Leif GW pers­sons kom­men­tar

Mord & Mysterier - - Döden Går Ronden -

– Han fick ju ­be­röm av sjuk­skö­ters­kan på av­del­ning­en ef­tersom det oftast var han som hit­ta­de dem så i det här finns ett mo­ment av upp­märk­sam­het. Han vill vi­sa att han finns där. Den här ty­pen av se­ri­e­mör­da­re är in­te ovan­lig – ’’barm­här­tig­het­s­mör­da­re’’ som de miss­vi­san­de bru­kar kal­las. Per­so­ner in­om vår­den som tar kål på pa­ti­en­ter har vi haft i al­la nor­dis­ka län­der – på de fles­ta and­ra stäl­len ock­så – och de åter­kom­mer med jämn ­tidsin­ter­vall. Källa: Vec­kans brott

ne på en av sa­lar­nas pa­ti­ent­to­a­let­ter.

Anders skul­le se­na­re all­tid lu­ra de gam­la med att bland­ning­en var saft, men den­na förs­ta gång sä­ger han att det är stark me­di­cin som han kom­mer med.

– Gub­ben var törs­tig så han drack ett par re­jä­la klun­kar, sä­ger Anders se­na­re un­der häkt­nings­för­hand­ling­en.

Men re­ak­tio­nen ute­blir. Visst, Karl-Erik Sten­berg vill in­te gär­na dric­ka den star­ka bland­ning­en men han ver­kar in­te bli sjuk och Anders går hem.

Da­gen ef­ter

för­sö­ker han igen. Han blan­dar till en ny cock­tail och när han hjäl­per den blin­de man­nen till to­a­let­ten ger han ho­nom mug­gen på nytt.

Karl-Erik Sten­berg blir ge­nast då­lig. Han hos­tar och frus­tar av dryc­ken. Det lik­som bubb­lar ur mun­nen på ho­nom när han för­sö­ker pra­ta.

Den 18-åri­ge be­red­skaps­ar­be­ta­ren spring­er ef­ter hjälp. Sten­berg mås­te su­gas i mun­nen och hal­sen.

– Me­di­ci­nen är för stark. Jag blir sjuk av den, sä­ger Sten­berg till en skö­ters­ka.

Två lä­ka­re ar­be­tar feb­rilt med att hjäl­pa Sten­berg, men han li­der av en oer­hörd and­nöd och när de su­ger hans lung­or är det som ”en oänd­lig brunn av slem”. Ingen­ting de gör hjäl­per. – 18-åring­en var ock­så där inne. Han fö­re­föll helt obe­rörd men sprang än­då ef­ter hjälp. Två lä­ka­re kom. Då på­gick döds­kam­pen. Det var så ohygg­ligt att jag knappt kun­de va­ra kvar, be­rät­tar en skö­ters­ka ef­teråt.

Kloc­kan fem över tre på ef­ter­mid­da­gen den 6 ok­to­ber dör Karl-Erik Sten­berg.

Re­dan där och då skul­le den 99 da­gar långa mordse­ri­en ha kun­nat stop­pats.

En skö­ters­ka hit­tar mug­gen med den mörk­bru­na Ivi­sol­bland- ning­en på tvätt­stäl­let inne i Sten­bergs rum.

Un­der rök­pa­u­sen frå­gar hon vem som glömt mug­gen där. Hon sä­ger att hon är oro­lig att Sten­berg fått i sig den far­li­ga dryc­ken, för hon och en an­nan skö­ters­ka har även lagt mär­ke till en ace­ton­lik­nan­de lukt från man­nens an­de­dräkt.

De får hö­ra av den an­sva­ri­ge på av­del­ning­en att det är stört omöj­ligt. Då skul­le ju pa­ti­en­ten kräkts kraf­tigt och det har ju in­te sjö­in­gen­jö­ren gjort.

Mug­gen med bland­ning­en för­kla­ras i stäl­let som att den an­vänts för att ren­gö­ra den slang som de su­git Sten­bergs lung­or med.

