Nostal­gitrip­pen

Claes Jo­hans­son får mest en tom blick in­för trim­ma­de mo­pe­der. An­nat är det med ur­snab­ba, rå­häf­ti­ga 125:or. Från 1980-ta­let. Rik­tigt snab­ba. Och häf­ti­ga.

Moped - - MOPEDGARAGET -

Jag ha­de in­te mo­ped som 15-åring. Allt­så är jag mar­gi­nellt smit­tad av den ibland över­lödd­ri­ga nostal­gi som om­slu­ter vå­ra gam­la mo­pe­der. Än mind­re no­stal­gisk el­ler upp­skru­vad blir jag över mop­petrim. Om du vi­sar fram en fem­hal­va, dess li­ke el­ler mer, och mi­na ögon ut­tryc­ker ut­trycks­lös­het, bli in­te för­vå­nad. Det finns två or­sa­ker. Den förs­ta har jag nyss re­dogjort för. Mo­pe­der gör mig upp­spelt, glad, ny­fi­ken, för­und­rad, lyck­lig – men in­te no­stal­gisk. Jo­sig, ofil­tre­rad nostal­gi sipp­rar där­e­mot fram i rik­lig mängd när det kom­mer till 1980-ta­lets 125:or. Vil­ka ock­så är skä­let till att jag ald­rig för­stått mig på idi­ott­rim­ma­de mo­pe­der. Vi smar­ta kil­lar tog det där ex­tra året i an­språk för vri­da upp må­nads­pengs­spa­ran­det till nya spä­kan­de ni­vå­er och som­mar­job­ba­de än­nu hår­da­re. Bes­ka­de av det där kör­kor­tet och kun­de med un­der­to­ner av för­ned­ring kö­ra om hård­vi­bre­ran­de stål­trådsmo­pe­der med skryt­snack om topp­fart och ef­fekt häng­an­de som en seg rök­korv ur en båg­filska­pad ljud­däm­pa­re. Vi med dubb­la pi­por. Skinn­ställ. Tjej på lim­pan.

BEGAGNAT KÖP­TE VI för­stås, vad an­nars? Det räck­te pre­cis till en Su­zu­ki GP 125 i mitt fall, en körs­bärs­röd. El­ler var den blå? Som ha­de ett en­da av­gas­rör när jag tän­ker ef­ter. Och det fanns nog ing­et ”vi”. Knappt tjej hel­ler. 1982 var jag i själ­va ver­ket byns en­sam­mas­te 125-åka­re, i ett rätt lop­pigt skinn­ställ. 125-tren­den var de­fi­ni­tivt på ut­gång, för att möj­li­gen upp­le­va en döds­ryck­ning någ­ra år se­na­re när ef­fek­ten sprang upp i ofatt­ba­ra 20 häs­tar och Ya­ma­ha kom med L/C – Liquid Coo­led. Fast i min be­grän­sa­de fö­re­ställ­nings­värld in­träf­fa­de topp­no­te­ring­en ti­di­ga­re då min sto­re­bror kom hem med en split­ter­ny svart Su­zu­ki GT 125 X4. Jag kun­de för­stås in­te vi­sa det ut­åt och jag var in­te sen till hån­fullt kom­men­te­ra allt från strål­kas­ta­re och bak­åt. I själ­va ver­ket var jag bot­ten­löst av­und­sjuk. Det var den häf­ti­gas­te hoj jag sett. Och hört. Ett sam­lat, lå­gag­gres­sivt sam­ti­digt po­le­rat två­takts­ljud. Det lar­vi­ga är att jag fort­fa­ran­de tyc­ker pre­cis allt det. Kan in­te rå för det, jag är präg­lad så.

JAG VAR GOTT OCH väl fyr­tio fyll­da när min sto­ra och hit­tills en­da nostal­gi­vol­ta var ett fak­tum. Det blev en näs­tan gra­tis X4 på Bloc­ket, i mel­lan­blått vil­ket än­då var okej. Lju­det är pre­cis så ben­märgs­in­träng­an­de som jag minns, käns­lan ex­akt den som när jag som 14-åring smög ut i garaget, rul­la­de ut bror­sans svar­ta och drog någ­ra re­por på vil­la­ga­tan. På lands­vä­gen över­glän­ser den för­stås GP 125 i allt, ni hör, en rik­tig kon­näs­sör ta­lar. Vid upp­re­pa­de till­fäl­len har jag för­sökt att torg­fö­ra att 125-nostal­gin snart är här och mel­lan ra­der­na ut­nämnt mig själv till förå­ka­re. Men den är in­te på in­gång. Fort­fa­ran­de är jag en­sam på byn i mitt rätt lop­pi­ga skinn­ställ.

Nostal­gin fast­na­de nå­gon­stans bland vrå­lan­de mo­pe­der – svå­ra att kö­ra om idag, ens med dubb­la pi­por.

1980-ta­lets snyg­gas­te mc i hård kon­kur­rens med Ka­wa­sa­ki GPZ 1100R.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.