SLA­GET VID DENNEWITZ

Ryss­land, Preus­sen, Ös­ter­ri­ke och Sve­ri­ge gick ihop för att få ett slut på Na­po­le­ons her­ra­väl­de över Eu­ro­pa.

Napoleon (Sweden) - - Innehåll - KARL JAKOB SKARSTEIN

Hös­ten 1813 ra­sa­de en gi­gan­tisk strid i öst­ra Tyskland: Ryss­land, Preus­sen, Ös­ter­ri­ke och Sve­ri­ge ha­de sla­git sig sam­man för att få ett slut på Na­po­le­ons her­ra­väl­de över Eu­ro­pa. Na­po­le­ons frans­ka kej­sar­dö­me var un­der hård press. Han ha­de kla­rat att få nya här­styr­kor på föt­ter ef­ter det ka­ta­stro­fa­la Ryss­lands­fält­tå­get året in­nan, men de nya sol­da­ter­na var in­te li­ka välträ­na­de som ve­te­ra­ner­na han mist i Ryss­land. Dess­utom sak­na­de de er­far­na of­fi­ce­ra­re.

Ef­ter en va­pen­vi­la un­der som­ma­ren bra­ka­de stri­der­na loss den 16 au­gusti. De al­li­e­ra­de ha­de bil­dat tre sto­ra ar­mé­er, en i Böh­men, en i Schle­si­en och en, känd som nor­dar­mén, i Ber­lin­om­rå­det. Pla­nen de gjort på som­ma­ren gick ut på att de tre ar­mé­er­na skul­le ryc­ka fram från var sin kant mot Na­po­le­ons styr­kor i om­rå­det runt Dres­den och Leip­zig. Det var tyd­ligt att de fort­fa­ran­de ha­de stor re­spekt för Na­po­le­ons egen­ska­per som fält­her­re, för om en av ar­mé­er­na upp­täck­te att den stod in­för styr­kor som led­des av Na­po­le­on per­son­li­gen, skul­le den snabbt dra sig till­ba­ka. Sam­ti­digt skul­le de två and­ra ar­mé­er­na ryc­ka fram för att ho­ta Na­po­le­ons flan­ker och få ho­nom att vän­da sig mot dem. På så sätt skul­le de tröt­ta ut Na­po­le­ons styr­kor och sak­ta men sä­kert dra åt nä­tet runt den frans­ke kej­sa­ren och tvinga ho­nom att ut­käm­pa ett av­gö­ran­de slag mot de samlade al­li­e­ra­de ar­mé­er­na, an­tag­li­gen nå­gon­stans nä­ra Leip­zig.

I ef­ter­hand har histo­ri­ker brå­kat om vem som var hu­vud­man­nen bakom den al­li­e­ra­de pla­nen. Någ­ra me­nar att det var den ös­ter­ri­kis­ke stabs­che­fen Ra­detzky, and­ra att det var Karl Jo­han. Tro­ligt­vis spe­la­de bå­da en vik­tig roll i den al­li­e­ra­de pla­ne­ring­en.

Na­po­le­ons plan var att hål­la styr­kor­na i störs­ta möj­li­gas­te mån samlade runt Dres­den och Baut­zen, vän­ta på att de al­li­er­ade ar­mé­er­na skul­le ryc­ka fram, och se­dan skul­le han slå till med stor kraft mot en av de al­li­e­ra­de ar­mé­er­na in­nan de and­ra hann stöt­ta den. Där­ef­ter kun­de han ta itu med de and­ra ar­mé­er­na allt ef­tersom. Det var en ovan­lig plan för att va­ra Na­po­le­on. Det var säl­lan han läm­na­de ifrån sig ini­ti­a­ti­vet vid star­ten av ett fält­tåg, men han ha­de lyc­kats med det i Ita­li­en 1796 och vid Austerlitz 1805.

Krig­fö­ring­en som sat­te igång i au­gusti 1813 mar­ke­ra­de en höjd­punkt i en ut­veck­ling som på­gått se­dan star­ten på de frans­ka re­vo­lu­tions­kri­gen 21 år ti­di­ga­re, där sam­häl­le­na blev allt mer or­ga­ni­se­ra­de för krig­fö­ring och mo­bi­li­se­ra­de allt stör­re här­styr­kor, och där krig­fö­ring­en öka­de kraf­tigt i in­ten­si­tet. In­om lop­pet av ba­ra en vec­ka, från 23–30 au­gusti, ut­käm­pa­des det i om­rå­det mel­lan Ber­lin och nor­ra Böh­men fem slag och en rad stör­re sam­man­drabb­ning­ar, som to­talt in­vol­ve­ra­de mer än 750 000 sol­da­ter. De samlade för­lus­ter­na, dö­da, så­ra­de och sak­na­de, över­steg 100 000 man. Eu­ro­pa skul­le in­te få upp­le­va nå­got lik­nan­de in­nan förs­ta världs­kri­get.

Un­der den här blo­di­ga vec­kan ha­de Na­po­le­on vun­nit en av si­na mest im­po­ne­ran­de seg­rar vid Dres­den, den 26–27 au­gusti, där han med 120 000 man be­seg­rat den al­li­e­ra­de hu­vud­ar­mén på 170 000 man un­der furst Sch­war­zen­bergs be­fäl och or­sa­kat den sto­ra för­lus­ter på 36 000 man, mot ba­ra 10 000 på fransk si­da. Men det hjälp­te in­te myc­ket att Na­po­le­on seg­ra­de när hans mar­skal­kar och generaler stän­digt led ne­der­lag. Den frans­ka tri­um­fen vid Dres­den överskug­ga­des av al­li­e­ra­de seg­rar vid Gross­be­e­ren, Ha­gel­berg, Katz­bach och Kulm.

Na­po­le­ons se­ger vid Dres­den ha­de lik­väl choc­kat hans fi­en­der och gjort dem för­sik­ti­ga. Det här gav Na­po­le­on möj­lig­het att ta ini­ti­a­ti­vet, och den 30 au­gusti ut­vär­de­ra­de han fle­ra pla­ner gäl­lan­de stor­sti­la­de of­fen­si­ver som skul­le vän­da krigs­lyc­kan för gott.

"MED EN SAM­LAD STYR­KA PÅ RUNT 120 000 MAN RÄKNADE NA­PO­LE­ON MED EN EN­KEL MATCH MOT KARL JOHANS NORDARMÉ. HAN HA­DE IN­TE MYC­KET RE­SPEKT FÖR TRUP­PER­NA KARL JO­HAN LED­DE. I ETT BREV TILL NEY BE­SKREV HAN DEM SOM ’ETT MOLN AV KO­SAC­KER OCH EN SKOCK DÅ­LIGT LANDWEHRINFANTERI’."

Ef­ter långa över­vä­gan­den be­slu­ta­de han att star­ta en of­fen­siv i nord­ost­lig rikt­ning. Han skul­le be­seg­ra de al­li­e­ra­des nordarmé un­der Karl Jo­han, in­ta Ber­lin och där­ef­ter fort­sät­ta åt nord­ost för att be­fria den sto­ra frans­ka gar­ni­so­nen i Dan­zig som be­läg­ra­des av al­li­e­ra­de trup­per. Han sat­sa­de på att en så­dan of­fen­siv skul­le ska­pa pa­nik hos hans fi­en­der och få de­ras al­li­ans att spric­ka.

Na­po­le­on ha­de för­sökt in­ta Ber­lin re­dan i au­gusti när han skic­ka­de 64 000 man, tre ar­mékå­rer, norrut un­der mar­skalk Ni­co­las Ou­di­nots be­fäl. Men Ou­di­not stop­pa­des av Karl Johans preus­sis­ka trup­per i sla­get vid Gross­be­e­ren den 23 au­gusti. Ba­ra en av Ou­di­nots tre kå­rer ham­na­de i rik­tig strid, ge­ne­ral Je­an-lou­is Ébéné­zer Rey­ni­ers sach­sisk-frans­ka VII:E kår. Och även om Rey­ni­er led ett klart ne­der­lag var hans för­lus­ter för­hål­lan­de­vis små. Än­då star­ta­de Ou­di­not strax en hel till­ba­kadrag­ning sö­derut. Na­po­le­on var ra­san­de och skrev i ett of­fi­ci­ellt brev att ”det är svårt att vi­sa mind­re för­nuft” än vad Ou­di­not vi­sat vid Gross­be­e­ren.

När Na­po­le­on pla­ne­ra­de sin näs­ta of­fen­siv mot Ber­lin gav han mar­skalk Michel Ney or­der om att ta sig till Wit­ten­berg och ta be­fä­let över den styr­ka Ou­di­not lett, kal­lad Ber­linar­mén. Dess­utom pla­ne­ra­de han att per­son­li­gen le­da yt­ter­li­ga­re en ar­mékår plus kej­sar­gar­det norrut för att stöt­ta Ney. Med en sam­lad styr­ka på runt 120 000 man räknade Na­po­le­on med en lätt match mot Karl Johans nordarmé. Han ha­de in­te myc­ket re­spekt för trup­per­na Karl Jo­han led­de. I ett brev till Ney be­skrev han dem som ”ett moln av ko­sac­ker och en skock då­ligt landwehrinfanteri”.

Karl Jo­han och nor­dar­mén

Je­an Ber­na­dot­te från Pau i Syd­frank­ri­ke ha­de ut­märkt sig som en djärv och ka­ris­ma­tisk ge­ne­ral un­der de frans­ka re­vo­lu­tions­kri­gen, och då Na­po­le­on gjor­de sig till kej­sa­re av Frank­ri­ke ut­nämn­de han Ber­na­dot­te till mar­skalk till­sam­mans med 17 and­ra av de mest fram­stå­en­de frans­ka ge­ne­ra­ler­na. Ber­na­dot­te led­de en ar­mékår i Na­po­le­ons Gran­de Ar­mée i fle­ra av de be­röm­da fält­tå­gen när Na­po­le­on gjor­de sig till her­re över mer­par­ten av Eu­ro­pa. Allt ef­tersom blev emel­ler­tid för­hål­lan­det mel­lan Ber­na­dot­te och Na­po­le­on allt mer an­strängt, så det var sä­kert med viss lätt­nad Na­po­le­on god­kän­de att svens­kar­na val­de Ber­na­dot­te till ny tron­

föl­ja­re 1810 ef­ter den barn­lö­se Karl XIII.

