te tving­ar dem att gå till­ba­ka till job­bet in­nan de är fär­di­ga för det vill sä­ga.

Det ver­kar ock­så som om många har kvar en stress­käns­lig­het. Och var fjär­de som nu är sjuk­skri­ven är det för and­ra gång­en. Det här vill Ma­rie Ås­berg gär­na tit­ta när­ma­re på.

– Ar­be­tet är ba­ra en sak, sä­ger Fran­ci­sco Sa­zo. Det hand­lar ock­så om vå­ra at­ti­ty­der. Vi sä­ger ”Du kan bli vad du

vill” till vå­ra barn och byg­ger en in­di­vi­du­a­lis­tisk kul­tur. Men det stäm­mer ju in­te. Och om vi då in­te kan le­va upp till vå­ra eg­na am­bi­tio­ner är det ba­ra vårt eget fel. Det ger ång­est.

– Och allt vi ska väl­ja, sä­ger Ma­rie Ås­berg. När min man blev de­ment för tio år se­dan och vi be­höv­de hem­tjänst fick jag en lis­ta på jag vet in­te hur många oli­ka fö­re­tag. Jag la ba­ra ner den och frå­ga­de bi­stånds­hand­läg­ga­ren: Vem ska jag väl­ja. Så fick jag ett för­slag, tog det och det är fort­fa­ran­de in­te bra.

Din man bor hem­ma? Hur or­kar du med all­ting?

– Jag får li­te av­last­ning, men så länge det går vill jag skö­ta om ho­nom.

Och när hon nu är igång mås­te hon ta­la om NPM – new pub­lic ma­na­ge­ment – den or­ga­ni­sa­tions­me­to­dik häm­tad från fa­bri­ker som nu ock­så finns in­om sjuk­vår­den.

– Det där för­ban­na­de NPM som tving­ar bå­de ar­bets­plat­ser och med­ar­be­ta­re att få ihop si­na ”pin­nar”, sä­ger Ma­rie Ås­berg.

– Det är ett otyg som ska­par enorm fy­sisk och mo­ra­lisk stress hos per­so­na­len.

Men nu till­ba­ka till vad hon och Fran­ci­sco Sa­zo vill – Ma­rie Ås­bergs nya pas­sion – att stop­pa stres­sen in­nan den blir till ut­matt­ning.

Egent­li­gen bör­ja­de det i bör­jan av 2000-ta­let när den psy­ki­a­tris­ka vår­den kom­mu­na­li­se­ra­des och de psy­kiskt sju­ka skul­le få hjälp av män­ni­skor som viss­te väl­digt li­te om schi­zo­fre­ni, bi­po­la­ri­tet och själv­mordstan­kar. Ma­rie Ås­berg fick som van­ligt en idé. Ut­nytt­ja den nya tek­ni­ken, ska­pa en ny form av folk­bild­ning ge­nom en di­gi­tal sko­la som kun­de an­vän­das av vil­ken ar­bets­grupp som helst. An­sö­ka om peng­ar igen.

Byg­ga ett webb­verk­tyg, en vi­de­o­sko­la som kun­de an­vän­das som in­tern­ut­bild­ning. Och se­dan ta kon­takt med sitt gi­gan­tis­ka nät­verk och få dem att stäl­la upp på att om­vand­la aka­de­misk ter­mi­no­lo­gi till be­grip­lig kun­skap som vem som helst kun­de ta till sig. 18 vi­de­or. Allt ned­skri­vet ock­så i text. En me­to­dik så att vem som helst i ar­bets­la­get kun­de bli cir­kel­le­da­re.

Med ti­den blev Psyk-e bas, som det kal­las, en del av re­ge­ring­ens sats­ning på att för­stär­ka kom­pe­ten­sen hos per­so­na­len i so­ci­al­tjäns­ten och i den psy­ki­a­tris­ka häl­so- och sjuk­vår­den.

