Sve­ri­ges värs­ta se­ri­e­mör­da­re

Så blev anders sve­ri­ges värs­te se­ri­e­mör­da­re

Mord & Mysterier - - Innehåll - Text: Lin­da Hjer­tén

Be­red­skaps­ar­be­ta­ren Anders är punkt­lig och var­je ef­ter­mid­dag delar han ut saft till de äld­re ­pa­ti­en­ter­na på av­del­ning 26 på Öst­ra sjuk­hu­set i Mal­mö.

Men de gam­la kla­gar på att dryc­ken är stark – och snart bör­jar folk dö.

Det ska drö­ja 99 da­gar in­nan ­san­ning­en upp­da­gas. Det ska ­krä­vas 27 döds­of­fer in­nan den längs­ta se­ri­en mord i Sve­ri­ges ­histo­ria har bli­vit ett fak­tum.

Från bygg­nad till bygg­nad på sjuk­hus­om­rå­det bör­jar un­der hös­ten 1978 ryk­tet att spri­das om de många dö­da på av­del­ning 26 på Öst­ra sjuk­hu­set. ”26-sju­kan” kal­las den av vis­sa, den mys­tis­ka sjuk­dom som ­ytt­rar sig på sam­ma sätt och som tar li­vet av de gam­la pa­ti­en­ter­na på lång­vårds­kli­ni­ken.

Det bör­jar med ross­ling­ar och slem i hal­sen. Se­dan kvävs de gam­la lång­samt.

Kvar runt de­ras mun­nar finns of­ta rö­da strim­mor el­ler mär­ken som om de bränts av nå­got. På vis­sa av de dö­da är läp­par­na helt skinn­flåd­da.

– De led nå­got fruk­tans­värt när de dog, det var vär­re än den värs­ta dö­den. De kväv­des i si­na eg­na väts­kor, sä­ger Chris­tel Söf­gren som job­ba­de som un­der­skö­ters­ka.

Per­so­na­len på av­del­ning 26 bör­jar und­ra om det är en smit­ta som här­jar. Det bör­jar gå en­vi­sa ryk­ten om att nå­gon kanske häl­ler nå-

got i kaf­fet. De vet in­te om de själva kom­mer att drab­bas.

Per­so­na­len by­ter kaf­fe­bryg­ga­re och bö­nor. Al­la sköl­jer no­ga kaf­fe­kan­nan in­nan man sät­ter på nytt kaf­fe.

– Jag bad min mam­ma att tit­ta på min hals ef­ter rö­da strim­mor när jag kom hem från sjuk­hu­set på kväl­lar­na. Vi i per­so­na­len viss­te in­te om nå­gon för­sök­te för­gif­ta oss el­ler om det var en epi­de­mi, sä­ger Chris­tel.

Hon är en av dem som sä­ger till de an­sva­ri­ga att nå­got är fel, ­myc­ket fel. Men ingen­ting hän­der.

De får hö­ra att de över­dri­ver. Att de in­te ska bli hy­ste­ris­ka.

Det kom­mer att drö­ja fle­ra ­må­na­der till in­nan mordse­ri­en på Öst­ra sjuk­hu­set i Mal­mö upp­da­gas.

74-åri­ga Iris har bli­vit allt mer för­vir­rad och fått svårt att kla­ra sig själv.

Den 24 ok­to­ber 1978 flyt­tas hon till av­del­ning 26 på Öst­ra sjuk­hu­set i Mal­mö, en mo­dern av­del­ning av­sedd för äld­re, lång­va­rigt sju­ka pa­ti­en­ter.

Lång­vårds­kli­ni­ken bygg­des 1974 och dagrum­met är ­fort­fa­ran­de nytt och ljust och fräscht när Iris kom­mer dit. Det är ut­rus­tat med en färg-tv och ett akva­ri­um med ex­o­tis­ka ­fis­kar.

Av­del­ning­en är upp­de­lad i två en­he­ter, den gu­la och den grö­na,

och rym­mer sam­man­lagt 50 pa­ti­en­ter.

Iris ham­nar i rum 6 på den gu­la en­he­ten där en ung be­red­skaps­­ar­be­ta­re vid namn Anders ny­li­gen bör­jat job­ba.