Dok­tor Sten Walt­her

tjänst­gör som vi­ka­ri­e­ran­de av­del­ningslä­ka­re vid ti­den för de många döds­fal­len.

Han är ba­ra 24 år och har nyss av­slu­tat si­na stu­di­er. Även den unge Walt­her oro­as av de många döds­fal­len och bör­jar, pre­cis som de öv­ri­ga i per­so­na­len, att miss­tän­ka att av­del­ning­en kanske drab­bats av en epi­de­mi.

Walt­her an­sva­rar även för av­del­ning 27 och där är pa­ti­en­ter­na be­tyd­ligt fris­ka­re.

Sam­ti­digt är det hans förs­ta vi­ka­ri­at och han har in­te myc­ket att jäm­fö­ra med. Han tyc­ker än­då att det som hän­der är så pass märk­ligt att han till­sam­mans med Brit­ta Törn­blom, som pre­cis ta­git över ef­ter ti­di­ga­re över­läka­ren Jör­gen Sve­no­ni­us, an­ser att det är dags att hål­la ett in­for­ma­tions­mö­te med per­so­na­len.

Det är mit­ten av no­vem­ber då Walt­her sam­lar in ob­duk­tions­rap­por­ter­na från de då nio per­so- ner som har dött på lik­nan­de sätt.

Han kal­lar sam­man den oro­li­ga per­so­na­len på av­del­ning 26 i ett mö­tes­rum och går ige­nom de oli­ka döds­or­sa­ker­na. Samtliga rätts­me­di­cins­ka rap­por­ter vi­sar att de gam­la dött av na­tur­li­ga or­sa­ker.

Det är ing­en smit­ta som här­jar. Ing­en för­gif­tar kaf­fet.

Men mö­tet stil­lar in­te oron som man hop­pats. Per­so­na­len kän­ner att det mås­te fin­nas ett sam­band mel­lan döds­fal­len som ob­duk­tio­ner­na in­te vi­sar.

Karolina Nilsson

blir ett av 18-åring­ens sista of­fer.

Hon har just lagts in på av­del­ning 26 på grund av ett li­tet hjärt­svikt. Hon är li­te av av­del­ning­ens kändis för hon fyl­ler 100 år strax ef­ter sin an­komst och det fi­ras med blom­mor och tår­ta. Till och med över­läka­re Brit­ta Törn­blom när­va­rar un­der ka­la­set.

Karolina Nilsson hör och ser då­ligt men är i öv­rigt pigg och klar. Och hon äls­kar att sjunga. När hen­nes dot­ter är där sjung­er hon myc­ket och gär­na.

Be­red­skaps­ar­be­ta­ren Anders ber Karolina att sjunga för ho­nom en gång. Men då minns hon in­te rik­tigt tex­ten och är in­te li­ka en­ga­ge­rad som hon bru­kar va­ra när hen­nes fa­milj är där.

Han anger se­dan som mo­tiv till mor­det att ”hon var så gam­mal att hon ba­ra or­ka­de sjunga en kort stund”.

Två vec­kor ef­ter Ka­ro­li­nas 100-års­dag bju­der Anders hen­ne på en mugg för­gif­tad saft. Hon sit­ter på en stol i rum 16 när han kom­mer in. På bor­det bred­vid hen­ne står fort­fa­ran­de blom­mor i en vas från hen­nes fö­del­se­dag.

Anders ger först dödcock­tai­len till en äld­re man i sam­ma rum som Karolina. Se­dan går han vi­da­re till 100-åring­en och ber även hen­ne dric­ka.

Det är en stark bland­ning. Han har gett dem bå­da en halv flas­ka Ge­vi­sol var.

Det krävs fy­ra do­ser för att dö­da Karolina Nilsson. Hon kla­gar över att saf­ten är skarp i sma­ken och får ba­ra i sig små klun­kar.

