SLAGET VID DENNEWITZ
Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige gick ihop för att få ett slut på Napoleons herravälde över Europa.
Hösten 1813 rasade en gigantisk strid i östra Tyskland: Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige hade slagit sig samman för att få ett slut på Napoleons herravälde över Europa. Napoleons franska kejsardöme var under hård press. Han hade klarat att få nya härstyrkor på fötter efter det katastrofala Rysslandsfälttåget året innan, men de nya soldaterna var inte lika vältränade som veteranerna han mist i Ryssland. Dessutom saknade de erfarna officerare.
Efter en vapenvila under sommaren brakade striderna loss den 16 augusti. De allierade hade bildat tre stora arméer, en i Böhmen, en i Schlesien och en, känd som nordarmén, i Berlinområdet. Planen de gjort på sommaren gick ut på att de tre arméerna skulle rycka fram från var sin kant mot Napoleons styrkor i området runt Dresden och Leipzig. Det var tydligt att de fortfarande hade stor respekt för Napoleons egenskaper som fältherre, för om en av arméerna upptäckte att den stod inför styrkor som leddes av Napoleon personligen, skulle den snabbt dra sig tillbaka. Samtidigt skulle de två andra arméerna rycka fram för att hota Napoleons flanker och få honom att vända sig mot dem. På så sätt skulle de trötta ut Napoleons styrkor och sakta men säkert dra åt nätet runt den franske kejsaren och tvinga honom att utkämpa ett avgörande slag mot de samlade allierade arméerna, antagligen någonstans nära Leipzig.
I efterhand har historiker bråkat om vem som var huvudmannen bakom den allierade planen. Några menar att det var den österrikiske stabschefen Radetzky, andra att det var Karl Johan. Troligtvis spelade båda en viktig roll i den allierade planeringen.
Napoleons plan var att hålla styrkorna i största möjligaste mån samlade runt Dresden och Bautzen, vänta på att de allierade arméerna skulle rycka fram, och sedan skulle han slå till med stor kraft mot en av de allierade arméerna innan de andra hann stötta den. Därefter kunde han ta itu med de andra arméerna allt eftersom. Det var en ovanlig plan för att vara Napoleon. Det var sällan han lämnade ifrån sig initiativet vid starten av ett fälttåg, men han hade lyckats med det i Italien 1796 och vid Austerlitz 1805.
Krigföringen som satte igång i augusti 1813 markerade en höjdpunkt i en utveckling som pågått sedan starten på de franska revolutionskrigen 21 år tidigare, där samhällena blev allt mer organiserade för krigföring och mobiliserade allt större härstyrkor, och där krigföringen ökade kraftigt i intensitet. Inom loppet av bara en vecka, från 23–30 augusti, utkämpades det i området mellan Berlin och norra Böhmen fem slag och en rad större sammandrabbningar, som totalt involverade mer än 750 000 soldater. De samlade förlusterna, döda, sårade och saknade, översteg 100 000 man. Europa skulle inte få uppleva något liknande innan första världskriget.
Under den här blodiga veckan hade Napoleon vunnit en av sina mest imponerande segrar vid Dresden, den 26–27 augusti, där han med 120 000 man besegrat den allierade huvudarmén på 170 000 man under furst Schwarzenbergs befäl och orsakat den stora förluster på 36 000 man, mot bara 10 000 på fransk sida. Men det hjälpte inte mycket att Napoleon segrade när hans marskalkar och generaler ständigt led nederlag. Den franska triumfen vid Dresden överskuggades av allierade segrar vid Grossbeeren, Hagelberg, Katzbach och Kulm.
Napoleons seger vid Dresden hade likväl chockat hans fiender och gjort dem försiktiga. Det här gav Napoleon möjlighet att ta initiativet, och den 30 augusti utvärderade han flera planer gällande storstilade offensiver som skulle vända krigslyckan för gott.
"MED EN SAMLAD STYRKA PÅ RUNT 120 000 MAN RÄKNADE NAPOLEON MED EN ENKEL MATCH MOT KARL JOHANS NORDARMÉ. HAN HADE INTE MYCKET RESPEKT FÖR TRUPPERNA KARL JOHAN LEDDE. I ETT BREV TILL NEY BESKREV HAN DEM SOM ’ETT MOLN AV KOSACKER OCH EN SKOCK DÅLIGT LANDWEHRINFANTERI’."
Efter långa överväganden beslutade han att starta en offensiv i nordostlig riktning. Han skulle besegra de allierades nordarmé under Karl Johan, inta Berlin och därefter fortsätta åt nordost för att befria den stora franska garnisonen i Danzig som belägrades av allierade trupper. Han satsade på att en sådan offensiv skulle skapa panik hos hans fiender och få deras allians att spricka.
Napoleon hade försökt inta Berlin redan i augusti när han skickade 64 000 man, tre armékårer, norrut under marskalk Nicolas Oudinots befäl. Men Oudinot stoppades av Karl Johans preussiska trupper i slaget vid Grossbeeren den 23 augusti. Bara en av Oudinots tre kårer hamnade i riktig strid, general Jean-louis Ébénézer Reyniers sachsisk-franska VII:E kår. Och även om Reynier led ett klart nederlag var hans förluster förhållandevis små. Ändå startade Oudinot strax en hel tillbakadragning söderut. Napoleon var rasande och skrev i ett officiellt brev att ”det är svårt att visa mindre förnuft” än vad Oudinot visat vid Grossbeeren.
När Napoleon planerade sin nästa offensiv mot Berlin gav han marskalk Michel Ney order om att ta sig till Wittenberg och ta befälet över den styrka Oudinot lett, kallad Berlinarmén. Dessutom planerade han att personligen leda ytterligare en armékår plus kejsargardet norrut för att stötta Ney. Med en samlad styrka på runt 120 000 man räknade Napoleon med en lätt match mot Karl Johans nordarmé. Han hade inte mycket respekt för trupperna Karl Johan ledde. I ett brev till Ney beskrev han dem som ”ett moln av kosacker och en skock dåligt landwehrinfanteri”.
Karl Johan och nordarmén
Jean Bernadotte från Pau i Sydfrankrike hade utmärkt sig som en djärv och karismatisk general under de franska revolutionskrigen, och då Napoleon gjorde sig till kejsare av Frankrike utnämnde han Bernadotte till marskalk tillsammans med 17 andra av de mest framstående franska generalerna. Bernadotte ledde en armékår i Napoleons Grande Armée i flera av de berömda fälttågen när Napoleon gjorde sig till herre över merparten av Europa. Allt eftersom blev emellertid förhållandet mellan Bernadotte och Napoleon allt mer ansträngt, så det var säkert med viss lättnad Napoleon godkände att svenskarna valde Bernadotte till ny tron
följare 1810 efter den barnlöse Karl XIII.