Här, på den gu­la si­dan, har fle­ra gam­la män­ni­skor dött på lik­nan­de sätt den se­nas­te må­na­den. ­Per­so­na­len är oro­lig men al­la ­rap­por­ter vi­sar att döds­fal­len är ­na­tur­li­ga.

Se­na­re, sam­ti­digt som 18-åri­ge Anders by­ter till grö­na si­dan, ska de gam­la bör­ja dö där. Men det är fort­fa­ran­de fle­ra vec­kor kvar till dess.

Iris är svag i krop­pen men kan gå med li­te hjälp och um­gås med de and­ra. Men Iris kom­mer ba­ra hin­na le­va tre da­gar på av­del­ning 26. Re­dan sam­ma dag som hon skrivs in be­stäm­mer sig Anders för att dö­da hen­ne. När han

­kom­mer in för att bädda rent i rum­met ser han den 74-åri­ga ­da­men grå­ta. Det räc­ker för att han ska av­gö­ra hen­nes öde.

”Iris vill in­te le­va läng­re”, tän­ker han. ”Jag ska hjäl­pa hen­ne att dö”.

Någ­ra da­gar se­na­re,

den 26 ok­to­ber, blan­dar han det frä­tan­de ren­gö­rings­med­let Ivo­sol, det som till­sam­mans med Ge­vi­sol är hans åter­kom­man­de mord­va­pen, i en plast­mugg med li­te vat­ten. Han tar med mug­gen ut till dagrum­met där Iris sit­ter.

Anders sä­ger att det är saft. Bland­ning­en, som är myc­ket mörk, kan för ett gam­malt öga lätt för­väx­las med den blandsaft som det var­je dag bjuds på.

Sma­ken dä­re­mot är skarp och frä­tan­de.

Med­let får skin­net på läp­par­na att loss­na, när väts­kan rin­ner ut­med mun­gi­por­na och ner över hal­sen bil­das eld­rö­da strim­mor i hu­den, så starkt är det.

Anna-Gre­ta, en av de 16 som över­le­ver, har be­skri­vit sma­ken som ”re­na ra­ma gif­tet”.

Sam­ti­digt hör då­va­ran­de un­der­skö­ters­kan Chris­tel Söf­gren Iris ro­pa från dagrum­met. Hon skri­ker högt och av smär­ta. När Chris­tel kom­mer fram till hen­ne sä­ger den äld­re da­men:

– Det är en karl som gett mig nå­got starkt i hal­sen.

Chris­tel kom­mer ge­nast att tän­ka på den 18-åri­ge be­red­skaps­ar­be­ta­re som ny­li­gen bör­jat på av­del­ning­en. Han är den en­da man­nen i tjänst och det är många som tyc­ker att han är li­te märk­lig.

Chris­tel frå­gar Iris om man­nen som gett hen­ne det star­ka i hal­sen ha­de mörkt hår och glas­ögon. – Ja, han såg ut så, sa Iris. Men så blir det bråt­tom. Den gam­la da­men bör­jar ross­la kraf­tigt vid bor­det inne i dagrum­met. Lä­kar­na tror att hon drab­bats av lung­ö­dem. Hon förs till sitt rum men blir allt säm­re.

På ef­ter­mid­da­gen smi­ter Anders in i rum 6. Iris le­ver fort­fa­ran­de och han tän­ker av­slu­ta det han på­bör­jat.

Den här gång­en gör han bland­ning­en star­ka­re. Han hin­ner få i den gam­la da­men någ­ra klun­kar in­nan hon skri­ker igen av smär­ta. Men klun­kar­na räc­ker. Da­gen ef­ter dör Iris. Chris­tel Söf­gren hin­ner se att det runt den gam­la da­mens mun syns rö­da strim­mor och att läp­par­na är svull­na. Det är ex­akt så­da­na symp­tom som drab­bat ett stort an­tal pa­ti­en­ter den se­nas­te ti­den. Chris­tel ry­ser till. Al­la i per­so­na­len pra­tar om det som drab­bat pa­ti­en­ter­na på av­del­ning­en de se­nas­te vec­kor­na.

– Vi ha­de bör­jat tit­ta kons­tigt på varand­ra och und­ra­de: Vem kan man li­ta på? Vi viss­te in­te vad vi skul­le tro.