Da­gen ef­ter, den 10 ja­nu­a­ri 1979, ger Anders hen­ne en tred­je dos. Av den blir hon så då­lig att hon lig­ger ut­sla­gen i sin säng. Hon kan där­för in­te pro­te­ste­ra när Anders tar en flas­ka outspädd Ge­vi­sol och häl­ler det rakt i hen­nes mun.

Han kas­tar den tom­ma flas­kan

Han är ju ­duk­tig, Anders. Han har ju upp­täckt näs­tan ­al­li­hop!

i en pap­pers­korg och går på kaf­fe­rast.

Någ­ra mi­nu­ter se­na­re får han hö­ra att Karolina Nilsson är död. Runt hen­nes mun har rö­da blå­sor blom­mat upp och på hal­sen syns rö­da strim­mor.

Karolina är Anders 26:e döds­of­fer.

Om två da­gar ska allt va­ra över.

Tan­ken är att Anders

ska slu­ta på av­del­ning 26 den 4 feb­ru­a­ri 1979 och da­gen bör­jar snabbt när­ma sig. Han är själv gans­ka sä­ker på att han kom­mer att få fort­satt an­ställ­ning.

Hans snab­ba in­gri­pan­den var­je gång nå­got av hans mor­dof­fer in­sjuk­nar gör att han of­ta får be­röm.

– Han är ju duk­tig Anders. Han har ju upp­täckt näs­tan al­li­hop! sä­ger en av skö­ters­kor­na den da­gen då Karolina Nilsson dör.

Och han trivs så bra. Han be­rät­tar gär­na hur myc­ket han tyc­ker om gam­la män­ni­skor, hur han upp­fost­rats att re­spek­te­ra dem, att läm­na plats för dem på bus­sen och att hjäl­pa dem att bä­ra tunga kas­sar.

Den 12 ja­nu­a­ri 1979 är sista gång­en Anders ta­lar med per­so­na­las­si­sten­ten om si­na chan­ser att få fort­satt ar­be­te. Han sä­ger att han kan ta i prin­cip vil­ket ar­be­te som­helst, oav­sett om det är på lång­vårds­kli­ni­ken el­ler på ”psyk­si­dan”.

Per­so­na­las­si­sten­ten sä­ger att hon in­te kan lo­va nå­got. Hon åter­kom­mer om nå­got dy­ker upp, sä­ger hon.

Hon kom­mer ald­rig att få skäl att gö­ra det.

Den 12 ja­nu­a­ri är da­gen då Anders grips mis­s­tänkt för en lång se­rie av för­gift­nings­fall.

Un­der ef­ter­mid­dags­ras­ten

den 12 ja­nu­a­ri sam­las he­la per­so­nal­styr­kan i rum 17.

Luk­ten av Ge­vi­sol står som ett moln i luf­ten.

Av­del­ning­en har drab­bats av två mys­tis­ka in­sjuk­nan­den sam­ma dag. Ett av dem är 94-åri­ga och väl­digt för­vir­ra­de El­sa.

Ur hen­nes mun form­li­gen ­stin­ker det av des­in­fek­tions­med­let. Att så verk­li­gen är fal­let får al­la in­ty­ga.

Till­fäl­li­ga över­läka­ren Brit­ta Törn­blom ber al­la att en och en luk­ta först i El­sas mun och se­dan i en Ge­vi­sol­flas­ka för att jäm­fö­ra. Hon vil­le för­säk­ra sig om att hon in­te har fel, att hen­nes nä­sa in­te spe­lar hen­ne ett spratt och får hen­ne att tro nå­got så ga­let som att den gam­la da­men fått i sig det star­ka ren­gör­nings­med­let. Men jo, al­la kän­ner sam­ma lukt. – Det är nå­gon som häl­ler ­Ge­vi­sol i pa­ti­en­ter­na. Den som av­vi­ker får be­trak­ta sig som mis­s­tänkt, sä­ger Brit­ta Törn­blom.

Den 18-åri­ge be­red­skaps­ar­be­ta­ren Anders är en av dem som trängs i sa­len, till sy­nes helt ­obe­rörd, trots att han ba­ra någ­ra få mi­nu­ter ti­di­ga­re tving­at i El­sa den frä­tan­de lös­ning­en.

