Jag bod­de gran­ne med Christi­ne Schür­rer

Mord & Mysterier - - Innehåll - Gu­nil­la Granqvist gu­nil­la.granqvist@af­ton­bla­det.se

Hur vet man att man bor gran­ne med ­onds­kan? Det gör man in­te. Åt­minsto­ne tänk­te jag så när jag för­stod att jag un­der en tid ha­de bott gran­ne med ­Christi­ne ­Schür­rer. Vi ha­de för­mod­li­gen stått i sam­ma kon­sum­kö, åkt sam­ma tun­nel­ba­ne­vagn el­ler bå­da stått och tram­pat i kön på den lo­ka­la piz­ze­ri­an.

Fö­re Ar­bo­ga­mor­den var hon en, till sy­nes, ­van­lig per­son.

Ef­ter de fruk­tans­vär­da morden på bar­nen Max och Sa­ga och ska­dor­na hon åsam­ka­de de­ras ­mam­ma, blev hon nå­got myc­ket ovan­ligt – en kvinn­lig för­ö­va­re.

Christi­ne Schür­rer kun­de in­te ac­cep­te­ra att ­hen­nes re­la­tion ha­de av­slu­tats med den man som Emma Jangestig nu lev­de med. I må­na­der pla­ne­ra­de hon sitt dåd in­ne­bo­en­de i en lä­gen­het strax ut­an­för Stock­holm och den 8 mars 2008 gjor­de hon den ödes­dig­ra re­san till Ar­bo­ga som för all­tid ­för­änd­ra­de de in­blan­da­des liv.

Christi­ne Schür­rer väg­ra­de att va­ra till­mö­tes­gå­en­de vid den rätts­psy­ki­a­tris­ka un­der­sök­ning som gjor­des. Man kun­de dock fast­stäl­la att hon in­te led av nå­gon psy­kisk sjuk­dom när hon ge­nom­för­de brot­tet och allt­så var till­räk­ne­lig.

Slut­sat­ser som den­na fyl­ler

många med mot­stri­di­ga käns­lor. Kan en ­män­ni­ska, där­till en kvin­na, som mör­dar barn an­ses va­ra frisk? Rätts­vä­sen­det sva­rar ja på den frå­gan och på ett sätt blir hand­ling­en, om möj­ligt, än vär­re. Kanske gör frisk­hets­för­kla­ring­en det svå­ra­re för oss att för­kla­ra onds­kan och hål­la den bor­ta från oss själva? En di­a­gnos av­skär­mar oss nor­ma­la från det ab­nor­ma. Den onds­ka som män­ni­skan är ka­pa­bel till fyl­ler oss med räds­la för vi kan in­te all­tid se den – den ut­mär­ker sig in­te. Va­re sig för gran­nar, när­stå­en­de el­ler en van­lig tis­dag på Kon­sum. Själv gick jag för­bi lä­gen­he­ten där Christi­ne Schür­rer var in­ne­bo­en­de, spa­na­de upp mot fönst­ren som om nå­got på plat­sen bor­de ha synts el­ler känts. Men in­nan onds­kan ma­ni­fe­ste­rar sig själv är den ba­ra ett ano­nymt ­an­sik­te. Det är ock­så du, det är ock­så jag. I det här ma­ga­si­net kan du ­lä­sa om någ­ra av värl­dens värs­ta vålds­brotts­ling­ar. Många har även de levt helt van­li­ga liv vid nå­gon tid­punkt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.