Hon­da Mon­key­bi­ke

Go­dis­pra­li­ner av högs­ta kva­li­tet. Det finns en Monkey i oss al­la.

Moped - - INNEHÅLL - TEXT & FO­TO: STE­FAN WULFF

IUSA tog för­sälj­ning­en av mi­ni­bi­kes fart un­der se­na­re de­len av 1950-ta­let. Res­ten av värl­den ha­ka­de ny­fi­ket på någ­ra år se­na­re. Hon­da Z100 var en för­sik­tig tre­va­re som in­te släpp­tes till för­sälj­ning. Den var gans­ka stub­big till utseendet med märk­ligt tre­kan­tig tank och li­ka tre­kan­ti­ga ljud­däm­pa­re. Fyr­takts­mo­torn med den lig­gan­de cy­lin­dern tog man från bäst­säl­ja­ren, mo­ped­lik­nan­de Hon­da Su­per Cub 100, och re­ak­tio­ner­na lät in­te vän­ta på sig. På Hon­das nö­je­spark Ta­ma Tech i To­kyo blev lil­la C100 en stor at­trak­tion vil­ket fick Hon­da att vå­ga sat­sa på för­sälj­ning.

1963 släpp­tes för­bätt­ra­de CZ100 som för­sik­tigt por­tio­ne­ra­des ut i ett få­tal län­der i Eu­ro­pa och Asi­en. Mo­torn var den­sam­ma lik­som fem­tums­hju­len och den högt pla­ce­ra­de mo­ped­lyk­tan. Den enor­ma tan­ken ver­ka­de ha ta­gits från be­tyd­ligt stör­re två­hju­ling­ar och det var in­te utan att den kän­des en smu­la mal­pla­ce­rad.

1967 SKED­DE NÄS­TA STEG i ut­veck­ling­en. Z50M där M stod för Monkey. För det var som en apa vux­na män­ni­skor såg ut när de grens­lan­de den lil­la ma­ski­nen. En apa med krum­ma ben, lojt häng­an­de i ar­mar­na i en gren.

Nu ha­de sty­ret och bak­re ram­de­len fun­nit sin rät­ta form men däc­ken ver­ka­de fort­fa­ran­de onö­digt fe­ta. För att stu­va in Z50M, som ba­ra väg­de 45 kg i bi­len, fäll­des styr­hal­vor­na ut­åt ner­åt och sa­deln veks ner över bak­lyk­tan, två per­so­ner lyf­te sen lätt in mi­ni­bi­ken i kof­fer­ten. Mo­torn var ock­så för­bätt­rad. Nu med över­lig­gan­de ka­max­el men fort­fa­ran­de på 49 ku­bik och med tre väx­lar och fri­kopp­ling­en på­ver­kad av väx­el­pe­da­len. På sty­ret åter­fanns en­dast hand­broms­reg­la­get. Topp­far­ten låg på 40 km/h och för förs­ta gång­en sål­des nu Hon­das minsting i Ja­pan lik­som i Ka­na­da. Be­näm­ning­en Mon­key­bi­ke var re­dan ett ve­der­ta­get be­grepp värl­den över men änd­ra­des

in­för USA-lan­se­ring­en 1968 till Mi­ni Trail.

Efterfrågan på den enor­ma USA-marknaden tyck­tes omätt­lig. Folk skrek ef­ter mi­ni­bi­kes. Den ny­as­te ver­sio­nen kal­la­des Z50A och med den följ­de fle­ra för­bätt­ring­ar. Stör­re åt­ta­tums­hjul med nab­ba­däck, upp­lag­da skär­mar på ty­piskt cross­manér som kro­mats. Färg­sätt­ning­en gick i kla­ra gla­da fär­ger, rött och gult i fin­stämd kon­trast mot vit öv­re tank­hal­va, även styr­hand­ta­gen var vi­ta. Hon­da Z50A Mi­ni Trail ha­de utseendet med sig, såg fenomenalt bra ut och tog ett re­jält tek­nik­språng fram­åt. Jäm­fört med ame­ri­kansk pro­duk­tion med de påv­ras­te av ra­mar och gräs­klippar­mo­tor till fram­driv­ning, över­träf­fa­de Hon­da des­sa i allt: fi­ness, ut­fö­ran­de och kva­li­tet.