– Gud gi­ve att den olyck­li­ge som sökt för­gif­ta pa­ti­en­ter­na måt­te er­kän­na, ut­bris­ter sjuk­vår­da­ren Kent Ols­son.

Trots att Anders ser lugn ut för­står han att allt är på väg att räm­na. Han mås­te kom­ma på nå­got.

Han kom­mer på en histo­ria, sä­ger att han sett en an­nan pa­ti­ent stå lu­tad över El­sa.

Den kvinn­li­ga pa­ti­en­ten höll på med nå­got i sin fic­ka. Det kanske var hon som häll­de nå­got i El­sa på­står han.

Men det spe­lar egent­li­gen ing­en roll vad han sä­ger. Över­läka­re Brit­ta Törn­blom har än­då be­stämt sig för att ringa po­li­sen.

Nå­gon för­gif­tar pa­ti­en­ter­na och har så gjort un­der en läng­re tid, hon är sä­ker nu.

Hon kon­tak­tar chefslä­ka­ren i Mal­mö, Nils Storm­by, som i sin tur ring­er till kri­mi­nal­po­li­sen i Mal­mö.

Kloc­kan 16.20 kom­mer

lar­met som ska vän­da upp och ner på he­la Sve­ri­ge en lång tid fram­ö­ver. Det drö­jer tre tim­mar in­nan kri-

Det förs­ta han gjor­de var att frå­ga om den och den lev­de.

mi­nal­kom­mis­sa­rie Gös­ta Eriksson och kri­mi­nal­in­spek­tör Sven Pal­mqvist är på brotts­plat­sen.

En av skö­ters­kor­na får vän­ta med Anders inne i ett rum tills po­li­sen kom­mer.

– Det var någ­ra dry­ga tim­mar. Han sa ing­et. Jag sa ing­et. Vi ba­ra stir­ra­de på varand­ra, har hon sagt till Sve­ri­ges Ra­dio.

Eriksson och Pal­mqvist får snart ve­ta att per­so­na­len miss­tän­ker att det är den unge be­red­skaps­ar­be­ta­ren Anders som lig­ger bakom da­gens för­sök till för­gift­ning.

Än­nu vet man in­te hur många fall det rör sig om, man vet ba­ra att två gam­la da­mer un­der da­gen fått i sig gift. De har förts till en an­nan av­del­ning för vård.

När kri­mi­nal­in­spek­tö­rer­na be­rät­tar att Anders mås­te föl­ja med till sta­tio­nen ber han att få ringa si­na för­äld­rar.

Han lju­ger för si­na för­äld­rar, sä­ger att han ska ut­fö­ra ett vik­tigt jobb och att han kom­mer att bli sen hem.

Kloc­kan 18.20 in­leds

det förs­ta för­hö­ret på po­lis­sta­tio­nen i Mal­mö. För­hörs­le­da­re är Sven Pal­mqvist som kom­mer att hål­la i samtliga av de många och långa för­hö­ren med Anders.

Anders kom­mer att få ett sär­skilt för­tro­en­de för Pal­mqvist som även kom­mer att när­va­ra un­der rät­te­gång­en.

Anders ne­kar i bör­jan av för­hö­ret till brott. Han hål­ler först fast vid den histo­ria han kom på i sal 17, att en an­nan pa­ti­ent skul­le för­sökt för­gif­ta El­sa.

Han ber ock­så, punkt­lig som han är känd för att va­ra, att få åka hem. Han mås­te pas­sa mid­da­gen.

Men så plöts­ligt, mitt un­der för­hö­ret, er­kän­ner han.

Den kväl­len med­ger han 17– 18 mord och fle­ra mord­för­sök. I kom­man­de för­hör ska han er­kän­na allt fler.

