Jag minns te­le­fon­lu­ren som ­ding­la­de från hall­bor­det. Jag ha­de sprung­it mot ­bal­kong­dör­ren, var­för vet jag in­te. Jag minns ­in­te just den ­se­kven­sen. Min mam­ma fång­a­de upp mig. Skri­kan­des ha­de jag för­sökt fly från det jag just ha­de fått ve­ta: Min vän ­Pa

Det har gått 30 år när jag ­träf­far Pa­triks mam­ma ­Bir­git­ta igen. Ett sam­tal om att le­va med sorg, om min­nen och ­lju­det av en ­an­norlun­da gråt.

Mord & Mysterier - - Historien Om Ett Brott Och De Som Blev Kvar - Text: Gu­nil­la Granqvist Foto: Stefan Matts­son

Jag såg det ­pap­pe­ret som ­po­li­sen höll i ­han­den och där stod Pa­triks ­per­son­num­mer

’’ Det är job­bigt re­dan nu,­sä­ger Bir­git­ta ­Naeslund.

Det är den 18 april då vi ses och drygt två vec­kor till da­tu­met då det hän­de. Hon kän­ner det ­re­dan i krop­pen.

Jag och Bir­git­ta sit­ter i hen­nes kök, tit­tar på gamla kort och en tra­sig kloc­ka som Pa­trik bar då han ra­sa­de ihop ef­ter kniv­hug­get. Den har stan­nat på ar­ton mi­nu­ter i fy­ra.

Det ha­de va­rit ovan­ligt varmt den där dagen, minns Bir­git­ta. Om det ha­de va­rit li­te sva­la­re så kanske han ha­de be­hål­lit skinn­jac­kan på och kanske, ­kanske ha­de den kun­nat mild­ra ska­dan.

Den där lör­dags­kväl­len den 2 maj 1987 ha­de Pa­trik, hans flick­vän och två kom­pi­sar va­rit in­ne i stan på re­stau­rang Ham­let. Kloc­kan var sen när de tog natt­bus­sen till Sol­na där flick­vän­nen bod­de.

Det var lugnt på bus­sen. Pa­trik och hans kom­pi­sar pra­ta­de med nå­gon som var ak­tiv i en an­ti­ra­sis­t­kam­panj och säll­ska­pet höll med ho­nom i hans åsik­ter. Men läng­re bak i bus­sen satt fy­ra kil­lar som trod­de sig snap­pa upp nå­got an­nat i de­ras kon­ver­sa­tion. När Pa­trik och säll­skap klev av bus­sen gjor­de de li­ka­dant och gick strax bakom.

Ord bör­ja­de ut­by­tas. Plöts­ligt kas­ta­de sig den ena av kil­lar­na fram och slog Pa­trik bak­i­från över hal­sen med en fjä­der­ba­tong. Han föll om­kull. En an­nan drog upp en jakt­kniv och ho­ta­de Pa­triks ena kam­rat som bac­ka­de. När Pa­trik kom upp igen ställ­de han sig i för­svars­ställ­ning.

Se­na­re un­der rät­te­gång­en ­hävdade gär­nings­man­nen att han trod­de att han såg Pa­trik tre­va ­ef­ter en pi­stol i sin bak­fic­ka. Att han ha­de tänkt avvär­ja ho­tet ­ge­nom att hug­ga ho­nom i hö­gerar­men. Rörelsen var snabb och kraft­full. Pa­trik vän­de sig om just då. Kni­ven stöt­tes i sin ful­la längd in i hans bröst.

Gär­nings­man­nen sprang ­se­dan från plat­sen, så gjor­de ­ock­så hans kum­pa­ner.

Pa­trik gick någ­ra me­ter in­nan han föll ihop. Hans vän­ner för­sök­te hind­ra blöd­ning­en med en soc­ka sam­ti­digt som hans ­flick­vän sprang in och ring­de. Till am­bu­lans och till Pa­triks mam­ma.

– Jag hör­de in­te rik­tigt vad hon sa. Nå­got om att Pa­trik ha­de ­ram­lat, att han blöd­de.

Först ef­ter tim­mar på aku­ten på Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set i Sol­na för­stod Bir­git­ta och hen­nes då­va­ran­de sam­bo att ­Pa­trik ha­de av­li­dit. Sam­ta­let från hans flick­vän ha­de va­rit osam­man­häng­an­de. Lä­ka­ren på sjuk­hu­set ha­de in­te hel­ler läm­nat ett tyd­ligt be­sked. Först när po­li­sen stod fram­för hen­ne för­stod hon att nå­got var rik­tigt fel.

– Jag såg det dub­bel­vik­ta ­pap­pe­ret som po­li­sen höll i ­han­den och där stod Pa­triks ­fö­del­se­num­mer.