Chris­tel för­sö­ker upp­märk­sam­ma sin ar­bets­le­da­re på vad

Iris be­rät­tat om det star­ka hon fått i hal­sen.

– Hon bryd­de sig in­te och jag kän­de mig ba­ra dum.

Iris död skrivs av som na­tur­lig. Hon var gam­mal och sjuk­lig. Det är tro­ligt­vis lung­ö­dem som dö­dat hen­ne.

Och må­na­der­na går.

Den 18 år unge

och myc­ket ­pryd­li­ge Anders an­ställs den 4 sep­tem­ber 1978 som be­red­skaps­ar­be­ta­re vid lång­vårds­kli­ni- kens ­av­del­ning 26 på Öst­ra sjuk­hu­set.

Egent­li­gen bor­de Anders ­ald­rig ha fått an­ställ­ning igen ­in­om vår­den. Strax in­nan har han tjänst­gjort på Värn­hems sjuk­hus och över­skö­ters­kan där har ­läm­nat ett minst sagt skarpt ut­lå­tan­de om den unge man­nen som ­bli­vit hän­vi­sad till hen­nes ar­bets­plats via AMS.

”Har ing­en som helst ­ini­ti­a­tiv­för­må­ga. Ter sig kons­tig på av­del­ning­en, ver­kar in­te alls fat­ta vad man sä­ger till ho­nom. Skall in­te åter­an­stäl­las.”

Den sista me­ning­en har över­skö­ters­kan stru­kit un­der två gång­er hårt med sin pen­na.

Men ut­lå­tan­det når av nå­gon an­led­ning ald­rig per­so­na­las­si­sten­ten på Öst­ra sjuk­hu­set och Anders slin­ker ge­nom nåls­ö­gat.

Re­dan från start tyc­ker per­so­na­len på av­del­ning 26 att den nya kil­len är ”kne­pig”. Hans hand­le­da­re vå­gar ba­ra ge ho­nom de enk­las­te upp­dra­gen, som att bädda rent i säng­ar­na och tvät­ta pa­ti­en­ter­na, ef­tersom han gör så många fel. Han är in­te det mins­ta själv­stän­dig, tyc­ker hand­le­da­ren.

Kol­le­gor­na tyc­ker att han är ”dum och lar­vig” och kom­mer på den nya vår­da­ren med up­pen­ba­ra lögn­er.

En dag i fi­karum­met sä­ger han att han har två tvil­ling­brö­der som är 19 och 20 år, trots att han själv ba­ra är 18. Ett lo­giskt di­lem­ma som in­te blir lät­ta­re av att han dess­utom är en­da bar­net.

– Jag upp­fat­ta­de ho­nom som li­te bakom. Som ett barn. Han stod ba­ra och tit­ta­de som om nå­got in­te stäm­de. Man kun­de in­te fö­ra ett nor­malt sam­tal med ho­nom. En dag sa han: ”I dag ska vi ha kyck­ling till mid­dag”, helt apro­på ingen­ting, sä­ger Chris­tel Söf­gren.

Hon upp­le­ver Anders som en svans. En skug­ga.

Den unge be­red­skaps­ar­be­ta­ren kom­mer se­na­re att sä­ga att han kän­de sig li­te mob­bad på ar­bets­plat­sen.

– Vi var snäl­la mot ho­nom, ef­tersom vi tyck­te li­te synd om ho­nom, men han kom nog ald­rig rik­tigt in i ge­men­ska­pen.

Men 18-åring­en kom­mer all­tid i tid, han är all­tid vän­lig och väl­klädd och bu­gar för de an­sva­ri­ga, och ver­kar verk­li­gen bry sig om pa­ti­en­ter­na.

– Han bru­ka­de lä­sa för dem.

Jag upp­fat­ta­de ho­nom som li­te bakom. Som ett barn.

Och så de­la­de han ut saf­ten på ­ef­ter­mid­da­gen, sä­ger Ma­ri­an­ne Pet­ters­son som var sjuk­vårds­bi­trä­de på av­del­ning 26.

Och så är ju Anders så duk­tig och snabb på att rap­por­te­ra när pa­ti­en­ter­na blir sju­ka.

Han är, av nå­gon un­der­lig an­led­ning, all­tid där när de plöts­ligt blir säm­re.

