NÄR DÖ­DEN BLEV MAM­MA

Mord & Mysterier - - Münchhausen By Proxy - Käl­la: The New York Ti­mes, The Washing­ton Post, The New York Daily News

M ary­beth Roe ­ha­de två mål i ­li­vet: Att gif­ta sig och att skaf­fa barn.

Hon var 21 när hon träf­fa­de Joe Tin­ning, 22, och ef­ter att ha dej­tat i ett par må­na­der slog den ena av ­hen­nes dröm­mar in och de gif­te sig 1965.

Pa­ret bil­da­de hem i Sche­nec- ta­dy, New York och två år se­na­re var lyc­kan full­stän­dig då Bar­ba­ra föd­des.

Som en jul­klapp kom lil­le­bror Jo­seph Jr i de­cem­ber 1969.

Två år se­na­re, den 26 de­cem­ber 1971 föd­des Jen­ni­fer.

Se­dan dog fa­mil­jelyc­kan, bok­stav­li­gen.

Jen­ni­fer fick ald­rig

kom­ma hem från sjuk­hu­set då hon ha­de drab­bats av en hjärn­hin­ne­in­flam­ma­tion och hon av­led ef­ter åt­ta da­gar.

Kon­do­le­an­ser­na ström­ma­de in då Jen­ni­fer be­grav­des.

Gran­nar till fa­mil­jen Tin­ning viss­te hur väl Ma­ry­beth tog hand om si­na barn, de var all­tid väl­kläd­da och re­na.

Att för­lo­ra ett barn är al­la för­äld­rars mar­dröm och al­la kän­de med Ma­ry­beth och Joe.

Då hän­de det otänk­ba­ra. Ba­ra 17 da­gar ef­ter Jen­ni­fers död ru­sa­de Ma­ry­beth in på ­El­lis­sjuk­hu­sets akut­mot­tag­ning med tvåå­ri­ga Jo­seph Jr.

Hon var pa­niksla­gen över att poj­ken ha­de haft nå­gon form av an­fall och han la­des in för ob­ser­va­tion, men skic­ka­des hem ef­ter två da­gar.

Det dröj­de ba­ra ett par ­tim­mar in­nan Jo­seph Jr var till- ba­ka, all­de­les blå i an­sik­tet – och den här gång­en gick hans liv in­te att räd­da. Ma­ry­beth ha­de lagt ho­nom för att so­va en stund och trod­de att han ha­de trass­lat in sig i la­ka­nen och kvävts.

Döds­or­sa­ken an­togs va­ra hjärt- och and­nings­stil­le­stånd, möj­lig plöts­lig späd­barnssdöd. Ing­en ob­duk­tion gjor­des. Yt­ter­li­ga­re en be­grav­ning hölls av be­grav­nings­by­rån, ­Da­ly fu­ne- ral ho­me. Med­käns­lan för Ma­ry­beth viss­te inga grän­ser.

Kun­de nå­gon över­le­va för­lus­ten av två barn på så kort tid?

De som kom för att vi­sa sitt del­ta­gan­de i den­na ofatt­ba­ra ­tra­ge­di vitt­na­de se­na­re om ­Ma­ry­bet­hs märk­li­ga be­te­en­de. Hon ver­ka­de av­stängd och ibland näs­tan glad.

Sex vec­kor se­na­re, den 2 mars 1972 dök den oturs­för­följ­da mam­man upp på sam­ma akut­mot­tag­ning bä­ran­des på sin först­föd­da dot­ter Bar­ba­ra som ha­de kram­per.

Lä­kar­na un­der­sök­te fy­ra­å­ring­en och vil­le be­hål­la hen­ne över nat­ten, nå­got som Ma­ry­beth väg­ra­de.

Tim­mar se­na­re var de dock till­ba­ka och den här gång­en var Bar­ba­ra med­vets­lös och hon av­led kort där­ef­ter på sjuk­hu­set.

Möj­lig döds­or­sak: Hjärnö­dem.

En svull­nad av hjär­nan skul­le ha kun­nat in­träf­fa om flic­kan ha­de haft svå­ra kram­pan­fall, men ing­en ha­de sett an­fal­len – ut­om hen­nes mam­ma.

En an­mä­lan lan­da­de på ­polisens bord ef­ter Bar­ba­ras död, men ut­red­ning­en la­des ner ef­ter att lä­kar­na ha­de hörts.

