Gå­tan med DEN IN­MU­RA­DE KROP­PEN

Öde­hu­set i sko­gen ha­de en ­fruk­tans­värd histo­ria. Ju­len 1960 för­svann Hil­k­ka ­Saa­ri­nen, 33, spår­löst. Tolv år se­na­re hit­ta­des hon död – in­mu­rad i ug­nen i sitt eget kök.

Mord & Mysterier - - Vem Mördade Hilkka? - Text: Ka­ta­ri­na Norr­grann Foto: Oskar Ko­ivumä­ki

Det hann bli skym­ning in­nan fo­to­gra­fen Oskar Ko­ivumä­ki hit­ta­de fram till det mytomspun­na öde­hu­set i den lil­la byn Kroo­ti­la fy­ra mil syd­väst om Björ­ne­borg i Fin­land. Det grå­na­de ruck­let var svårt att hit­ta, dolt av gröns­kan i kan­ten av en åker.

– Jag kän­de i luf­ten då vi när­ma­de oss hu­set att det ha­de hänt nåt fruk­tans­värt där. Det här är ut­an tve­kan det rug­gi­gas­te hu­set jag nå­gon­sin har be­sökt. Då man är in­ne i gamla hus bru­kar man kun­na kän­na en tids­doft ock­så av gläd­je, vär­me och fi­na stun­der. Här var det en­bart mör­ker, ve­mod, ned­stämd­het och ren onds­ka i luf­ten, sä­ger Oskar Ko­ivumä­ki.

Öde­hu­set stod länge kvar som ett kus­ligt mo­nu­ment över det så kal­la­de ugns­mor­det, ett av de mest ma­kab­ra brot­ten i Fin­lands histo­ria.

Strax ef­ter att Oskar Ko­ivumä-

ki va­rit in­ne i hu­set och fo­to­gra­fe­rat blev det ri­vet.

– Hu­set var fall­fär­digt. När man kom in möt­tes man av en mas­sa kon­serv­bur­kar och an­nat brå­te. Mor­dug­nen var upp­bru­ten och i sam­ma skick som när Hil­k­ka Saa­ri­nen hit­ta­des i den 1972.

Fa­mil­jen Saa­ri­nen,

som bod­de i hu­set, be­stod av di­ver­se­ar­be­ta­ren Pent­ti, hans fru Hil­k­ka och pa­rets fem barn.

1960 var det här ing­en lyck­lig plats. Pent­tis su­pan­de ha­de es­ka­le­rat, han miss­hand­la­de hust­run och ha­de vid fle­ra till­fäl­len ho­tat att ta li­vet av hen­ne. Al­la bar­nen ha­de bli­vit om­hän­der­tag­na av de so­ci­a­la myn­dig­he­ter­na och pla­ce­ra­de i fos­ter­hem.

På ju­len 1960 kom den älds­te so­nen Sep­po, 13, till­sam­mans med en kom­pis på be­sök till för­äld­ra­hem­met. Mam­man var in­te där, och pap­pans för­kla­ring var att hon ha­de för­svun­nit me­dan han låg och sov.

Poj­kar­na tyck­te att Pent­ti be­ted­de sig märk­ligt, han ver­ka­de ner­vös, lät dem in­te rö­ra sig fritt i hu­set och höll dör­ren till sto­ra kö­ket stängd.

Ju­len gick ut­an att Hil­k­ka dök upp. Det blev vår och som­mar och en ny höst och vin­ter, hon var fort­fa­ran­de bor­ta. Pent­ti bod­de kvar i hu­set som om ingen­ting ha­de hänt.

1966 skrev so­nen Sep­po

ett brev till po­li­sen: ”Jag miss­tän­ker att pap­pa vet me­ra om mam­mas för- svin­nan­de än vad han har be­rät­tat. Han har ri­vit upp bak­ug­nen och mu­rat ihop den igen ... jag tror att det finns or­sak att ri­va ug­nen. Pap­pa kan gö­ra vad som helst.”

Bre­vet la­des till hand­ling­ar­na, det skul­le drö­ja sex år till in­nan en ny­till­trädd ut­re­da­re skred till hand­ling i fal­let.

Pent­ti Pun­ka­ri, en av po­li­ser­na som år 1972 kom­men­de­ra­des ut för att ri­va ug­nen, be­rät­tar i en do­ku­men­tär gjord av tv-bo­la­get Yle om dagen när de hit­ta­de Hil­k­ka Saa­ri­nen.

– Det var i slu­tet av no­vem­ber och väd­ret var där­ef­ter. Vi bör­ja­de ri­va ug­nen en­ligt in­struk­tio­ner­na, te­gel för te­gel. Vi såg knappt varand­ra, så dam­migt var det. Det jag minns bäst är då mi­na händer träf­fa­de en gum­mi­stö­vel och jag sa: ”Här är tår in­u­ti”.

Sep­po fick iden­ti­fi­e­ra

sin mors mu­mi­fi­e­ra­de kvar­le­vor.

– All­ra star­kast var lätt­na­den att få viss­het, det fanns inga tvi­vel läng­re, sä­ger han till Yle.

Det gick in­te att fast­slå hur Hil­k­ka Saa­ri­nen ha­de av­li­dit, man kun­de in­te ens av­gö­ra om hon ha­de va­rit död el­ler levande när hon mu­ra­des in.

Pent­ti Saa­ri­nen, som i al­la år ha­de bott ba­ra nå­gon me­ter från den dö­da krop­pen, hävdade att han in­te ha­de nå­gon aning om hur hust­run ha­de ham­nat i ug­nen.

Saa­ri­nen släpp­tes och åter­vän­de hem.

Res­ten av sitt liv bod­de han kvar i hu­set, som blev allt me­ra för­fal­let. Han bygg­de ald­rig upp den ra­se­ra­de ug­nen igen.

Pent­ti Saa­ri­nen blev allt mer iso­le­rad, små­poj­kar­na byt­te si­da på vägen då den en­sam­me sär­ling­en kom på sin svar­ta cy­kel.

Saa­ri­nen bar ständigt en port­följ med sig. En­ligt byskvall­ret skul­le lös­ning­en på gå­tan fin­nas bland de do­ku­ment man trod­de att han ha­de i sin väs­ka.

1986 dog Pent­ti Saa­ri­nen. Det fanns inga svar i hans port­följ. De hem­lig­he­ter han bar på tog han med sig i gra­ven.

Mor­det på Hil­k­ka Saa­ri­nen är fort­fa­ran­de olöst.

Mi­na händer ­träf­fa­de en gum­mi­stö­vel och jag sa ’Här är tår in­u­ti’

Även trä­den på plat­sen är dö­da. ’’Det känns i luf­ten att det har hänt nå­got fruk­tans­värt på den här plat­sen’’, sä­ger fo­to­gra­fen Oskar Ko­ivumä­ke som var den sis­te att fo­to­gra­fe­ra skräck­hu­set in­nan det revs.

På vin­den fanns bå­da ma­kar­nas klä­der än­nu kvar. I dag är hu­set jäm­nat med mar­ken. Även om Pent­ti Saa­ri­nen miss­tänk­tes för mor­det så har ing­et kun­nat be­vi­sas.

Året är 1974 och Pent­ti Saa­ri­nen är till­ba­ka i hu­set. Här vi­sar han upp den ner­riv­na ug­nen där hust­runs dö­da kropp hit­ta­des. Saa­ri­nen bod­de kvar i hu­set fram till sin död och sov ba­ra någ­ra me­ter från mor­dug­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.