SLAGET VID BORODINO
Den ryske tsaren hade egentligen skrivit under ett fredsavtal med Napoleon, men det blev med tiden ganska svårt att hålla.
SLAGET VID
Den ryske tsaren hade undertecknat ett fredsavtal med Napoleon, men det blev allt eftersom allt svårare att hålla. Tsaren ville återupprätta sin ära och var inte förtjust i Napoleons högmod. Ett nytt krig blev till slut oundvikligt.
Backen ner mot gränsfloden Nemunas var full av marscherande soldater i färgglada uniformer. I luften ljöd trumvirvlar och hornmusik. Fanor slog, solen blänkte i gevärslopp och blanka kavallerihjälmar, hjulen på kanonlavetterna knirkade, officerare ropade ut befallningar och hästar gnäggade. Överallt myllrade det av soldater i till synes oändliga rader. Det var den 24 juni 1812 och Napoleons Grande Armée höll på att invadera Ryssland.
Efter flera år av våldsamma krig hade Napoleon gjort sig till herre över större delen av Europa, till och med mäktiga stormakter som Österrike och Preussen hade tvingats underkasta sig. Även Ryssland, tsarens rike, hade lidit nederlag inför Napoleon i ett blodigt fälttåg i Polen 1806–1807, och tsaren undertecknade ett fredsavtal som bekräftade Napoleons position som Europas herre. Men det uppstod snart nya konflikter mellan de två mäktiga rikena. Tsaren tyckte inte om Napoleons högmodiga hållning och vägrade i allt högre grad att låta sig dikteras av den franske kejsaren. Han stod också under hård press från starka krafter vid hovet som ivrade för att Ryssland måste återvinna sin förlorade ära. Samtidigt var Napoleon fast besluten att inte acceptera någon rival på europeiska fastlandet. Till slut blev ett nytt krig oundvikligt.
Den första vågen av Napoleons invasionsstyrka uppgick troligtvis till någonstans mellan 300 000 och 400 000 man. Inräknat de förstärkningar som anlände senare skulle kanske så många som 600 000 man marschera in i Ryssland under den franske kejsarens befäl. Det var den största invasionsstyrkan Europa någonsin skådat.
Härstyrkans sammansättning speglade Napoleons position som Europas starke man. Förutom de franska trupperna, som utgjorde huvuddelen av armén, fanns också en rad mer eller mindre frivilligt allierade nationer representerade. Polackerna var flest med 95 000 man. Även kungadömet Napoleon upprättat i Italien ställde upp med totalt över 50 000 man. Österrike och Preussen måste också bidra med stora truppstyrkor: 35 000 österrikare och 20 000 preussare. Dessutom tillkom kontingenter från en rad andra allierade, som Bayern, Württemberg, Sachsen, Westfalen, Schweiz och Portugal.
Napoleons plan var att utmanövrera de ryska styrkorna så snabbt och nära gränsen som möjligt, och tvinga dem att utkämpa ett avgörande slag. På så sätt ville Napoleon vinna en snabb seger och undgå ett långvarigt krig på de karga ryska stäpperna.
Rysk reträtt
Invasionen startade lovande för den franske kejsaren. Hans styrkor marscherade snabbt fram och hotade snart att skära av och omringa de ryska styrkorna. Men de långa, forcerade marscherna tärde hårt på Napoleons avdelningar – tusentals soldater dukade under av utmattning och sjukdom eller deserterade. Kavalleriet, artilleriet och underhållstjänsten miste hästar i ett alarmerande tempo, särskilt som följd av ett snabbt väderomslag från stekande hetta till hårda, kalla regnskurar. Dessutom var inte fransmännen kända för att ta väl hand om sina hästar. Bara inom loppet av några dagar gick bortemot 40 000 hästar förlorade.
Fransmännen tvingades ta pauser för att inte avdelningarna skulle bryta samman helt, och ryssarna kunde rädda sig undan utan några avgörande sammanstötningar. Avstånden i Ryssland var helt enkelt för stora och försörjningssituationen för svår för att Napoleon skulle kunna genomföra de storslagna strategiska manövrar som lett honom till seger i tidigare fälttåg. Han hade dessutom problem med att skaffa sig exakt information om ryssarnas förflyttningar.
Trots svårigheterna fortsatte de franska och allierade styrkorna att tränga djupare in i tsarens rike. I mitten av augusti närmade de sig Smolensk, där ryssarna hade förenat sina två huvudarméer, totalt cirka 120 000 man, under generalerna Michail Barclay de Tolly och Pjotr Bagration. Napoleon närmade sig nu hjärtat av Ryssland, och Barclay
de Tolly, som fick överbefälet över de två arméerna, hamnade under en allt starkare press från den georgiske prinsen Bagration och inflytelserika grupperingar bland de högre officerarna. De menade att de ständiga reträtterna var skamliga och att det var hög tid att ge fienden ett ordentligt motstånd. Men Barclay de Tolly var fortfarande inte villig att satsa allt på ett stort slag mot Napoleons mäktiga här. Som en kompromisslösning intog 30 000 ryssar ställning utanför Smolensk för att strida mot fransmännen, medan resten av de ryska styrkorna väntade tryggt på den norra sidan av floden Dnepr.