In­nan han läm­na­de Frank­ri­ke var Ber­na­dot­te no­ga med att Na­po­le­on skul­le lö­sa ho­nom från hans frans­ka tro­het­s­ed, så att han helt och fullt kun­de hand­la i svens­kar­nas in­tres­se. Som svensk kronprins tog han nam­net Karl Jo­han, och ef­tersom kung­en var gam­mal och svag blev han snart Sve­ri­ges verk­li­ge re­gent. Bå­de svens­kar­na och Na­po­le­on för­vän­ta­de sig att Sve­ri­ge nu skul­le stå på Na­po­le­ons si­da, men med im­po­ne­ran­de fram­synt­het in­såg Karl Jo­han att det var bätt­re för svens­kar­na att al­li­e­ra sig med Ryss­land. I stäl­let för att pla­ne­ra en åter­er­öv­ring av Fin­land, som rys­sar­na er­öv­rat 1809, be­slu­ta­de han att det var mer re­a­lis­tiskt att för­sö­ka er­öv­ra Nor­ge från Dan­mark, med rysk hjälp. Det var or­sa­ken till att han 1813 an­slöt sig till al­li­an­sen mot Na­po­le­on och gick i land i Nord­tyskland med en svensk ar­mé.

Karl Jo­han spe­la­de ett högt spel. Han kän­de sig ald­rig helt sä­ker på att hans al­li­e­ra­de skul­le lå­ta ho­nom få Nor­ge när Na­po­le­on var slagen, och om han in­te er­öv­ra­de nytt land till svens­kar­na fruk­ta­de han att han skul­le bli im­po­pu­lär bland si­na nya undersåtar. Han var ock­så osä­ker på hur det skul­le bli mot­ta­get i Sve­ri­ge, om de svens­ka styr­kor­na led sto­ra för­lus­ter i Tyskland i ett krig han lett dem in i. I lju­set av det­ta är det in­te så kons­tigt att han in­te vil­le ta onö­di­ga ris­ker. Han viss­te vad Na­po­le­on kun­de va­ra i stånd till och ha­de in­te tänkt ris­ke­ra att hans styr­kor över­man­na­des av en plöts­lig fransk of­fen­siv.

Ett av hans krav för att gå med i al­li­an­sen var att hans svens­ka ar­mékår för­stärk­tes av sto­ra rys­ka och preus­sis­ka styr­kor med ho­nom själv som över­be­fäl­ha­va­re. Där­för eta­ble­ra­des den al­li­e­ra­de nor­dar­mén un­der Karl Johans be­fäl, med 68 000 preus­sa­re för­de­la­de på två kå­rer un­der ge­ne­ra­ler­na Fri­edrich von Bülow och Bo­gislav von Tau­ent­zi­en, 32 000 rys­sar un­der ge­ne­ral Fer­dinand von Wint­zing­e­ro­des be­fäl och den svens­ka ar­mékå­ren, 23 000 man un­der fält­mar­skalk Curt von Ste­ding­ks be­fäl.

Tau­ent­zi­ens preus­sis­ka kår be­stod till stor del av land­wehr­sol­da­ter, preus­sar­nas med­borgarmi­lis, som till stor del ha­de säm­re ut­rust­ning och mind­re trä­ning än lin­je­trup­per­na. Men om land­wehr­trup­per­na verk­li­gen var så då­ligt infanteri som Na­po­le­on påstod åter­stod att se.

"KARL JO­HAN SPE­LA­DE ETT HÖGT SPEL. HAN KÄN­DE SIG ALD­RIG HELT SÄ­KER PÅ ATT HANS AL­LI­E­RA­DE SKUL­LE LÅ­TA HO­NOM FÅ NOR­GE NÄR NA­PO­LE­ON VAR SLAGEN, OCH OM HAN IN­TE ER­ÖV­RA­DE NYTT LAND TILL SVENS­KAR­NA FRUK­TA­DE HAN ATT HAN SKUL­LE BLI IM­PO­PU­LÄR BLAND SI­NA NYA UNDERSÅTAR."

Neys marsch mot öst

Ney ha­de i sin ung­dom ut­märkt sig som en mo­dig och skick­lig ka­val­le­ri­of­fi­cer i den frans­ka re­pu­bli­kens le­gen­da­ris­ka Ar­mée de Sam­b­re- et-meuse, där ge­ne­ral Je­an Ber­na­dot­te var ett av di­vi­sions­be­fä­len. Till­sam­mans med Ber­na­dot­te blev han 1804 ut­nämnd till mar­skalk av Na­po­le­on och del­tog som ar­mékårs­chef i en rad sto­ra slag. Un­der den fruk­tans­vär­da re­trät­ten från Ryss­land led­de Ney bak­trup­pen med ett hjälte­mod som fick Na­po­le­on att om­ta­la ho­nom som ”den tapp­ras­te av de tapp­ra”.

På slag­fäl­tet var Ney en in­spi­re­ran­de och ihär­dig le­da­re, men som le­da­re för stör­re styr­kor ut­an­för Na­po­le­ons di­rek­ta kon­troll ha­de han fle­ra gång­er vi­sat en ten­dens till att mis­ta över­blic­ken och gö­ra då­li­ga val. Lik­väl val­de Na­po­le­on att ge ho­nom be­fä­let över Ber­linar­mén den 2 sep­tem­ber. An­tag­li­gen tänk­te kej­sa­ren att Neys di­rek­ta och ag­gres­si­va le­dar­stil skul­le va­ra nog för att be­seg­ra den mer för­sik­ti­ge Karl Jo­han. Där­med skul­le två gam­la vapenbröder från Sam­b­re-meuse-ar­mén mö­tas på slag­fäl­tet som be­fäl­ha­va­re över varsin ar­mé.

Na­po­le­ons ur­sprung­li­ga plan var att Ney skul­le le­da Ber­linar­mén ös­terut i rikt­ning mot Bu­chau, där han själv skul­le mö­ta ho­nom med mar­skalk Marmonts ar­mékår och kej­sar­gar­det. Se­dan skul­le Na­po­le­on per­son­li­gen le­da den kom­bi­ne­ra­de styr­kan mot Ber­lin. Men be­sked från fron­ten i sö­der om att den al­li­e­ra­de hu­vud­ar­mén un­der furst Sch­war­zen­berg åter var på of­fen­si­ven fick Na­po­le­on att hål­la kvar Mar­mont och kej­sar­gar­det och sät­ta kurs mot Dres­den. Där­med mås­te Ney kla­ra sig på egen hand med sin cir­ka 60 000 man star­ka Ber­linar­mé.

Neys Ber­linar­mé be­stod av tre in­fan­te­ri­kå­rer plus en ka­val­le­ri­kår. Ge­ne­ral Hen­ri Ga­ti­en Bertrand kom­men­de­ra­de IV:E kå­ren,

som be­stod av en fransk, en ita­li­ensk och en württem­bergsk di­vi­sion. Ge­ne­ral Rey­ni­er kom­men­de­ra­de VII:E kå­ren, som be­stod av två sach­sis­ka och en fransk di­vi­sion me­dan mar­skalk Ou­di­not, trots ne­der­la­get vid Gross­be­e­ren, ha­de fått be­hål­la be­fä­let över sin XII:E kår med två frans­ka och en bay­ersk di­vi­sion. Var­je in­fan­te­ri­kår ha­de eget ar­til­le­ri och en bri­gad av ka­val­le­ri. Ka­val­le­ri­kå­ren be­stod av tre ka­val­le­ri­di­vi­sio­ner och kom­men­de­ra­des av ge­ne­ral Je­an-tous­sa­int Ar­rig­hi de Ca­sa­no­va.

I lin­je med Na­po­le­ons or­der sat­te Ney Ber­linar­mén i rö­rel­se ös­terut den 5 sep­tem­ber. Han var än­nu in­te klar över att Na­po­le­on in­te skul­le an­län­da med för­stärk­ning­ar. Väd­ret var varmt och torrt, och marsch­ko­lon­ner­na virv­la­de upp sto­ra dam­moln på de san­di­ga lands­vä­gar­na. Re­dan sam­ma dag in­träf­fa­de en sam­man­stöt­ning mel­lan frans­ka och preus­sis­ka trup­per vid byn Zah­na. Trup­per­na in­tog slag­for­ma­tio­ner och ka­no­ner­na dund­ra­de. Frans­män­nen var i fler­tal, men de preus­sis­ka land­wehr­sol­da­ter­na från Tau­ent­zi­ens kår bjöd på över­ras­kan­de segt mot­stånd in­nan de drevs till­ba­ka. Franz von Dress­ler von Schar­fenste­in, en sach­sisk kap­ten i Rey­ni­ers kår, be­rät­ta­de att han såg ra­der av dö­da land­wehr­sol­da­ter lig­ga där det frans­ka ar­til­le­ri­et slak­tat ned dem, men att in­te ens så­da­na sce­ner va­rit nog för att ska­pa oord­ning i de­ras av­del­ning­ar. ”De stred från mitt på da­gen till sent på kväl­len med en bravur som skul­le ha va­rit pris­värd till och med hos er­far­na lin­je­trup­per.” Preus­sis­ka käl­lor med­gav att det tid­vis fanns an­sat­ser till pa­nik, men att det än­då in­te var nå­got tvi­vel om att Tau­ent­zi­ens land­wehr stri­dit hårt. För­lus­ter­na på preus­sisk si­da ska ha va­rit he­la 3 000 man, de fles­ta dö­da el­ler så­ra­de. De frans­ka för­lus­ter­na var långt mer be­sked­li­ga, kanske ba­ra 300 man.

På kväl­len slog Neys trup­per lä­ger runt Zallms­dorf och Zey­da. Ney trod­de fort­fa­ran­de att Na­po­le­on skul­le mö­ta ho­nom med för­stärk­ning­ar nä­ra Luchau, där­för pla­ne­ra­de han att fort­sät­ta mar­schen ös­terut näs­ta dag. Men ef­tersom han viss­te att det gick en bra väg ös­terut från Jü­ter­bog till Dah­me skul­le han först sät­ta kurs åt nord­ost till Jü­ter­bog in­nan han vän­de rakt ös­terut. Den här pla­nen tog in­te hän­syn till att mar­schen mot Jü­ter­bog skul­le le­da ho­nom när­ma­re fi­en­den och där­med öka ris­ken för att bli in­dra­gen i ett slag. An­tag­li­gen me­na­de Ney fort­fa­ran­de att hans män skul­le få en lätt match mot even­tu­el­la land­wehrav­del­ning­ars för­sök att stop­pa dem. Han ser hel­ler in­te ut att ha ta­git hän­syn till vad Karl Jo­han skul­le ha kun­nat fö­re­ta sig.

