Harley-Davidson

Ud­da örn på vå­ra bredd­gra­der.

Moped - - INNEHÅLL - TEXT & FO­TO: STE­FAN WULFF

Tyng­re. Läng­re. Bre­da­re. Im­po­ne­ran­de mått präg­la­de de ame­ri­kans­ka bi­lar­na. Men ock­så hos HarleyDavidson var man av åsik­ten att fe­ta däck, sväl­lan­de sad­lar, mull­ran­de V-mo­to­rer och mas­sor av krom var det en­da som sål­de.

1960-ta­let kom, tid­punk­ten då lil­la VW-bubb­lan ef­ter­frå­ga­des som mest, och för de ame­ri­kans­ka mc-kö­par­nas del vän­des blic­kar­na mot ho­jar som BSA och Tri­umph. De eng­els­ka 650-ku­bi­kar­na var minst li­ka snab­ba som var­je över­jäst 1200-ku­bi­ka­re. Tys­kar­na sva­ra­de med BMW, NSU och Zündapp. Ita­li­e­nar­na med Be­nel­li, Duca­ti och Gilera. In­om någ­ra år skul­le ock­så Husqvar­nas skör­da väl­för­tjän­ta fram­gång­ar.

Störs­ta ho­tet kom än­då från Ja­pan. My­ri­a­der av små an­vän­dar­vän­li­ga mo­tor­cyklar gjor­de li­vet surt för Harley-Davidson som ti­di­ga­re lett för­sälj­nings­li­gan och to­talt do­mi­ne­rat in­om omått­ligt po­pu­lä­ra rund­ba­ne­ra­cing­ens häf­ti­ga 750-klass. För att dra ner på ska­de­ris­ker­na in­om ra­cing­en hör­des krav på en 250-klass – där H-D sak­na­de mo­del­ler. Det­ta i kom­bi­na­tion med da­lan­de för­sälj­nings­siff­ror kräv­de snabb mo­bi­li­se­ring. Men ut­veck­ling av nya mo­del­ler skul­le ta för lång tid och in­ne­bä­ra dry­ga in­ve­ste­rings­kost­na­der. Det mås­te fin­nas ett enkla­re sätt.

NÄR WIL­LI­AM H DAVIDSON med fru res­te till Ita­li­en 1959 be­sök­te pa­ret bland an­nat Ae­ro­nau­ti­ca Aer­mac­chi, då en av de mind­re kän­da ita­li­ens­ka mc-till­ver­kar­na. Be­sö­ket blev sä­ker­li­gen upp­rin­nel­sen till att HarleyDavidson i ju­li 1960 och nå­got ovän­tat blev hälf­tenä­ga­re i Aer­mac­chi. För­de­lar­na var up­pen­ba­ra. Man slapp in­ve­ste­ra i ny dyr­bar ma­skin­park och Aermacchis re­dan eta­ble­ra­de mo­del­ler blev di­rekt tillgängliga på den ame­ri­kans­ka marknaden. Med nya de­ka­ler på tan­ken var sa­ken biff. För att snab­bast möj­ligt bred­da ur­va­let fo­ku­se­ra­de H-D på Aermacchis 250- och 350-mo­del­ler där man klokt nog be­höll de spor­ti­ga de­tal­jer­na vil­ket gav en ny frisk fram­to­ning åt HarleyDavidson där mo­dell­ut­bu­det nu spän­de från 50 till fe­no­me­na­la 1200 ku­bik.

I Eu­ro­pa öka­de väl­fär­den. Man köp­te bil. Mo­tor­cyklar var svår­sål­da me­dan mo­pe­den som ny­bör­jar- och andra­for­don sat­te re­jäl skjuts på för­sälj­ning­en. I USA var mo­pe­den fort­fa­ran­de re­la­tivt okänd me­dan mi­ni­bi­ken – en an­nan ita­li­ensk spe­ci­a­li­tet – gjor­de suc­cé. Med mi­ni­bi­kens för­sälj­nings­fram­gång­ar i ryg­gen in­tro­du­ce­ra­des Aermacchis två mo­ped­mo­del­ler till 1965 i USA. M50 var gubb­mo­del­len me­dan M50 Sport bätt­re ap­pel­le­ra­de till unga män­ni­skors vär­de­ring­ar.

SVENS­KEN CHRIS CARLS­SON äger den­na guld­gu­la M65 Sport från 1972, sista års­mo­del­len med li­te mer ku­bik. Han köp­te den 2006 på marknaden på Wil­low Springs Ra­ce­way. Chris ar­be­ta­de 36 år i USA, drev egen verk­stad med Saab och Vol­vo som spe­ci­a­li­tet.

– Jag star­ta­de med att kö­pa Ama­zo­ner, re­no­ve­ra­de dem på fri­ti­den och sål­de dem se­dan. Snart blev det så myc­ket att jag in­te ha­de tid att ar­be­ta läng­re. Fick öpp­na eget.

Egent­li­gen gil­lar Chris mo­tor­cyklar men när han såg gub­bar­na i Ve­nice Vin­tage Mo­tor­club kom­ma fa­ran­de på trim­ma­de mo­pe­der skaf­fa­de han själv någ­ra som han bygg­de om till ca­fe­ra­cers. De mop­par­na är bor­ta nu men H-D:n finns kvar, även den li­te stu­kad.

I Eu­ro­pa het­te mo­del­len Aer­mac­chi Zef­fi­ret­to Sport 48. Till en bör­jan med två, se­na­re tre hand­väx­lar, vil­ket ställ­de till det för ame­ri­ka­ner­na som in­te läng­re ens gil­la­de ratt­väx­el i bi­lar­na, utan kräv­de au­to­mat. Snart till­kom en kon­struk­tion av le­der och stag som hjälp­ligt för­vand­la­de två­takts­mo­torn till fot­väx­lad. Pi­rel­lidäck och Del­lor­to för­ga­sa­re fanns där som för­vän­tat, men just för­ga­sa­ren har ställt till pro­blem för Chris och bytts. Den ur­sprung­li­ga ver­sio­nen av HarleyDavidson M 50 S bjöd på 2,5 hk. 1967 för­sto­ra­des mo­torn till 65 ku­bik­cen­ti­me­ter och 4,5 hk, mo­del­len byt­te namn till M 65 S. 1970 in­för­des bat­te­ri och tänd­nings­lås och ”Leg­ge­ro” kom till i mo­dell­be­teck­ning­en. 1971 la­des till­verk­ning­en ner.

Mo­pe­den har ald­rig sla­git i USA så som hos oss. Hon­da och de tre and­ra ja­pans­ka mär­ke­na har sålt mil­jo­ner små­ma­ski­ner ge­nom åren, men få av dem har klas­sat in som mo­pe­der. Ku­bik­ta­let har le­gat hög­re.

Idag när ko­re­ans­ka bi­lar säljs som Chev­ro­let och Fi­at äger Chrys­ler, är det kans­ke än­då tur att Harley-Davidson åter ba­ra er­bju­der fe­ta mo­del­ler, Made in USA. För mo­pe­der var ald­rig en pa­rad­gren.

Christi­an Carls­son. Chris i USA. In­tres­set för mc och häf­ti­ga bi­lar in­ne­bar många in­tres­san­ta mö­ten, Jay Le­no en i ra­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.