Pa­ret Tin­ning var barn­lö­sa. De flyt­ta­de till ett nytt hus i en an­nan del av sta­den och Ma­ry­beth blev gra­vid – igen.

På själ­vas­te Thanks­giving, tack­sä­gel­se­da­gen, den 22 no­vem­ber 1973 såg Ti­mot­hy da­gens ljus.

Den 10 de­cem­ber hit­ta­de hans mam­ma ho­nom död i hans spjäl­säng.

Döds­or­sak: Plöts­lig späd­barnssdöd.

Lä­kar­na gjor­de tes­ter för att ta re­da på om det fanns nå­gon med­född de­fekt som orsakade att al­la Tin­nings barn av­led så mys­tiskt. Led de av nå­gon okänd ’’döds­gen’’? Men ing­et hit­ta­des. Vän­ner och släk­ting­ar oro­a­de sig ock­så allt­mer. Al­la bar­nen ha­de va­rit ak­ti­va och ver­kat ­fris­ka.

Och om det nu fanns ett ge­ne­tiskt pro­blem, var­för en­vi­sa­des de med att skaf­fa fler barn?

Vän­ner till fa­mil­jen la­de ock­så mär­ke till hur upp­märk­sam­hets­törs­tan­de Ma­ry­beth var och hur upp­rörd hon kun­de bli om hon in­te fick stå i cent­rum.

Jäm­fört med sin god­mo­di­ge ma­ke be­skrevs hon som ­do­mi­nant.

1974 var det plöts­ligt slut på om­giv­ning­ens tröst. Ett år ut­an be­grav­ning­ar.

Slut på barn. Men det gjor­de in­te att de dra­ma­tis­ka hän­del­ser­na upp­hör­de.

Ma­ry­beth gjor­de ett för­sök att för­gif­ta sin ma­ke Joe.

Hon ha­de smu­git ned en död­lig dos av ­bar­bi­tu­rat, ett lä­ke­me­del som förr an­vän­des mot bland an­nat sömn­pro­blem och epi­lep­si, i hans gra­pe­fruk­tjuice.

Det var Jo­es tur att åka till ­aku­ten.

Ma­ry­beth till­stod till­ta­get. Joe för­lät dock sin hust­ru och me­na­de att det ha­de hänt så myc­ket om­väl­van­de i de­ras liv, att hans fru var till­fäl­ligt la­bil och att de skul­le hål­la ihop oav­sett vad.

– Man mås­te tro på sin fru, ska Joe ha sagt.

Och pa­ret stärk­te sitt äk­ten­skap med yt­ter­li­ga­re en gra­vi­di­tet. Nat­han föd­des på påsk­da­gen, den 30 mars 1975 på St Cla­res sjuk­hus. Han skul­le in­te le­va länge. Lä­kar­na viss­te in­te vad som fått den fem må­na­der gamla poj­ken att plöts­ligt slu­ta an­das i fram­sä­tet på bilen när hans mam­ma kör­de.

Det var ba­ra de två i bilen.

I tre år var Joe

och Ma­ry­beth ­ute­läm­na­de åt sig själ­va och de be­stäm­de sig för att ad­op­te­ra.

Mi­chael, het­te den lil­le poj­ken, som fick nya för­äld­rar 1978. Adop­tio­nen ha­de skötts helt ­pri­vat.

Ma­ry­beth gick dess­utom åter­i­gen i vän­tans ti­der och den 29 ok­to­ber 1978 föd­des Ma­ry Fran­ces.

Även hon ver­ka­de ha pro­blem med nå­got slags kram­pan­fall, åt­minsto­ne var det där­för hon för­des till aku­ten förs­ta gång­en i ja­nu­a­ri 1979, den and­ra gång­en i feb­ru­a­ri, då Ma­ry Fran­ces av­led strax ef­ter att de kom­mit in.

Döds­or­sak: Plöts­lig späd­barns­död.

Ef­ter det sjät­te döds­fal­let i fa­mil­jen fick po­li­sen i Sche­necta­dy ta emot ett ano­nymt te­le­fon­sam­tal om att nå­got in­te stäm­de med Ma­ry Fran­ces, och de and­ra bar­nens död. Po­li­sen hys­te dock inga miss­tan­kar ef­tersom det fanns en döds­or­sak – den var fast­sla­gen av lä­kar­na.