Fran­ci­sco Sa­zo, som då ar­be­ta­de som bi­stånds­be­dö­ma­re, var en av de förs­ta som prö­va­de.

Psyk-e bas var mo­dernt. För mo­dernt. Få kla­ra­de det tek­nis­ka. Han tit­tar på mig och sä­ger se­dan med en blick mot sin chef: – Här var hon för ti­dig. Och så be­rät­tar han om slad­dar och trils­kan­de da­to­rer och web­ban­slut­ning­ar som hac­ka­de …

– … snac­ka om stress. Men idén var fan­tas­tisk. När det fun­ka­de satt vi där, en li­ten grupp kol­le­ger, och lyss­na­de till fö­re­lä­sar­na, stäng­de av då och då och frå­ga­de oss: ”Kän­ner vi igen det här? Vad får den här kun­ska­pen för kon­se­kven­ser för vårt sätt att ar­be­ta?” Och i dag, när näs­tan al­la har en viss di­gi­tal kom­pe­tens så är det lätt att lä­ra ut hur man kan an­vän­da Psyk-e bas.

De bör­ja­de med psy­ki­a­trin. Fort­sat­te med cir­kel­kur­ser för al­la som ar­be­tar med äld­re.

– De som job­bar i hem­tjäns­ten be­hö­ver mas­sor av kun­skap. Det är in­te klokt att de som har minst ut­bild­ning tar hand om dem som mår sämst. Men det är in­te lätt att över­ty­ga ar­bets­gi­var­na om vik­ten av att de ut­bil­dar sin per­so­nal.

”Stress är in­te nå­got att va­ra rädd för, ba­ra vi var­var ner emel­lan”

Det kan va­ra lögn i hel­ve­te att få tid för, det ger inga pin­nar. Vi har ska­pat ett bil­ligt och ef­fek­tivt sätt.

Och ef­ter det är det dags för att spri­da kun­skap om själv­mord och se­dan är det dags för che­fer­na, med­ar­be­tar­na och den go­da och on­da stres­sen.

UT­MATT­NING­EN KOM­MER SOM

sagt in­te på ett par vec­kor, den smy­ger sig på och ger sig till kän­na via oli­ka fy­sis­ka sym­tom: svå­rig­he­ter att so­va, ont i hu­vud, mage och rygg, ir­ri­ta­tion, min­nes­pro­blem och svå­rig­he­ter att tän­ka klart. Om vi lyss­nar, drar ner på tak­ten och vi­lar så läg­ger det sig. Men om vi in­te för­står, ut­an fort­sät­ter som van­ligt så för­vär­ras sym­to­men och till slut slår ut­matt­ning­en till akut.

– Det är him­la vik­tigt att in­te glöm­ma att stress in­te är nå­got att va­ra rädd för, ut­an den gör att vi fun­ge­rar bätt­re. Ba­ra vi var­var ner emel­lan. Men för dem som in­te gör det är det ett stort pro­blem.

Här krävs in­sik­ter och kun‍ skap, me­nar Ma­rie Ås­berg. Om al­la för­står att skil­ja på den go­da stres­sen och den far­li­ga. Om med­ar­be­ta­re kan kän­na ef­ter och kän­na igen när krop­pen ro­par: ”Se upp!” Om chefer vet och ser och tar upp frå­gan. Då skul­le det va­ra möj­ligt att få ner sjuk­ta­len. Och in­te ba­ra nu. Ut­an på sikt.

– Att få höga chefer att äg­na sig åt stu­die­cirk­lar tror jag in­te på. Men mel­lan­che­fer­na och de an­ställ­da. Det tar in­te så myc­ket tid. Och det spa­rar så myc­ket smär­ta och peng­ar, sä­ger Ma­rie Ås­berg. Och så tilläg­ger hon: – Dess­utom ger cir­keln mel‍lan‍che­fer­na tid att ta­la med varand­ra. De­la tan­kar om le­dar­ska­pet, tit­ta på sin egen stress och in­te va­ra så en­sam­ma. Två flu­gor i en smäll allt­så.

