Öst­ber­lin tur och re­tur

Mag­nus Björkquist vil­le ha så myc­ket mer än ba­ra en mo­ped. Han vil­le ha ett styc­ke nu­tids­hi­sto­ria. Det blev själv­klart en Simson Sch­wal­be från lan­det som in­te läng­re finns. Och re­serv­dels­pri­ser­na blev en chock.

Moped - - MOPEDGARAGET -

På mid­som­mar­da­gen 1988 sat­te jag och min kam­rat Gun­nar oss i vår ge­men­samt äg­da Vol­vo 142 från 1970 för att åka till Ber­lin. Vid den här ti­den var Ber­lin ing­en stad som folk åk­te till på se­mes­ter. Den kän­des hot­full och li­te ob­skyr. Sta­den var de­lad i två och det råd­de ett väl­digt på­tag­ligt kallt krig. År 1988 stod än­nu Ber­lin­mu­ren sta­digt. I Kreml va­ja­de den re­vo­lu­tions­rö­da sov­je­tis­ka flag­gan.

Om du här hem­ma gick in till Vol­vo­hand­la­ren kun­de du kö­ra hem i en spril­lans ny 240 DL med 4-väx­lad lå­da och för­ga­sa­re! Kort sagt, 1988 känns som väl­digt länge sen.

För att kom­ma till Väst­ber­lin var man först tvung­en att åka ge­nom Tys­ka ­De­mo­kra­tis­ka Re­pu­bli­ken; DDR. Ef­ter att ha ta­git fär­jan Trel­le­borg-Sas­snitz var det 30 mil till Ber­lin på spikra­ka be­tong­vä­gar med ka­rak­tä­ris­tiskt väg­skarvs­ljud. Ef­ter en ri­go­rös gräns­kon­troll mitt i nat­ten där allt ba­gage häll­des ut på en bänk och till och med bak­sä­tet slets ut av en sta­dig öst­tysk gräns­vakt så var vi då in­ne i den lil­la ö i DDR som het­te Väst­ber­lin.

Som tu­rist kun­de man gå över till Öst- ber­lin via ett an­tal gräns­kon­trol­ler. Jag minns att vi gick över vid Fri­edrich­stras­se där vi fick tvångs­väx­la till 20 öst­tys­ka mark.

ATT SOM SVENSK i 20-års­ål­dern kom­ma in i Öst­ber­lin var milt ut­tryckt om­tum­lan­de. Jag kom­mer ald­rig att få upp­le­va nå­got så ex­o­tiskt igen! Att stå vid ett tra­fik­ljus som slog om till grönt vid Karl-Marx-Al­lee och se, lyss­na och fram­förallt luk­ta på när åt­ta fi­ler av Tra­ban­ter och Wart­burg vrå­la­de iväg. Jag minns att man kun­de in­te se över till and­ra si­dan ga­tan på grund av all två­takts­rök! Att gå in på TVoch ra­di­o­av­del­ning­en på va­ru­hu­set vid Alex­an­der­platz och in­te rik­tigt för­stå om det var ett mu­se­um el­ler en af­fär. Att gå på Le­nin-Al­lee och kö­pa en pinnglass och upp­täc­ka att man slapp väl­ja glass. Det ha­de re­dan sta­ten gjort åt oss så det fanns en sort att väl­ja på; vanilj.

Det var på Un­ter den Lin­den strax bred­vid den sön­der­skjut­na dom­kyr­kan jag såg

MAN SLAPP VÄL­JA PINNGLASS. DET HA­DE STA­TEN GJORT ÅT OSS; VANILJ.

den förs­ta gång­en. Simson Sch­wal­be, en trev­lig sko­ter­mo­ped med kla­ra 50-tals­for­mer och stil­re­na de­tal­jer. God­känd för två med fot­pin­nar för pas­sa­ge­ra­ren. Ett bra och bil­ligt färd­me­del till och från ar­be­tet i DDR. För som i al­la and­ra so­ci­a­lis­tis­ka sta­ter var ar­bets­lös­het för­bju­det. Al­la ha­de allt­så ett ar­be­te. Kans­ke in­te al­la gång­er ett så ro­ligt ar­be­te men än dock.