Innan han lämnade Frankrike var Bernadotte noga med att Napoleon skulle lösa honom från hans franska trohetsed, så att han helt och fullt kunde handla i svenskarnas intresse. Som svensk kronprins tog han namnet Karl Johan, och eftersom kungen var gammal och svag blev han snart Sveriges verklige regent. Både svenskarna och Napoleon förväntade sig att Sverige nu skulle stå på Napoleons sida, men med imponerande framsynthet insåg Karl Johan att det var bättre för svenskarna att alliera sig med Ryssland. I stället för att planera en återerövring av Finland, som ryssarna erövrat 1809, beslutade han att det var mer realistiskt att försöka erövra Norge från Danmark, med rysk hjälp. Det var orsaken till att han 1813 anslöt sig till alliansen mot Napoleon och gick i land i Nordtyskland med en svensk armé.
Karl Johan spelade ett högt spel. Han kände sig aldrig helt säker på att hans allierade skulle låta honom få Norge när Napoleon var slagen, och om han inte erövrade nytt land till svenskarna fruktade han att han skulle bli impopulär bland sina nya undersåtar. Han var också osäker på hur det skulle bli mottaget i Sverige, om de svenska styrkorna led stora förluster i Tyskland i ett krig han lett dem in i. I ljuset av detta är det inte så konstigt att han inte ville ta onödiga risker. Han visste vad Napoleon kunde vara i stånd till och hade inte tänkt riskera att hans styrkor övermannades av en plötslig fransk offensiv.
Ett av hans krav för att gå med i alliansen var att hans svenska armékår förstärktes av stora ryska och preussiska styrkor med honom själv som överbefälhavare. Därför etablerades den allierade nordarmén under Karl Johans befäl, med 68 000 preussare fördelade på två kårer under generalerna Friedrich von Bülow och Bogislav von Tauentzien, 32 000 ryssar under general Ferdinand von Wintzingerodes befäl och den svenska armékåren, 23 000 man under fältmarskalk Curt von Stedingks befäl.
Tauentziens preussiska kår bestod till stor del av landwehrsoldater, preussarnas medborgarmilis, som till stor del hade sämre utrustning och mindre träning än linjetrupperna. Men om landwehrtrupperna verkligen var så dåligt infanteri som Napoleon påstod återstod att se.
"KARL JOHAN SPELADE ETT HÖGT SPEL. HAN KÄNDE SIG ALDRIG HELT SÄKER PÅ ATT HANS ALLIERADE SKULLE LÅTA HONOM FÅ NORGE NÄR NAPOLEON VAR SLAGEN, OCH OM HAN INTE ERÖVRADE NYTT LAND TILL SVENSKARNA FRUKTADE HAN ATT HAN SKULLE BLI IMPOPULÄR BLAND SINA NYA UNDERSÅTAR."
Neys marsch mot öst
Ney hade i sin ungdom utmärkt sig som en modig och skicklig kavalleriofficer i den franska republikens legendariska Armée de Sambre- et-meuse, där general Jean Bernadotte var ett av divisionsbefälen. Tillsammans med Bernadotte blev han 1804 utnämnd till marskalk av Napoleon och deltog som armékårschef i en rad stora slag. Under den fruktansvärda reträtten från Ryssland ledde Ney baktruppen med ett hjältemod som fick Napoleon att omtala honom som ”den tappraste av de tappra”.
På slagfältet var Ney en inspirerande och ihärdig ledare, men som ledare för större styrkor utanför Napoleons direkta kontroll hade han flera gånger visat en tendens till att mista överblicken och göra dåliga val. Likväl valde Napoleon att ge honom befälet över Berlinarmén den 2 september. Antagligen tänkte kejsaren att Neys direkta och aggressiva ledarstil skulle vara nog för att besegra den mer försiktige Karl Johan. Därmed skulle två gamla vapenbröder från Sambre-meuse-armén mötas på slagfältet som befälhavare över varsin armé.
Napoleons ursprungliga plan var att Ney skulle leda Berlinarmén österut i riktning mot Buchau, där han själv skulle möta honom med marskalk Marmonts armékår och kejsargardet. Sedan skulle Napoleon personligen leda den kombinerade styrkan mot Berlin. Men besked från fronten i söder om att den allierade huvudarmén under furst Schwarzenberg åter var på offensiven fick Napoleon att hålla kvar Marmont och kejsargardet och sätta kurs mot Dresden. Därmed måste Ney klara sig på egen hand med sin cirka 60 000 man starka Berlinarmé.
Neys Berlinarmé bestod av tre infanterikårer plus en kavallerikår. General Henri Gatien Bertrand kommenderade IV:E kåren,
som bestod av en fransk, en italiensk och en württembergsk division. General Reynier kommenderade VII:E kåren, som bestod av två sachsiska och en fransk division medan marskalk Oudinot, trots nederlaget vid Grossbeeren, hade fått behålla befälet över sin XII:E kår med två franska och en bayersk division. Varje infanterikår hade eget artilleri och en brigad av kavalleri. Kavallerikåren bestod av tre kavalleridivisioner och kommenderades av general Jean-toussaint Arrighi de Casanova.
I linje med Napoleons order satte Ney Berlinarmén i rörelse österut den 5 september. Han var ännu inte klar över att Napoleon inte skulle anlända med förstärkningar. Vädret var varmt och torrt, och marschkolonnerna virvlade upp stora dammoln på de sandiga landsvägarna. Redan samma dag inträffade en sammanstötning mellan franska och preussiska trupper vid byn Zahna. Trupperna intog slagformationer och kanonerna dundrade. Fransmännen var i flertal, men de preussiska landwehrsoldaterna från Tauentziens kår bjöd på överraskande segt motstånd innan de drevs tillbaka. Franz von Dressler von Scharfenstein, en sachsisk kapten i Reyniers kår, berättade att han såg rader av döda landwehrsoldater ligga där det franska artilleriet slaktat ned dem, men att inte ens sådana scener varit nog för att skapa oordning i deras avdelningar. ”De stred från mitt på dagen till sent på kvällen med en bravur som skulle ha varit prisvärd till och med hos erfarna linjetrupper.” Preussiska källor medgav att det tidvis fanns ansatser till panik, men att det ändå inte var något tvivel om att Tauentziens landwehr stridit hårt. Förlusterna på preussisk sida ska ha varit hela 3 000 man, de flesta döda eller sårade. De franska förlusterna var långt mer beskedliga, kanske bara 300 man.
