Vägen till Kö­pen­hamn

Moped - - LÅNGSAMRESAN -

IN­TE KOLLAR DE VÄL TRIM HÄR? EL­LER BROM­SAR?

Vi be­fin­ner oss i Helsing­borgs hamn på väg till Helsin­gör, jag på en Puch MS 50 från 1958 och farsan på en Monark Mo­nar­ped från 1955. Se­mester­hu­mö­ret är på topp. So­len blän­ker i stänk­skär­mar­na. En stor­vux­en, skäg­gig man ur däcks­per­so­na­len med barsk upp­syn ro­par nå­got på danska åt vårt håll. Han ser arg ut. In­te

kollar de väl trim här? El­ler brom­sar­na?”. Kan jag skyl­la allt på min 19 år yng­re bror? Ho­nom och farsan, allt är ju fak­tiskt de­ras fel.

År 2012 ha­de jag se­dan länge glömt bort att mo­pe­der ex­i­ste­ra­de. Jag var och häl­sa­de på farsan i Ma­ri­an­nelund, den små­länds­ka lil­la ort där jag väx­te upp och där jag som tolvå­ring åk­te min all­ra förs­ta mo­ped­tur på en dam­mig grus­väg i sko­gen en sen­som­mar­kväll un­der 1980-ta­let. Min­nen av en sön­der­slad­dad träd­gård, ol­jeläc­kage och la­ga­de rost­hål ha­de se­dan länge le­gat i trä­da, men väck­tes till liv igen den där ja­nu­a­ri­k­väl­len då ton­års­bror­san vi­sa­de sin fär­digre­no­ve­ra­de Puch Da­ko­ta i ga­ra­get. Lac­kad i ra­cing-green pre­cis som från fa­bri­ken. Jag kic­ka­de igång mo­torn till ett brö­lan­de ljud, sam­ti­digt som ett le­en­de bör­ja­de spri­da sig i an­sik­tet. Jag har ald­rig kun­nat hö­ra lju­det av en luft­kyld Puch­mo­tor ut­an att le. Jag tit­ta­de upp och möt­te pap­pas upp­spel­ta blick, man­nen som en gång för länge se­dan pre­sen­te­ra­de mig för mo­ped­värl­den. Jag tror att jag var sex el­ler sju år förs­ta gång­en han för­sök­te kö­pa en moped till mig, men då föll allti­hop på att jag var för kort. Pre­miä­ren ha­de istäl­let fått vän­ta till den där som­mar­kväl­len på 1980-ta­let då jag pre­cis nåd­de ner på hans vi­ta Puch Ala­ba­ma. Nu var jag till­ba­ka i sa­deln igen, och det kän­des som att ti­den stått stil­la.

Jag gick till­ba­ka in i hu­set till min in­tet ont anan­de fru. För helt stil­la ha­de ti­den in­te stått, jag ha­de hunnit klip­pa av mig hoc­keyfril­lan, skaf­fa ett jobb och hit­ta nå­gon som vil­le gif­ta sig med mig. Hon stod och dis­ka­de i kö­ket när jag för­kun­na­de: – Jag ska ha moped! En som mås­te re­no­ve­ras. Det blev tyst. Hon gav mig blic­ken. – Finns det in­te fär­di­ga?” Fär­di­ga?! Ibland för­står jag in­te hur hon tän­ker.

EF­TER MÅ­NA­DER AV Bloc­ket-miss­bruk dök den upp; en Puch MS 50 från 1958, om­lac­ke­rad och sön­der­skru­vad, men med en helt rost­fri ram. I mi­na ögon helt per­fekt. En två år lång re­no­ve­ring tog vid. Det boka­des in me­kar­hel­ger i Ma­ri­an­nelund hos pap­pa som har till­gång till en rik­tig verk­stad, samt om vi ska va­ra är­li­ga, en stör­re kun­skap än