Splitt­ring i nor­dar­mén

Ge­ne­ral Bülow var miss­nöjd med att va­ra un­der Karl Johans be­fäl. Han tyck­te den svens­ke kron­prin­sen var allt­för för­sik­tig och lång­sam i si­na ma­növ­rar. Som fle­ra and­ra preus­sa­re var Bülow osä­ker på om den ti­di­ga­re frans­ke mar­skal­ken var att li­ta på. Skul­le han verk­li­gen stri­da mot si­na gam­la vapenbröder? Vid Gross­be­e­ren ha­de preus­sar­na stri­digt prak­tiskt ta­get på egen hand. Var det en slump, el­ler höll Karl Jo­han med­ve­tet si­na rys­sar och svens­kar till­ba­ka och off­ra­de preus­sar­na?

När Bülow fick be­sked om att Neys ar­mé var på marsch ös­terut sat­te han sin kår i rö­rel­se för att stöt­ta Tau­ent­zi­en, ut­an att

"NA­PO­LE­ONS UR­SPRUNG­LI­GA PLAN VAR ATT NEY SKUL­LE LE­DA BER­LINAR­MÉN ÖS­TERUT I RIKT­NING MOT LUCHAU, DÄR HAN SJÄLV SKUL­LE MÖ­TA HO­NOM MED MAR­SKALK MARMONTS AR­MÉKÅR OCH KEJ­SAR­GAR­DET. SE­DAN SKUL­LE NA­PO­LE­ON PER­SON­LI­GEN LE­DA DEN KOM­BI­NE­RA­DE STYR­KAN MOT BER­LIN."

vän­ta på or­der från Karl Jo­han. Han ba­ra in­for­mer­ade kron­prin­sen om sitt till­tag och bad om stöd. Karl Jo­han god­kän­de att Bülow mar­sche­ra­de ös­terut, men gav or­der om att Lud­wig von Borstells bri­gad, en av de fy­ra bri­ga­der som ut­gjor­de Bülows kår, skul­le bli stå­en­de vid Kropstädt norr om Wit­ten­berg för att hål­la för­bin­del­sen mel­lan preus­sar­na och res­ten av nor­dar­mén. (En preus­sisk bri­gad mot­sva­ra­de det som i and­ra ar­mé­er kal­la­des en di­vi­sion.)

Många preus­sa­re ifrå­ga­sat­te se­na­re att Borstell hölls till­ba­ka. Men ut­i­från in­for­ma­ti­o­nen Karl Jo­han ha­de där och då var be­slu­tet för­stå­e­ligt. Det var vik­tigt att hind­ra fi­en­den från att splitt­ra nor­dar­mén. Dess­utom kun­de det fort­fa­ran­de kom­ma fler frans­män från Wit­ten­berg, kanske till och med Na­po­le­on själv. Karl Jo­han samlade svens­kar­na och rys­sar­na vid Lob­be­se, ett par kilo­me­ter norr om Kropstädt, för att va­ra re­do att mar­sche­ra ös­terut med samlade styr­kor.

Bülow ha­de en helt an­nan in­ställ­ning än Karl Jo­han. In­spi­re­rad av se­gern vid Gross­be­e­ren var han iv­rig att lå­ta si­na preus­sa­re gå loss på fi­en­den igen. Sam­ti­digt fruk­ta­de han med rätta att Tau­ent­zi­en skul­le bli av­sku­ren från res­ten av ar­mén, och var fast be­slu­ten att gö­ra allt han kun­de för att för­hind­ra det­ta. Med si­na tre res­te­ran­de bri­ga­der, kanske 30 000 man to­talt, sat­te Bülow kurs ös­terut mot Kurzlips­dorf för att kom­ma när­ma­re Tau­ent­zi­en. Fle­ra preus­sis­ka av­del­ning­ar mås­te mar­sche­ra he­la nat­ten för att nå Kurzlips­dorf. När de slog lä­ger var lä­ger­plat­ser­na när­mast Neys ar­mé ba­ra två kilo­me­ter bort.

Sam­man­stöt­ning vid Dennewitz

På mor­go­nen den 6 sep­tem­ber bör­ja­de Neys ar­mé rö­ra sig mot Jü­ter­bog. Bertrands kår led­de an. Mar­schen var då­ligt or­ga­ni­se­rad, och oklar­he­ter i or­der­na led­de till att det upp­stod sto­ra av­stånd mel­lan de tre kå­rer­na. Ou­di­nots kår läm­na­de in­te sitt lä­ger­om­rå­de för­rän långt in­på da­gen. Det är möj­ligt att det här del­vis be­rod­de på att Ou­di­not in­te var så sam­ar­bets­vil­lig ef­tersom han var miss­nöjd och för­när­mad över att Ney er­satt ho­nom som ar­mé­be­fäl.

So­len stek­te från klar him­mel, men det blås­te kraf­tigt. Sto­ra dam­moln virv­la­de upp från de san­di­ga vägar­na och mar­ker­na då ti­o­tu­sen­tals sol­da­ter och häs­tar gick fram.

Tau­ent­zi­en såg att fi­en­den när­ma­de sig hans lä­ger vid Jü­ter­bog och in­såg att hans kår höll på att bli av­sku­ren från res­ten av nor­dar­mén. I ett för­sök att und­gå det­ta led­de han mer­par­ten av si­na trup­per, 9 000 man, väs­terut längs höj­der­na norr om by­ar­na Ro­hr­beck och Dennewitz, me­dan en mind­re styr­ka, fy­ra ba­tal­jo­ner och någ­ra ka­no­ner, läm­na­des kvar för att täc­ka Jü­ter­bog.

Men Tau­ent­zi­en ha­de star­tat sin marsch för sent. Bertrands infanteri, ka­val­le­ri och ar­til­le­ri ha­de re­dan nått Dennewitz, och höll på att in­ta ställ­ning på fäl­ten norr om byn. Snart öpp­na­de ka­no­ner­na eld mot Tau­ent­zi­ens marsch­ko­lon­ner. Den preus­sis­ke ge­ne­ra­len ha­de in­te nå­got an­nat val än att ge or­der om att stop­pa mar­schen och bil­da front mot syd. Sla­get vid Dennewitz var igång.

Me­dan preus­sar­na po­si­tio­ne­ra­de sig på höj­der­na norr om byn i långa mörk­blå led, red mar­skalk Ney runt och di­ri­ge­ra­de de frans­ka och ita­li­ens­ka trup­per­na från Bertrands kår. Det var här, i front­lin­jen, som ”den tapp­ras­te av de tapp­ra” var i sitt es­se. Den kraf­ti­ge, rak­ryg­ga­de mar­skal­ken var en in­spi­re­ran­de syn där han red längs lin­jer­na av sol­da­ter. Men det höll på att gå galet. Damm och krut­rök gav re­dan då­lig sikt, så Ney la­de in­te mär­ke till en trupp ko­sac­ker som när­ma­de sig snabbt. Först när ko­sac­ker­na ut­stöt­te tri­um­fe­ran­de rop i för­vän­tan om att fånga den frans­ke mar­skal­ken spor­ra­de han häs­ten och red bort i snabb ga­lopp.

Tau­ent­zi­ens ar­til­le­ri in­tog skjut­ställ­ning­ar på en del­vis skogs­klädd höjd norr om Den­ne­witz och öpp­na­de eld, men Bertrands ar­til­le­ris­ter ha­de bå­de fler och tyng­re ka­no­ner och fick snart över­ta­get i ar­til­le­ri­du­el­len. Tre preus­sis­ka ka­no­ner sat­tes ur spel.

I stäl­let för att pas­sivt in­vän­ta fi­en­dens an­fall gav Tau­ent­zi­en si­na land­wehrav­del­ning­ar or­der om att ryc­ka fram nedö­ver den långa, flac­ka slutt­ning­en mot Dennewitz. Bertrands vit­kläd­da ita­li­e­na­re och blå­kläd­da frans­män mar­sche­ra­de dem till mö­tes. Snart knatt­ra­de skott­sal­vor­na från bå­da si­dor. Till Tau­ent­zi­ens för­ar­gel­se vi­sa­de land­wehr­sol­da­ter­na då­lig skjut­di­sci­plin. De an­vän­de upp am­mu­ni­tio­nen allt­för snabbt.

Då de bör­ja­de få slut på am­mu­ni­tion blev det oro i preus­sar­nas led. Sam­ti­digt blev de kraf­tigt be­skjut­na av de frans­ka och ita­li­ens­ka ka­no­ner­na. Fle­ra av Tau­ent­zi­ens

av­del­ning­ar upp­lös­tes, och sol­da­ter­na ström­ma­de bort från fron­ten. Bertrands ita­li­ens­ka di­vi­sion un­der ge­ne­ral Achil­le Fon­ta­nel­li följ­de ef­ter och för­drev preus­sar­na från top­pen av höj­den. De preus­sis­ka ar­til­le­ris­ter­na läm­na­de si­na ställ­ning­ar med de ka­no­ner som fort­fa­ran­de var flytt­ba­ra. Det kun­de se ut som om Tau­ent­zi­ens kår höll på att ja­gas på flykt. Ett plöts­ligt kavallerianfall från pols­ka lan­siä­rer kör­de över ett par av Tau­ent­zi­ens ba­tal­jo­ner och gjor­de si­tu­a­tio­nen än mer kri­tisk för preus­sar­na.

Tau­ent­zi­en gav än­då in­te upp, han viss­te att hjäl­pen var nä­ra. Han kun­de re­dan hö­ra ka­non­skott från väst som an­non­se­ra­de att Bülows kår nått slag­fäl­tet. Där­för vå­ga­de han sät­ta in sin sista re­serv: åt­ta och en halv skva­dron ka­val­le­ri, hälf­ten land­wehr­ka­val­le­ri. I de tä­ta dam­mol­nen kom det preus­sis­ka ka­val­le­ri­an­fal­let över­ras­kan­de för Fon­ta­nel­lis ita­li­e­na­re. Och nu var det ita­li­e­nar­nas tur att fly. Tau­ent­zi­ens ryt­ta­re följ­de ef­ter och spred ka­os bland Fon­ta­nel­lis av­del­ning­ar.

Ett franskt lätt ka­val­le­ri­re­ge­men­te – 10:e chas­seurs à che­val – blev raskt ja­ga­de på flykt. Det var full för­vir­ring, ryt­ta­re med sab­lar el­ler lan­sar spräng­de ige­nom floc­kar av pa­nikslag­na fotsol­da­ter. Någ­ra av in­fan­te­ris­ter­na bil­da­de fyrkanter för att för­sva­ra sig och fy­ra­de av i al­la rikt­ning­ar. Polskt ka­val­le­ri, lan­siä­rer, för­sök­te ock­så stop­pa de preus­sis­ka ryt­tar­na, men be­seg­ra­des ef­ter hår­da stri­der och spreds åt al­la håll.