Först tror po­li­ser­na att han kanske lju­ger. Kan det va­ra möj­ligt att den för­syn­te, unge man- nen gjort sig skyl­dig till de 27 mord och 15 mord­för­sök han sä­ger sig ha be­gått?

Men hans min­ne är ex­akt, han kom­mer ihåg al­la de­tal­jer.

– Han be­rät­ta­de om al­la fal­len med en de­talj­ri­ke­dom som va­rit nä­ra nog otro­lig, sa kri­mi­nal­kom­mis­sa­rie Gös­ta Eriksson ef­teråt.

Och när po­li­sen kon­trol­le­rar 18-åring­ens upp­gif­ter vi­sar de sig stäm­ma. Det är in­te en lögna­re de har fram­för sig. Det är Sve­ri­ges ge­nom ti­der­na värs­ta se­ri­e­mör­da­re.

Chris­tel Söf­gren och Ma­ri­an­ne Pet­ters­son minns fort­fa­ran­de i dag, 32 år se­na­re, choc­ken när de fick hö­ra vad som hänt på sin ar­bets­plats.

Ing­en av dem job­ba­de den 12 ja­nu­a­ri. Ma­ri­an­ne kom in ­da­gen ef­ter och möt­tes av po­li­sen.

– Han var den sis­te man kun­de tro skul­le gö­ra nå­got så­dant här. Han gick som i sin egen värld. Sam­ti­digt upp­lev­de jag det som märk­ligt att det förs­ta han gjor­de när han kom om da­gar­na var att frå­ga om den el­ler den lev­de, de som in­sjuk­nat i den mys­tis­ka sju­kan da­gen in­nan, sä­ger Ma­ri­an­ne Pet­ters­son.

När rät­te­gång­en bör­jar

i maj 1979 är me­di­e­in­tres­set enormt. Fo­to­gra­fer och re­port­rar trängs ut­an­för tings­rät­ten i Mal­mö.

So­len gas­sar över Stor­tor­get men inne i rätts­sa­len blir det all­de­les tyst när den unge man­nen som miss­tänks för Sve­ri­ges längs­ta mordse­rie leds in.

Anders själv, som hun­nit bli 19 år, ser lugn och sam­man­bi­ten ut när han slår sig ner bred­vid sin ad­vo­kat Bör­je Sved­berg.

Med låg röst och på mjuk skåns­ka sva­rar han på rät­tens frå­gor. I när­he­ten sit­ter psy­ko­lo­gen och pro­fes­sorn Bo Ger­le be­redd att gri­pa in om frå­gor­na blir för på­fres­tan­de för den unge man­nen.

Han njö’t av upp­märk­sam­he­ten han fick när han ’upp­täck­te’ de sju­ka

Trots att han er­känt 27 mord och 15 mord­för­sök åta­las han en­dast för 16 mord och 11 mord­för­sök. Chefs­å­kla­ga­ren Sten Ru­ner­heim sa då till Af­ton­bla­det att be­vis­ning­en helt en­kelt in­te räck­te för att åta­la i fler fall, även om man in­te ha­de någ­ra skäl att tviv­la på Anders er­kän­nan­den.

– Det ha­de va­rit önsk­värt att kun­na åta­la i samtliga er­kän­da fall men det räc­ker in­te en­bart med 18-åring­ens er­kän­nan­de. De mås­te ock­så kun­na styr­kas av an­nan be­vis­ning.

Re­dan den där förs­ta da­gen i rät­ten står det klart att Anders in­te kom­mer att dö­mas till fäng­el­se. Psy­ko­lo­gi­pro­fes­sor Bo Ger­le har gjort en rätts­psy­ki­a­trisk un­der­sök­ning av Anders som vi­sar att hans be­gåv­ning lig­ger un­der ge­nom­snit­tet. Han an­ser in­te att 19-åring­en kan dö­mas till fäng­el­se och rät­ten bru­kar säl­lan gå emot så­da­na re­kom­men­da­tio­ner:

”Gär­ning­ar­na har be­gåtts i ett till­stånd av själs­lig ab­nor­mi­tet av så djup­gå­en­de na­tur att de mås­te jäm­stäl­las med sin­nes­sjuk­dom.

