Gåtan med DEN INMURADE KROPPEN
Ödehuset i skogen hade en fruktansvärd historia. Julen 1960 försvann Hilkka Saarinen, 33, spårlöst. Tolv år senare hittades hon död – inmurad i ugnen i sitt eget kök.
Det hann bli skymning innan fotografen Oskar Koivumäki hittade fram till det mytomspunna ödehuset i den lilla byn Krootila fyra mil sydväst om Björneborg i Finland. Det grånade rucklet var svårt att hitta, dolt av grönskan i kanten av en åker.
– Jag kände i luften då vi närmade oss huset att det hade hänt nåt fruktansvärt där. Det här är utan tvekan det ruggigaste huset jag någonsin har besökt. Då man är inne i gamla hus brukar man kunna känna en tidsdoft också av glädje, värme och fina stunder. Här var det enbart mörker, vemod, nedstämdhet och ren ondska i luften, säger Oskar Koivumäki.
Ödehuset stod länge kvar som ett kusligt monument över det så kallade ugnsmordet, ett av de mest makabra brotten i Finlands historia.
Strax efter att Oskar Koivumä-
ki varit inne i huset och fotograferat blev det rivet.
– Huset var fallfärdigt. När man kom in möttes man av en massa konservburkar och annat bråte. Mordugnen var uppbruten och i samma skick som när Hilkka Saarinen hittades i den 1972.
Familjen Saarinen,
som bodde i huset, bestod av diversearbetaren Pentti, hans fru Hilkka och parets fem barn.
1960 var det här ingen lycklig plats. Penttis supande hade eskalerat, han misshandlade hustrun och hade vid flera tillfällen hotat att ta livet av henne. Alla barnen hade blivit omhändertagna av de sociala myndigheterna och placerade i fosterhem.
På julen 1960 kom den äldste sonen Seppo, 13, tillsammans med en kompis på besök till föräldrahemmet. Mamman var inte där, och pappans förklaring var att hon hade försvunnit medan han låg och sov.
Pojkarna tyckte att Pentti betedde sig märkligt, han verkade nervös, lät dem inte röra sig fritt i huset och höll dörren till stora köket stängd.
Julen gick utan att Hilkka dök upp. Det blev vår och sommar och en ny höst och vinter, hon var fortfarande borta. Pentti bodde kvar i huset som om ingenting hade hänt.
1966 skrev sonen Seppo
ett brev till polisen: ”Jag misstänker att pappa vet mera om mammas för- svinnande än vad han har berättat. Han har rivit upp bakugnen och murat ihop den igen ... jag tror att det finns orsak att riva ugnen. Pappa kan göra vad som helst.”
Brevet lades till handlingarna, det skulle dröja sex år till innan en nytillträdd utredare skred till handling i fallet.
Pentti Punkari, en av poliserna som år 1972 kommenderades ut för att riva ugnen, berättar i en dokumentär gjord av tv-bolaget Yle om dagen när de hittade Hilkka Saarinen.
– Det var i slutet av november och vädret var därefter. Vi började riva ugnen enligt instruktionerna, tegel för tegel. Vi såg knappt varandra, så dammigt var det. Det jag minns bäst är då mina händer träffade en gummistövel och jag sa: ”Här är tår inuti”.
Seppo fick identifiera
sin mors mumifierade kvarlevor.
– Allra starkast var lättnaden att få visshet, det fanns inga tvivel längre, säger han till Yle.
Det gick inte att fastslå hur Hilkka Saarinen hade avlidit, man kunde inte ens avgöra om hon hade varit död eller levande när hon murades in.
Pentti Saarinen, som i alla år hade bott bara någon meter från den döda kroppen, hävdade att han inte hade någon aning om hur hustrun hade hamnat i ugnen.
Saarinen släpptes och återvände hem.
Resten av sitt liv bodde han kvar i huset, som blev allt mera förfallet. Han byggde aldrig upp den raserade ugnen igen.
Pentti Saarinen blev allt mer isolerad, småpojkarna bytte sida på vägen då den ensamme särlingen kom på sin svarta cykel.
Saarinen bar ständigt en portfölj med sig. Enligt byskvallret skulle lösningen på gåtan finnas bland de dokument man trodde att han hade i sin väska.
1986 dog Pentti Saarinen. Det fanns inga svar i hans portfölj. De hemligheter han bar på tog han med sig i graven.
Mordet på Hilkka Saarinen är fortfarande olöst.
Mina händer träffade en gummistövel och jag sa ’Här är tår inuti’