Ett oför­glöm­ligt sam­tal

Mord & Mysterier - - Bakom Kulisserna: Genombrottet -

Det var sent på kväl­len den 15 ja­nu­a­ri 2004 och jag ha­de först svårt att tro man­nen som ring­de mig på re­dak­tio­nen och på bru­ten svens­ka för­kla­ra­de sitt ären­de. Kun­de det verk­li­gen va­ra sant att han kör­de hem Mi­jai­lo Mi­jai­lo­vic ef­ter över­fal­let på An­na Lindh i sin taxi? Var­för in­såg han det först nu? Mor­det på ut­ri­kesmi­nis­tern ha­de ju do­mi­ne­rat me­di­er­na må­nad ut och må­nad in och rät­te­gång­en mot den miss­tänk­te ha­de just bör­jat?

Att även osan­no­li­ka be­rät­tel­ser kan stäm­ma ha­de jag emel­ler­tid som ung ny­hets­re­por­ter lärt mig den hår­da vägen.

Hös­ten 1997 lyf­te jag en ef­ter­mid­dag på lu­ren på tip­ste­le­fo­nen på Af­ton­bla­dets central­re­dak­tion och lyss­na­de för­strött på en bon­de som bod­de på Hal­land­så­sen och som be­rät­ta­de att hans kor in­sjuk­nat av dricks­vat­ten och att det ryk­ta­des om för­gif­tad natur.

Jag lyss­na­de för­strött och låt­sa­des va­ra in­tres­se­rad, men tänk­te för mig själv att det­ta var yt­ter­li­ga­re en av al­la des­sa knäpp­gö­kar som ring­er och be­rät­tar att Sä­po av­lyss­nar dem ge­nom amal­ga­met el­ler vill läg­ga fram be­vis för att Hans Hol­mér mör­da­de Pal­me.

När bon­den la­de på lu­ren skul­le det än­nu drö­ja någ­ra da­gar tills giftskan­da­len vid spräng­an­det av tun­neln ge­nom Hal­land­så­sen skul­le bri­se­ra.

En så­dan miss vill en jour­na­list in­te gö­ra om. Så jag lyss­na­de på vad tax­i­chauf­fö­ren ha­de att sä­ga. Och en bit in i vårt sam­tal blev jag rik­tigt in­tres­se­rad.

Man­nen be­rät­ta­de näm­li­gen att han nå­gon tim­me ti­di­ga­re ringt po­li­sen och fått pra­ta med en viss kri­mi­nal­in­spek­tör som han kun­de namn­ge. Det som gjor­de den in­for­ma­tio- nen så in­tres­sant att det en­dast var per­so­ner med en viss in­syn i ut­red­ning­en som viss­te att just den­ne po­lis ha­de en nyc­kel­roll i fal­let.

Det var län­skri­mi­na­lens chef Leif Jen­nek­vist som var an­sik­tet ut­åt och höll i press­kon­fe­ren­ser­na om mor­det på Lindh. Kri­mi­nal­in­spek­tö­ren var en dol­dis.

Jag och fo­to­graf Mat­ti­as Carlsson åk­te hem till man­nen för att lyss­na på vad han ha­de att sä­ga. I tex­tar­ki­vet hit­tar jag min in­ter­vju med ho­nom och ser att han på ef­ter­mid­da­gen den 10 sep­tem­ber kom kö­ran­de på Strand­vä­gen mot cent­rum då han fick syn på en ung man ut­an­för Dra­ma­ten som såg ut att vil­ja ha taxi.

Kil­len hop­pa­de in och vil­le bli körd till Tul­linge i söd­ra Stock­holm. När tax­in pas­se­ra­de NK såg de ett an­tal po­lis­bi­lar och chauf­fö­ren be­rät­ta­de att han just hört på ra­dio att Lindh bli­vit kniv­sku­ren in­ne i va­ru­hu­set. Men kun­den re­a­ge­ra­de in­te.