19-åring­en är i träng­an­de be­hov av slu­ten psy­ki­a­trisk vård”, skri­ver Ger­le.

Fle­ra av Anders ar­bets­kam­ra­ter får vitt­na un­der rät­te­gång­en. De be­skri­ver ef­teråt hur de ock­så kän­ner sig som på de an­kla­ga­des bänk.

Un­der rät­te­gång­en får de chan­sen att stäl­la en frå­ga till be­red­skaps­ar­be­ta­ren som gnagt många av dem se­dan av­slö­jan­det: har han blan­dat in dem i någ­ra av morden? Har han gett dem nå­gon av bland­ning­ar­na nå­gon gång som de i sin tur gett vi­da­re till de gam­la?

Men Anders för­säk­rar att så ­in­te är fal­let.

Han har age­rat helt en­sam, ut­an på­ver­kan från nå­gon an­nan.

Anders är i al­la de långa och många för­hö­ren be­stämd över sitt mo­tiv.

Han sä­ger att han ”tyck­te synd om dem” han dö­da­de. Han ta­lar i ter­mer som att för­kor­ta de­ras ­li­dan­de och kal­lar det han gjort för döds­hjälp, in­te mord.

I ett av fal­len er­kän­ner han att han dö­da­de den äld­re kvin­nan främst för att han tyck­te il­la om hen­ne. Det gjor­de för­res­ten al­la på av­del­ning­en på­står han.

Men vad gäl­ler de and­ra var det av barm­här­tig­het.

De var al­la sju­ka, för­vir­ra­de och gam­la och ha­de ing­et kvar att le­va för en­ligt hans åsikt. Ba­ra ­li­dan­de kvar till dö­den.

Att dö­den blev plåg­sam för de han mör­da­de kan han in­te rik­tigt kän­nas vid i för­hö­ren. Än­da­må­let hel­ga­de med­len.

Men Anders med­ger att ing­en av dem han dö­da­de, el­ler för­sök­te dö­da, bad om att få dö. Det var ett be­slut han tog helt på egen hand.

I ett för­hör strax

ef­ter att han gri­pits får han frå­gan om han skul­le ha fort­satt att mör­da om han in­te ha­de av­slö­jats. Helt lugnt sva­rar han då: – Ja. På frå­gan om han nu, om han fick till­fäl­le, skul­le fort­sät­ta sin brotts­li­ga ba­na, sä­ger han:

– Nej, man har ju bli­vit ef­ter­klok. Jag har ju för­stått nu att så får man in­te gö­ra.

– Jag tyc­ker att pa­ti­en­ter­na ska få dö när de­ras tid är ute och in­te ha någ­ra me­del och…

I för­hö­ren väx­er bil­den fram av en ung man som ald­rig haft då­lig sam­ve­te för li­dan­det han or­sa­kar. Han sä­ger att han un­der ti­den han dö­da­de al­la de gam­la gick hem till sin säng i sitt för­äld­ra­hem och sov gott. När pa­ti­en­ter­na bad om att slip­pa dric­ka gif­tet kän­de han just ingen­ting.

Många är de som in­te köpt hans barm­här­tig­hets­ar­gu­ment.

– Jag tror han njöt av upp­märk­sam­he­ten han fick när han ”upp­täck­te” de sju­ka. Han kän­de sig vik­tig då. Många av dem han dö­da­de var hel­ler in­te så sju­ka, de var rätt pig­ga och kla­ra i hu­vu­det. Och dö­den de dog var fruk­tans­värd, det fanns ing­et barm­här­tigt i den, sä­ger Chris­tel Söf­gren.

I vän­tan på do­men häl­sar Anders för­äld­rar på so­nen i häk­tet.

De tar med sig frukt och läsk och pra­tar med ho­nom. De är ned­brut­na av sorg, chock och helt oför­stå­en­de över det som hänt.