Ka­o­set spred sig än­da till ut­kan­ten av Dennewitz. Även om det preus­sis­ka

ka­val­le­ri­et snart drevs till­ba­ka av and­ra frans­ka ka­val­le­ri­av­del­ning­ar samt franskt och württem­bergskt infanteri ha­de an­fal­let fått Bertrands fram­ryck­ning att stan­na av. Där­med fick Tau­ent­zi­en tid att stop­pa si­na fly­en­de in­fan­te­ri­av­del­ning­ar ett styc­ke läng­re norrut, ord­na le­den och få am­mu­ni­tion ut­de­lad. Sam­ti­digt ha­de det ut­bru­tit våld­sam­ma stri­der i väst, på fäl­ten och bac­kar­na mel­lan Dennewitz och Ni­e­der­görs­dorf, där Bülows preus­sa­re nu ryck­te fram.

Bülows an­fall

På mor­go­nen ha­de Bülow sett dam­mol­nen som väll­de upp när de frans­ka trup­per­na sat­te sig i rö­rel­se. För ett tag var han osä­ker på vil­ken rikt­ning frans­män­nen tog. Se­dan hör­de han ka­non­dund­ret ös­ter­i­från och in­såg att Tau­ent­zi­en var un­der an­fall. Bülow gav ögon­blick­li­gen or­der om av­marsch ös­terut i rikt­ning mot Dennewitz för att hjäl­pa Tau­ent­zi­en.

Den förs­ta av Bülows fy­ra bri­ga­der som nåd­de slag­fäl­tet var ge­ne­ral Au­gust von Thü­mens. När han an­län­de till Ni­e­der­görs­dorf och kun­de se slag­fäl­tet fram­för sig för­stod Thü­men att det bråds­ka­de att ge Tau­ent­zi­en stöd. Ut­an att ta sig tid att bil­da en or­dent­lig slag­ord­ning el­ler få mer­par­ten av sitt ar­til­le­ri i ställ­ning gav Thü­men si­na ba­tal­jo­ner or­der om att ryc­ka fram.

Thü­mens män kom in­te långt in­nan de stöt­te på frans­ka sol­da­ter från ge­ne­ral Char­les Mo­rands frans­ka di­vi­sion från Bertrands kår. Ney ha­de per­son­li­gen skic­kat

Mo­rands män mot Ni­e­der­görs­dorf när han upp­täck­te att fle­ra fi­en­de­styr­kor när­ma­de sig från väst. Det frans­ka ar­til­le­ri­et gav Mo­rand bra stöd och bi­drog starkt till att ge de frans­ka in­fant­er­is­ter­na över­ta­get i stri­den mot Thü­men. Kraf­tigt be­skju­ten med bå­de ge­vär och ka­no­ner bröt Bülows förs­ta lin­je snabbt sam­man och flyd­de. Ock­så Thü­mens and­ra lin­je pres­sa­des till­ba­ka. Mo­rands män er­öv­ra­de två preus­sis­ka ka­no­ner och nåd­de höj­den som idag kal­las Denk­mals­berg (Min­nes­mär­kes­höj­den), all­de­les nord­öst om Ni­e­der­görs­dorf.

Även här var stri­der­na ka­o­tis­ka i krut- och dam­moln. Pols­ka lan­siä­rer på flykt ef­ter stri­den mot Tau­ent­zi­ens ka­val­le­ri för­vil­la­de sig in mel­lan Thü­mens av­del­ning­ar. Preus­sis­ka ka­val­le­ris­ter från liv­husar­re­ge­men­tet, med svar­ta uni­for­mer och dödskal­lar på tschakå­er­na (hat­tar­na) gick loss på de pols­ka ryt­tar­na och tog många av dem till fånga. I för­vir­ring­en blev ock­så en av Neys ad­ju­tan­ter, övers­te Clou­et, ta­gen till fånga av liv­husa­rer­na.

När Thü­mens bri­gad drog sig till­ba­ka i oord­ning var Bülow på plats och be­ord­ra­de fram sin näs­ta bri­gad un­der ge­ne­ral Lud­wig von Hes­sen-hom­burg, sam­ti­digt som Thü­men åter­upp­rät­ta­de viss ord­ning i le­den. Ock­så en tred­je preus­sisk bri­gad, un­der be­fäl av ge­ne­ral Karl Au­gust von Krafft, var nu i an­marsch. Krafft pla­ce­ra­de 12 ka­no­ner i ställ­ning på en höjd på syd­ost­si­dan av Ni­e­der­görs­dorf, där de kun­de be­skju­ta Mo­rand från si­dan på ba­ra 500– 600 me­ters håll. And­ra preus­sis­ka ka­no­ner stod i skjut­ställ­ning vid vä­der­kvar­nen norr om Ni­e­der­görs­dorf. Ock­så någ­ra rys­ka bat­te­ri­er med tunga 12-punds­ka­no­ner öpp­na­de eld mot frans­män­nen. Det frans­ka ar­til­le­ri­et sva­ra­de så gott det kun­de, men ha­de för få ka­no­ner i ställ­ning på Denk­mals­berg.

Me­dan det al­li­e­ra­de ar­til­le­ri­et spru­ta­de druv­ha­gel­ladd­ning­ar mot Mo­rands män från fle­ra håll ryck­te Hes­sen-hom­burgs 4:e re­servre­ge­men­te fram mot Denk­mals­berg. Den frans­ka skyt­te­ked­jan drevs till­ba­ka och snart stod slag­lin­jer­na an­sik­te mot an­sik­te. Skott­väx­ling­en som följ­de var en­ligt den preus­sis­ke ma­jo­ren von Ut­ten­ho­ven den hår­das­te han upp­lev­de un­der 24 års tjänst. Han kän­de att han in­te läng­re var her­re över si­na trup­per, nu hand­la­de det ba­ra om vil­ken si­da som tap­pa­de mo­det först.

Tro­ligt­vis var det den våld­sam­ma ka­non­ el­den från det al­li­e­ra­de ar­til­le­ri­et som blev av­gö­ran­de. Det frans­ka in­fan­te­ri­et mås­te vi­ka. Mo­rands män in­led­de en ord­nad till­ba­kadrag­ning mot Dennewitz och fick med sig al­la si­na ka­no­ner. En skva­dron från 2:a bran­den­burgs­ka dra­gon­re­ge­men­tet red till an­fall i hopp om att för­vand­la den ord­na­de frans­ka till­ba­kadrag­ning­en till vild flykt, men frans­män­nen möt­te de preus­sis­ka ryt­tar­na med kraf­ti­ga skott­sal­vor. Dra­gon­skva­dro­nen tillin­tet­gjor­des näs­tan. Män och häs­tar stu­pa­de i grä­set. Ett preus­siskt ögon­vitt­ne be­rät­ta­de att ba­ra en löjt­nant och 18–19 man kom ri­dan­de till­ba­ka ut ur de tä­ta dam­moch rök­mol­nen. Fle­ra kom se­na­re till­ba­ka till fots, men många var så­ra­de. Skva­dro­nen skul­le in­te kun­na stri­da mer den da­gen.

Ef­ter till­ba­kadrag­ning­en in­tog Mo­rands di­vi­sion ställ­ning på vä­der­kvarns­höj­den, all­de­les vid Dennewitz nord­väst­ra kant, och på den flac­ka bac­ken i norr. Fon­ta­nel­lis ita­li­e­na­re stod på Mo­rands hög­ra flank norrut mot dung­en på höj­den där sla­get star­tat. Dung­en oc­ku­pe­ra­des av bå­de ita­li­e­na­re och någ­ra württem­ber­ga­re från Fri­edrich Fran­que­monts di­vi­sion av Bertrands kår. Res­ten av Fran­que­monts württem­ber­ga­re stod läng­re ös­terut, i rikt­ning mot Ro­hr­beck, för att vak­ta Bertrands flank och rygg.

Nu blev det en li­ten pa­us i in­fan­te­ri­stri­der­na på den här de­len av slag­fäl­tet, me­dan de al­li­e­ra­de pla­ce­ra­de 34 ka­no­ner på Denk­mals­berg och in­led­de en häf­tig ar­til­le­ri­du­ell med de frans­ka bat­te­ri­er­na vid Dennewitz-vä­der­kvar­nen. Men läng­re sö­derut ljöd våld­sam ge­värs­skjut­ning från byn Gölsdorf.

Sach­sar­nas an­komst

Ge­ne­ral Rey­ni­ers kår ha­de nu an­länt slag­fäl­tet från syd­ost. Ney gav Rey­ni­er or­der om att skic­ka sin frans­ka di­vi­sion un­der ge­ne­ral Pi­er­re Franço­is Durut­te norrut till Dennewitz för att stöt­ta Bertrand. Res­ten av Rey­ni­ers kår, Carl Lud­wig Sa­h­rer von Sa­hrs och Karl von Le­co­qs två sach­sis­ka kå­rer, mar­sche­ra­de mot Gölsdorf till­sam­mans med de­lar av Ar­rig­his ka­val­le­ri­kår.

Sam­ti­digt som sach­sar­na i si­na vi­ta uni­forms­jac­kor när­ma­de sig Gölsdorf från syd­ost var preus­sis­ka styr­kor på väg mot byn från nord­väst. Preus­sar­na till­hör­de ge­ne­ral Kraffts bri­gad, som ny­li­gen an­länt slag­fäl­tet. Det blev när­mast en kapplöpning om att nå byn först. En preus­sisk ba­tal­jon vann kapp­löp­ning­en, men in­nan preus­sar­na hann eta­ble­ra sig i or­dent­li­ga för­svars­ställ­ning­ar stor­ma­des byn av sach­sis­ka trup­per från Le­co­qs di­vi­sion. Ett preus­siskt mot­an­fall träng­de in i Gölsdorf på nytt, men sach­sar­na ha­de fle­ra ba­tal­jo­ner till­gäng­li­ga och drev ut preus­sar­na än­nu en gång. Krafft mås­te dra till­ba­ka si­na trup­per mot Wölms­dorf.

Rey­ni­er po­si­tio­ne­ra­de si­na sach­sa­re i och runt Gölsdorf samt norrut längs höj­den mel­lan Gölsdorf och Dennewitz, stöt­ta­de av tal­ri­ka sach­sis­ka och frans­ka ka­non­bat­te­ri­er. Preus­sar­na var un­der­ta­li­ga på den här de­len av slag­fäl­tet och vän­ta­de på för­stärk­ning­ar. Un­der ti­den av­fy­ra­de par­ter­na ka­no­ner­na mot varand­ra. Sto­ra moln av krut­rök virv­la­de iväg med vin­den.