Se­na­re sam­ma mor­gon kom Bir­git­ta hem. De ha­de läm­nat sjuk­hu­set och de ha­de sett blo­det på brotts­plat­sen.

Allt var ett full­stän­digt ka­os. Hon kröp upp i säng­en, satt med ryg­gen mot väg­gen he­la dagen med knut­na nä­var. Det hon höll i sin ena hand var hen­nes liv­li­na, en pap­pers­bit där po­li­ser­na skri-

Jag hör­de in­te rik­tigt vad hon sa, nå­got om att Pa­trik ha­de ­ram­lat, att han blöd­de

vit upp si­na te­le­fon­num­mer. De ha­de sagt att hon kun­de ringa pre­cis när hon vil­le. Av sjuk­hu­set ha­de hon in­te er­bju­dits nå­gon form av kris­stöd.

Och snart skul­le Pa­triks 15-åri­ga lil­le­bror kom­ma hem från en skol­re­sa.

Pa­triks le­en­de nåd­de all­tid ­ögo­nen. Han kal­la­de mig sin ­lil­la­sys­ter och han kun­de spe­la he­la The Ri­ver-plat­tan ut­an­till på ­gi­tarr. Och vi tog i och sjöng.

Vi gjor­de li­te bus, det hän­de. Vi el­da­de olov­li­gen på en in­te allt­för smart plats en som­mar. En brand­man hit­ta­de oss i skogs­dung­en och för­kla­ra­de pe­da­go­giskt var­för vi skul­le lå­ta bli. Vi hjälp­tes åt att släc­ka.

Det fanns ing­en hi­e­rar­ki i vår kam­rat­skap. ­Ing­en som be­stäm­de mer än ­nå­gon an­nan.

Jag gick hem ge­nom sko­gen, glad i ky­lig som­mar­kväll, om­svept som en in­di­an i en lå­nad oran­ge filt som jag fort­fa­ran­de har kvar. Mitt liv har fort­satt. ­Pa­triks klipp­tes i ste­get.

När jag först ring­er Bir­git­ta och frå­gar om hon vill stäl­la upp på en in­ter­vju bör­jar vi ge­nast pra­ta om kons­ti­ga, för­flug­na tan­kar.

Jag be­rät­tar om hur jag först hör­de ny­he­ten på ra­di­on, att en 20-årig man ha­de dött ef­ter nå­gon form av bråk i Sol­na och hur jag und­rat för mig själv: Tänk om det är nå­gon jag kän­ner?

Var­för tänk­te jag så? Jag kän­de ju ing­en i Sol­na.

Kanske är det så att vi läg­ger ­al­la de­tal­jer på min­net vid svå­ra hän­del­ser, jag vet in­te, men det Bir­git­ta sen be­rät­tar är märk­ligt.

– Pa­trik och hans flick­vän ha­de be­sökt hen­nes far­mor. Han pra­ta­de om att hon var gam­mal och att hon snart skul­le dö. Jag stod i kö­ket och höll på med nå­got när han tyst­na­de vid köks­bor­det och jag vän­de mig om. Då satt han där med tå­rar i ögo­nen och sa: ’’Men mam­ma, jag står in­te ut med tan- ken på att du skul­le kom­ma att dö’’. Och som blix­ten for en tan­ke ge­nom hu­vu­det: ’’Men lil­la vän, du kanske in­te be­hö­ver det’’. Jag sa det ald­rig. Jag gick fram och kra­ma­de om ho­nom. Men det där har följt mig he­la ti­den – var kom den där tan­ken ifrån? Den var in­te med­ve­ten, men jag lik­som skyl­ler mig själv för det. Jag har äl­tat det i 30 år, sä­ger hon.

Be­grav­ning­en hölls två vec­kor ef­ter Pa­triks död i Kal­mar kyr­ka i Båls­ta. Bir­git­tas sam­bo ha­de fått en lug­nan­de ta­blett att ge hen­ne, men hon vil­le in­te ha den.

Kyr­kan var full­satt; fa­milj, släkt och många vän­ner.

– Det är in­te myc­ket av be­grav­ning­en som jag kom­mer ihåg. Jag vet att präs­ten tog emot mig i sak­risti­an och han såg väl hur spänd jag var. Han drog mig åt ­si­dan och för­sök­te få mig att ­an­das lug­na­re. Vi stod där en bra stund, sä­ger Bir­git­ta.

Jag minns in­te hel­ler många de­tal­jer där­i­från, mer än käns­lan av att allt var fel. Pa­trik skul­le in­te va­ra där. Allt var ett miss­tag och en ond dröm.

Bir­git­ta be­skri­ver en en­sam­het som är svår att vär­ja sig emot.

Hur män­ni­skor byt­te si­da på ga­tan el­ler plöts­ligt gick åt ett an­nat håll i af­fä­ren för att de in­te viss­te hur de skul­le be­mö­ta hen­ne i hen­nes sorg.