De sä­ger att de in­te kan fin­na nå­gon an­nan för­kla­ring än att so­nen hand­la­de av barm­här­tig­het. Han kan ald­rig ha ve­lat nå­gon nå­got ont, me­nar de, och han har all­tid va­rit fäst vid gam­la män­ni­skor.

Men de tror att han kan ha på­ver­kats av en äld­re släk­ting som sagt att det är bätt­re att dö fort än att ”lig­ga och li­da”.

Den 28 au­gusti 1979

fal­ler do­men i Mal­mö tings­rätt. Den 19-åri­ge be­red­skaps­ar­be­ta­ren döms till slu­ten psy­ki­a­trisk vård för 11 fall av mord och 16 fall av mord­för­sök, fler fall går in­te att med sä­ker­het att bin­da ho­nom till an­ser rät­ten.

Han förs till rätts­psy­ki­a­tris­ka kli­ni­ken vid Sankt Lars sjuk­hus i Lund och där kom­mer han att sit­ta fram till 1993.

Tings­rät­ten är i do­men myc­ket kri­tisk i sin gransk­ning av för­hål­lan­de­na på av­del­ning 26. Man tyc­ker att det är an­märk­nings­värt att det in­te fanns fler ut­bil­da­de lä­ka­re och att inga an­sva­ri­ga in­gri­pit ti­di­ga­re. 19-åring­en bor­de ha kun­nat av­slö­jats ti­di­ga­re me­nar tings­rät­ten.

Gäl­lan­de ett mord skri­ver tings­rät­ten: ”Det ver­kar som att pre­stige och in­ter­na kon­flik­ter vid den­na tid var vik­ti­ga­re än pa­ti­en­t­vård”.

Ru­bri­ker­na slu­tar näs­tan helt att hand­la om den unge be­red­skaps­ar­be­ta­ren. De hand­lar mer om Öst­ra sjuk­hu­set och frå­gor­na:

Hur kun­de det hän­da? Hur kun­de så många dö ut­an att ­nå­gon upp­täck­te det?

Per­so­na­len på av­del­ning 26 me­nar att de vid fle­ra till­fäl­len var­nat de an­sva­ri­ga om att nå­got in­te stod rätt till, om rö­da strim­mor och mug­gar med Ge­vi­sol, om ace­ton­lukt ur de gam­las mun­nar och pa­ti­en­ter­nas larm om att de får ”stark saft”, men att che­fer­na in­te lyss­nat.

Det fram­kom­mer att in­re makt­kam­per bi­dra­git till att rätt per­so­ner in­te fanns att vän­da sig till. Att läkar­brist och un­der­be­man­ning gjor­de att vår­den in­te var till­räck­lig.

Och så var det för osan­no­likt att ens vil­ja tän­ka tan­ken, att nå­gon skul­le häl­la ren­gö­rings­me­del i de gam­la.

Över­läka­re Brit­ta

Törn­blom sä­ger till Af­ton­bla­det i sam­band med rät­te­gång­en att det för hen­ne var helt främ­man­de att miss­tän­ka att de gam­la blev för­gif­ta­de:

– Det är det sista man tror och kom ihåg en sak: Al­la ob­duk­tions­rap­por­ter som kom­mit till oss har vi­sat på na­tur­li­ga döds­or­sa­ker.

Sjuk­vårds­bi­trä­det Gun-Britt är en av dem som tar myc­ket il­la vid sig av hän­del­ser­na och sjuk­skri- ver sig. Hon var med när tio av off­ren dog.

– Det var fruk­tans­värt. De skrek att de höll på att kvä­vas, de slet och drog i mi­na klä­der. Jag or­ka­de in­te va­ra med till slu­tet.

Un­der­skö­ters­kan Chris­tel ­Söf­gren by­ter ar­bets­plats strax ­ef­ter att se­ri­e­mor­den har bli­vit kän­da.

– Man skäm­des för att sä­ga att man job­ba­de på Öst­ra sjuk­hu­set. Folk und­ra­de hur vi in­te kun­de ha sett. Men det som hände var sa­ker jag in­te ens ha­de sett hän­da på film.