Fir­man Simson i Suhl var ett an­rikt fö­re­tag grun­dat 1856 då som va­pen­till­ver­ka­re. 1948 bil­da­des VEB Fa­hr­zeug und Ge­rä­tewerk Simson Suhl som var en del av IFA. Ef­ter Tysklands åter­för­e­ning 1990 pri­va­ti­se­ra­des fö­re­ta­get och lyc­ka­des hål­la ut till 2002 då det gick i kon­kurs.

1988 VAR LÅNGT in­nan jag ha­de bör­jat le­ka med gam­la mo­pe­der men den et­sa­de sig fast hos mig på nå­got sätt. In­te för­rän näs­tan 30 år se­na­re fick jag se en Simson Sch­wal­be på svensk mark. Det var på Träff­punkt Mo­ped och jag ha­de så­dan tur att jag fick prov­kö­ra mop­pen som var im­por­te­rad från Ung­ern av Norr­täl­je­bon Ist­van. Det här var ing­en mo­ped, det var mer en mo­tor­cy­kel! Vil­ket åk! Snabb och stark, sta­dig som ett RC-lok på vägen, tre fot­väx­lar som klic­ka­de i med tysk pre­ci­sion. En sån här mås­te jag ha! Jag la in en be­vak­ning på Bloc­ket re­dan da­gen ef­ter. Pling! En lördag två vec­kor se­na­re så kom­mer det upp en Sch­wal­be på Bloc­ket. Det är ju den! Det är Ist­vans Sch­wal­be! Ett kort te­le­fon­sam­tal se­na­re satt jag i 245:an med släp­kär­ran på väg upp mot Norr­täl­je. Simson Sch­wal­be KR 51 till­ver­ka­des, i sann öst­stads­men­ta­li­tet, i prin­cip helt oför­änd­rad mel­lan 1964 och 1991. Det änd­ra­des li­te bak­ljus och av­gas­rö­ret satt ibland på hö­ger si­da och ibland på väns­ter.

De sista års­mo­del­ler­na gick till och med att få med elektro­nisk tänd­ning men ur­for­men be­stod allt­så i he­la 27 år. Vis­ser­li­gen fun­ge­ra­de min mo­ped klan­der­fritt men som så många and­ra har jag svårt att hål­la fing­rar­na i styr.

När jag bör­ja­de le­ta de­lar upp­stod ett om­vänt pro­blem. Det finns så många fir­mor i Tyskland som säl­jer de­lar till Simson så det var svårt att väl­ja vil­ken man ska ta! De­lar­na hål­ler hög kva­li­tet och pri­ser­na är lå­ga. Vad sägs om kom­plett av­gas­sy­stem in­klu­si­ve ljud­däm­pa­re, av­gaskrök samt al­la mon­te­rings­de­tal­jer för 700 svens­ka kro­nor. En ny tank i ori­gi­nalut­fö­ran­de för 400 kro­nor. Det en­da som ty­värr in­te går att få tag på av na­tur­li­ga skäl är däck med tex­ten ”Made in Ger­man De­mocra­tic Re­pu­b­lic”. Men själv­klart finns det nya däck med ori­gi­nal­möns­ter.

Mo­pe­den hål­ler kult­sta­tus i Tyskland och pri­ser­na är höga trots att det till­ver­ka­des över osan­no­li­ka 1,1 mil­jo­ner ex­em­plar! En Simson Sch­wal­be är så myc­ket mer än en mo­ped, det är en histo­ri­e­lek­tion. Ett for­don fram­ta­get av sta­ten för sta­tens ar­be­ta­re i ett land som ba­ra låg 15 mil från Sve­ri­ge men än­då så oänd­ligt långt bor­ta.

Rätt och rik­tigt kon­stru­e­rad. Lägg ner snac­ket om skrä­pig öst­kva­li­tet. Strip­tea­sesho­wen tar högst ett par mi­nu­ter. Al­la kå­por sit­ter fast med en hand­full skruv.

Svala är kans­ke in­te det förs­ta man tän­ker på när man ser en Sch­wal­be!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.