Fal­let jag ald­rig glöm­mer: Oisín Can­twell

Mord & Mysterier - - Innehåll -

Jag var ung och grön som jour­na­list och ef­ter ett års slit på lands­orts­tid­ning ha­de jag lyc­kats få ett vi­ka­ri­at på sto­ra Af­ton­bla­det i Stock­holm. Det var, om jag minns rätt, från det fjär­de at­ten­ta­tet mot in­vand­ra­re och fram­åt som jag all­tid lyc­ka­des va­ra i tjänst. Egent­li­gen osan­no­likt, då jag gick på ett sche­ma som in­ne­bar fem ar­bets­da­gar följt av fem le­di­ga.

I ar­ki­vet kom­mer da­tu­met och min­net till­ba­ka. 1 no­vem­ber 1991, Brygg­hu­set, Va­sas­tan. En mu­si­ker med ut­ländsk här­komst ha­de bli­vit skju­ten, men över­levt. Sam­ma möns­ter som vid de tre ti­di­ga­re at­ten­ta­ten.

Jag och en fo­to­graf

från Af­ton­bla­det var de förs­ta jour­na­lis­ter­na på plats. Vi ställ­de frå­gor till po­li­sens in­sats­chef, an­teck­na­de och tog bil­der.

Plöts­ligt dök stjärn­re­por­tern ­Ri­chard Asch­berg upp. Han frå­ga­de mig om jag viss­te vil­ken ka­li­ber det var på ku­lan som mu­si­kern ha­de skju­tits med. – Ing­en aning, sva­ra­de jag. – Det är vik­tigt, för­kla­ra­de ­Asch­berg barskt.

Han tog över sto­ryn. Det var ba­ra att tug­ga i sig. Asch­berg var långt över mig i hi­e­rar­kin. Det var ock­så han som ha­de myn­tat nam­net på skyt­ten, La­ser­man­nen. Ric­kard var kung­en.

Men jag skul­le få min chans ba­ra en vec­ka se­na­re. Ung stu­dent ihjäl­skju­ten på Körs­bärsvä- gen i Stock­holms in­nerstad.

Det var kväll och sent och kallt och Asch­berg och de and­ra tung­vik­tar­na ar­be­ta­de kon­tors­ti­der och jag fick en­sam lö­pet, första­si­dan och pa­radsi­dor­na sex och sju.

Sä­ker­li­gen lå­ter det för­fär­ligt cy­niskt, men jag var myc­ket stolt över min in­sats.

Den som in­te var med på den ti­den för­står nog in­te hur stor upp­märk­sam­he­ten var. Dra­ma­tur­giskt sak­na­des ingen­ting. ­La­ser­pric­ken som vand­ra­de i nat­ten. De slump­vist ut­val­da ­off­ren. Po­li­ti­ker som satt i po­lis­bi­lar­nas bak­sä­ten för att bil­da sig en egen upp­fatt­ning om den störs­ta in­sat­sen se­dan Pal­me­mor­det.

En kväll ring­de tip­ste­le­fo­nen på re­dak­tio­nen. Jag sva­ra­de. Det var BBC i Lon­don som vil­le ve­ta om det skett nå­got nytt at­ten­tat. Sto­ryn ha­de bli­vit in­ter­na­tio­nell.

Men skyt­ten drog sig till­ba­ka. Ingen­ting hände. Var han rädd för att när som helst gri­pas? Ha­de han flytt ut­om­lands? El­ler kän­de han att han upp­nått sitt syf­te då ett av hans of­fer av­li­dit?

Spe­ku­la­tio­ner­na

i pres­sen av­lös­te varand­ra. Men så små­ning­om mat­ta­des in­tres­set. Det skul­le dock vi­sa sig att La­ser­man­nen var allt an­nat än fär­dig med vad han an­såg va­ra sitt uppdrag.

Någ­ra må­na­der se­na­re, i ja­nu­a­ri 1992, sked­de fem nya at­ten­tat. Uppsa­la, Södermalm, So­ma­lis­ka för­e­ning­en i Stock­holm, två oli­ka för­or­ter. Jag skrev och pro­du­ce­ra­de löp­sed­lar.

Än en gång var det in­vand­ra­re som sköts. Men vap­net var nytt. Var det sam­ma per­son? Jag fick ett tips och kun­de av­slö­ja att po­li­sen ut­gick från det.

I ju­ni, i sam­band med ett bank­rån, greps John Au­so­ni­us. För po­li­sen var det bin­go: Han ­häk­ta­des för bank­rå­net, var­ef­ter ut­re­dar­na i lugn och ro kun­de ta sig an at­ten­ta­ten.

I de­cem­ber 1993 döm­des ­La­ser­man­nen för ett mord, nio mord­för­sök och li­ka många bank­rån. Straf­fet för den­na ohygg­li­ga brotts­se­rie kun­de ba­ra bli ett, livs­tids fäng­el­se.

Många år se­na­re,

i ok­to­ber 2010, såg jag för förs­ta gång­en Au­so­ni­us. 19 år ha­de pas­se­rat se­dan han var ute på sin mar­dröms­li­ka vand­ring i nat­ten och han be­fann sig i Öre­bro tings­rätt och väd­ja­de om att få sitt straff tids­be­stämt.

Av en bi­sarr slump var tid­ning­ar­na un­der des­sa da­gar fyll­da av ru­bri­ker om att po­li­sen ja­ga­de en ny la­ser­man i Skå­ne.

Au­so­ni­us ha­de åld­rats mar­kant jäm­fört med hur jag minns ­ho­nom från rät­te­gångs­bil­der­na. 57 år gam­mal, grå­hå­rig, ihop­sjun­ken.

Tings­rät­ten gick in­te med på att om­vand­la straf­fet. Jag tror att det var ett klokt be­slut. Au­so­ni­us brott var po­li­tiskt. Han är en ­hö­gerex­tre­mis­tisk ter­ro­rist. En av de farligaste per­so­ner Sve­ri­ge har upp­levt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.