– Vi blev tra­kas­se­ra­de al­li­hop. Jag vet att en i per­so­na­len fick till och med si­na barn mord­ho­ta­de. Det var för­fär­ligt och vi fick ing­et stöd, vi skul­le ba­ra job­ba vi­da­re, sä­ger Chris­tel Söf­gren.

Ma­ri­an­ne Pet­ters­son blir dock kvar i någ­ra år. Men in­te myc­ket för­bätt­ras på av­del­ning­en. Den en­da ru­ti­nen som för­änd­ras är den dag­li­ga saftut­del­ning­en.

– Saf­ten fick in­te stå i till­bring­a­re läng­re, det blev myc­ket mer no­ga och över­sett vad var­je ­pa­ti­ent skul­le dric­ka. In­nan stod det saft i dagrum­men och det var ju så han por­tio­ne­ra­de ut gif­tet. An­nars var det som van­ligt och de and­ra av­del­ning­ar­na fort­sat­te att se snett på oss. Se­dan la­des lång­vårds­kli­ni­ken ned.

från Sankt Lars 1993 bör­jar han job­ba in­om in­du­stri­bran­schen. Han bor i dag i en li­ten lä­gen­het i en stad i ­söd­ra Sve­ri­ge och har ald­rig straf­fats igen.

Brot­ten vill han in­te pra­ta om i dag, in­te hel­ler bli påmind om.

– Det var så länge se­dan. ­Var­för ska ni ta upp det igen? ­sä­ger han när Af­ton­bla­det mö­ter ho­nom.

Den lil­le rund­lag­de, för­syn­te man­nen med glas­ö­gon som ef­ter en lång vän­tan öpp­nar yt­ter­dör­ren skul­le kun­na va­ra vem som helst.

– Jag vill in­te pra­ta om det. Jag vill in­te va­ra med, sä­ger han ­ar­tigt till oss.

Så stäng­er han dör­ren och lå­ser om den lil­la lä­gen­he­ten som ­lig­ger i dun­kel bakom ned­drag­na per­si­en­ner.

Sam­ti­digt läm­nar han ­frå­gan obe­sva­rad: Hur kun­de en 18-årig man från Mal­mö bli Sve­ri­ges ­värs­ta se­ri­e­mör­da­re?

Foto: DRAGO PRVULOVIC

Anders var all­tid vän­lig och väl­klädd och bu­ga­de för de an­sva­ri­ga. Han ver­ka­de ock­så verk­li­gen bry sig om pa­ti­en­ter­na. ’’Han bru­ka­de lä­sa för dem’’, sä­ger Ma­ri­an­ne Pet­ters­son som ar­be­ta­de på av­del­ning­en.

In­ty­get som föll mel­lan sto­lar­na. ’’Skall ej åter­an­stäl­las’’ skrev över­skö­ters­kan om Anders.

Iris Fri­man, 74. MÖR­DAD.

Karolina Nilsson, 100. MÖR­DAD.

Ka­rin Pet­ters­son, 81. MÖR­DAD.

Foto: KAI REHN

Choc­ken var stor hos per­so­na­len när de in­såg vad som ha­de hänt de gam­la. ’’Han var den sis­te man kun­de tro skul­le gö­ra nå­got så­dant här’’, sä­ger ­Ma­ri­an­ne Pet­ters­son om Anders.

Foto: KEN­NETH OLSON

Anders val­las på po­lis­går­den i Mal­mö. Anders fick frå­gan strax ef­ter att han greps om han ha­de fort­satt att mör­da om han in­te ha­de gri­pits och sva­ra­de: ’’Ja’’.

Foto: ANDREAS HILLERGREN

Anders i dag. Han har in­te åter­fal­lit i brott ef­ter att han släpp­tes från den rätts­psy­ki­a­tris­ka kli­ni­ken Sankt Lars i Lund. Han vill in­te ta­la om brot­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.