Fal­let jag ald­rig glöm­mer: Kerstin Weigl

Mord & Mysterier - - Innehåll -

Jag möt­tes av ett stats­råd med ­svull­na ögon

Jag kom till job­bet en ja­nu­a­rimor­gon 2002 och möt­tes av det låg­mäl­da och ener­gi­ri­ka sorl som upp­står på en ny­hets­re­dak­tion vid en stör­re ny­hets­hän­del­se och be­slut fat­tas, tex­ter skrivs, re­port­rar skic­kas ut, allt­sam­mans sam­ti­digt.

En ung kvin­na ha­de dö­dats i Uppsa­la un­der nat­ten och re­dak­tio­nen ha­de just för­stått vem hon var.

Du mås­te snac­ka med Mo­na Sah­lin, sa che­fen. Och när jag hör­de den dö­da­de kvin­nans namn för­stod jag var­för. Fa­di­me! Skju­ten? Hon var re­dan ”Fa­di­me”, ha­de tap­pat sitt ef­ter­namn, som det kan bli med en män­ni­ska som be­rört. Även mig.

Jag möt­te ald­rig

Fa­di­me Sa­hin­dal, men det gjor­de näs­tan ing­en jour­na­list. En av my­ter­na kring Fa­di­me är att hon stän­digt syn­tes i me­dia med sin histo­ria om att ha valt en svensk pojk­vän och att släk­ting­ar­nas upp­lev­da vanä­ra där­för väx­te sig så stark att hen­nes pap­pa mås­te dö­da hen­ne.

I själva ver­ket fil­ma­des hon en en­da gång, för Ma­ri­an­ne Span­ners star­ka do­ku­men­tär­film, in­ter­vju­a­des någ­ra få gång­er, gjor­de ett of­fent­ligt fram­trä­dan­de, i riks­da­gen. Där ta­la­de hon för unga kvin­nor som hon, som le­ver un­der döds­hot för att de vill väl­ja si­na liv, hon väd­ja­de: ”Jag hop­pas att ni in­te vän­der dem ryg­gen, att ni in­te blun­dar för dem”.

Se­dan blev det för far­ligt för ­Fa­di­me att sy­nas.

Jag viss­te att hon viss­te det och kun­de in­te för­stå hur hon ha­de ­bli­vit hit­tad, av­rät­tats av en man­lig släk­ting?

Sä­kert viss­te jag in­te när jag gav mig av till Mo­na Sah­lin, då in­teg­ra­tions­mi­nis­ter (märk­ligt nog ha­de jag va­rit hos Sah­lin en vec­ka ti­di­ga­re, då hon än­nu en gång ha­de ­slar­vat med räk­ning­ar och gjor­de av­bön).

Jag möt­tes av ett

stats­råd med svull­na ögon. Hon som själv ha­de skyg­gat för or­det ”he­der­s­våld”, av räds­la för ra­sis­t­stäm­peln. Fa­di­me ha­de över­ty­gat hen­ne att pro­ble­met mås­te syn­lig­gö­ras. Nu sa hon: Det känns för­tviv­lat i dag, men jag ­hop­pas in­ner­ligt att Fa­di­mes me­nings­lö­sa död blir en sym­bol för mod.

Det var Fa­di­mes lil­la­sys­ter Song­ül som un­der rät­te­gång­en ­pe­ka­de ut sin pap­pa som mör­da­ren och he­la histo­ri­en rul­la­des upp. ­Fa­di­me ha­de bör­jat stu­de­ra i ­Ös­tersund, skul­le bli so­ci­o­nom, och i en över­ens­kom­mel­se som Na­lin Pek­gul hjälpt till med ha­de fa­mil­jen lo­vat lå­ta hen­ne va­ra ifred, för­ut­satt att hon höll sig bor­ta.

Men Fa­di­me läng­ta­de myc­ket ­ef­ter si­na syst­rar, så myc­ket att en träff ord­na­des. Hen­nes pap­pa ring­de på, hon öpp­na­de, han tog om hen­nes hår och av­los­sa­de två skott i hen­nes an­sik­te.

Be­grav­ning­en i Uppsa­la

dom­kyr­ka var var bland det märk­li­gas­te jag upp­levt: full­satt, tv-ka­me­ror över­allt och den unga kron­prin­ses­san som grät över den unga kvin­na hon ald­rig möt­te.

”En mar­tyr”, sa dom­pros­ten om Fa­di­me.

Or­det är stort men äger en ­san­ning. När Fa­di­me dog ha­de hon på­bör­jat nå­got, loc­ket till de­bat­ten var av, tvångsäk­ten­skap skul­le bli olag­li­ga. Hen­nes död var be­vi­set för att he­derskul­tu­rer finns och ver­kar.

Jag tän­ker in­te så säl­lan på ­Fa­di­me. Och på hen­nes klo­ka ­mo­di­ga lil­la­sys­ter som jag träf­fa­de sju må­na­der ef­ter mor­det, och ­be­rät­ta­de nå­got för mig vik­tigt. Hon sa att hen­nes pap­pa trod­de att han räd­da­de sin he­der men i stäl­let blev ut­skämd i de fles­ta kur­dis­ka ­fa­mil­jers ögon: Förak­tet fanns mest i pap­pas egen hjär­na.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.