jag i me­kan­dets konst. Det var många år se­dan vi um­gicks och pra­ta­de så här mycket. Till slut ha­de vi um­gåtts och pra­tat så mycket att den plöts­ligt var klar, och för att åter­kopp­la till fruns frå­gor om vad jag skul­le gö­ra med mo­pe­den, åter­stod nu ba­ra att kom­ma un­der­fund med det. Det finns ju än­då grän­ser för hur många gång­er man kan kö­ra till ICA och små­hand­la. Un­der som­ma­ren året där­på ha­de jag hunnit med ett par lo­ka­la mo­pe­dral­lyn och in­sett att det fak­tiskt går att ta sig gans­ka långa sträc­kor på moped. Stärkt av det­ta, samt av in­spi­ra­tio­nen man får ge­nom att va­ra halv­vägs in i en kräft­ski­va, kom min far och jag en mörk sen­som­mar­kväll fram till att en mo­pedse­mes­ter till Dan­mark vo­re per­fekt. Un­der den kom­man­de vin­tern pla­ne­ra­de vi vår re­sa, och va­let föll på kust­vä­gen mel­lan Helsin­gör och Kö­pen­hamn.

EN SOLIG JULIDAG var det så änt­li­gen dags. Vi tog Vol­von med släp till Skå­ne. Förs­ta nat­ten till­bring­a­des på Bed & Bre­ak­fast Eg­na­hems­vä­gen strax ut­an­för Helsing­borg, en gård som om som­ma­ren lig­ger in­ra­mad bland lum­mi­ga, grö­na träd med höns som sprät­ter fritt i träd­går­den till lju­det av få­rens brä­kan­de från ha­gen in­till. Ef­ter att vi par­ke­rat bi­len rul­la­de vi ner mo­pe­der­na från slä­pet och par­ke­ra­de dem på grä­set. Där blev de dock in­te lång­va­ri­ga – pen­sio­na­tets äga­re kom för­bi och fö­reslog att vi skul­le stäl­la mo­pe­der­na på höskul­len över nat­ten ifall det skul­le kom­ma regn, nå­got som vi gla­de­li­gen ac­cep­te­ra­de.

In­nan vi gick där­i­från tog pap­pa till­fäl­let i akt att stolt vi­sa upp sitt ny­ek­ra­de bak­hjul för mig. Att ek­ra hjul kan i van­li­ga fall va­ra en ut­ma­ning, men här ha­de den störs­ta ut­ma­ning­en va­rit att hit­ta ek­rar till hju­let. Ef­ter ihär­digt sö­kan­de ha­de ett gam­malt fram­hjul dykt upp, som nu fått sät­ta si­na bästa ek­rar till. När det kom­mer till mo­pe­der har min far in­te va­rit li­ka mär­kestro­gen som jag, och den som frå­gar ho­nom om hur många mo­pe­der han egent­li­gen har haft bru­kar of­ta ba­ra få ett vagt ”Jaa…” till svar. Min giss­ning är att det är fler än de fles­ta mo­ped­hand­la­re haft i si­na da­gar. Hans förs­ta moped var en Monark La Stra­da, så en viss röd tråd går kanske att ana när en Monark Mo­nar­ped från 1955 in­hand­la­des så­här fem­tio år se­na­re. Mo­torn är pre­cis som på La Stra­dan, en Ilo Pi­a­no som ef­ter att han re­no­ve­rat den går som en dröm.

Min far har många be­gåv­ning­ar, och när det kom­mer till tek­nis­ka pro­blem är det in­te många som slår ho­nom på fing­rar­na. Lo­kal­sin­ne är dock

in­te hans främs­ta gren, nå­got vi blir påmin­da om mor­go­nen där­på då vi ef­ter en re­jäl fru­kost läm­nar Eg­na­hems­vä­gen vi­da­re mot Helsing­borgs hamn med ho­nom i tä­ten. En skylt högt upp i luf­ten in­di­ke­rar att fär­je­ter­mi­na­len ska lig­ga rakt fram. Pe­da­go­gis­ka tillägg är en båt och en pil i as­fal­ten. Vi sväng­er dock hö­ger, och i jämn­höjd med någ­ra hy­res­hus ser pap­pa li­te fun­der­samt på mig. – De mås­te ha dra­git om vägen… – El­ler kanske flyt­tat ham­nen? är mitt för­slag. – Om du in­te är snäll så hjäl­per jag dig in­te om mo­pe­den går sön­der!

Till slut lyc­kas vi le­ta oss ner till ham­nen, och det är där vi ner­vöst och på en di­rekt or­der rul­lar vå­ra mo­pe­der mot den bars­ke, skäg­gi­ge dansken.

