Eva Franchell om mordet på Anna Lindh
Mordet på Sveriges utrikesminister skapade ett nationellt trauma. Vännen Eva Franchell stod axel mot axel med Anna Lindh på NK och spåren av dådet finns kvar hos henne. Minnen som aldrig kommer att blekna. Den 10 september har 15 år gått sedan den ödesdigra eftermiddagen i centrala Stockholm.
’’ Du anar inte vad som har hänt!’’
Eva har berättat allt för Anna.
Ibland högt, företrädesvis om ingen annan står i närheten på Katarina kyrkogård, eller tyst för sig själv.
Anna är informerad om varje politiskt klavertramp de senaste 15 åren och säkert annat också.
Eva vet också oftast vad Anna skulle ha svarat.
Sista gången hon hörde Annas röst var när hon talade om för Eva att hon skulle ringa och säga till Annas make Bosse. Att han inte skulle komma till sjukhuset. Att han skulle åka hem och ta hand om barnen. Att det var viktigare än något annat.
Bara en halvtimme tidigare hade Anna och Eva diskuterat vad som just då var högst upp på dagordningen: En av de sista partiledarintervjuerna inför den stundande EMU-omröstningen.
Eva Franchell hade lämnat posten som Anna Lindhs pressekreterare. Nu jobbade hon på socialdepartementet, men hon var fortfarande en av Annas viktigaste bollplank och en nära vän.
Fyra dagar senare skulle svenskarna säga ja eller nej till euron. Och utrikesministern, tillika socialdemokraternas ansikte utåt i Ja-kampanjen, behövde något nytt att ha på sig för kvällens intervju.
– Anna var jättenervös och när vi diskuterade taktik tog vi oftast en promenad. Hon kunde inte sitta still.
Det blev inget plagg. I stället sätter sig Eva ner bredvid Anna och torkar hennes panna med en vit t-shirt. Kallsvetten bildar tusentals pärlor på hennes ansikte och hon är alldeles kritvit. Sedan förlorar hon medvetandet.
Det är den sista kontakten Eva har med henne, där på golvet inne på affären Filippa K på varuhuset NK.
Några få minuter tidigare har de stått axel mot axel och tittat på en blå kavaj. Det är då Eva lägger märke till mannen.
– Jag ser hur han står där och hur han plötsligt tar enorm fart och bara springer emot oss. Och då reagerar jag. När han tränger sig förbi mig förstår jag att han är på väg mot Anna. Jag snurrar runt och slår honom på armen och skriker: Vad fan gör du! Men han är redan framme hos Anna.
Det hela är över på några sekunder och mannen försvinner. Eva ser aldrig kniven. För henne ser de ut som om han just har boxat Anna i magen. – Men hur gick det? frågar Eva. Anna faller ihop. – Det tar någon sekund innan jag förstår att hon blöder för hon har en svart t-shirt på sig. Plötsligt blir den svartare än svart.
Eva ropar till expediten att ringa en ambulans samtidigt som hon och en äldre man försöker stoppa blödningen med vita
Jag skriker: Vad fan gör du! Men han är redan framme hos Anna
tshirts som slits fram ur en låda.
– Anna förstår ju att något allvarligt har hänt, att det är stor uppståndelse runt omkring henne. Jag och den här mannen inser att det inte går att stoppa blödningen, det är ju helt omöjligt.
Larmsamtalet kommer klockan 16.14. Först när läkare är på plats ringer Eva de två viktigaste samtalen, till Annas make samt till statssekreteraren Lars Danielsson. 16.33 lämnar ambulansen NK. – Jag var med Anna i ambulansen och i akutrummet på Karolinska sjukhuset innan de rullade in henne på operation. Det var sista gången jag såg Anna. Polisen kom och hämtade mig till förhör i polishuset på Kungsholmen. När vi senare kom tillbaka till sjukhuset mitt i natten så skulle jag ta upp något ur handväskan. Jag stoppade ner handen och upptäckte att hela väskan var full med blod. Den hade ju stått bredvid Anna på golvet.
Tidigt på morgonen den 11 september får hon veta att den åtta timmar långa operationen inte lyckades rädda Annas liv.
Eva står på UD när hon upptäcker att hon inte kan gå. Först då släpper en del av adrenalinpåslaget och smärtan bryter igenom.
Det är eftermiddag och hon och många andra befinner sig på utrikesdepartementets minnesstund. Ett dygn har gått. En mördare går lös. Eva Franchell får en akuttid på företagshälsovården där hon berättar att hon har ont i sitt ben.