På kvällen slog Neys trupper läger runt Zallmsdorf och Zeyda. Ney trodde fortfarande att Napoleon skulle möta honom med förstärkningar nära Luchau, därför planerade han att fortsätta marschen österut nästa dag. Men eftersom han visste att det gick en bra väg österut från Jüterbog till Dahme skulle han först sätta kurs åt nordost till Jüterbog innan han vände rakt österut. Den här planen tog inte hänsyn till att marschen mot Jüterbog skulle leda honom närmare fienden och därmed öka risken för att bli indragen i ett slag. Antagligen menade Ney fortfarande att hans män skulle få en lätt match mot eventuella landwehravdelningars försök att stoppa dem. Han ser heller inte ut att ha tagit hänsyn till vad Karl Johan skulle ha kunnat företa sig.
Splittring i nordarmén
General Bülow var missnöjd med att vara under Karl Johans befäl. Han tyckte den svenske kronprinsen var alltför försiktig och långsam i sina manövrar. Som flera andra preussare var Bülow osäker på om den tidigare franske marskalken var att lita på. Skulle han verkligen strida mot sina gamla vapenbröder? Vid Grossbeeren hade preussarna stridigt praktiskt taget på egen hand. Var det en slump, eller höll Karl Johan medvetet sina ryssar och svenskar tillbaka och offrade preussarna?
När Bülow fick besked om att Neys armé var på marsch österut satte han sin kår i rörelse för att stötta Tauentzien, utan att
"NAPOLEONS URSPRUNGLIGA PLAN VAR ATT NEY SKULLE LEDA BERLINARMÉN ÖSTERUT I RIKTNING MOT LUCHAU, DÄR HAN SJÄLV SKULLE MÖTA HONOM MED MARSKALK MARMONTS ARMÉKÅR OCH KEJSARGARDET. SEDAN SKULLE NAPOLEON PERSONLIGEN LEDA DEN KOMBINERADE STYRKAN MOT BERLIN."
vänta på order från Karl Johan. Han bara informerade kronprinsen om sitt tilltag och bad om stöd. Karl Johan godkände att Bülow marscherade österut, men gav order om att Ludwig von Borstells brigad, en av de fyra brigader som utgjorde Bülows kår, skulle bli stående vid Kropstädt norr om Wittenberg för att hålla förbindelsen mellan preussarna och resten av nordarmén. (En preussisk brigad motsvarade det som i andra arméer kallades en division.)
Många preussare ifrågasatte senare att Borstell hölls tillbaka. Men utifrån informationen Karl Johan hade där och då var beslutet förståeligt. Det var viktigt att hindra fienden från att splittra nordarmén. Dessutom kunde det fortfarande komma fler fransmän från Wittenberg, kanske till och med Napoleon själv. Karl Johan samlade svenskarna och ryssarna vid Lobbese, ett par kilometer norr om Kropstädt, för att vara redo att marschera österut med samlade styrkor.
Bülow hade en helt annan inställning än Karl Johan. Inspirerad av segern vid Grossbeeren var han ivrig att låta sina preussare gå loss på fienden igen. Samtidigt fruktade han med rätta att Tauentzien skulle bli avskuren från resten av armén, och var fast besluten att göra allt han kunde för att förhindra detta. Med sina tre resterande brigader, kanske 30 000 man totalt, satte Bülow kurs österut mot Kurzlipsdorf för att komma närmare Tauentzien. Flera preussiska avdelningar måste marschera hela natten för att nå Kurzlipsdorf. När de slog läger var lägerplatserna närmast Neys armé bara två kilometer bort.
Sammanstötning vid Dennewitz
På morgonen den 6 september började Neys armé röra sig mot Jüterbog. Bertrands kår ledde an. Marschen var dåligt organiserad, och oklarheter i orderna ledde till att det uppstod stora avstånd mellan de tre kårerna. Oudinots kår lämnade inte sitt lägerområde förrän långt inpå dagen. Det är möjligt att det här delvis berodde på att Oudinot inte var så samarbetsvillig eftersom han var missnöjd och förnärmad över att Ney ersatt honom som armébefäl.
Solen stekte från klar himmel, men det blåste kraftigt. Stora dammoln virvlade upp från de sandiga vägarna och markerna då tiotusentals soldater och hästar gick fram.
Tauentzien såg att fienden närmade sig hans läger vid Jüterbog och insåg att hans kår höll på att bli avskuren från resten av nordarmén. I ett försök att undgå detta ledde han merparten av sina trupper, 9 000 man, västerut längs höjderna norr om byarna Rohrbeck och Dennewitz, medan en mindre styrka, fyra bataljoner och några kanoner, lämnades kvar för att täcka Jüterbog.
Men Tauentzien hade startat sin marsch för sent. Bertrands infanteri, kavalleri och artilleri hade redan nått Dennewitz, och höll på att inta ställning på fälten norr om byn. Snart öppnade kanonerna eld mot Tauentziens marschkolonner. Den preussiske generalen hade inte något annat val än att ge order om att stoppa marschen och bilda front mot syd. Slaget vid Dennewitz var igång.
Medan preussarna positionerade sig på höjderna norr om byn i långa mörkblå led, red marskalk Ney runt och dirigerade de franska och italienska trupperna från Bertrands kår. Det var här, i frontlinjen, som ”den tappraste av de tappra” var i sitt esse. Den kraftige, rakryggade marskalken var en inspirerande syn där han red längs linjerna av soldater. Men det höll på att gå galet. Damm och krutrök gav redan dålig sikt, så Ney lade inte märke till en trupp kosacker som närmade sig snabbt. Först när kosackerna utstötte triumferande rop i förväntan om att fånga den franske marskalken sporrade han hästen och red bort i snabb galopp.
Tauentziens artilleri intog skjutställningar på en delvis skogsklädd höjd norr om Dennewitz och öppnade eld, men Bertrands artillerister hade både fler och tyngre kanoner och fick snart övertaget i artilleriduellen. Tre preussiska kanoner sattes ur spel.
I stället för att passivt invänta fiendens anfall gav Tauentzien sina landwehravdelningar order om att rycka fram nedöver den långa, flacka sluttningen mot Dennewitz. Bertrands vitklädda italienare och blåklädda fransmän marscherade dem till mötes. Snart knattrade skottsalvorna från båda sidor. Till Tauentziens förargelse visade landwehrsoldaterna dålig skjutdisciplin. De använde upp ammunitionen alltför snabbt.
Då de började få slut på ammunition blev det oro i preussarnas led. Samtidigt blev de kraftigt beskjutna av de franska och italienska kanonerna. Flera av Tauentziens
avdelningar upplöstes, och soldaterna strömmade bort från fronten. Bertrands italienska division under general Achille Fontanelli följde efter och fördrev preussarna från toppen av höjden. De preussiska artilleristerna lämnade sina ställningar med de kanoner som fortfarande var flyttbara. Det kunde se ut som om Tauentziens kår höll på att jagas på flykt. Ett plötsligt kavallerianfall från polska lansiärer körde över ett par av Tauentziens bataljoner och gjorde situationen än mer kritisk för preussarna.