– Det var en kons­tig tan­ke jag ha­de, men den gnag­de i mig. Att jag och min fa­milj var utpekade och bort­vi­sa­de. Vi skul­le in­te ha rätt att må bra, tri­vas och ut­veck­las som and­ra. Det är en de­struk­tiv tan­ke, men jag kan tän­ka den än i dag, sä­ger hon.

Själv kän­ner jag hur omo­gen jag var som in­te för­stod hen­nes öns­kan ef­ter be­grav­ning­en om att vi, hans vän­ner, gär­na fick kom­ma och häl­sa på. Jag kän­de mig i vägen och vå­ga­de ald­rig. För mitt oför­stånd ber jag åter­i­gen om ­ur­säkt.

Ef­ter be­grav­ning­en ha­de Bir­git­tas sam­bo bör­jat job­ba och han und­ra­de om in­te hon ock­så skul­le på­bör­ja en var­dag igen, om in­te det var bätt­re. Så hon ring­de sin chef och re­so­ne­ra­de. Be­rät­ta­de att hon kanske in­te skul­le va­ra su­pe­ref­fek­tiv den förs­ta ti­den. Många ha­de svårt att mö­ta det som hänt hen­ne även där.

– En dag när jag satt på job­bet så hör­de jag steg och det lät pre­cis som Pa­triks. Jag lik­som föll ihop där. Jag sa till mi­na kol­le­gor att jag be­höv­de åka till vård­cen­tra­len och sat­te mig på cy­keln. Där tog di­strikts­skö­ters­kan sig tid med mig. Jag var ju så full av Pa­trik och det som ha­de hänt och glöm­de bort hans lil­le­bror li­te i allt det här. Hon gjor­de mig upp­märk­sam på det. Det sam­ta­let gav mig myc­ket.

Bir­git­ta be­rät­tar om tyst­na­den. Hem­ma, på job­bet. Om att stop­pa ner käns­lor­na i ma­gen. Sväl­ja. Om att drän­ka tan­kar­na i ­ak­ti­vi­tet.

– Jag höll på att job­ba ihjäl mig. När jag kom hem och var trött så drog jag på mig trä­nings­klä­der­na och stack ut och sprang.

Men hon ha­de en vä­nin­na som in­te släpp­te hen­ne. Som in­si­ste­ra­de på att hon skul­le kom­ma och fi­ra ny­år och som in­te ­bryd­de sig om att Bir­git­ta sa att hon in­te var nå­got ro­ligt säll­skap. Och som kär­leks­fullt, men än­då li­te lömskt, läm­na­de två kat­tung­ar till hen­ne ’’ba­ra över en helg’’. Det slu­ta­de ju för­stås med att Bir­git­ta blev med katt.

Att åter­vän­da till li­vet blev en lång pröv­ning. Var­da­gens ­ri­tu­a­ler bar ett ekan­de tom­rum.

– Jag bru­ka­de åka hem på ­lun­chen. När Pa­trik var hem­ma och lev­de så sprang han ut i ­gil­le­stu­gan vid trap­pen där det fanns en spal­jé. Han tit­ta­de upp på mig i hal­len och sa: ’’Mam­ma?’’ ’’Mmmm?’’, sa jag. ’’He­e­ej!’’, sa han glatt då. Och jag tving­a­de mig hem, tänk­te att jag mås­te lä­ra mig det här. Att ing­en står och ro­par på mig när jag kom­mer. Jag bar mig så sjukt åt då, for runt och skrek och gri­na­de. Jag grät så ­ko­los­salt och jag hör­de själv hur kons­tigt det lät, som om jag ­rå­ma­de. Man får en an­norlun­da gråt.

Bir­git­ta följ­de rät­te­gång­en i Sol­na tings­rätt. Hon vil­le in­te att Pa­trik skul­le be­hö­va va­ra en­sam i rätts­sa­len.

Hon läs­te allt som tid­ning­ar­na skrev, ring­de en lo­kal­tid­ning för att be dem tän­ka på hur de ­for­mu­le­ra­de sig. Mitt i all tra­ge­di kän­de hon att hon var tvung­en att för­sva­ra Pa­trik.

Jag för­står hen­nes in­dig­na­tion. När jag ser Af­ton­bla­dets första­si­da den 3 maj 1987 blir jag ock­så för­vå­nad: ’’Kniv­dråp ef­ter ras­bråk i dag’’.

När man lä­ser ar­tik­lar­na ­för­står man hur li­te bä­ring ­ru­bri­ken har. ­Fak­tum var att ­Pa­trik och gär­nings­man­nen ­ald­rig sa ett ord till varand­ra. De ha­de ald­rig ­träf­fats för­ut.