Men här gäll­de att er­öv­ra mark­nads­an­de­lar, Z50A var be­tyd­ligt dy­ra­re än de fles­ta in­hems­ka ska­pel­ser­na. När Ame­ri­can Hon­da do­ne­ra­de 30 Mi­niT­rail till den rikstäc­kan­de krist­na or­ga­ni­sa­tio­nen YMCA (KFUM) som led­stjär­na mot ett fort­satt liv som an­svars­ful­la vux­na träf­fa­de man mitt i prick. Hon­das mi­ni­bi­kar fick ung­do­mar som an­nars in­te skul­le in­tres­se­rat sig att sö­ka sig till YMCA vars med­lem­san­tal dras­tiskt öka­de. För­sö­ket slog så väl ut att Ame­ri­can Hon­da i ok­to­ber 1970 do­ne­ra­de yt­ter­li­ga­re ett stort an­tal Mi­ni Trail. Ofatt­ba­ra 10 000 ex­em­plar till YMCA:s lo­kalav­del­ning­ar sprid­da över lan­det!

1969-70 ÄNDRADE HON­DA be­teck­ning­en till Z50AK1, året där­på till AK2 och så vi­da­re. Från och med AK3 1972 in­för­des bak­fjäd­ring vil­ket på­tag­ligt öka­de kom­for­ten. Den ti­di­ga­re flat­bott­na­de tan­ken blev kur­vi­ga­re och be­höll sen den for­men oför­änd­rad fram till 1977.

Can­dy Orange. Can­dy Ru­by Red. Can­dy Blue. Can­dy Gold. De mo­de­rik­ti­ga trans­pa­ren­ta ka­ra­mell­fär­ger­na från in­tro­duk­tio­nen 1969 fick hänga med fram till 1975.

1977 änd­ra­des mo­dell­be­teck­ning­en till­ba­ka till

Z50A följt av mo­dellå­ret – Z50A ´77.

1979 för­svann be­teck­ning­en Mi­niT­rail ur mo­dell­nam­net och Z50R´79 med sin mer ut­sträck­ta ben­sin­tank gjor­de en­tré. Lac­ke­ring­en – se­dan 1972 en­fär­gad med fler­fär­ga­de stri­pes på si­dor­na – fick i och med R-mo­del­len nöja sig med en ving­de­kal i gult att krö­na Hon­da-em­ble­met. De snyg­ga fäl­gar­na med fle­ra run­da hål er­sat­tes av fäl­gar med fy­ra ova­la hål från och med Z50R´80.

För­änd­ring­ar sked­de men hölls sam­ti­digt myc­ket dis­kre­ta. Of­ta räck­te att lac­ke­ra nå­gon de­talj som för­ut va­rit kro­mad, änd­ra gra­fi­ken på de­ka­ler­na en gnut­ta el­ler ba­ra by­ta pla­ce­ring på dem. På det me­ka­nis­ka pla­net re­ge­ra­de åter­håll­sam­he­ten. Mo­torn som till­ver­kats i mång­mil­jon­upp­la­ga ef­ter mång­mil­jon­upp­la­ga putt­ra­de blygt vi­da­re.

1986 DOPPADES Z50RD full­stän­digt i krom­ba­det. Allt blänk­te. Två år se­na­re anam­ma­de Hon­da Z50R´88 den ti­dens Mo­to Cross-stuk. Nu gäll­de ex­tremt hög skärmpla­ce­ring, lång­smal sa­del och tan­ken som bli­vit hex­a­gon­for­mat kan­tig och från och med det­ta gäll­de lac­ke­ra­de skär­mar. Knap­past nå­gon kan väl hål­la re­da på allt vad som skett un­der åren.

