Eva Fran­chell om mor­det på An­na Lindh

Mord & Mysterier - - Contents - Text: Gu­nil­la Granqvist

Mor­det på Sve­ri­ges ­ut­ri­kes­mi­nis­ter ska­pa­de ett ­na­tio­nellt trau­ma. Vän­nen Eva Fran­chell stod ax­el mot ax­el med An­na Lindh på NK och spå­ren av då­det finns kvar hos hen­ne. Min­nen som ald­rig kom­mer att blek­na. Den 10 sep­tem­ber har 15 år gått se­dan den ­ödes­dig­ra ef­ter­mid­da­gen i cen­tra­la ­Stock­holm.

’’ Du anar in­te vad som har hänt!’’

Eva har be­rät­tat allt för An­na.

Ibland högt, fö­re­trä­des­vis om ing­en an­nan står i när­he­ten på Ka­ta­ri­na kyr­ko­gård, el­ler tyst för sig själv.

An­na är in­for­me­rad om var­je po­li­tiskt kla­vertramp de se­nas­te 15 åren och sä­kert an­nat ock­så.

Eva vet ock­så of­tast vad An­na skul­le ha sva­rat.

Sista gång­en hon hör­de An­nas röst var när hon ta­la­de om för Eva att hon skul­le ringa och sä­ga till ­An­nas ma­ke Bos­se. Att han in­te skul­le kom­ma till sjuk­hu­set. Att han skul­le åka hem och ta hand om ­bar­nen. Att det var vik­ti­ga­re än nå­got an­nat.

Ba­ra en halv­tim­me ti­di­ga­re ha­de An­na och Eva dis­ku­te­rat vad som just då var högst upp på dag­ord­ning­en: En av de sista par­ti­le­darin­ter­vju­er­na in­för den ­stun­dan­de EMU-om­röst­ning­en.

Eva Fran­chell ha­de läm­nat ­pos­ten som An­na Lind­hs ­pressek­re­te­ra­re. Nu job­ba­de hon på so­ci­al­de­par­te­men­tet, men hon var fort­fa­ran­de en av An­nas ­vik­ti­gas­te boll­plank och en nä­ra vän.

Fy­ra da­gar se­na­re skul­le svens­kar­na sä­ga ja el­ler nej till eu­ron. Och ut­ri­kesmi­nis­tern, tilli­ka ­so­ci­al­de­mo­kra­ter­nas an­sik­te ut­åt i Ja-kam­pan­jen, be­höv­de nå­got nytt att ha på sig för kväl­lens ­in­ter­vju.

– An­na var jät­tener­vös och när vi dis­ku­te­ra­de tak­tik tog vi of­tast en pro­me­nad. Hon kun­de in­te sit­ta still.

Det blev ing­et plagg. I stäl­let sät­ter sig Eva ner bred­vid An­na och tor­kar hen­nes pan­na med en vit t-shirt. Kallsvet­ten bil­dar tu­sen­tals pär­lor på hen­nes an­sik­te och hon är all­de­les krit­vit. Se­dan för­lo­rar hon med­ve­tan­det.

Det är den sista kon­tak­ten Eva har med hen­ne, där på gol­vet ­in­ne på af­fä­ren Filip­pa K på ­va­ru­hu­set NK.

Någ­ra få mi­nu­ter ti­di­ga­re har de stått ax­el mot ax­el och tit­tat på en blå ka­vaj. Det är då Eva ­läg­ger mär­ke till man­nen.

– Jag ser hur han står där och hur han plöts­ligt tar enorm fart och ba­ra spring­er emot oss. Och då re­a­ge­rar jag. När han träng­er sig för­bi mig för­står jag att han är på väg mot An­na. Jag snur­rar runt och slår ho­nom på ar­men och skri­ker: Vad fan gör du! Men han är re­dan fram­me hos An­na.

Det he­la är över på någ­ra se­kun­der och man­nen för­svin­ner. Eva ser ald­rig kni­ven. För hen­ne ser de ut som om han just har box­at An­na i ma­gen. – Men hur gick det? frå­gar Eva. An­na fal­ler ihop. – Det tar nå­gon se­kund in­nan jag för­står att hon blö­der för hon har en svart t-shirt på sig. Plöts­ligt blir den svar­ta­re än svart.

Eva ro­par till ex­pe­di­ten att ringa en am­bu­lans sam­ti­digt som hon och en äld­re man för­sö­ker stop­pa blöd­ning­en med vi­ta

Jag skri­ker: Vad fan gör du! Men han är re­dan ­fram­me hos An­na

­tshirts som slits fram ur en lå­da.