Senare får hon veta att hennes lårmuskel brast när hon hastigt snurrade runt för att slå Mijailovic på armen.
I stället för att undersöka orsaken till smärtan får hon prata
med en psykolog – en gråtande psykolog.
Det hjälper föga mot en spräckt lårmuskel.
Och Eva är inte i närheten av att kunna känna sin sorg. Den måste vänta.
– För mig gick väldigt mycket ut på att samla familjen där i början. Då kan man inte bryta ihop. Jag har aldrig brutit ihop.
Händelsen påverkar alla i hennes närhet.
Polisen talar med Evas barn, ger dem förhållningsorder. Inte svara i telefonen. Inte öppna dörren. Eva äter värktabletter mot smärtan i benet.
– Ganska snart får jag livvakter och då går jag ju inte alls. De kör runt mig. Eftersom mördaren fortfarande är på fri fot så hade jag bevakning av säkerhetspolis.
De får snart köra Eva till en tandläkare. Hon har bitit av ett par framtänder under attacken på NK.
Och berg av blommor växer utanför varuhusets entré.
Två veckor efter attacken grips 25-åriga Mijailo Mijailovic. Snart häktas han på sannolika skäl misstänkt för mordet på Anna Lindh. Den tekniska bevisningen är omfattande.
Samtidigt sitter Eva på en lunchrestaurang på Drottninggatan i Stockholm och blir bestulen på sin handväska, trots att hon har placerat den mellan sina fötter.
I handväskan ligger mobilen med alla sms mellan Anna och henne. En lång trafik av frågor och svar, glada tillrop och bekymmer försvinner i tomma intet.
– Vi hade en bra relation. När vi jobbade ihop så var den ändå ganska formell, men när jag lämnade hennes absoluta närhet blev vi mer kompisar. Då gick vi ut och käkade middag och drack vin någon gång i månaden. Vi skrattade mycket och hade samma usla humor.
Mijailovic erkänner mordet på Evas födelsedag, den 6 januari 2004.
Pressuppbådet är enormt när Eva kommer till tingsrätten. Aftonbladets fotograf Urban Andersson, som också har tagit bilderna på Eva till den här artikeln, smugglar in henne bakvägen.
Hon är ensamt vittne i både tingsrätten och hovrätten.
Domslutet överklagas till sist till Högsta domstolen.
Rättegångarna tar ett och ett halvt år och under den tiden kan inte Eva arbeta.
– Jag förstår att jag inte kunde sitta som pressekreterare då. Jag representerade liksom bara mordet på Anna på något konstigt sätt. Det var en väldigt ledsam tid.
Eva försöker sysselsätta sig med annat för att skingra tankarna. Hon reser. Tar tjänstledigt för att kunna jobba någon annanstans under en period.
Efter två år kommer sorgen ikapp henne. För sin familj, och för sin egen skull, är hon tvungen att ta itu med den och hon tar själv kontakt med Danderyds kris- och traumacenter. Hon beskriver sin terapi som konkret och osentimental.
Jag blev inte galen. Jag var inte arg. Jag var låg och ledsen.
– Jag blev inte galen. Jag var inte arg. Jag var låg och ledsen. Och jag tänkte att jag var skyldig mina barn en glad mamma igen.
Hon säger att hon har fått mycket hjälp när hon behövt, både av polis och läkare, men vissa saker har hon fortfarande svårt för.
– Jag tycker inte om saker som kommer fort mot mig. Det är den enda stressreaktionen som jag har efter händelsen. Bilar som närmar sig snabbt eller människor som kommer springande, då går jag undan.
Vid ett tillfälle lyckas hon blixt snabbt stoppa en ficktjuv eftersom han smyger sig på henne från, som hon beskriver det, sitt läskiga håll.
Vid attacken på NK trängde sig Mijailovic runt hennes högra sida för att komma åt Anna. När Eva väljer plats i ett rum måste den sidan alltid vara inåt, skyddad.
Hon tycker inte om människor som sitter för nära på bussen.
Hon har fortfarande kavajen kvar. Den hon bar på NK. Eva vet inte vad hon ska göra med den.
– Jag borde verkligen slänga den, säger hon.
Efter mordet konfiskerade polisen den blodiga kavajen från en vettskrämd kemtvättsinnehavare.
Eftersom Eva slagit till mördaren med armen fanns viktig dna att hämta och plagget skickades till Statens kriminaltekniska laboratorium. När de var klara med undersökningarna skickades kavajen hem till Eva igen. Den ligger inslagen. Ett paket hon inte kan öppna.