Men tror du att fö­re­ta­gen är in­tres­se­ra­de av att an­pas­sa verk­sam­he­ten? De fles­ta ver­kar ge­nom­sy­ra­de av att he­la ti­den hö­ja pre­sta­tio‍ ner­na.

– Det finns go­da ex­em­pel. Jag har till ex­em­pel bör­jat sam­ar­be­ta med Si­e­mens. De lät he­la per­so­na­len gö­ra de stress­test som jag va­rit med och ta­git fram.

Det är ett fel­tänk att tro att man tjä­nar peng­ar på att pres­sa sin per­so­nal, sä­ger hon. Det går att gö­ra en rent eko­no­misk kal­kyl på sam­ban­det mel­lan att dra ner på per­so­nal och kost­na­der­na för sjuk­skriv­ning­ar. Men all­ra vik­ti­gast är än­då att vi, var och en, lär oss mer om hur vår kropp fun­ge­rar och lyss­nar på den.

– Det här ska bli av, det har jag be­stämt. Nu ska vi ba­ra se vem som kom­mer att få gläd­jen att fi­nan­si­e­ra det he­la.

Ny­fi­ken, mål­med­ve­ten, ti­dig – och en­vis. Ma­rie Ås­berg upp­täc­ker nå­got. En skör­het som be­hö­ver stöd­jas. Hon fors­kar, fin­ner en me­tod och be­stäm­mer sig se­dan för att det ska för­verk­li­gas. Res­ten är bra kon­tak­ter, många an­sök­ning­ar och hårt ar­be­te. Stäm­mer det? Hon nic­kar. Om man skul­le ge ett råd till en ung män­ni­ska, vad skul­le det va­ra?

– Ta det lugnt och se till att du so­ver, det är vi pro­gram­me­ra­de för. Låt in­te tek­ni­ken loc­ka bort dig från söm­nen. Lär dig upp­skat­ta den. Att so­va är in­te bort­kas­tad tid. När jag var i 20-års­ål­dern och ny­gift och vi var bor­ta hos be­kan­ta som­na­de jag all­tid. Då det var dags att gå hem så fick min man pur­ra mig. Och så har jag det nu ock­så. Om min kropp kän­ner sig stres­sad då sö­ver den mig di­rekt. Det är det jag kla­rat mig på.

– Jag äls­kar att so­va, sä­ger Fran­ci­sco Sa­zo. En halv­tim­me, tju­go mi­nu­ter.

– Det där, det är sund nar­cis­sism, sva­rar Ma­rie Ås­berg.

Någ­ra sa­ker till kan ha bi­dra­git till att hon själv in­te gått in i den be­röm­da väg­gen. För det förs­ta: en en­kel bak­grund. Hon var den förs­ta i he­la släk­ten som tog en aka­de­misk ex­a­men.

– Det räck­te med att jag ha­de ta­git stu­den­ten, det gjor­de al­la nöj­da. Mer be­höv­de jag in­te be­vi­sa.

Sen är hon in­te på Fa­ce­book el­ler Twit­ter, och så har hon ing­en tv.

– Den gick sön­der för tju­go år se­dan. Och jag har in­te skaf­fat nå­gon ny.

Och så den där nu­me­ra giv­na frå­gan till al­la över 65. Tän­ker du gå i pen­sion?

– Jag är pen­sio­när se­dan 15 år! Och jag tän­ker hål­la på så länge jag kan. Finns ing­en an­led­ning att slu­ta för­rän jag är tvung­en. Jag räk­nar med att du Fran­ci­sco sä­ger till mig när det är dags. Ann La­ger­ström är fri­lans‍ jour­na­list.

”Det är in­te klokt att de som har minst ut­bild­ning tar hand om dem som mår sämst”

TUFFINGAR Det är in­te de skö‍ ra som drab­bas av ut­matt­ning, ut­om tvärtom de star­ka, me­nar Ma­rie Ås­berg.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.