– An­na för­står ju att nå­got all­var­ligt har hänt, att det är stor upp­stån­del­se runt om­kring ­hen­ne. Jag och den här man­nen in­ser att det in­te går att stop­pa blöd­ning­en, det är ju helt ­omöj­ligt.

Larm­sam­ta­let kom­mer kloc­kan 16.14. Först när lä­ka­re är på plats ring­er Eva de två vik­ti­gas­te sam­ta­len, till An­nas ma­ke samt till stats­sek­re­te­ra­ren Lars Da­ni­els­son. 16.33 läm­nar am­bu­lan­sen NK. – Jag var med An­na i am­bu­lan­sen och i ak­ut­rum­met på Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set in­nan de rul­la­de in hen­ne på ope­ra­tion. Det var sista gång­en jag såg An­na. Po­li­sen kom och häm­ta­de mig till för­hör i po­lishu­set på Kungs­hol­men. När vi se­na­re kom till­ba­ka till sjuk­hu­set mitt i nat­ten så skul­le jag ta upp nå­got ur hand­väs­kan. Jag stop­pa­de ner han­den och upp­täck­te att he­la väs­kan var full med blod. Den ha­de ju stått bred­vid An­na på gol­vet.

Ti­digt på mor­go­nen den 11 sep­tem­ber får hon ve­ta att den åt­ta tim­mar långa ope­ra­tio­nen in­te lyc­ka­des räd­da An­nas liv.

Eva står på UD när hon upp­täc­ker att hon in­te kan gå. Först då ­släp­per en del av ad­re­nalin­påsla­get och smär­tan bry­ter ­ige­nom.

Det är ef­ter­mid­dag och hon och många and­ra be­fin­ner sig på ut­ri­kes­de­par­te­men­tets min­nes­stund. Ett dygn har gått. En mör­da­re går lös. Eva Fran­chell får en akut­tid på fö­re­tags­häl­so­vår­den där hon be­rät­tar att hon har ont i sitt ben.

Se­na­re får hon ve­ta att hen­nes lår­mus­kel brast när hon has­tigt snur­ra­de runt för att slå Mi­jai­lo­vic på ar­men.

­I stäl­let för att un­der­sö­ka or­sa­ken till smär­tan får hon pra­ta

med en psy­ko­log – en grå­tan­de psy­ko­log.

Det hjäl­per fö­ga mot en spräckt lår­mus­kel.

Och Eva är ­in­te i när­he­ten av att kun­na ­kän­na sin sorg. Den mås­te vän­ta.

– För mig gick väl­digt myc­ket ut på att sam­la fa­mil­jen där i ­bör­jan. Då kan man in­te bry­ta ihop. Jag har ald­rig bru­tit ihop.

Hän­del­sen på­ver­kar al­la i ­hen­nes när­het.

Po­li­sen ta­lar med Evas barn, ger dem för­håll­nings­or­der. In­te sva­ra i te­le­fo­nen. In­te öpp­na ­dör­ren. Eva äter värk­tablet­ter mot smär­tan i be­net.

– Gans­ka snart får jag liv­vak­ter och då går jag ju in­te alls. De kör runt mig. Ef­tersom mör­da­ren fort­fa­ran­de är på fri fot så ha­de jag be­vak­ning av sä­ker­hetspo­lis.

De får snart kö­ra Eva till en tand­lä­ka­re. Hon har bi­tit av ett par fram­tän­der un­der at­tac­ken på NK.

Och berg av blom­mor väx­er ut­an­för va­ru­hu­sets en­tré.

Två vec­kor ef­ter at­tac­ken grips 25-åri­ga Mi­jai­lo Mi­jai­lo­vic. Snart häk­tas han på san­no­li­ka skäl miss­tänkt för mor­det på An­na Lindh. Den tek­nis­ka be­vis­ning­en är om­fat­tan­de.

Sam­ti­digt sit­ter Eva på en lunch­re­stau­rang på Drott­ning­ga­tan i Stock­holm och blir be­stu­len på sin hand­väs­ka, trots att hon har ­pla­ce­rat den mel­lan si­na föt­ter.

I hand­väs­kan lig­ger mo­bi­len med al­la sms mel­lan An­na och hen­ne. En lång tra­fik av frå­gor och svar, gla­da till­rop och be­kym­mer för­svin­ner i tom­ma ­in­tet.

– Vi ha­de en bra ­re­la­tion. När vi job­ba­de ihop så var den än­då gans­ka for­mell, men när jag ­läm­na­de hen­nes ab­so­lu­ta när­het blev vi mer kom­pi­sar. Då gick vi ut och kä­ka­de mid­dag och drack vin nå­gon gång i må­na­den. Vi skrat­ta­de myc­ket och ha­de sam­ma us­la hu­mor.