Men han vill var­ken kon­trol­le­ra brom­sar el­ler trim, ut­an spric­ker istäl­let upp i ett brett le­en­de och skroc­kar glatt. – Jag vil­le ba­ra få kol­la li­te! Yt­ter­li­ga­re nå­gon ur hamn­per­so­na­len dy­ker upp. – Pre­cis en så­dan jag ha­de när jag var fem­ton! Ef­ter en stunds mo­pedprat ger de oss för­tur i kön. Väl om­bord hin­ner vi knappt par­ke­ra mo­pe­der­na in­nan en me­dre­se­när kom­mer fram och vill pra­ta av sig. En lång och ro­lig mo­ped­dis­kus­sion tar vid, och när vi är mitt up­pe i be­rät­tel­sen om hur det gick till när han för­sök­te pru­ta på sitt förs­ta mo­ped­köp är vi fram­me i Helsin­gör. Att ta sig runt på en gam­mal moped är li­te som att va­ra ute med en hundvalp; folk som nor­malt sett ald­rig skul­le kom­ma fram och pra­ta dy­ker nu upp från al­la håll.

VI SVÄNG­ER VÄNS­TER IN på Strand­ve­jen och gli­der se­dan i mak­ligt tem­po ner­åt Kö­pen­hamn. Jag ha­de läst in­nan att det här skul­le va­ra en av Eu­ro­pas vack­ras­te kust­vä­gar, och ut­an att ha sett de and­ra vägar­na är jag be­redd att skri­va un­der på det på­stå­en­det. När vi lång­samt knatt­rar fram längs med Guld­kus­ten som den ock­så kal­las, hän­förs vi av hu­sen som dy­ker upp ett ef­ter ett på hö­ger­si­dan. Det är en bland­ning av gam­la pam­pi­ga pa­lats­lik­nan­de vil­lor, ar­ki­tektri­ta­de fun­kis­vil­lor och små kor­svir­kes­hus där al­la ver­kar ha träd­gårds­vård som störs­ta hob­by.

Jag lig­ger fort­fa­ran­de bakom pap­pa och fartvin­den fläk­tar mot an­sik­tet. Dof­ten av hav blan­das med den av blår­ök, en fan­tas­tisk kom­bi­na­tion som bor­de bu­tel­je­ras och säl­jas som par­fym. En viss trä­smak har dock in­fun­nit sig då Puch­sa­deln är mer snygg än skön att sit­ta på, och pap­pa som är kaf­fe­su­gen har ing­et emot en pa­us. Vi stan­nar till

ATT KÖ­RA MOPED ÄR SOM ATT VA­RA UTE MED EN HUNDVALP.

JAG KAN FÖRSTÅ VARFÖR JAG IN­TE HA­DE FLICKVÄN VID TIDPUNKTEN.

vid ett ba­ge­ri där vi be­stäl­ler en kopp kaf­fe och varsitt wie­ner­bröd. Ett par tug­gor in i wie­ner­brö­det står det en dansk her­re fram­för oss och vill pra­ta moped. Vi har all tid i värl­den och bju­der in ho­nom till sam­tal, även om vi ba­ra för­står en tred­je­del av vad han sä­ger.

RESAN FORTSÄTTER MED blic­kar och nic­kar som sä­ger ”Såg du det där hu­set?” och ”Hur här­ligt är in­te det här?” Vi åker ge­nom pit­to­res­ka små by­ar och har­mo­nin är på topp, till och med en mekar­pa­us i Ta­ar­baek känns här­lig. Pap­pa me­nar att det känns kons­tigt när han fri­kopp­lar, men ef­ter någ­ra se­kun­ders fel­sök­ning vi­sar det sig ba­ra va­ra ked­jan som be­hö­ver sträc­kas. En kort färd se­na­re når vi vårt slut­mål Skovs­ho­ved. Trots att det ba­ra lig­ger cir­ka en mil från Kö­pen­hamns cent­rum är käns­lan av att va­ra på lan­det på­tag­lig. Vi chec­kar in på ho­tel­let och slår oss se­dan ner på den till­hö­ran­de ute­ser­ve­ring­en och be­stäl­ler in lunch. Ga­tan ut­an­för är idyl­lisk, som gjord för ett av­snitt av Mor­den i Midso­mer. En dansk far­bror med vä­der­bi­tet an­sik­te cyklar för­bi. Han nic­kar åt oss, och vi nic­kar till­ba­ka. Me­dan vi nju­ter av den dags­färs­ka fis­ken går vi ige­nom all­ting vi sett un­der da­gen. Obe­märkt gli­der vi se­dan in på sam­tal­säm­nen från förr, som när jag köp­te min all­ra förs­ta moped.