Gär­nings­man­nen, 18 år fyll­da, döm­des till 20 må­na­der i fäng­el­se för vål­lan­de till an­nans död.

När do­men föll blev Bir­git­ta för­tviv­lad över hur lågt straf­fet var.

– Han fick lik­som in­te dö vär­digt ut­an blev ned­stuc­ken på ga­tan som ett djur. Det ha­de jag svårt att för­li­ka mig med, sä­ger Bir­git­ta.

Åkla­ga­ren ha­de yr­kat på dråp, men rät­ten an­såg det in­te be­vi­sat att det var gär­nings­man­nens upp­såt att dö­da Pa­trik.

På­stå­en­det om pi­sto­len läm­na­des där­hän och an­sågs in­te va­ra tro­vär­digt.

Hov­rät­ten skärp­te se­dan ­straf­fet till 30 må­na­der. En för­svå­ran­de om­stän­dig­het bor­de ­va­rit det fak­tum att de tre unga män­nen för­sök­te för­stö­ra kni­ven ef­teråt och kas­tat den i Ulvsun­da­sjön. De ha­de pra­tat ihop sig.

För­u­tom gär­nings­man­nen döm­des två per­so­ner för ­skyd­dan­de av brotts­ling. 16-åring­en som ut­de­la­de sla­get

Han fick in­te dö ­vär­digt ut­an blev ­ned­stuc­ken på ga­tan som ett djur

med fjä­der­ba­tong­en döm­des även för miss­han­del.

I spå­ren av hän­del­sen följ­de en liv­lig de­batt om kniv­för­bud. En öns­kan som Bir­git­ta ock­så drev. Näs­tan på dagen ett år ef­ter ­Pa­triks död ut­fär­da­des la­gen som gjor­de det straff­bart att bä­ra kniv på all­män plats. Jag be­rät­tar att jag har läst ­do­men och de­lar av för­hö­ren. ­Ti­di­ga­re har jag in­te känt till ­gär­nings­man­nens iden­ti­tet och ald­rig ens und­rat över vem han var. Det har känts full­stän­digt ovik­tigt. – Det är lus­tigt att du sä­ger det, men jag är in­te för­vå­nad. Ef­ter allt det här så har jag själv in­te äg­nat ho­nom en en­da tan­ke, ­sä­ger ­Bir­git­ta. Hon be­rät­tar om hur Pa­trik var som barn, liv­full, ener­gisk. Hur han åla­de sig ur hen­nes mam­magrepp, skul­le ner på gol­vet. Hur han väx­te upp med sam­ma ­glad­lyn­ta sin­ne. Te­le­fo- nen som all­tid ring­de ef­ter ­Pa­trik.

När hon be­rät­tar om ho­nom så slår det mig att jag in­te ve­tat ­nå­got alls om de­ras re­la­tion som mam­ma och son.

Det där hem­lig­hets­ma­ke­ri­et som när­mast är le­gio hos ­ton­åring­ar sak­na­des dem ­emel­lan. Det är åt­minsto­ne svårt att tol­ka det på nå­got an­nat sätt när han som 17-åring kom hem mitt i nat­ten och väck­te hen­ne ba­ra för att ­be­rät­ta att han ha­de träf­fat en tjej. Iv­rigt och ­bubb­lan­de.

– Und­rar hur vå­ra liv ha­de sett ut om han ha­de fått le­va, sä­ger Bir­git­ta och fort­sät­ter:

– Ef­ter den här dagen för­svann all gläd­je. Man blev ba­ra slu­ten och all­var­lig och tyst och led­sen. Jag vill in­te fram­stå som nå­gon man ska tyc­ka synd om. Men när en män­ni­ska dör på det här sät­tet så är han lik­som ba­ra bor­ta. ­Där­för blev jag än­då li­te glad när du ring­de. Att han in­te är glömd av he­la värl­den.

Bir­git­ta Naeslund och Gu­nil­la Granqvist tän­der ett ljus vid Pa­triks grav.

Det sista fo­tot som togs på Pa­trik, strax in­nan de åk­te in till Stock­holm och re­stau­rang Ham­let. Pa­triks kloc­ka har stan­nat vid ti­den då han föll ihop på as­fal­ten.

Foto: ULF KARLS­SON

Polisens av­spärr­ning­ar vid brotts­plat­sen i Sol­na.

Fo­to­gra­fi­er, tid­nings­ur­klipp och min­nen som in­te blek­nar. Tå­rar­na är fort­fa­ran­de nä­ra när Bir­git­ta be­rät­tar om ti­den ef­teråt.

Det är en av de där isan­de da­gar­na 2017. Året det ald­rig blev vår. Och vi frå­gar oss: Vad ha­de Pa­trik gjort i dag? Ha­de han haft barn? Vem ha­de han bli­vit som 50-åring?

Af­ton­bla­det 5 maj 1987.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.