Anders föds 1960.

Var är oklart. Han kom­mer ald­rig att få ve­ta vil­ka hans bi­o­lo­gis­ka för­äld­rar är.

När han ba­ra är tre vec­kor gam­mal ad­op­te­ras han av ett äld­re par i Mal­mö, en mä­ta­re och hans hust­ru.

Mal­mö­pa­ret har 13 barn­lö­sa år av äk­ten­skap bakom sig och poj­ken är myc­ket ef­ter­läng­tad. Pap­pan kom­mer se­na­re att be­skri­va i för­hör hur so­nen blir de­ras allt.

Poj­ken ler of­ta som barn och hans för­äld­rar minns in­te någ­ra pro­blem, an­nat än att so­nen drab­ba­des av de van­li­ga barn­sjuk­do­mar­na.

Men Anders själv minns upp­väx­ten an­norlun­da, om än för­äld­rar­nas oänd­li­ga kär­lek.

Han kom­mer ihåg pro­ble­men i sko­lan.

Hur han har svårt att hänga med och får gå om förs­ta klass. Lä­rar­na tyc­ker att han ska bör­ja i en spe­ci­al­klass men för­äld­rar­na hål­ler in­te med. Poj­ken ska gå i van­lig klass, som al­la and­ra.

Re­sul­ta­tet blir att Anders till­bring­ar sin skol­tid med att all­tid va­ra någ­ra steg ohjälp­ligt ef­ter. Han kän­ner sig un­der­läg­sen si­na skol­kam­ra­ter och har svårt att skaf­fa vän­ner. Han har ba­ra en en­da vän och de pra­tar näs­tan ba­ra på te­le­fon.

I stäl­let um­gås han med si­na för­äld­rar och de­ras be­kan­ta, spe­lar spel och tär­ning. Pap­pan tar med so­nen på bow­ling men poj­ken blir ald­rig så in­tres­se­rad av den sport som pap­pan äls­kar så myc­ket.

Anders till­bring­ar även myc­ket tid med sin mor­mor på ål­der­doms­hem­met i Mal­mö där hon bor.

All­ra bäst trivs Anders hem­ma i det lil­la vi­ta en­plans­hu­set från 50-ta­let i cen­tra­la Mal­mö. För­äld­rar­na kö­per ho­nom en fin ste­re­o­an­lägg­ning och egen tv för att han ska ha det så bra som möj­ligt. Det där med flick­vän­ner och ute­liv kom­mer nog att hin­nas med, tror mam­ma och pap­pa.

Ef­ter hög­sta­di­et kom­mer han in på en ettå­rig hem­tek­nisk lin­je på Värn­hem­sko­lan, en lin­je för ele­ver med då­li­ga be­tyg som har svårt att kla­ra den van­li­ga stu­di­e­tak­ten. I klas­sen är han den en­da kil­len.

Hans klass­fö­re­stån­da­re minns se­na­re:

– Han var till­ba­kadra­gen, blyg och myc­ket en­sam. Han ha­de svårt med flic­kor­na och han träf­fa­de inga skol­kam­ra­ter på fri­ti­den.

In­te hel­ler i ar­bets­li­vet får han nya vän­ner.

När av­del­ning 26

har jul­fest den 19 de­cem­ber 1978 bjuds Anders in. Han tac­kar ja och be­ta­lar de 60 kro­nor­na som bil­jet­ten kos­tar, men när fest­kväl­len väl kom­mer vå­gar han in­te läng­re gå. Han ring­er sin chef och sä­ger att hans mor­mor är sjuk.

Se­dan tar han på sig sin fin­ko­stym och sä­ger till för­äld­rar­na att han ska gå på fes­ten. Anders vand­rar runt i stan. Han går Drott­ning­ga­tan fram och fort­sät­ter på Re­ge­ments­ga­tan mot Lim­hamn. När kloc­kan blir nio går han hem till för­äld­rar­na igen. Han sä­ger att fes­ten var trev­lig. I en per­sonut­red­ning som görs i sam­band med po­lis­ut­red­ning­en be­skrivs Anders som en ”möns­ter­gos­se” som ibland upp­för sig när­mast ro­botar­tat välupp­fost­rat, för att in­te sä­ga väl­dres­se­rat, men som sam­ti­digt står hand­fal­len när det gäl­ler enk­la var­dags­syss­lor som na­gel­klipp­ning. Han vill gär­na ge rätt svar, iv­rig att va­ra till lags, men sak­nar verk­ty­gen för att del­ta på ett na­tur­ligt sätt i sociala sam­man­hang.