Men en kvinn­lig pa­to­log på St Cla­res sjuk­hus gjor­de un­der­sök­ning­ar för att för­sö­ka hit­ta ett sam­band. En­ligt hen­ne fanns det ing­en na­tur­lig för­kla­ring till bar­nets död. Hon be­höll dock si­na far­hå­gor för sig själv fram till det sista döds­fal­let.

Vid ti­den för Ma­ry Fran­ces död var Ma­ry­beth re­dan ha­van­de. Nio må­na­der se­na­re föd­des Jo­nat­han. Frisk och kry.

Tre må­na­der gam­mal för­des han dock med­vets­lös till aku­ten av sin mor. Den här gång­en skic­ka­de lä­kar­na Jo­nat­han till spe­ci­a­lis­ter i Boston – inga fel kun­de hit­tas på poj­ken. Jo­nat­han skic­ka­des hem. Tre da­gar se­na­re av­led han. Döds­or­sak: Hjärt- och and­nings­stil­le­stånd. Or­sak okänd.

I Tin­nings hus bod­de

nu ba­ra ­Ma­ry­beth, Joe och ad­op­tiv­so­nen Mi­chael, en glad kil­le på två- och ett halvt år. Nog mås­te han und­gå den hems­ka sjuk­do­men som för­följ­de fa­mil­jen?

Poj­ken var dock re­dan död när Ma­ry­beth bar in ho­nom på St Cla­res sjuk­hus i mars 1981. ­Tin­nings bod­de, prak­tiskt nog, mitte­mot sjuk­hu­set.

Nu bör­ja­de sjuk­syst­rar­na pra­ta sinse­mel­lan. Var­för ha­de Ma­ry­beth vän­tat tills barn­lä­ka­ren kom in för dagen? Var­för ha­de hon in­te kom­mit in akut som de ti­di­ga­re gång­er­na?

Ob­duk­tio­nen vi­sa­de att Mi­chael led av lung­in­flam­ma­tion, men den var in­te så all­var­lig att den skul­le ha va­rit livs­ho­tan­de.

Den angavs i al­la fall som döds­or­sak. Pa­to­lo­gen kun­de in­te hit­ta nå­gon an­nan an­led­ning.

In­te hel­ler so­ci­al­ar­be­tar­na som ha­de gjort ett hem­be­sök hos Tin­ning ef­ter att Mi­chael ha­de fal­lit och sla­git sig och förts till sjuk­hus, kun­de ge nå­gon alar­me­ran­de bild av hem­för­hål­lan­de­na.

Gran­nen Ju­lia Lio­na­rons be­rät­ta­de se­na­re att Ma­ry­beth, som ald­rig förr för­sökt kon­tak­ta hen­ne, plöts­ligt ring­de på dör­ren.

– Hon kom hit och sa ’Det är bätt­re att jag sä­ger det in­nan ni lä­ser det i tid­ning­ar­na – Mi­chael är död’.

Ma­ry­beth kän­de sig

obe­kväm och blev allt mer pa­ra­noid. Hon tyck­te att folk pra­ta­de om hen­ne. De be­stäm­de sig för att flyt­ta till ett nytt hus.

Ta­mi Lyn­ne föd­des fy­ra år ­se­na­re, den 22 au­gusti 1985. ­Ma­ry­beth var då 42.

Lä­kar­na följ­de hen­ne nog­grannt i fy­ra må­na­der. De kon­sta­te­ra­de att flic­kan var en helt nor­mal och frisk be­bis.

Men när Ma­ry­beth hit­ta­de sin sist­föd­da död den 20 de­cem­ber sam­ma år blev po­li­sen ned­ringd. Gran­nar, per­so­nal på sjuk­hu­set och till och med fa­mil­je­med­lem­mar hör­de av sig med si­na miss­tan­kar.

Po­lis­chef Ri­chard Nel­son be­slöt sig nu för att kon­tak­ta rättspa­to­lo­gen Mi­chael Ba­den för att be ho­nom om ett ut­lå­tan­de. Var det ens möj­ligt att nio barn i en och sam­ma fa­milj av­led på det­ta sätt?

Var ha­de man brustit? Vad ­ha­de man mis­sat?

Ett fler­tal ob­duk­tio­ner ha­de ge­nom­förts ut­an att de kom­mit fram till någ­ra svar. Spe­ci­a­lis­ter på fle­ra sjuk­hus ha­de va­rit in­blan­da­de. De fann inga blå­mär­ken el­ler tec­ken på nå­gon form av trau­ma.