Tauentzien gav ändå inte upp, han visste att hjälpen var nära. Han kunde redan höra kanonskott från väst som annonserade att Bülows kår nått slagfältet. Därför vågade han sätta in sin sista reserv: åtta och en halv skvadron kavalleri, hälften landwehrkavalleri. I de täta dammolnen kom det preussiska kavallerianfallet överraskande för Fontanellis italienare. Och nu var det italienarnas tur att fly. Tauentziens ryttare följde efter och spred kaos bland Fontanellis avdelningar.
Ett franskt lätt kavalleriregemente – 10:e chasseurs à cheval – blev raskt jagade på flykt. Det var full förvirring, ryttare med sablar eller lansar sprängde igenom flockar av panikslagna fotsoldater. Några av infanteristerna bildade fyrkanter för att försvara sig och fyrade av i alla riktningar. Polskt kavalleri, lansiärer, försökte också stoppa de preussiska ryttarna, men besegrades efter hårda strider och spreds åt alla håll.
Kaoset spred sig ända till utkanten av Dennewitz. Även om det preussiska
kavalleriet snart drevs tillbaka av andra franska kavalleriavdelningar samt franskt och württembergskt infanteri hade anfallet fått Bertrands framryckning att stanna av. Därmed fick Tauentzien tid att stoppa sina flyende infanteriavdelningar ett stycke längre norrut, ordna leden och få ammunition utdelad. Samtidigt hade det utbrutit våldsamma strider i väst, på fälten och backarna mellan Dennewitz och Niedergörsdorf, där Bülows preussare nu ryckte fram.
Bülows anfall
På morgonen hade Bülow sett dammolnen som vällde upp när de franska trupperna satte sig i rörelse. För ett tag var han osäker på vilken riktning fransmännen tog. Sedan hörde han kanondundret österifrån och insåg att Tauentzien var under anfall. Bülow gav ögonblickligen order om avmarsch österut i riktning mot Dennewitz för att hjälpa Tauentzien.
Den första av Bülows fyra brigader som nådde slagfältet var general August von Thümens. När han anlände till Niedergörsdorf och kunde se slagfältet framför sig förstod Thümen att det brådskade att ge Tauentzien stöd. Utan att ta sig tid att bilda en ordentlig slagordning eller få merparten av sitt artilleri i ställning gav Thümen sina bataljoner order om att rycka fram.
Thümens män kom inte långt innan de stötte på franska soldater från general Charles Morands franska division från Bertrands kår. Ney hade personligen skickat
Morands män mot Niedergörsdorf när han upptäckte att flera fiendestyrkor närmade sig från väst. Det franska artilleriet gav Morand bra stöd och bidrog starkt till att ge de franska infanteristerna övertaget i striden mot Thümen. Kraftigt beskjuten med både gevär och kanoner bröt Bülows första linje snabbt samman och flydde. Också Thümens andra linje pressades tillbaka. Morands män erövrade två preussiska kanoner och nådde höjden som idag kallas Denkmalsberg (Minnesmärkeshöjden), alldeles nordöst om Niedergörsdorf.
Även här var striderna kaotiska i krut- och dammoln. Polska lansiärer på flykt efter striden mot Tauentziens kavalleri förvillade sig in mellan Thümens avdelningar. Preussiska kavallerister från livhusarregementet, med svarta uniformer och dödskallar på tschakåerna (hattarna) gick loss på de polska ryttarna och tog många av dem till fånga. I förvirringen blev också en av Neys adjutanter, överste Clouet, tagen till fånga av livhusarerna.
När Thümens brigad drog sig tillbaka i oordning var Bülow på plats och beordrade fram sin nästa brigad under general Ludwig von Hessen-homburg, samtidigt som Thümen återupprättade viss ordning i leden. Också en tredje preussisk brigad, under befäl av general Karl August von Krafft, var nu i anmarsch. Krafft placerade 12 kanoner i ställning på en höjd på sydostsidan av Niedergörsdorf, där de kunde beskjuta Morand från sidan på bara 500– 600 meters håll. Andra preussiska kanoner stod i skjutställning vid väderkvarnen norr om Niedergörsdorf. Också några ryska batterier med tunga 12-pundskanoner öppnade eld mot fransmännen. Det franska artilleriet svarade så gott det kunde, men hade för få kanoner i ställning på Denkmalsberg.
Medan det allierade artilleriet sprutade druvhagelladdningar mot Morands män från flera håll ryckte Hessen-homburgs 4:e reservregemente fram mot Denkmalsberg. Den franska skyttekedjan drevs tillbaka och snart stod slaglinjerna ansikte mot ansikte. Skottväxlingen som följde var enligt den preussiske majoren von Uttenhoven den hårdaste han upplevde under 24 års tjänst. Han kände att han inte längre var herre över sina trupper, nu handlade det bara om vilken sida som tappade modet först.
Troligtvis var det den våldsamma kanon elden från det allierade artilleriet som blev avgörande. Det franska infanteriet måste vika. Morands män inledde en ordnad tillbakadragning mot Dennewitz och fick med sig alla sina kanoner. En skvadron från 2:a brandenburgska dragonregementet red till anfall i hopp om att förvandla den ordnade franska tillbakadragningen till vild flykt, men fransmännen mötte de preussiska ryttarna med kraftiga skottsalvor. Dragonskvadronen tillintetgjordes nästan. Män och hästar stupade i gräset. Ett preussiskt ögonvittne berättade att bara en löjtnant och 18–19 man kom ridande tillbaka ut ur de täta dammoch rökmolnen. Flera kom senare tillbaka till fots, men många var sårade. Skvadronen skulle inte kunna strida mer den dagen.
Efter tillbakadragningen intog Morands division ställning på väderkvarnshöjden, alldeles vid Dennewitz nordvästra kant, och på den flacka backen i norr. Fontanellis italienare stod på Morands högra flank norrut mot dungen på höjden där slaget startat. Dungen ockuperades av både italienare och några württembergare från Friedrich Franquemonts division av Bertrands kår. Resten av Franquemonts württembergare stod längre österut, i riktning mot Rohrbeck, för att vakta Bertrands flank och rygg.
Nu blev det en liten paus i infanteristriderna på den här delen av slagfältet, medan de allierade placerade 34 kanoner på Denkmalsberg och inledde en häftig artilleriduell med de franska batterierna vid Dennewitz-väderkvarnen. Men längre söderut ljöd våldsam gevärsskjutning från byn Gölsdorf.