Mi­jai­lo­vic er­kän­ner mor­det på Evas fö­del­se­dag, den 6 ja­nu­a­ri 2004.

Pressupp­bå­det är enormt när Eva kom­mer till tings­rät­ten. ­Af­ton­bla­dets fo­to­graf Ur­ban ­Andersson, som ock­så har ta­git bil­der­na på Eva till den här ­ar­ti­keln, smugg­lar in hen­ne bak­vä­gen.

Hon är en­samt vitt­ne i bå­de tings­rät­ten och hov­rät­ten.

Dom­slu­tet över­kla­gas till sist till Högs­ta dom­sto­len.

Rät­te­gång­ar­na tar ett och ett halvt år och un­der den ti­den kan in­te Eva ar­be­ta.

– Jag för­står att jag in­te kun­de sit­ta som pressek­re­te­ra­re då. Jag re­pre­sen­te­ra­de liksom ba­ra ­mor­det på An­na på nå­got kons­tigt sätt. Det var en väl­digt led­sam tid.

Eva för­sö­ker sys­sel­sät­ta sig med an­nat för att sking­ra tan­kar­na. Hon re­ser. Tar tjänst­le­digt för att kun­na job­ba nå­gon an­nan­stans un­der en pe­ri­od.

Ef­ter två år kom­mer sor­gen ikapp hen­ne. För sin fa­milj, och för sin egen skull, är hon tvung­en att ta itu med den och hon tar själv ­kon­takt med Dan­de­ryds kris- och trau­ma­cen­ter. Hon ­be­skri­ver sin te­ra­pi som kon­kret och ­osen­ti­men­tal.

Jag blev in­te ga­len. Jag var in­te arg. Jag var låg och ­led­sen.

– Jag blev in­te ga­len. Jag var ­in­te arg. Jag var låg och led­sen. Och jag tänk­te att jag var skyl­dig mi­na barn en glad mam­ma igen.

Hon sä­ger att hon har fått myc­ket hjälp när hon be­hövt, ­bå­de av po­lis och lä­ka­re, men vis­sa sa­ker har hon fort­fa­ran­de svårt för.

– Jag tyc­ker in­te om sa­ker som kom­mer fort mot mig. Det är den en­da stress­re­ak­tio­nen som jag har ef­ter hän­del­sen. Bi­lar som när­mar sig snabbt el­ler män­ni­skor som kom­mer spring­an­de, då går jag un­dan.

Vid ett till­fäl­le lyc­kas hon blixt­ snabbt stop­pa en fick­tjuv ef­tersom han smy­ger sig på hen­ne från, som hon be­skri­ver det, sitt ­läs­ki­ga håll.

Vid at­tac­ken på NK träng­de sig Mi­jai­lo­vic runt hen­nes hög­ra ­si­da för att kom­ma åt An­na. När Eva väl­jer plats i ett rum ­mås­te den si­dan all­tid va­ra in­åt, ­skyd­dad.

Hon tyc­ker in­te om män­ni­skor som sit­ter för nä­ra på bus­sen.

Hon har fort­fa­ran­de ka­va­jen kvar. Den hon bar på NK. Eva vet in­te vad hon ska gö­ra med den.

– Jag bor­de verk­li­gen slänga den, ­sä­ger hon.

Ef­ter mor­det kon­fis­ke­ra­de ­po­li­sen den blo­di­ga ka­va­jen från en vett­skrämd kem­tvätts­in­ne­ha­va­re.

Ef­tersom Eva sla­git till ­mör­da­ren med ar­men fanns ­vik­tig dna att häm­ta och plag­get skic­ka­des till Sta­tens kri­mi­nal­tek­nis­ka la­bo­ra­to­ri­um. När de var kla­ra med un­der­sök­ning­ar­na skic­ka­des ka­va­jen hem till Eva igen. Den lig­ger in­sla­gen. Ett pa­ket hon in­te kan öpp­na.

Fo­to: Ur­ban Andersson

Eva Fran­chell väg­rar lå­ta sig ­fo­to­gra­fe­ras in­ne på NK. ’’Jag har fått frå­gan 1000 gång­er, men jag gör in­te det’’, sä­ger hon.

Fo­to:ULF HÖJER

En av de sista bil­der­na av An­na, tag­na da­gen fö­re då­det, den 9 sep­tem­ber 2003. Hon bar sam­ma jac­ka da­gen ef­ter på NK.

Fo­to: JONAS BILBERG

Avspärr­ning­ar­na ­ut­an­för Filip­pa K.

Fo­to: NK

Mi­jai­lo ­Mi­jai­lo­vic från NK:s över­vak­nings ka­me­ror.

Blom­mor och sorg i luf­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.