Fal­let jag ald­rig glöm­mer: Anders Johansson

Mord & Mysterier - - Innehåll -

Femå­ring­en ha­de be­rät­tat i för­hör att han ha­de sett ­mör­da­ren.

Det hände i Ar­vi­ka den 16 au­gusti 1998. Det ha­de va­rit en varm och so­lig sen­som­mar­dag, en sön­dag, och sko­lor­nas som­mar­lov skul­le snart va­ra slut. Många barn pas­sa­de på att va­ra ute och le­ka.

Fy­ra­å­ri­ge Ke­vin var en av dem och när han in­te kom hem på kväl­len bör­ja­de fa­mil­jen bli oro­lig. Det var till slut mor­far som gjor­de den hems­ka upp­täck­ten.

Ne­re i vid stran­den vid Glaf­s­fjor­den i stads­de­len Dot­te­vik. Inne i vas­sen låg krop­pen på en last­pall med hu­vu­det ne­re i vatt­net.

Bå­de am­bu­lans och po­lis kom till plat­sen och fort­sat­te de uppliv­nings­för­sö­ken som på­bör­jats. Men det var för sent.

Två da­gar se­na­re hit­ta­de rätts­lä­kar­na ska­dor som de me­na­de upp­kom­mit ge­nom sex­u­ellt våld. Döds­or­sa­ken var kväv­ning.

Det var allt­så frå­ga om ett mord på ett li­tet barn.

Det blev snart ett stor ny­het i samtliga medier.

Den förs­ta te­o­rin var att Ke­vin fal­lit of­fer för en pe­do­fil – och så­da­na fanns det fle­ra i Ar­vi­ka.

Po­li­sen bör­ja­de nu att kart­läg­ga Ke­vins sista tim­mar i li­vet – ge­nom att för­hö­ra hans lek­kam­ra­ter.

Jag och min

då­va­ran­de kol­le­ga Lennart Håård sän­des till Ar­vi­ka för att be­va­ka fal­let.

Ing­en av oss viss­te då att vi skul­le bli kvar där i många vec­kor.

Jag minns hur vi förs­ta da­gen fick hö­ra om en hän­del­se som vi se­dan ald­rig skrev om – hur en an­ställd på ett fö­re­tag fått sitt skåp i om­kläd­nings­rum­met helt de­mo­le­rat. Han var känd som pe­do­fil och nu ha­de en obehaglig stäm­ning bör­jat ­spri­das. Fanns det lynch­mob­bar som ja­ga­de pe­do­fi­ler?

Men gans­ka snart fram­gick att ­and­ra barn var in­tres­san­ta­re för ­po­li­sen än pe­do­fil-spåret.

Kom­mis­sa­rie Rolf Sandberg be­rät­ta­de sex da­gar ef­ter att poj­ken hit­tats död, att de nu fått fle­ra pus­sel­bi­tar på plats.

Po­li­sen ha­de job­bat i högt tempo och för­hört fle­ra hund­ra per­so­ner, varav många var barn.

Han lät be­lå­ten med ut­red­nings­lä­get. Jag frå­ga­de ho­nom bland ­an­nat:

Finns det någ­ra sär­skil­da upp­gif­ter som ni vill ha tips om?

– Nej, i dag är jag gans­ka nöjd. Femå­ring­en ha­de be­rät­tat i för­hör att han sett mör­da­ren. Men se­dan tog det stopp.

Po­li­sen häm­ta­de barn ef­ter sko­lan och kör­de dem till po­lis­sta­tio­nen för för­hör. Även vux­na. Till slut ha­de nä­ra 500 per­so­ner hörts varav 120 var barn. Men det gick trögt. Fem vec­kor ef­ter mor­det gick åkla­ga­re in och blev le­da­re för för­un­der­sök­ning­en.

Han be­gär­de te­le­fonav­lyss­ning av brö­der­na, nå­got som in­te var tillå­tet, men tings­rät­ten gav än­då klar­tec­ken. Två år se­na­re skul­le bå­de ­åkla­ga­ren och do­ma­ren dö­mas för tjäns­te­fel.

Men det var tack va­re an­norlun­da för­hörs­me­to­der som san­ning­en kröp fram.

De miss­tänk­ta poj­kar­na togs med ut i na­tu­ren för att gril­la, fick spe­la da­ta­spel, äta glass och go­dis.

Mån­dag den 2 no­vem­ber,

två och halv må­nad ef­ter då­det, kal­la­de ­po­li­sen till press­kon­fe­rens. Nu ­kun­de kom­mis­sa­rie Rolf Sandberg be­rät­ta vad som hänt.

De tre poj­kar­na ha­de lekt till­sam­mans men tyckt att Ke­vin ba­ra vil­le be­stäm­ma. Det blev bråk, ­Ke­vin ham­na­de på rygg, brö­der­na spar­ka­de ho­nom i un­der­li­vet – ­ska­dor som först fick po­li­sen att miss­tän­ka sex­u­al­brott.

De tryck­te en fot mot Ke­vins hals och tryck­te se­dan även med en ­pin­ne och höll den kvar tills han ­slu­ta­de an­das.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.