Sachsarnas ankomst
General Reyniers kår hade nu anlänt slagfältet från sydost. Ney gav Reynier order om att skicka sin franska division under general Pierre François Durutte norrut till Dennewitz för att stötta Bertrand. Resten av Reyniers kår, Carl Ludwig Sahrer von Sahrs och Karl von Lecoqs två sachsiska kårer, marscherade mot Gölsdorf tillsammans med delar av Arrighis kavallerikår.
Samtidigt som sachsarna i sina vita uniformsjackor närmade sig Gölsdorf från sydost var preussiska styrkor på väg mot byn från nordväst. Preussarna tillhörde general Kraffts brigad, som nyligen anlänt slagfältet. Det blev närmast en kapplöpning om att nå byn först. En preussisk bataljon vann kapplöpningen, men innan preussarna hann etablera sig i ordentliga försvarsställningar stormades byn av sachsiska trupper från Lecoqs division. Ett preussiskt motanfall trängde in i Gölsdorf på nytt, men sachsarna hade flera bataljoner tillgängliga och drev ut preussarna ännu en gång. Krafft måste dra tillbaka sina trupper mot Wölmsdorf.
Reynier positionerade sina sachsare i och runt Gölsdorf samt norrut längs höjden mellan Gölsdorf och Dennewitz, stöttade av talrika sachsiska och franska kanonbatterier. Preussarna var undertaliga på den här delen av slagfältet och väntade på förstärkningar. Under tiden avfyrade parterna kanonerna mot varandra. Stora moln av krutrök virvlade iväg med vinden.
"SAMTIDIGT SOM SACHSARNA I SINA VITA UNIFORMSJACKOR NÄRMADE SIG GÖLSDORF FRÅN SYDOST VAR PREUSSISKA STYRKOR PÅ VÄG MOT BYN FRÅN NORDVÄST. PREUSSARNA TILLHÖRDE GENERAL KRAFFTS BRIGAD, SOM NYLIGEN ANLÄNT SLAGFÄLTET. DET BLEV NÄRMAST EN KAPPLÖPNING OM ATT NÅ BYN FÖRST."
"OSTPREUSSARNA MÖTTES AV VÅLDSAM GEVÄRSELD FRÅN JARRYS MÄN OCH LED STORA FÖRLUSTER. ANFALLET STANNADE AV. TROTS FÖRLUSTERNA BLEV CLAUSEWITZ BATALJON STÅENDE ATT SKJUTA MOT FRANSMÄNNEN. DET HÄR GAV ANDRA PREUSSISKA AVDELNINGAR, THÜMENS MÄN, TID ATT RYCKA FRAM MOT JARRYS HÖGRA FLANK."
Väderkvarnshöjden vid Dennewitz
Klockan närmade sig tre på eftermiddagen. Längst i norr på slagfältet var preussarna åter på offensiven. Thümens brigad hade fått ordning i leden efter den kaotiska reträtten från Denkmalsberg och stod nu ett stycke norr om Niedergörsdorf. Härifrån ryckte Thümens män rakt österut mot skogsdungen där Bertrands norra flank var förankrad. Preussarna pressade Bertrands italienare och württembergare tillbaka till den östra delen av skogen.
Också Tauentzien hade återupprättat ordningen i leden och startat ett anfall mot skogsdungen från norr. Italienarna och württembergarna mäktade inte stå emot anfallen från både Thümen och Tauentzien, och drog sig tillbaka i all hast. Vid väderkvarnen i utkanten av Dennewitz blev Morands franska bataljoner kraftigt bombarderade av de preussiska kanonerna på Denkmalsberg. När Thümens och Tauentziens preussare intog dungen och hotade att övermanna Morands högra flank blev ställningen hopplös. Morand drog tillbaka sina män genom Dennewitz mot Rohrbeck.
Bertrand försökte desperat stoppa tillbakadragningen genom att skicka fram sin sista reserv, två württembergska bataljoner från Franquemonts division. Men det visade sig snart vara hopplöst, och Franquemont drog tillbaka sina württembergare mot Rohrbeck.
Ändå vägrade Ney ge upp. Han verkade besatt av tanken på att öppna vägen mot Jüterbog. Därför gav han nu Duruttes division order om att återerövra väderkvarnshöjden. Uppgiften gick till general Antoine Anatole Jarrys brigad, som ryckte fram genom Dennewitz och intog höjden trots häftig beskjutning från de preussiska och ryska kanonerna på Denkmalsberg.
Preussarna gick snart till motanfall. Major Friedrich von Clausewitz (bror till den berömde militärteoretikern) ledde en bataljon från 4:e ostpreussiska regementet västerifrån uppför slänten mot väderkvarnen. Ostpreussarna möttes av våldsam gevärseld från Jarrys män och led stora förluster. Anfallet stannade av. Trots förlusterna blev Clausewitz bataljon stående att skjuta mot fransmännen. Det här gav andra preussiska avdelningar, Thümens män, tid att rycka fram mot Jarrys högra flank. Flankanfallet tvingade fransmännen att dra sig tillbaka genom Dennewitz. Samtidigt stormade flera kompanier av skyttar och jägarsoldater fram mot Duruttes andra brigad, under general Pierre Devaux, på sydsidan av Dennewitz. Också här drog sig fransmännen tillbaka och måste lämna kvar en kanon.
Hård strid i Gölsdorf
Båda parter hade fortfarande förstärkningar på väg, frågan var vilka förstärkningar som skulle nå fram först och vem som skulle bruka dem bäst. Överste Hermann von Boyen hade huvudansvaret för preussarnas högra flygel, medan Bülow dirigerade trupperna på den vänstra, norra flygeln. Boyen kunde se att Borstells brigad snart skulle anlända slagfältet söder om Wölmsdorf, men fruktade att Reyniers sachsare skulle anfalla innan Borstell nådde fram. Han kunde också se tunga dammoln bakom sachsarnas linjer och insåg att även fienden höll på att få förstärkningar. För att vinna tid beslutade Boyen därför att skicka fram sina sista reserver i ett nytt anfall mot Gölsdorf.
Totalt sex preussiska bataljoner marscherade mot byn. De blev kraftigt beskjutna av de sachsiska och franska batterierna, och därför bildade de främsta bataljonerna tidigt slaglinjer för att utgöra mindre kompakta mål för kanonerna. En öppnare skyttekedja gick i fronten och närmade sig snart den långa, raka, västra sidan av byn, där trädgårdsmurar, häckar och diken gav sachsarna bra försvarsställningar. När de preussiska skyttarna blev beskjutna från häckarna på lite över 100 meters håll besvarade de elden och stormade fram sista sträckan mot byn. Sachsarna vek tillbaka från murarna och fattade i stället posto mellan husen. Härifrån öppnade de eld på nytt mot preussarna, som nu trängde in i trädgårdarna. Snart nådde också de preussiska slaglinjerna fram och förstärkte skyttarna i trädgårdarna. Sachsarna pressades tillbaka över den breda bygatan som gick genom byn på längden, från norr till söder.