I en tid då det coo­las­te man kun­de äga var en Yamaha DT el­ler en Hon­da MT50, var det själv­kla­ra va­let för mig en Puch Flo­ri­da. Jag ha­de hit­tat ett par gam­la Puch­plan­scher från förr i pap­pas by­rå­lå­da och full­stän­digt för­äls­kat mig i de­sig­nen. Jag spa­ra­de länge, och på min 14-års­dag köp­te jag änt­li­gen min förs­ta Flo­ri­da. Den var ros­tig, på tok för dyr och all­de­les per­fekt.

– Gub­ben du köp­te den av skrat­tar nog fort­fa­ran­de”, fli­nar pap­pa.

RE­NO­VE­RING­EN AV MO­PE­DEN blev gans­ka om­fat­tan­de, då ra­men var så pass ros­tig att det fanns fle­ra hål i den, och som gräd­de på mo­set satt bak­skär­men snett. Det blev många kväl­lar i vårt ga­rage som en­dast värm­des upp av en li­ten vär­me­fläkt som lät mer än den värm­de, det luk­ta­de alltid li­te som om den pre­cis skul­le bör­ja brin­na. Pap­pa var dock glad över att få säll­skap i ga­ra­get, även om hans verk­tyg nu­me­ra ald­rig be­fann sig där de skul­le. Med tan­ke på att jag ett par år ti­di­ga­re lyc­kats få ho­nom att må­la vår Re­nault 4 ro­sa med vi­ta lis­ter, blev han in­te hel­ler sär­skilt för­vå­nad när färg­va­let av mo­pe­den föll på li­la me­tal­lic - van­sin­nigt coolt om man frå­gat mig då. Så här i ef­ter­hand kan jag väl förstå hur det kom sig att jag in­te ha­de nå­gon flickvän vid den här tidpunkten.

Vi be­ta­lar no­tan och be­stäm­mer oss för att be­ge oss vi­da­re in mot Kö­pen­hamns cent­rum.

– Det mås­te bli dit­åt!” fast­slår pap­pa med en im­po­ne­ran­de över­ty­gel­se och pe­kar mot Helsin­gör. Jag kan in­te bli an­nat än bli fa­sci­ne­rad. Mor­go­nen där­på styr vi där­e­mot mo­pe­der­na mot hans fö­re­slag­na håll och fär­jan som ska ta oss från Helsin­gör och se­dan hemåt igen via Helsing­borg. Hem till svensk mark, dam­mi­ga skogs­vä­gar och den lil­la or­ten Ma­ri­an­nelund där vårt ge­men­sam­ma mo­ped­in­tres­se en gång bör­ja­de för snart tret­tio år se­dan.

TEXT & FO­TO: OLOF ELM

Tank- och tänk­pa­us på den bygg­nads­min­nes­för­kla­ra­de mac­ken i Skovs­ho­ved ri­tad av Ar­ne Jacob­sen. En åter­fallsmo­pe­dist. En kun­nig far i bak­grun­den och en bror­sa som tän­de en lå­ga. Allt ko­kar sam­man till en lyck­lig mo­pe­dre­sa till Dan­mark för Olof och Lars-Olof Elm.

En sista check fö­re av­färd att al­la de­lar­na sit­ter som de ska.

Farsan me­kar med en pre­ci­sion som man ba­ra kan upp­nå ef­ter år i mo­ped­me­kan­dets tjänst.

Vi tar pa­us på Strand­ve­jen och nju­ter av ut­sik­ten.

Lars-Olof på sin förs­ta Monark La Stra­da då det be­gav sig 1965. Föt­ter­na når nästan ner. Byx­or­na når nästan ner.

Lars-Olof i när­kon­takt med dansk mark, sträc­ker ked­jan i Ta­ar­baek.

El­mi­a­mäs­san stod för in­spi­ra­tio­nen när mop­pen blev li­la me­tal­lic.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.