"SAM­TI­DIGT SOM SACH­SAR­NA I SI­NA VI­TA UNI­FORMS­JAC­KOR NÄR­MA­DE SIG GÖLSDORF FRÅN SYD­OST VAR PREUS­SIS­KA STYR­KOR PÅ VÄG MOT BYN FRÅN NORD­VÄST. PREUS­SAR­NA TILL­HÖR­DE GE­NE­RAL KRAFFTS BRI­GAD, SOM NY­LI­GEN AN­LÄNT SLAG­FÄL­TET. DET BLEV NÄR­MAST EN KAPPLÖPNING OM ATT NÅ BYN FÖRST."

"OSTPREUSSARNA MÖT­TES AV VÅLD­SAM GE­VÄRS­ELD FRÅN JARRYS MÄN OCH LED STO­RA FÖR­LUS­TER. AN­FAL­LET STAN­NA­DE AV. TROTS FÖR­LUS­TER­NA BLEV CLAU­SEWITZ BA­TAL­JON STÅ­EN­DE ATT SKJU­TA MOT FRANS­MÄN­NEN. DET HÄR GAV AND­RA PREUS­SIS­KA AV­DEL­NING­AR, THÜ­MENS MÄN, TID ATT RYC­KA FRAM MOT JARRYS HÖG­RA FLANK."

Vä­der­kvarns­höj­den vid Dennewitz

Kloc­kan när­ma­de sig tre på ef­ter­mid­da­gen. Längst i norr på slag­fäl­tet var preus­sar­na åter på of­fen­si­ven. Thü­mens bri­gad ha­de fått ord­ning i le­den ef­ter den ka­o­tis­ka re­trät­ten från Denk­mals­berg och stod nu ett styc­ke norr om Ni­e­der­görs­dorf. Här­i­från ryck­te Thü­mens män rakt ös­terut mot skogs­dung­en där Bertrands nor­ra flank var för­ank­rad. Preus­sar­na pres­sa­de Bertrands ita­li­e­na­re och württem­ber­ga­re till­ba­ka till den öst­ra de­len av sko­gen.

Ock­så Tau­ent­zi­en ha­de åter­upp­rät­tat ord­ning­en i le­den och star­tat ett an­fall mot skogs­dung­en från norr. Ita­li­e­nar­na och württem­ber­gar­na mäk­ta­de in­te stå emot an­fal­len från bå­de Thü­men och Tau­ent­zi­en, och drog sig till­ba­ka i all hast. Vid vä­der­kvar­nen i ut­kan­ten av Dennewitz blev Mo­rands frans­ka ba­tal­jo­ner kraf­tigt bom­bar­de­ra­de av de preus­sis­ka ka­no­ner­na på Denk­mals­berg. När Thü­mens och Tau­ent­zi­ens preus­sa­re in­tog dung­en och ho­ta­de att över­man­na Mo­rands hög­ra flank blev ställ­ning­en hopp­lös. Mo­rand drog till­ba­ka si­na män ge­nom Dennewitz mot Ro­hr­beck.

Bertrand för­sök­te de­spe­rat stop­pa till­ba­kadrag­ning­en ge­nom att skic­ka fram sin sista re­serv, två württem­bergs­ka ba­tal­jo­ner från Fran­que­monts di­vi­sion. Men det vi­sa­de sig snart va­ra hopp­löst, och Fran­que­mont drog till­ba­ka si­na württem­ber­ga­re mot Ro­hr­beck.

Än­då väg­ra­de Ney ge upp. Han ver­ka­de be­satt av tan­ken på att öpp­na vä­gen mot Jü­ter­bog. Där­för gav han nu Durut­tes di­vi­sion or­der om att återerövra vä­der­kvarns­höj­den. Upp­gif­ten gick till ge­ne­ral An­to­i­ne Ana­to­le Jarrys bri­gad, som ryck­te fram ge­nom Dennewitz och in­tog höj­den trots häf­tig be­skjut­ning från de preus­sis­ka och rys­ka ka­no­ner­na på Denk­mals­berg.

Preus­sar­na gick snart till mot­an­fall. Ma­jor Fri­edrich von Clau­sewitz (bror till den be­röm­de mi­li­tär­te­o­re­ti­kern) led­de en ba­tal­jon från 4:e ost­preus­sis­ka re­ge­men­tet väs­ter­ifrån upp­för slän­ten mot vä­der­kvar­nen. Ostpreussarna möt­tes av våld­sam ge­värs­eld från Jarrys män och led sto­ra för­lus­ter. An­fal­let stan­na­de av. Trots för­lus­ter­na blev Clau­sewitz ba­tal­jon stå­en­de att skju­ta mot frans­män­nen. Det här gav and­ra preus­sis­ka av­del­ning­ar, Thü­mens män, tid att ryc­ka fram mot Jarrys hög­ra flank. Flan­kan­fal­let tving­a­de frans­män­nen att dra sig till­ba­ka ge­nom Dennewitz. Sam­ti­digt stor­ma­de fle­ra kom­pa­ni­er av skyt­tar och jä­gar­sol­da­ter fram mot Durut­tes and­ra bri­gad, un­der ge­ne­ral Pi­er­re Devaux, på sydsi­dan av Dennewitz. Ock­så här drog sig frans­män­nen till­ba­ka och mås­te läm­na kvar en ka­non.

Hård strid i Gölsdorf

Bå­da par­ter ha­de fort­fa­ran­de för­stärk­ning­ar på väg, frå­gan var vil­ka för­stärk­ning­ar som skul­le nå fram först och vem som skul­le bru­ka dem bäst. Övers­te Her­mann von Boyen ha­de hu­vud­an­sva­ret för preus­sar­nas hög­ra fly­gel, me­dan Bülow di­ri­ge­ra­de trup­per­na på den vänst­ra, nor­ra fly­geln. Boyen kun­de se att Borstells bri­gad snart skul­le an­län­da slag­fäl­tet sö­der om Wölms­dorf, men fruk­ta­de att Rey­ni­ers sach­sa­re skul­le an­fal­la in­nan Borstell nåd­de fram. Han kun­de ock­så se tunga dam­moln bakom sach­sar­nas lin­jer och in­såg att även fi­en­den höll på att få för­stärk­ning­ar. För att vin­na tid be­slu­ta­de Boyen där­för att skic­ka fram si­na sista re­ser­ver i ett nytt an­fall mot Gölsdorf.

To­talt sex preus­sis­ka ba­tal­jo­ner mar­sche­ra­de mot byn. De blev kraf­tigt be­skjut­na av de sach­sis­ka och frans­ka bat­te­ri­er­na, och där­för bil­da­de de främs­ta ba­tal­jo­ner­na ti­digt slag­lin­jer för att ut­gö­ra mind­re kompakta mål för ka­no­ner­na. En öpp­na­re skyt­te­ked­ja gick i fron­ten och när­ma­de sig snart den långa, ra­ka, väst­ra si­dan av byn, där träd­gårds­mu­rar, häc­kar och di­ken gav sach­sar­na bra för­svars­ställ­ning­ar. När de preus­sis­ka skyt­tar­na blev be­skjut­na från häc­kar­na på li­te över 100 me­ters håll be­sva­ra­de de el­den och stor­ma­de fram sista sträc­kan mot byn. Sach­sar­na vek till­ba­ka från mu­rar­na och fat­ta­de i stäl­let posto mel­lan hu­sen. Här­i­från öpp­na­de de eld på nytt mot preus­sar­na, som nu träng­de in i träd­går­dar­na. Snart nåd­de ock­så de preus­sis­ka slag­lin­jer­na fram och för­stärk­te skyt­tar­na i träd­går­dar­na. Sach­sar­na pres­sa­des till­ba­ka över den bre­da by­ga­tan som gick ge­nom byn på läng­den, från norr till sö­der.

Föl­jan­de halv­tim­me ra­sa­de en hård strid mel­lan fem sach­sis­ka och sex preus­sis­ka ba­tal­jo­ner i Gölsdorf. De stod på varsin si­da av by­ga­tan och sköt mot varand­ra. Någ­ra gång­er bra­ka­de de sam­man i bru­ta­la när­stri­der. Stri­den var sär­skilt hård runt kyr­kan nä­ra byns nor­ra än­de. Det preus­sis­ka Kol­ber­gre­ge­men­tets re­ge­ments­hi­sto­ria ly­der: ”Mo­det och för­bitt­ring­en som man stred med i den brin­nan­de byn över­steg al­la be­skriv­ning­ar. Till och med i kyr­kan och vid fo­ten av al­ta­ret stred man.”

Till slut lyc­ka­des preus­sar­na dri­va ut sach­sar­na ur Gölsdorf. Någ­ra av de preus­sis­ka ba­tal­jon­er­na för­sök­te föl­ja upp suc­cén ge­nom att fort­sät­ta fram­ryck­ning­en mot de sach­sis­ka bat­te­ri­­er­na ös­ter om byn. An­för­da av skyt­tar i öp­pen ord­ning ha­de en ost­preus­sisk gre­nad­jär­ba­tal­jon kom­mit 200 steg ut ur byn. Då lät­ta­de dam­mol­nen och krut­rö­ken så pass att gre­nad­jä­rer­na kun­de se sto­ra styr­kor fi­ent­ligt infanteri som ho­ta­de de­ras hög­ra flank, och fram­för dem bröt tre skva­dro­ner av fi­ent­li­ga ka­val­le­ris­ter snabbt fram ge­nom in­ter­val­ler­na mel­lan de sach­sis­ka in­fan­te­ri­av­del­ning­ar­na och ka­no­ner­na. Ryt­tar­na var an­tag­li­gen hu­sa­rer el­ler chas­seurs à che­val från ge­ne­ral Four­ni­ers frans­ka ka­val­le­ri­kår. Den preus­sis­ka skyt­te­ked­jan ha­de ing­en chans, ut­an blev snabbt över­körd. Gre­nad­jä­rer­na, som var i slu­ten ord­ning, hann bil­da kar­ré – fyr­kant – och kla­ra­de att hål­la de fi­ent­li­ga ka­val­le­ris­ter­na ifrån sig. Men druv­ha­gel­sal­vor från sach­sar­nas ka­no­ner gjor­de sto­ra hål i den tä­ta for­ma­tio­nen. De ost­preus­sis­ka gre­nad­jä­rer­na och de and­ra preus­sis­ka ba­tal­jo­ner­na drog sig till­ba­ka till byn.