Följande halvtimme rasade en hård strid mellan fem sachsiska och sex preussiska bataljoner i Gölsdorf. De stod på varsin sida av bygatan och sköt mot varandra. Några gånger brakade de samman i brutala närstrider. Striden var särskilt hård runt kyrkan nära byns norra ände. Det preussiska Kolbergregementets regementshistoria lyder: ”Modet och förbittringen som man stred med i den brinnande byn översteg alla beskrivningar. Till och med i kyrkan och vid foten av altaret stred man.”
Till slut lyckades preussarna driva ut sachsarna ur Gölsdorf. Några av de preussiska bataljonerna försökte följa upp succén genom att fortsätta framryckningen mot de sachsiska batterierna öster om byn. Anförda av skyttar i öppen ordning hade en ostpreussisk grenadjärbataljon kommit 200 steg ut ur byn. Då lättade dammolnen och krutröken så pass att grenadjärerna kunde se stora styrkor fientligt infanteri som hotade deras högra flank, och framför dem bröt tre skvadroner av fientliga kavallerister snabbt fram genom intervallerna mellan de sachsiska infanteriavdelningarna och kanonerna. Ryttarna var antagligen husarer eller chasseurs à cheval från general Fourniers franska kavallerikår. Den preussiska skyttekedjan hade ingen chans, utan blev snabbt överkörd. Grenadjärerna, som var i sluten ordning, hann bilda karré – fyrkant – och klarade att hålla de fientliga kavalleristerna ifrån sig. Men druvhagelsalvor från sachsarnas kanoner gjorde stora hål i den täta formationen. De ostpreussiska grenadjärerna och de andra preussiska bataljonerna drog sig tillbaka till byn.
Krigslyckan vid Gölsdorf hade på nytt vänts i fransk favör. Marskalk Oudinots kår höll på att anlända slagfältet. Oudinots artilleri intog snabbt ställning och öppnade en fruktansvärd eld mot preussarna i och runt Gölsdorf. Med uppbackning av Oudinots infanteri stormade sachsarna Gölsdorf ännu en gång och drev ut de medtagna preussiska bataljonerna. Också Borstells preussiska brigad, som nu hade ryckt fram till Gölsdorf, drevs tillbaka. Tillsammans kunde Reynier
och Oudinot fortfarande orsaka preussarna ett allvarligt nederlag, för Karl Johans ryssar och svenskar var fortfarande en bit från slagfältet. Men Oudinot följde inte upp succén vid Gölsdorf.
Bertrands sista anfall
Marskalk Ney befann sig fortfarande nära Dennewitz på den norra delen av slagfältet. Han verkade fullständigt uppslukad av att leda striderna här och visade litet intresse för det som skedde längre söderut. Även om Bertrands kår var kraftigt försvagad efter striderna tidigare på dagen insisterade Ney på att skicka den i anfall ännu en gång. Antagligen var det i huvudsak resterna av Morands bataljoner som ledde anfallet, kanske stöttade av några italienare och württembergare från Fontanellis och Franquemonts divisioner. Bertrands män korsade den lilla ån mellan Rohrbeck och Dennewitz, och ryckte fram i täta anfallskolonner bakom en svärm av skyttar. Till att börja med drev de preussarna bakåt med kraftiga skottsalvor, men snart blev de själva utsatta för dödlig kanon- och gevärseld. Franskt kavalleri, chasseurs à cheval från general JeanThomas- Guillaume Lorges kavalleridivision, red fram för att stötta anfallet.
”I all hast korsade vi ån över en temporär
bro placerad ett stycke utanför [väster om] Rohrbeck”, berättade François Dumonceau, chef d’eskadron [kapten/major] i 5:e chasseurs à cheval. ”Vi ordnade oss snabbt i skvadroner och red mot vänster i slutna kolonner, efter resten av divisionen som redan ridit fram. Vi fortsatte längs Dennewitz och blev beskjutna i flanken från byn. Nya dammoln virvlade upp och vi red utan att se.”
Under tiden hade Lorges andra regementen anfallit det preussiska infanteriet norr om Dennewitz. Preussarna klumpade ihop sig för att försvara sig bättre. Ett regemente hann bilda ordentliga karréer. Skottsalvorna från de här infanteristerna, intensiv kanoneld och synen av preussiska livhusarer som red dem till mötes fick det franska kavallerianfallet att bryta samman.
Dumonceaus regemente klarade precis att undvika att bli indraget i den vilda flykten och fortsatte framåt. I förvirringen trängde chasseurerna in i preussarnas linjer och stötte på täta led av preussiskt infanteri som sköt mot dem, som tur var med dålig träffsäkerhet. Det uppstod förvirring bland de franska ryttarna, men Dumonceau berättade att regementets överste, Joseph Ballot, bemästrade situationen med sin energi och ”en stämma som dominerade larmet”. Till och med när hans häst blev skjuten under honom bevarade översten lugnet och svingade sig raskt upp i sadeln på en annan häst. I röken och förvirringen försökte chasseurregementet hitta en öppning i fiendens linjer för att anfalla bakifrån eller från sidan, men vinden blåste snabbt bort röken och dammet. Dumonceau och de andra chasseurerna fick då se stora massor av preussare komma emot sig.
"DET UPPSTOD FÖRVIRRING BLAND DE FRANSKA RYTTARNA, MEN DUMONCEAU BERÄTTADE ATT REGEMENTETS ÖVERSTE, JOSEPH BALLOT, BEMÄSTRADE SITUATIONEN MED SIN ENERGI OCH ’EN STÄMMA SOM DOMINERADE LARMET’. TILL OCH MED NÄR HANS HÄST BLEV SKJUTEN UNDER HONOM BEVARADE ÖVERSTEN LUGNET OCH SVINGADE SIG RASKT UPP I SADELN PÅ EN ANNAN HÄST."
Det var hopplöst att fortsätta anfallet. I stället red de österut till några höjder nära Rohrbeck, där översten brölade ut order om att göra halt. Åter lättade dammet och till vänster om sig såg Dumonceau ”Morands division i full reträtt, marscherande i täta massor, utan att vara täckta av skyttar, men då och då lämnade vissa soldater de bakre leden för att skjuta några skott mot fienden som följde dem på avstånd”. Dumonceau såg också sårade som försökte hålla reträttens takt, några på alla fyra, andra haltande med gevären som krycka.