En lä­ra­re be­skri­ver ho­nom som ko­los­salt osjälv­stän­dig. Ett ad­jek­tiv som föl­jer ho­nom ge­nom li­vet.

En rätts­psy­ki­a­trisk lä­ka­re sä­ger att det är för­äld­rar­nas oer­hör­da strä­van att på al­la sätt hjäl­pa so­nen som bi­drar till att gö­ra ho­nom så.

Ett in­tel­li­gens­test vi­sar att Anders in­tel­li­genskvot lig­ger på 72 – lind­rigt un­der nor­mal ni­vå.

Sam­ti­digt är punkt­lig­het och ru­ti­ner ex­tremt vik­tigt för ho­nom. Han kom­mer all­tid i tid, men vil­jan att hål­la ti­den kan ock­så gå till över­drift. Ma­tar han en pa­ti­ent och kloc­kan slår över till hans egen lunch­tid kan han häl­la ut pa­ti­en­tens mat i vas­ken och gå.

Hans nog­grann­het kom­mer även ytt­ra sig på så sätt att han minns var­je mord i de­talj.

Var­je namn, var­je rum hans ­of­fer låg i och vil­ken dag de dog.

Och många kom­mer

att dö. 27 på 99 da­gar. Anders förs­ta of­fer blir sjö­in­gen­jö­ren Karl-Erik Sten­berg, 66.

Sten­berg är blind och vår­das på av­del­ning­en för en tro­pisk sjuk­dom.

Han har al­la chan­ser att bli ut­skri­ven igen, ba­ra någ­ra da­gar ti­di­ga­re har han va­rit med ut på en ut­flykt, men be­red­skaps­ar­be­ta­ren Anders tyc­ker att man­nen ser led­sen ut.

– Jag tyck­te synd om ho­nom för att han var blind.

Den 5 ok­to­ber 1978, då Anders har va­rit en må­nad på av­del­ning­en, bör­jar han verk­stäl­la den plan han sä­ger att han haft se­dan han bör­ja­de: Att ge pa­ti­en­ter­na döds­hjälp.

På av­del­ning 26 lå­ser man in­te in de star­ka des­in­fek­tions­med­len Ivi­sol och Ge­vi­sol som in­ne­hål­ler fe­nol­de­ri­vat och starkt frä­tan­de lut.

Inne på Sten­bergs to­a­lett står en flas­ka Ivi­sol re­do att an­vän­da.

Anders har läst på för­pack­ning­ar­na att de är far­li­ga att för­tä­ra, och un­der in­tro­duk­tions­kur­sen får han hö­ra att med­len är skar­pa och att man ska ”ak­ta sig för dem”, men han vet in­te vil­ken mängd som fak­tiskt kom­mer att krä­vas för att dö­da nå­gon.

Sten­berg blir hans för­sökska­nin.

När sjö­in­gen­jö­ren sit­ter inne i ­dagrum­met blan­dar Anders med­let med vat­ten i en mugg in-

Me­di­ci­nen är för stark. Jag blir sjuk av den.

Foto: THINKSTOCK Foto: JOHN­NY ZAAR

Punkt­lig och ord­ning­sam. Så be­skrev Anders med­ar­be­ta­re ho­nom. Men märk­li­ga sa­ker bör­ja­de hän­da då han job­ba­de på av­del­ning 26 på Öst­ra sjuk­hu­set i Mal­mö. Mug­gar­na med saft in­ne­höll död­ligt lös­nings­me­del.

Foto: JOHN­NY ZAAR

Anders på väg in till häkt­nings­för­hand­ling­ar­na.

Foto: ANDREAS HILLERGREN

Chris­tel Söf­gren job­ba­de på Öst­ra Sjuk­hu­set vid ti­den för morden.’’Vi ha­de bör­jat tit­ta kons­tigt på varand­ra och und­ra­de: vem kan man li­ta på? Vi viss­te in­te vad vi skul­le tro’’, sä­ger hon.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.