Krigs­lyc­kan vid Gölsdorf ha­de på nytt vänts i fransk fa­vör. Mar­skalk Ou­di­nots kår höll på att an­län­da slag­fäl­tet. Ou­di­nots ar­til­le­ri in­tog snabbt ställ­ning och öpp­na­de en fruk­tans­värd eld mot preus­sar­na i och runt Gölsdorf. Med upp­back­ning av Ou­di­nots infanteri stor­ma­de sach­sar­na Gölsdorf än­nu en gång och drev ut de med­tag­na preus­sis­ka ba­tal­jo­ner­na. Ock­så Borstells preus­sis­ka bri­gad, som nu ha­de ryckt fram till Gölsdorf, drevs till­ba­ka. Till­sam­mans kun­de Rey­ni­er

och Ou­di­not fort­fa­ran­de or­sa­ka preus­sar­na ett all­var­ligt ne­der­lag, för Karl Johans rys­sar och svens­kar var fort­fa­ran­de en bit från slag­fäl­tet. Men Ou­di­not följ­de in­te upp suc­cén vid Gölsdorf.

Bertrands sista an­fall

Mar­skalk Ney be­fann sig fort­fa­ran­de nä­ra Dennewitz på den nor­ra de­len av slag­fäl­tet. Han ver­ka­de full­stän­digt upp­slu­kad av att le­da stri­der­na här och vi­sa­de li­tet in­tres­se för det som sked­de läng­re sö­derut. Även om Bertrands kår var kraf­tigt för­sva­gad ef­ter stri­der­na ti­di­ga­re på da­gen in­si­ste­ra­de Ney på att skic­ka den i an­fall än­nu en gång. An­tag­li­gen var det i hu­vud­sak res­ter­na av Mo­rands ba­tal­jo­ner som led­de an­fal­let, kanske stöt­ta­de av någ­ra ita­li­e­na­re och württem­ber­ga­re från Fon­ta­nel­lis och Fran­que­monts di­vi­sio­ner. Bertrands män kor­sa­de den lil­la ån mel­lan Ro­hr­beck och Dennewitz, och ryck­te fram i tä­ta an­falls­ko­lon­ner bakom en svärm av skyt­tar. Till att bör­ja med drev de preus­sar­na bak­åt med kraf­ti­ga skott­sal­vor, men snart blev de själ­va ut­sat­ta för död­lig ka­non- och ge­värs­eld. Franskt ka­val­le­ri, chas­seurs à che­val från ge­ne­ral Je­anT­ho­mas- Guillau­me Lor­ges ka­val­le­ri­di­vi­sion, red fram för att stöt­ta an­fal­let.

”I all hast kor­sa­de vi ån över en tem­po­rär

bro pla­ce­rad ett styc­ke ut­an­för [väs­ter om] Ro­hr­beck”, be­rät­ta­de Franço­is Du­mon­ceau, chef d’eskadron [kap­ten/ma­jor] i 5:e chas­seurs à che­val. ”Vi ord­na­de oss snabbt i skva­dro­ner och red mot väns­ter i slut­na ko­lon­ner, ef­ter res­ten av di­vi­sio­nen som re­dan ri­dit fram. Vi fort­sat­te längs Dennewitz och blev be­skjut­na i flan­ken från byn. Nya dam­moln virv­la­de upp och vi red ut­an att se.”

Un­der ti­den ha­de Lor­ges and­ra re­ge­men­ten an­fal­lit det preus­sis­ka in­fan­te­ri­et norr om Dennewitz. Preus­sar­na klum­pa­de ihop sig för att för­sva­ra sig bätt­re. Ett re­ge­men­te hann bil­da or­dent­li­ga kar­ré­er. Skott­sal­vor­na från de här in­fan­te­ris­ter­na, in­ten­siv ka­no­n­eld och sy­nen av preus­sis­ka liv­husa­rer som red dem till mö­tes fick det frans­ka ka­val­le­ri­an­fal­let att bry­ta sam­man.

Du­mon­ceaus re­ge­men­te kla­ra­de pre­cis att und­vi­ka att bli in­dra­get i den vil­da flyk­ten och fort­sat­te fram­åt. I för­vir­ring­en träng­de chas­seu­rer­na in i preus­sar­nas lin­jer och stöt­te på tä­ta led av preus­siskt infanteri som sköt mot dem, som tur var med då­lig träff­sä­ker­het. Det upp­stod för­vir­ring bland de frans­ka ryt­tar­na, men Du­mon­ceau be­rät­ta­de att regementets övers­te, Jo­seph Ballot, bemästrade si­tu­a­tio­nen med sin ener­gi och ”en stämma som dominerade lar­met”. Till och med när hans häst blev skju­ten un­der ho­nom bevarade översten lugnet och svingade sig raskt upp i sa­deln på en an­nan häst. I rö­ken och för­vir­ring­en för­sök­te chas­seur­re­ge­men­tet hit­ta en öpp­ning i fi­en­dens lin­jer för att an­fal­la bak­i­från el­ler från si­dan, men vin­den blås­te snabbt bort rö­ken och dam­met. Du­mon­ceau och de and­ra chas­seu­rer­na fick då se sto­ra mas­sor av preus­sa­re kom­ma emot sig.

"DET UPP­STOD FÖR­VIR­RING BLAND DE FRANS­KA RYT­TAR­NA, MEN DU­MON­CEAU BE­RÄT­TA­DE ATT REGEMENTETS ÖVERS­TE, JO­SEPH BALLOT, BEMÄSTRADE SI­TU­A­TIO­NEN MED SIN ENER­GI OCH ’EN STÄMMA SOM DOMINERADE LAR­MET’. TILL OCH MED NÄR HANS HÄST BLEV SKJU­TEN UN­DER HO­NOM BEVARADE ÖVERSTEN LUGNET OCH SVINGADE SIG RASKT UPP I SA­DELN PÅ EN AN­NAN HÄST."

Det var hopp­löst att fort­sät­ta an­fal­let. I stäl­let red de ös­terut till någ­ra höj­der nä­ra Ro­hr­beck, där översten brö­la­de ut or­der om att gö­ra halt. Åter lät­ta­de dam­met och till väns­ter om sig såg Du­mon­ceau ”Mo­rands di­vi­sion i full re­trätt, mar­sche­ran­de i tä­ta mas­sor, ut­an att va­ra täck­ta av skyt­tar, men då och då läm­na­de vis­sa sol­da­ter de bak­re le­den för att skju­ta någ­ra skott mot fi­en­den som följ­de dem på av­stånd”. Du­mon­ceau såg ock­så så­ra­de som för­sök­te hål­la re­trät­tens takt, någ­ra på al­la fy­ra, and­ra hal­tan­de med ge­vä­ren som kryc­ka.

Neys fa­ta­la or­der

Ney var fort­fa­ran­de en­spå­rigt upp­ta­gen av stri­der­na på den nor­ra fron­ten. Me­dan Bertrand ryck­te fram för sista gång­en ha­de Ney be­slu­tat att till­kal­la för­stärk­ning­ar. Han skic­ka­de or­der till Ou­di­not om att mar­sche­ra åt nord­ost mot Ro­hr­beck med sin kår för att stöt­ta Bertrand. Or­dern ty­der på att Ney in­te in­sett vad som för­sig­gick vid Gölsdorf.

Ou­di­not be­fann sig till­sam­mans med Rey­ni­er nä­ra Gölsdorf när han fick or­dern från Ney. Det bor­de ha va­rit täm­li­gen up­pen­bart för de två frans­ka kår­be­fä­len att Neys or­der var ett re­sul­tat av bris­tan­de för­stå­el­se för si­tu­a­tio­nen på de­ras front. Sto­ra dam­moln i väst vi­sa­de tyd­ligt att sto­ra al­li­e­ra­de styr­kor var i an­tå­gan­de och snart skul­le in­gri­pa i stri­der­na vid Gölsdorf. Än­då be­slu­ta­de Ou­di­not att föl­ja or­dern och mar­sche­ra mot Ro­hr­beck med de bå­da di­vi­sio­ner han ha­de till­gång till. (Hans tred­je di­vi­sion, ge­ne­ral Cle­mens von Rag­lowichs bay­ra­re, var kvar­läm­na­de för att vak­ta för­nö­den­hets­vag­nar­na.)

Rey­ni­er bad Ou­di­not om att åt­minsto­ne

läm­na kvar en av si­na di­vi­sio­ner för att hjäl­pa sach­sar­na, men Ou­di­not in­si­ste­ra­de på att föl­ja Neys or­der till punkt och pric­ka. Rey­ni­er var en myc­ket fri­språ­kig ge­ne­ral, och det sägs att det ut­väx­la­des hår­da ord ut­an att det fick Ou­di­not att änd­ra me­ning. Se­na­re har fle­ra histo­ri­ker häv­dat att Ou­di­not lät bli att ta an­svar ef­tersom han var för­när­mad över att Ney ha­de er­satt ho­nom som ar­mé­chef. Om det­ta stäm­mer är omöj­ligt att sä­ga. Det kan ock­så hän­da att Ou­di­not helt en­kelt be­döm­de si­tu­a­tio­nen fel. Där och då, med dam­moln och då­lig sikt, var det myc­ket svå­ra­re för Ou­di­not att få en över­blick än för histo­ri­ker un­der se­na­re tid.

Av­gö­ran­det vid Gölsdorf

Mel­lan dam­mol­nen som virv­la­de iväg med vin­den kun­de Rey­ni­ers sach­sa­re se fi­en­den fram­för sig bli fler och fler, sam­ti­digt som Ou­di­nots frans­män mar­sche­ra­de bort. Det var en de­mo­ra­li­se­ran­de si­tu­a­tion. Det är rim­ligt att an­ta att sach­sar­nas tillit till de frans­ka ge­ne­ra­ler­na bör­ja­de svik­ta. De ha­de va­rit med om nå­got lik­nan­de vid Gross­be­e­ren ba­ra två vec­kor ti­di­ga­re. Där ha­de de li­dit sto­ra för­lus­ter och in­te fått myc­ket stöd av frans­ka av­del­ning­ar i när­he­ten. Nu ver­ka­de det som att frans­män­nen läm­na­de dem i stic­ket igen.

Sam­ti­digt ha­de Bülow läm­nat den nor­ra de­len av slag­fäl­tet och ri­dit sö­derut för att ta be­fä­let där. I mot­sats till Ney för­stod han att det var här sla­get skul­le av­gö­ras.