Neys fatala order
Ney var fortfarande enspårigt upptagen av striderna på den norra fronten. Medan Bertrand ryckte fram för sista gången hade Ney beslutat att tillkalla förstärkningar. Han skickade order till Oudinot om att marschera åt nordost mot Rohrbeck med sin kår för att stötta Bertrand. Ordern tyder på att Ney inte insett vad som försiggick vid Gölsdorf.
Oudinot befann sig tillsammans med Reynier nära Gölsdorf när han fick ordern från Ney. Det borde ha varit tämligen uppenbart för de två franska kårbefälen att Neys order var ett resultat av bristande förståelse för situationen på deras front. Stora dammoln i väst visade tydligt att stora allierade styrkor var i antågande och snart skulle ingripa i striderna vid Gölsdorf. Ändå beslutade Oudinot att följa ordern och marschera mot Rohrbeck med de båda divisioner han hade tillgång till. (Hans tredje division, general Clemens von Raglowichs bayrare, var kvarlämnade för att vakta förnödenhetsvagnarna.)
Reynier bad Oudinot om att åtminstone
lämna kvar en av sina divisioner för att hjälpa sachsarna, men Oudinot insisterade på att följa Neys order till punkt och pricka. Reynier var en mycket frispråkig general, och det sägs att det utväxlades hårda ord utan att det fick Oudinot att ändra mening. Senare har flera historiker hävdat att Oudinot lät bli att ta ansvar eftersom han var förnärmad över att Ney hade ersatt honom som arméchef. Om detta stämmer är omöjligt att säga. Det kan också hända att Oudinot helt enkelt bedömde situationen fel. Där och då, med dammoln och dålig sikt, var det mycket svårare för Oudinot att få en överblick än för historiker under senare tid.
Avgörandet vid Gölsdorf
Mellan dammolnen som virvlade iväg med vinden kunde Reyniers sachsare se fienden framför sig bli fler och fler, samtidigt som Oudinots fransmän marscherade bort. Det var en demoraliserande situation. Det är rimligt att anta att sachsarnas tillit till de franska generalerna började svikta. De hade varit med om något liknande vid Grossbeeren bara två veckor tidigare. Där hade de lidit stora förluster och inte fått mycket stöd av franska avdelningar i närheten. Nu verkade det som att fransmännen lämnade dem i sticket igen.
Samtidigt hade Bülow lämnat den norra delen av slagfältet och ridit söderut för att ta befälet där. I motsats till Ney förstod han att det var här slaget skulle avgöras.
Nu höll också Karl Johan på att anlända den södra delen av slagfältet med sina ryssar och svenskar. Det här gav de allierade ett överväldigande antalsmässigt övertag. Men Karl Johan var fortfarande mycket försiktig, och i första omgången skickade han bara några kanonbatterier och enskilda kavalleriavdelningar, däribland de svenska Mörnerhusarerna, fram till frontlinjen. Ändå var ryssarnas och svenskarnas närvaro tillräckligt för att Bülow skulle ta större risker. Han gav hela sin högra flygel order om att rycka fram på nytt.
Flera bataljoner var för medtagna för att delta, mensju och en halv bataljoner från Borstells brigad marscherade mot Gölsdorf, medan sju av Kraffts bataljoner satte kurs mot de sachsiska batterierna på höjderna norr om byn. Rester av andra bataljoner från Kraffts och Hessen-homburgs brigader följde efter. Det här massiva anfallet kom alldeles efter att Oudinots kår lämnat frontlinjen och marscherat norrut. Därmed måste Reyniers sachsare möta anfallet ensamma.
De sachsiska batterierna på höjderna fyrade av med fruktansvärd effekt mot Kraffts män. Nära väderkvarnshöjden strax norr om byn ryckte 2:a bataljonen från Kolbergregementet fram mot ett sachsiskt batteri med 12-pundskanoner. Det tunga artilleriet sprutade druvhagel mot preussarna. Regementshistorien berättar: ”Major von Kerkerink ryckte fram med bataljonen genom den fruktansvärda elden. Han träffades och sjönk ner från hästen. Kapten von Hartenstern övertog befälet. Den fientliga elden blev allt mer ödeläggande. De flesta officerarna, och hela led [av soldater] mejades ner. Fanbäraren och 12 av dem runt honom träffades av en druvhagelladdning. Fanan föll i marken. Då grep underofficer Besch den heliga symbolen, lyfte den högt och ropade till sina närmaste kamrater att de skulle sluta upp bakom honom och fortsätta tappert framåt. Bataljonen var nu bara 150 steg från fiendens kanoner. Löjtnanterna von Sawitski, von Wenzel, von Kemnitz och Brehmer ryckte mot flanken med sina skyttar, för att om möjligt få kanonerna att tystna. Men nu föll också kapten von Hartenstern. Det var bara fem officerare kvar med bataljonen, leden hade luckrats upp, [avdelningen] miste sammanhållningen och drog sig tillbaka till en annan linje.” 11 officerare och 349 män från bataljonen
"NU HÖLL OCKSÅ KARL JOHAN PÅ ATT ANLÄNDA DEN SÖDRA DELEN AV SLAGFÄLTET MED SINA RYSSAR OCH SVENSKAR. DET HÄR GAV DE ALLIERADE ETT ÖVERVÄLDIGANDE ANTALSMÄSSIGT ÖVERTAG."
dödades eller sårades. Inga andra preussiska bataljoner led så stora förluster i det här slaget. Under flykten från frontlinjen drog Kolbergbataljonen med sig en bataljon landwehr. En annan landwehrbataljon drevs på flykt av sachsarnas våldsamma eldgivning.
Även vid Gölsdorf mötte preussarna hårt motstånd till att börja med. En pommersk bataljon som lyckades tränga in i byn kastades ut igen av ett sachsiskt motanfall. Båda sidor led gruvliga förluster, men de allierade lät sig inte stoppas. Fler och fler preussiska, ryska och svenska kanoner skickades fram för att beskjuta sachsarna i och runt Gölsdorf. På nytt stormades byn och åter rasade det häftiga närstrider runt kyrkan. Sachsarna klarade inte att stå emot längre och drog sig ut ur den brinnande byn.
Under tiden hade anfallen mot höjderna norr om byn fortsatt. Två preussiska bataljoner svängde runt den norra sidan av den sachsiska kanonställningen och anföll flanken. De sachsiska artilleristerna började i all hast häkta kanonerna vid hästspannarna för att få undan dem innan det var för sent. Artilleristernas uppgift underlättades av att grönklädda franska dragoner från general Jean-marie Defrances kavalleridivision red fram mot preussarna och fick dem att bilda karréer för att försvara sig. Även om dragonerna inte genomförde anfallet försenades åtminstone preussarnas frammarsch.