Där­till får man läg­ga ovil­jan av att miss­tänk­lig­gö­ra för­äld­rar som drab­bats så hårt, att läg­ga yt­ter­li­ga­re sten på bör­dan i en svår tid.

Ef­ter att Mi­chael Ba­den ha­de

stu­de­rat de nio fal­len ha­de han ett en­ty­digt svar – det rör­de sig in­te om plöts­lig späd­barns­död.

Ba­ra ett barn som har bli­vit kvävt blir blå i an­sik­tet på sam­ma sätt som många av Tin­nings­bar­nen.

Rättspa­to­lo­gen ha­de ock­så en ­te­o­ri om att Ma­ry­beth även ha­de nå­got att gö­ra med det förs­ta döds­fal­let. En­ligt Mi­chael Ba­den ha­de Ma­ry­beth för­sökt få igång för­loss­ning­en ge­nom att fö­ra in en gal­ge som i sin tur ska­dat bar­net. Bak­te­ri­er­na ha­de or­sa­kat den död­li­ga hjärn­hin­ne­in­flam­ma­tion.

Ma­ry­bet­hs syf­te skul­le va­ra, en­ligt Dr Ba­den, att fö­da Jen­ni­fer på jul­dagen, som Je­sus själv.

Ma­ry­beth och

hen­nes ma­ke Joe togs in för för­hör, men po­li­sen av­för­de ho­nom snart – han var in­te miss­tänkt för nå­got brott.

En av lä­kar­na på sjuk­hu­set sa­de att Jo­seph var så li­te en­ga­ge­rad i ­si­na barn att han knappt min­des de­ras namn.

Den som all­tid ha­de va­rit ­när­va­ran­de vid bar­nens död var ­Ma­ry­beth.

Ef­ter tim­mar av för­hör gjor­de hon till slut ett med­gi­van­de: Hon ha­de kvävt Ta­mi Lyn­ne med en kud­de ­ef­tersom flic­kan ha­de grå­tit så myc­ket.

Hon er­kän­de ock­så att hon ha­de kvävt Ti­mot­hy och Nat­han, men vid­höll att hon in­te ska­dat någ­ra av de and­ra bar­nen.

Ut­re­dar­na kun­de in­te be­vi­sa att så in­te var fal­let.

Se­na­re tog Ma­ry­beth till­ba­ka sitt er­kän­nan­de. Hon hävdade att ­po­li­sen un­der för­hö­ret ha­de ho­tat med att grä­va upp al­la bar­nens ­krop­par och gö­ra fruk­tans­vär­da ­sa­ker med dem. Att hon skri­vit ­un­der er­kän­nan­det i ren skräck och att ing­et av det var sant.

Ma­ry­beth Tin­ning döm­des mot sitt ne­kan­de till fäng­el­se i minst 20 år.

När do­men föll läs­te hon ett kort ut­ta­lan­de:

– Gud vet, och jag vet, att jag är oskyl­dig. En dag kom­mer he­la ­värl­den ve­ta att jag är oskyl­dig och kanske kan jag då få mitt liv till­ba­ka, åt­minsto­ne det som åter­står av det.

Joe Tin­ning be­sö­ker hen­ne ­fort­fa­ran­de i Bed­ford hills-fängelset.

De är fort­fa­ran­de gif­ta.

Text: Gu­nil­la Granqvist

Ma­ry­beth med dot­tern Bar­ba­ra.

Foto: AP

Ma­ry­beth Tin­ning på väg till rät­te­gång 1987.

Foto: UPI

Ma­ry­beth Tin­ning med ma­ken Joe­seph.

Foto: WIKIPEDIA

En av ota­let grav­ste­nar med nam­net Tin­ning på Most ho­ly re­de­e­mer kyr­ko­går­den i Sche­necta­dy, New York.

Ma­ry­beth Tin­ning har an­sökt om vill­kor­lig fri­giv­ning ett an­tal gång­er men bli­vit ne­kad. Hon är nu 75 år gam­mal.

Foto: AP

Rättspa­to­lo­gen Mi­chael Ba­den kopp­la­des in ef­ter att det ni­on­de bar­net, Ta­mi Lyn­ne, ha­de av­li­dit.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.