Nu höll ock­så Karl Jo­han på att an­län­da den söd­ra de­len av slag­fäl­tet med si­na rys­sar och svens­kar. Det här gav de al­li­e­ra­de ett över­väl­di­gan­de an­tals­mäs­sigt över­tag. Men Karl Jo­han var fort­fa­ran­de myc­ket för­sik­tig, och i förs­ta om­gång­en skic­ka­de han ba­ra någ­ra ka­non­bat­te­ri­er och en­skil­da ka­val­le­ri­av­del­ning­ar, där­ibland de svens­ka Mör­ner­husa­rer­na, fram till front­lin­jen. Än­då var rys­sar­nas och svens­kar­nas när­va­ro till­räck­ligt för att Bülow skul­le ta stör­re ris­ker. Han gav he­la sin hög­ra fly­gel or­der om att ryc­ka fram på nytt.

Fle­ra ba­tal­jo­ner var för med­tag­na för att del­ta, men­sju och en halv ba­tal­jo­ner från Borstells bri­gad mar­sche­ra­de mot Gölsdorf, me­dan sju av Kraffts ba­tal­jo­ner sat­te kurs mot de sach­sis­ka bat­te­ri­er­na på höj­der­na norr om byn. Res­ter av and­ra ba­tal­jo­ner från Kraffts och Hes­sen-hom­burgs bri­ga­der följ­de ef­ter. Det här mas­si­va an­fal­let kom all­de­les ef­ter att Ou­di­nots kår läm­nat front­lin­jen och mar­sche­rat norrut. Där­med mås­te Rey­ni­ers sach­sa­re mö­ta an­fal­let en­sam­ma.

De sach­sis­ka bat­te­ri­er­na på höj­der­na fy­ra­de av med fruk­tans­värd effekt mot Kraffts män. Nä­ra vä­der­kvarns­höj­den strax norr om byn ryck­te 2:a ba­tal­jo­nen från Kol­ber­gre­ge­men­tet fram mot ett sach­siskt bat­te­ri med 12-punds­ka­no­ner. Det tunga ar­til­le­ri­et spru­ta­de druv­ha­gel mot preus­sar­na. Re­ge­ments­hi­sto­ri­en be­rät­tar: ”Ma­jor von Ker­ke­rink ryck­te fram med ba­tal­jo­nen ge­nom den fruk­tans­vär­da el­den. Han träf­fa­des och sjönk ner från häs­ten. Kap­ten von Har­tenstern över­tog be­fä­let. Den fi­ent­li­ga el­den blev allt mer öde­läg­gan­de. De fles­ta of­fi­ce­rar­na, och he­la led [av sol­da­ter] me­ja­des ner. Fan­bä­ra­ren och 12 av dem runt ho­nom träf­fa­des av en druv­ha­gel­ladd­ning. Fa­nan föll i mar­ken. Då grep un­derof­fi­cer Besch den he­li­ga sym­bo­len, lyf­te den högt och ro­pa­de till si­na när­mas­te kam­ra­ter att de skul­le slu­ta upp bakom ho­nom och fort­sät­ta tap­pert fram­åt. Ba­tal­jo­nen var nu ba­ra 150 steg från fi­en­dens ka­no­ner. Löjt­nan­ter­na von Sawit­ski, von Wen­zel, von Kem­nitz och Breh­mer ryck­te mot flan­ken med si­na skyt­tar, för att om möj­ligt få ka­no­ner­na att tyst­na. Men nu föll ock­så kap­ten von Har­tenstern. Det var ba­ra fem of­fi­ce­ra­re kvar med ba­tal­jo­nen, le­den ha­de luck­rats upp, [avdelningen] mis­te sam­man­håll­ning­en och drog sig till­ba­ka till en an­nan lin­je.” 11 of­fi­ce­ra­re och 349 män från ba­tal­jo­nen

"NU HÖLL OCK­SÅ KARL JO­HAN PÅ ATT AN­LÄN­DA DEN SÖD­RA DE­LEN AV SLAG­FÄL­TET MED SI­NA RYS­SAR OCH SVENS­KAR. DET HÄR GAV DE AL­LI­E­RA­DE ETT ÖVER­VÄL­DI­GAN­DE AN­TALS­MÄS­SIGT ÖVER­TAG."

dö­da­des el­ler så­ra­des. Inga and­ra preus­sis­ka ba­tal­jo­ner led så sto­ra för­lus­ter i det här sla­get. Un­der flyk­ten från front­lin­jen drog Kol­berg­ba­tal­jo­nen med sig en ba­tal­jon land­wehr. En an­nan land­wehr­ba­tal­jon drevs på flykt av sach­sar­nas våld­sam­ma eld­giv­ning.

Även vid Gölsdorf möt­te preus­sar­na hårt mot­stånd till att bör­ja med. En pom­mersk ba­tal­jon som lyc­ka­des tränga in i byn kas­ta­des ut igen av ett sach­siskt mot­an­fall. Bå­da si­dor led gruv­li­ga för­lus­ter, men de al­li­e­ra­de lät sig in­te stop­pas. Fler och fler preus­sis­ka, rys­ka och svens­ka ka­no­ner skic­ka­des fram för att be­skju­ta sach­sar­na i och runt Gölsdorf. På nytt stor­ma­des byn och åter ra­sa­de det häf­ti­ga när­stri­der runt kyr­kan. Sach­sar­na kla­ra­de in­te att stå emot läng­re och drog sig ut ur den brin­nan­de byn.

Un­der ti­den ha­de an­fal­len mot höj­der­na norr om byn fort­satt. Två preus­sis­ka ba­tal­jo­ner sväng­de runt den nor­ra si­dan av den sach­sis­ka ka­non­ställ­ning­en och an­föll flan­ken. De sach­sis­ka ar­til­le­ris­ter­na bör­ja­de i all hast häk­ta ka­no­ner­na vid häst­span­nar­na för att få un­dan dem in­nan det var för sent. Ar­til­le­ris­ter­nas upp­gift un­der­lät­ta­des av att grön­kläd­da frans­ka dra­go­ner från ge­ne­ral Je­an-ma­rie De­fran­ces ka­val­le­ri­di­vi­sion red fram mot preus­sar­na och fick dem att bil­da kar­ré­er för att för­sva­ra sig. Även om dra­go­ner­na in­te ge­nom­för­de an­fal­let för­se­na­des åt­minsto­ne preus­sar­nas fram­marsch.

Sam­man­brott

Sach­sar­na var hårt pres­sa­de, men lyc­ka­des dra sig till­ba­ka ös­terut i för­hål­lan­de­vis god ord­ning. Ba­ra ett få­tal sön­der­skjut­na ka­no­ner el­ler ka­no­ner ut­an häst­spann läm­na­des kvar. Och ett styc­ke ös­ter om Gölsdorf bil­da­de sach­sis­ka och frans­ka ka­no­ner en lång för­svars­lin­je. El­den från de här ka­no­ner­na stop­pa­de för en stund preus­sar­nas vi­da­re fram­marsch. Men fler och fler preus­sis­ka, svens­ka och rys­ka ka­no­ner kom nu fram i front­lin­jen, sam­ti­digt som al­li­e­ra­de ka­val­le­ri­en­he­ter red sö­der om Gölsdorf och ho­ta­de den nya sach­sisk-frans­ka lin­jens vänst­ra flank. Där­med mås­te sach­sar­na och frans­män­nen fort­sät­ta re­trät­ten.

Ou­di­nots kår, som in­te kom­mit sär­skilt långt på sin marsch mot Ro­hr­beck, drogs med i sach­sar­nas till­ba­kadrag­ning. I sin rap­port skrev Ou­di­not att de sto­ra dam­mol­nen hans kår bil­dat an­tag­li­gen fick sach­sar­na att tro att fi­en­den var bakom dem. Där­för fick sach­sar­na pa­nik och sprang tvärs ige­nom Ou­di­nots av­del­ning­ar. Den här be­skriv­ning­en kan ha va­rit ett för­sök att ge sach­sar­na skul­den för den sva­ga in­sats Ou­di­nots kår gjor­de. För även om Ou­di­nots av­del­ning­ar ba­ra i li­ten grad ha­de del­ta­git i stri­der­na så långt, upp­lös­tes de över­ras­kan­de snabbt och bi­drog in­te myc­ket till att täc­ka ar­méns re­trätt.

Läng­re norrut var ock­så Bertrands kår i full re­trätt och i färd med att upp­lö­sas. He­la Neys ar­mé läm­na­de nu slag­fäl­tet. Någ­ra av­del­ning­ar mar­sche­ra­de i sto­ra fyrkanter för att skyd­da sig mot det al­li­e­ra­de ka­val­le­ri­et som tog upp för­föl­jel­sen, men fler och fler av Neys trup­per mis­te all mi­li­tär di­sci­plin och flyd­de i pa­nik. Pa­ni­ken spred sig till ka­val­le­ri­et och för­sörj­nings­vag­nar­nas kus­kar. Det blev ett ka­os ut­an li­ke, där al­la för­sök­te kom­ma un­dan for­tast möj­ligt.

Vid Öh­na, två kilo­me­ter ös­ter om Gölsdorf, för­sök­te Rey­ni­er bil­da en för­svars­lin­je med Ou­di­nots bay­ers­ka di­vi­sion och res­ter av Bertrands kår. Han vil­le för­sö­ka brom­sa för­föl­jar­na för att ge res­ten av ar­mén tid att räd­da sig un­dan, men det dröj­de in­te länge in­nan al­li­e­rat ka­val­le­ri pas­se­ra­de ställ­ning­en och ho­ta­de att av­skä­ra Rey­ni­ers re­trätt. Och i allt ökan­de oord­ning mås­te Rey­ni­ers sol­da­ter fort­sät­ta till­ba­ka­drag­ning­en.

Neys ar­mé ha­de bru­tit sam­man på ett sätt som var säll­synt i Na­po­le­on­kri­gen. Sto­ra an­tal frans­ka, ita­li­ens­ka, württem­bergs­ka och sach­sis­ka sol­da­ter togs till fånga av det al­li­e­ra­de ka­val­le­ri­et. Det var tur för Ney att Karl Jo­han in­te ge­nom­för­de nå­gon verk­ligt hel­hjär­tad för­föl­jel­se. Än­då blev över 13 000 av Neys sol­da­ter till­fång­a­tag­na vid Dennewitz och un­der för­föl­jel­sen da­gar­na ef­ter. Dess­utom blev mer än 8 000 dö­da­de el­ler så­ra­de. 53 ka­no­ner var för­stör­da el­ler er­öv­ra­de av fi­en­den, plus sto­ra mäng­der ge­vär och an­nat mi­li­tärt ma­te­ri­al. Sla­get vid Dennewitz var en ka­ta­strof för Neys ar­mé.