Sammanbrott
Sachsarna var hårt pressade, men lyckades dra sig tillbaka österut i förhållandevis god ordning. Bara ett fåtal sönderskjutna kanoner eller kanoner utan hästspann lämnades kvar. Och ett stycke öster om Gölsdorf bildade sachsiska och franska kanoner en lång försvarslinje. Elden från de här kanonerna stoppade för en stund preussarnas vidare frammarsch. Men fler och fler preussiska, svenska och ryska kanoner kom nu fram i frontlinjen, samtidigt som allierade kavallerienheter red söder om Gölsdorf och hotade den nya sachsisk-franska linjens vänstra flank. Därmed måste sachsarna och fransmännen fortsätta reträtten.
Oudinots kår, som inte kommit särskilt långt på sin marsch mot Rohrbeck, drogs med i sachsarnas tillbakadragning. I sin rapport skrev Oudinot att de stora dammolnen hans kår bildat antagligen fick sachsarna att tro att fienden var bakom dem. Därför fick sachsarna panik och sprang tvärs igenom Oudinots avdelningar. Den här beskrivningen kan ha varit ett försök att ge sachsarna skulden för den svaga insats Oudinots kår gjorde. För även om Oudinots avdelningar bara i liten grad hade deltagit i striderna så långt, upplöstes de överraskande snabbt och bidrog inte mycket till att täcka arméns reträtt.
Längre norrut var också Bertrands kår i full reträtt och i färd med att upplösas. Hela Neys armé lämnade nu slagfältet. Några avdelningar marscherade i stora fyrkanter för att skydda sig mot det allierade kavalleriet som tog upp förföljelsen, men fler och fler av Neys trupper miste all militär disciplin och flydde i panik. Paniken spred sig till kavalleriet och försörjningsvagnarnas kuskar. Det blev ett kaos utan like, där alla försökte komma undan fortast möjligt.
Vid Öhna, två kilometer öster om Gölsdorf, försökte Reynier bilda en försvarslinje med Oudinots bayerska division och rester av Bertrands kår. Han ville försöka bromsa förföljarna för att ge resten av armén tid att rädda sig undan, men det dröjde inte länge innan allierat kavalleri passerade ställningen och hotade att avskära Reyniers reträtt. Och i allt ökande oordning måste Reyniers soldater fortsätta tillbakadragningen.
Neys armé hade brutit samman på ett sätt som var sällsynt i Napoleonkrigen. Stora antal franska, italienska, württembergska och sachsiska soldater togs till fånga av det allierade kavalleriet. Det var tur för Ney att Karl Johan inte genomförde någon verkligt helhjärtad förföljelse. Ändå blev över 13 000 av Neys soldater tillfångatagna vid Dennewitz och under förföljelsen dagarna efter. Dessutom blev mer än 8 000 dödade eller sårade. 53 kanoner var förstörda eller erövrade av fienden, plus stora mängder gevär och annat militärt material. Slaget vid Dennewitz var en katastrof för Neys armé.
Vägen mot Leipzig
Ney försökte ge sina kårbefäl skulden för nederlaget. Han kritiserade Bertrand för att ha startat ett onödigt slag, Reynier för att ha valt fel marschrutter samt ordervägran, medan Oudinot hade anlänt slagfältet för sent. Men det finns inte mycket tvivel om att det var Ney själv som begått de största felen vid Dennewitz. Det var han som hade gett order om marschen mot Jüterbog även om han kunde ha valt en tryggare rutt längre söderut. Och när slaget rasade för fullt gjorde han grova felbedömningar när han ensidigt koncentrerade sig på slagfältets norra del.
Ändå var det Napoleon som hade huvudansvaret för nederlaget. Han hade gett Ney ordern om att marschera mot Luckau, men inte informerat Ney i tid om att planerna var ändrade. Mycket tyder på att Napoleon underskattade motståndet Ney stod inför. Med bara 60 000 man hade Ney liten möjlighet att besegra Karl Johans armé, som omfattade över 100 000 man. Men Napoleon verkar inte ha gjort några försök att kalla tillbaka Ney.
De stora förlusterna vid Dennewitz innebar en allvarlig reduktion av Napoleons stridskrafter. Styrkeförhållandet i Tyskland ändrade sig mer och mer i de allierades favör. Det blev allt svårare för Napoleon att behålla initiativet. Nätet höll på att dras åt runt den franske kejsaren.
För de allierade var Dennewitz en stor uppmuntran, särskilt för preussarna, som hade burit den största bördan under striderna. Med bara 45 000 man hade de stoppat Neys frammarsch och tillkämpat sig ett övertag mot Neys nästan 60 000 man. Det var först i slutfasen av slaget som Karl Johans ryssar och svenskar bidrog till att ge Reynier nådastöten vid Gölsdorf. Den aggressiva användningen av det ryska och svenska artilleriet var utan tvivel avgörande för att Reynier inte lyckades återetablera en försvarslinje öster om Gölsdorf, men detta kunde inte överskugga det faktum att Bülows och Tauentziens preussare besegrat Neys armé nästan på egen hand. Förlustantalen återspeglade detta. De preussiska förlusterna i döda och sårade översteg 10 000 man (medräknat striden vid Zahna den 5 september), medan ryssarna och svenskarna knappt miste mer än 100 man.
Även om Karl Johan till att börja med helhjärtat prisade preussarnas insats tonade han senare i brev och bulletiner ner preussarnas roll, och framhävde hellre hur hans
egen ankomst med ryssarna och svenskarna avgjort slaget. Detta bidrog till att göra honom impopulär bland preussarna, som också starkt ogillade hans försiktiga och passiva strategi. De misstänkte den svenske kronprinsen för att ha en förrädisk agenda och hade liten tilltro till hans egenskaper som fältherre, vilket senare återspeglades i tysk historieskrivning.
Uppmuntrade av segern vid Dennewitz ökade de allierade pressen mot Napoleon på alla fronter. I slutet av september beslutade Napoleon sig för att lämna sin operationslinje längs Elbe och dra sig tillbaka västerut. De allierade följde upp med offensiver från söder, öster och norr. Napoleons manöverutrymme blev allt mindre, och i mitten av oktober höll de allierade på att omringa hans styrkor vid Leipzig. Napoleon beslutade att göra ett sista försök att bryta ringen genom en stor offensiv den 16 oktober. Det blev upptakten till ”folkslaget” vid Leipzig den 16–19 oktober, som med över en halv miljon deltagare var det största slaget som någonsin ägt rum i Europa, kanske i hela världen, och som slutade med Napoleons största nederlag.