Fär­den gick till den lä­gen­he­ten i Tul­linge där Mi­jai­lo­vic och hans för­äld­rar bod­de. Den unge man­nen häm­ta­de peng­ar och en bag och bad se­dan att bli körd till en sko­la i Hov­sjö ut­an­för Sö­der­täl­je. Där hop­pa­de han av, be­ta­la­de och för­svann ut­an att sä­ga ett ord.

Men var­för tog det chauf­fö­ren må­na­der att in­se att det var mör­da­ren han kör­de? Han ha­de ett rim­ligt svar. Han lä­ser säl­lan tid­ning­ar el­ler tit­tar på tv. Men nå­gon kväll ti­di­ga­re ha­de en tv va­rit påsla­gen på en piz­ze­ria där han satt och åt. Ny­he­ter­na vi­sa­de en bild på den miss­tänk­te mör­da­ren. Man­nen kän­de ige­nom ho­nom di­rekt.

Jag var till­ba­ka på re­dak­tio­nen först vid mid­natt. Pulsen var hög. Men jag be­höv­de få sto­ryn be­kräf­tad. Vis­ser­li­gen gjor­de man­nen ett tro­vär­digt intryck, men en be­rät­tel­se av det­ta slag går in­te att pub­li­ce­ra hur som helst.

Kri­mi­nal­in­spek­tö­ren vi­sa­de sig ha hem­ligt te­le­fon­num­mer. Men på nå­got sätt fick jag ve­ta att han ha­de en sär­bo. Jag ring­de hen­ne. Han sva­ra­de.

Po­li­sen var mått­ligt glad över att bli upp­ringd så sent, men be­kräf­ta­de att tax­i­chauf­fö­ren ha­de ringt ho­nom ti­di­ga­re sam­ma dag. Han sa att man­nens upp­gif­ter var myc­ket in­tres­san­ta och att ett rik­tigt för­hör skul­le hål­las föl­jan­de dag.

Bin­go! Jag vrå­la­de till ny­hets­che­fen att be­rät­tel­sen höll. Han vrå­la­de ett ”Pap­per i da­torn, för fan” till svar.

Näs­ta dag var Af­ton­bla­dets av­slö­jan­de ett fak­tum. Al­la sto­ra me­di­e­hus följ­de upp ny­he­ten och ci­te­ra­de oss. Jag var myc­ket nöjd med mig själv.

Det­ta var en fre­dag och det be­stäm­des att man­nen skul­le för­hö­ras i rät­te­gång­en mot Lind­hs mör­da­re då den åter­upp­togs på måndagen.

Det var ett vik­tigt vitt­ne. Åkla­ga­ren vil­le an­vän­da ho­nom till att över­ty­ga rät­ten om att Mi­jai­lo­vic var klar i hu­vu­det och alls in­te, som han själv påstod, styr­des av in­re rös­ter. Och för­sva­ret, som yr­ka­de på rätts­psy­ki­a­trisk vård, vil­le hö­ra ho­nom sä­ga att den miss­tänk­te var från­va­ran­de och osam­man­häng­an­de.

Fal­let vand­ra­de he­la vägen upp till Högs­ta dom­sto­len, där mör­da­ren till slut döm­des till livs­tids fäng­el­se. Han har se­dan dess in­te till­bring­at många da­gar på kå­ken. Mi­jai­lo­vic har vår­dats på rätts­psy­ki­a­tris­ka ­kli­ni­ker.

Men mör­da­rens straff och psy­kis­ka till­stånd är strängt ta­get en helt an­nan be­rät­tel­se än den­na. Den här be­rät­tel­sen har hand­lat om ett scoop jag ald­rig glöm­mer.

Namn: Oisín Can­twell. Ål­der: 51. Gör: Ny­hetsko­lum­nist. Tllls­vi­da­re­an­ställd Job­bat på Af­ton­bla­det se­dan: se­dan 1997.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.