Bilden av ett vansinnigt ursinne
Natten efter att jag har intervjuat Eva Franchell drömmer jag mardrömmar. Zombie-mardrömmar. Främmande människor insjuknar plötsligt och likt besatta kastar de sig över mig. Jag vaknar kallsvettig och håller mig vaken en stund. För alla vet att om man låter sömnen ta över just då så kommer drömmen tillbaka med full kraft – man står med ena foten kvar i känslan man hade när man vaknat i panik.
Och det är inte det Eva berättar för mig som lockat fram mardrömmen, det är det jag läser.
När Eva vittnar säger hon att hon aldrig såg att Mijailovic bar någon keps på huvudet, den där kepsen som syns så tydligt på övervakningsbilderna från NK.
Anledningen till att hon inte såg hans huvudbonad var för att han hade böjt huvudet bakåt när han rusade emot henne och Anna Lindh. Så långt bakåt att kepsen inte syntes.
Det är den bilden jag ser för mitt inre öga. Bilden av ett vansinnigt ursinne.
Människan har alltid haft en fascination för det mörka. Vilka är en förövares drivkrafter? Hur är de möjliga och vad har format en sådan person? Men den som drabbas av mörkret hyser nog inte längre samma nyfikenhet. För dem är de själsliga och fysiska märkningarna av dådet en daglig påminnelse. Eva Franchell säger att hennes problem är små. Ändå måste hon tänka på hur hon går eftersom hon fortfarande har problem med sitt ben efter attacken på NK. Eller att hon blir stressad när något eller någon närmar sig snabbt.
Vi går sakta och småpratar bort till NK med fotografen Urban Andersson och Eva vägrar att låta mig bära hennes ryggsäck. Vi står länge utanför varuhuset och väntar på att solen ska gå i moln så att Urban kan ta de bilder han vill ta. Förbi går människor som alla drömmer mardrömmar ibland. Jag undrar hur många som har varit vakna då det händer.