Vä­gen mot Leip­zig

Ney för­sök­te ge si­na kår­be­fäl skul­den för ne­der­la­get. Han kri­ti­se­ra­de Bertrand för att ha star­tat ett onö­digt slag, Rey­ni­er för att ha valt fel marsch­rut­ter samt or­der­väg­ran, me­dan Ou­di­not ha­de an­länt slag­fäl­tet för sent. Men det finns in­te myc­ket tvi­vel om att det var Ney själv som be­gått de störs­ta felen vid Dennewitz. Det var han som ha­de gett or­der om mar­schen mot Jü­ter­bog även om han kun­de ha valt en tryg­ga­re rutt läng­re sö­derut. Och när sla­get ra­sa­de för fullt gjor­de han grova fel­be­döm­ning­ar när han en­si­digt kon­cen­tre­ra­de sig på slag­fäl­tets nor­ra del.

Än­då var det Na­po­le­on som ha­de hu­vud­an­sva­ret för ne­der­la­get. Han ha­de gett Ney or­dern om att mar­sche­ra mot Luckau, men in­te in­for­me­rat Ney i tid om att pla­ner­na var änd­ra­de. Myc­ket ty­der på att Na­po­le­on un­derskat­ta­de mot­stån­det Ney stod in­för. Med ba­ra 60 000 man ha­de Ney li­ten möj­lig­het att be­seg­ra Karl Johans ar­mé, som om­fat­ta­de över 100 000 man. Men Na­po­le­on ver­kar in­te ha gjort någ­ra för­sök att kal­la till­ba­ka Ney.

De sto­ra för­lus­ter­na vid Dennewitz in­ne­bar en all­var­lig re­duk­tion av Na­po­le­ons strids­kraf­ter. Styr­ke­för­hål­lan­det i Tyskland änd­ra­de sig mer och mer i de al­li­e­ra­des fa­vör. Det blev allt svå­ra­re för Na­po­le­on att be­hål­la ini­ti­a­ti­vet. Nä­tet höll på att dras åt runt den frans­ke kej­sa­ren.

För de al­li­e­ra­de var Dennewitz en stor upp­muntran, sär­skilt för preus­sar­na, som ha­de bu­rit den störs­ta bör­dan un­der stri­der­na. Med ba­ra 45 000 man ha­de de stop­pat Neys fram­marsch och till­käm­pat sig ett över­tag mot Neys näs­tan 60 000 man. Det var först i slut­fa­sen av sla­get som Karl Johans rys­sar och svens­kar bi­drog till att ge Rey­ni­er nå­da­stö­ten vid Gölsdorf. Den ag­gres­si­va an­vänd­ning­en av det rys­ka och svens­ka ar­til­le­ri­et var ut­an tvi­vel av­gö­ran­de för att Rey­ni­er in­te lyc­ka­des åter­e­ta­ble­ra en för­svars­lin­je ös­ter om Gölsdorf, men det­ta kun­de in­te överskug­ga det fak­tum att Bülows och Tau­ent­zi­ens preus­sa­re be­seg­rat Neys ar­mé näs­tan på egen hand. För­lu­stan­ta­len åter­speg­la­de det­ta. De preus­sis­ka för­lus­ter­na i dö­da och så­ra­de över­steg 10 000 man (med­räk­nat stri­den vid Zah­na den 5 sep­tem­ber), me­dan rys­sar­na och svens­kar­na knappt mis­te mer än 100 man.

Även om Karl Jo­han till att bör­ja med hel­hjär­tat pri­sa­de preus­sar­nas in­sats ton­ade han se­na­re i brev och bul­le­ti­ner ner preus­sar­nas roll, och fram­häv­de hell­re hur hans

egen an­komst med rys­sar­na och svens­kar­na av­gjort sla­get. Det­ta bi­drog till att gö­ra ho­nom im­po­pu­lär bland preus­sar­na, som ock­så starkt ogil­la­de hans för­sik­ti­ga och pas­si­va stra­te­gi. De miss­tänk­te den svens­ke kron­prin­sen för att ha en för­rä­disk agen­da och ha­de li­ten till­tro till hans egen­ska­per som fält­her­re, vil­ket se­na­re åter­speg­la­des i tysk histo­ri­e­skriv­ning.

Upp­munt­ra­de av se­gern vid Dennewitz öka­de de al­li­e­ra­de pres­sen mot Na­po­le­on på al­la fron­ter. I slu­tet av sep­tem­ber be­slu­ta­de Na­po­le­on sig för att läm­na sin ope­ra­tions­lin­je längs El­be och dra sig till­ba­ka väs­terut. De al­li­e­ra­de följ­de upp med of­fen­si­ver från sö­der, ös­ter och norr. Na­po­le­ons ma­nö­ver­ut­rym­me blev allt mind­re, och i mit­ten av ok­to­ber höll de al­li­e­ra­de på att om­ringa hans styr­kor vid Leip­zig. Na­po­le­on be­slu­ta­de att gö­ra ett sista för­sök att bry­ta ring­en ge­nom en stor of­fen­siv den 16 ok­to­ber. Det blev upp­tak­ten till ”folksla­get” vid Leip­zig den 16–19 ok­to­ber, som med över en halv mil­jon del­ta­ga­re var det störs­ta sla­get som nå­gon­sin ägt rum i Eu­ro­pa, kanske i he­la värl­den, och som slutade med Na­po­le­ons störs­ta ne­der­lag.

Preus­siskt land­wehr­ka­val­le­ri från Tau­ent­zi­ens kår an­fal­ler ita­li­enskt infanteri i fransk tjänst norr om Dennewitz un­der sla­gets förs­ta fas. Il­lust­ra­tion: Ri­chard Knö­tel.

År 1813 var in­te Na­po­le­on li­ka be­slut­sam och mål­med­ve­ten som i si­na glans­da­gar.

Na­po­le­ons plan den 30 au­gusti 1813.

Mar­skalk Michel Ney ha­de fått ett svårt uppdrag av Na­po­le­on. Han var en hård­för kri­ga­re, men ing­en stor stra­teg.

Sve­ri­ges kronprins Karl Jo­han, ti­di­ga­re mar­skalk Ber­na­dot­te, var en för­sik­tig här­fö­ra­re som rik­ta­de blic­ken mot si­na lång­sik­ti­ga mål.

Fält­tå­gets bör­jan. För­flytt­ning­ar och po­si­tio­ner den 5 sep­tem­ber.

Bo­gislav von Tau­ent­zi­ens preus­sis­ka kår be­stod till stor del av land­wehr­trup­per med be­grän­sad trä­ning, men Tau­ent­zi­en väg­de upp för det­ta med ett be­slut­samt och klar­tänkt le­dar­skap. Mar­skalk Ni­co­las Ou­di­not fick spar­ken som le­da­re för den frans­ka Ber­li­nar

Fäl­ten norr om Dennewitz sett från vä­der­kvarns­höj­den. Idag är vä­der­kvar­nen bor­ta. Un­der sla­gets förs­ta fas drevs Tau­ent­zi­ens preus­sa­re till­ba­ka till sko­gen i bak­grun­den till väns­ter. Fo­to: Karl Jakob Skarstein.

Franskt infanteri 1812–1813. Il­lust­ra­tion: Ri­chard Knö­tel

Ge­ne­ral Hen­ri Ga­ti­en Bertrand var en av Na­po­le­ons fa­vo­ri­ter. Han var in­tel­li­gent och höv­lig, men ha­de in­te myc­ket er­fa­ren­het av att le­da en ar­mékår på slag­fäl­tet.

Preus­sa­ren Au­gust von Thü­men vi­sa­de sig va­ra en re­so­lut och ihär­dig le­da­re vid Dennewitz.

Ge­ne­ral Je­an-lou­is-ébéné­zer Rey­ni­er var pro­fes­si­o­nell och skick­lig som ar­mékårs­chef och var myc­ket re­spek­te­rad av si­na sach­sis­ka trup­per. Hans kri­tis­ka och in­tro­ver­ta sätt gjor­de att han kun­de va­ra svår att sam­ar­be­ta med. Preus­sis­ka liv­husa­rer (i svart)

Neys ad­ju­tant, övers­te Clou­et, tas till fånga av rytt­mäs­ta­re Egloff från de preus­sis­ka liv­husa­rer­na. Mål­ning: Wer­ner Scuch

Kyr­kan i Dennewitz stod där även un­der sla­get. Fo­to: Karl Jakob Skarstein

Ou­di­nots fa­ta­la marsch norrut.

Sla­get vid Dennewitz den 6 sep­tem­ber 1813 Po­si­tio­ner och för­flytt­ning­ar från cir­ka kloc­kan 15 på ef­ter­mid­da­gen.

Lud­wig von Borstells bri­gad hölls till­ba­ka av Karl Jo­han och an­län­de sent till slag­fäl­tet, men spe­la­de än­då en vik­tig roll i stri­der­na om Gölsdorf.

Ut­sikt mot syd­väst från Denk­mals­berg. Ni­e­der­görs­dorf i bak­grun­den i hö­ger bild­kant. På fäl­ten i för­grun­den stred Mo­rands frans­ka infanteri mot Thü­mens och Hes­sen-hom­burgs preus­sa­re. Fo­to: Karl Jakob Skarstein

Kyr­kan i Gölsdorf. Här ut­spe­la­de sig blo­di­ga stri­der mel­lan preus­sa­re och sach­sa­re. Fo­to: Karl Jakob Skarstein.

Mar­skalk Ney vi­sa­de stor tap­per­het på slag­fäl­tet, men mis­te över­blic­ken och ha­de in­te myc­ket för­stå­el­se för be­ty­del­sen av det som sked­de ut­an­för hans eget syn­fält.

Ge­ne­ral Bülow sät­ter igång det sista an­fal­let mot Gölsdorf.

Preus­siskt infanteri stormar fram.

Preus­sar­na jub­lar över se­gern och hyl­lar ge­ne­ral Bülow. I bak­grun­den ses vä­der­kvar­nen vid Gölsdorf. Il­lust­ra­tion: Ri­chard Knö­tel

AR­TI­KEL­FÖR­FAT­TA­REN

Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en ex­a­men i histo­ria från uni­ver­si­te­tet i Ber­gen. Han har ti­di­ga­re gett ut ”Sto­re Slag” (Spar­tacus2009), ”Kri­gen mot Sioux­e­ne” (Spar­tacus 2005), ”Un­der Frem­me­de Flagg – Nord­menn i uten­landsk krigstje­nes­te 1800–1900” (For­svars­mu­se­et 2002) och ”Til Vå­pen for det nye land – Nors­ke inn­vandre­re i den ame­ri­kans­ke bor­ger­krig” (Cap­pe­len 2001).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.