Den förs­ta ja­pans­ka ver­sio­nen Z50Z ha­de lös­tag­bar fram­gaf­fel, var än­nu lät­ta­re att stu­va un­dan. På den eu­ro­pe­is­ka marknaden änd­ra­des mo­dell­be­teck­ning­en 1973 från Z50A till Z50J vil­ket höll sig än­da fram till 1999. Mon­key­bi­ke var po­pu­lär även i Eu­ro­pa men va­ri­a­tio­ner i län­der­nas re­gel­verk gav skif­tan­de för­ut­sätt­ning­ar som brom­sa­de in för­sälj­nings­fram­gång­ar likt de i USA. Mo­to­ref­fek­ten va­ri­e­ra­de ock­så. På vis­sa mark­na­der stryp­tes ef­fek­ten till 1 hk, som på en mo­ped. I Sve­ri­ge låg den kvar på 1,95 hk vid 5 000 r/m, men här sål­des Mon­key­bi­ke en­dast som lätt mo­tor­cy­kel.

In­te hel­ler i Eu­ro­pa und­gick kö­pa­ren att för­sö­ka hål­la re­da på oli­ka mo­dell­be­teck­ning­ar även om de blev be­tyd­ligt fär­re. Det var Z50J-I och Z50-II i oli­ka ut­fö­ran­den. Dess­utom Z50JIII – ock­så kal­lad Go­ril­la – den en­skilt störs­ta av­vi­kel­sen från Mon­key­bi­ke­kon­cep­tet ge­nom sin av­se­värt stör­re ben­sin­tank, mo­tor med fyr­väx­lad lå­da och van­lig kopp­ling.

Fort­fa­ran­de till­ver­kar Hon­da ett mind­re an­tal Z50J år­li­gen. Des­sa Mon­key­bi­kes är sär­skilt åtrå­vär­da bland sam­la­re värl­den över. Ko­pi­or säljs det desto fler av med stor fram­gång, un­der fle­ra namn. Dem näm­ner vi in­te här. Här hyl­lar vi det håll­ba­ra. Stor­he­ten i att ska­pat ett eget be­grepp. Hon­das mi­ni­bi­ke – Mon­key­bi­ke.

HÄR SÅL­DES MON­KEY­BI­KE EN­DAST SOM LÄTT MO­TOR­CY­KEL.

På Hon­das nö­je­spark Ta­ma Tech gjor­de C 100 suc­cé. Någ­ra ham­na­de i USA, man tog bro­schyr­bil­der, men med me­ka­nik som in­te rik­tigt höll måt­tet skep­pa­des de till­ba­ka.

Hon­da CZ100 – 1965. ”Stu­vas lätt i Bent­ley som Yacht” var slo­gan tänkt at­tra­he­ra ri­ka. Pic­ko Tro­berg köp­te CZ100 i Mon­te Car­lo. Det­ta ex­em­plar äg­de hans me­ka­ni­ker.

IC100 var först men ald­rig till re­gul­jär för­sälj­ning. Nå­got en­sta­ka ex­em­plar le­ta­de sig dock ut till se­ri­ö­sa sam­la­re.

Z50M från 1968. Skotskt på­brå? Nej där­e­mot såld i Frank­ri­ke. Men visst drar sa­delns käc­ka möns­ter till sig blic­kar­na. Ofjäd­rad kör­upp­le­vel­se.

1972 sål­de Åke Ahlqvist Mo­tor i Gö­te­borg någ­ra Mi­ni Trail. Den med sto­ra tank­de­ka­len. Förs­ta året för bak­fjäd­ring och sista med Can­dy­lack. En tuf­fing.

Flejklack, för­längd fram­gaf­fel. Ori­gi­nal­skick, fladd­ran­de vim­pel. Skif­tan­de sti­lar som bå­da skän­ker sin äga­re stor gläd­je.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.