Napoleon såg slutligen en chans att tillfoga ryssarna ett ordentligt nederlag. Han kastade inte bort tid på avancerade manövrar utan beordrade ett frontalanfall så att ryssarna inte skulle hinna dra sig undan igen. Resultatet blev ett strategiskt sett meningslöst blodbad där kanske så många som 11 000 ryssar dödades, sårades eller togs till fånga. Napoleons förluster var också stora, över 7 000 man. De franska och allierade trupperna lyckades inte storma in i staden, men följande natt drog de överlevande ryssarna sig tillbaka över Dnepr.
Efter att trotsigt ha blivit stående på höjderna norr om Dnepr dagen efter slaget gav Barclay order om en ny reträtt följande natt. Nästa dag genomförde Napoleon en häftig förföljelse, som resulterade i våldsamma strider vid Valutina Gora, där båda parter miste 6 000–7 000 man och den franske generalen Charles Étienne Gudin föll. Men återigen slapp ryssarna undan.
Kutuzov tar över
Även om Barclays ständiga reträtter i efterhand framstår som en förnuftig strategi gjorde de honom mycket impopulär bland soldaterna och de andra generalerna. Till slut måste han överlämna överbefälet, men behöll sin ställning som chef över första armén. Fältmarskalk Michail Illarionovitj GolenisjtjevKutuzov övertog som chef över de förenade arméerna. Kutuzov var 66 år gammal och led av dålig hälsa, men han hade nyligen vunnit en strålande seger under ett krig mot turkarna. Kanske var hans folkliga oryska utstrålning, som skapade tillit bland de ryska soldaterna, väl så viktig som hans militära egenskaper. I den allvarliga krisen Ryssland befann sig i fanns det ett behov av en samlande gestalt som Kutuzov.
I de ryska arméerna fanns det en utbredd misstro mot de många officerare med utländsk bakgrund som tsaren anställt. Ända sedan Peter den stores reformer hundra år tidigare hade utländsk militär expertis hämtats in för att bota bristen på välutbildade ryska officerare. Även om utlänningarna fyllde en viktig roll var det många ryssar som inte litade på dem, och man beskyllde dem ständigt för att vara odugliga lycksökare utan äkta lojalitet till Ryssland. Till och med officerare som var födda i tsarens rike men hade utländska föräldrar, som Barclay de Tolly, misstänkliggjordes.
Efter striderna vid Smolensk förföljde Napoleon ryssarna vidare österut mot Moskva. Allt eftersom Napoleon närmade sig den gamla ryska huvudstaden utsattes också Kutuzov för en stark press att våga sig på ett slag mot Napoleon. Det sågs som oacceptabelt att låta fienden ta Moskva utan att försöka stoppa honom i ett ordentligt slag. Kutuzov och hans generaler övervägde och förkastade en rad ställningar där de kunde möta Napoleon, innan Kutuzov i början av september bestämde att slaget skulle stå vid byn Borodino, längs floden Kolotja, 140 kilometer väster om Moskva.
Kutuzov hade mottagit förstärkningar och hade nu över 150 000 man under sitt befäl, fördelat på de två arméerna under Barclay och Bagration. Över 30 000 av Kutuzovs soldater var nyligen utskrivna milissoldater från Moskvaområdet som hade både dålig träning och utrustning. De här soldaternas stridsvärde var högst begränsat, men de gjorde nytta genom att utföra icke-stridande uppgifter som att gräva ställningar och bära bort sårade. Några av dem skulle också hävda sig i strid.
Ryssarna vid Borodino
Ställningen Kutuzov valde vid Borodino var inte särskilt naturligt stark, men Kutuzov menade att det inte fanns något bättre på vägen mot Moskva. Den högra, nordligaste flygeln var starkast, med floden Kolotja som en naturlig vallgrav i fronten och några höjder som bjöd på bra ställningar. Det byggdes också en del förskansningar här för att stärka ställningen ytterligare. Utanför ställningens centrum bildade byn Borodino en framskjuten position på Kolotjas västra strand. Härifrån böjde sig ryssarnas front söderut, bort från floden. Alldeles sydost om Borodino fanns en låg ås där ryssarna byggde ett fästningsverk som skulle bli känt som ”Den stora skansen” eller ”Rajevskijskansen” efter generalen som hade befäl över den delen av ryska fronten. Frontlinjen fortsatte söderut längs Semjonovskajaån till den lilla byn Semjonovskaja. Söder om Semjonovskaja, på andra sidan ån, fanns tre V-formade skansar, den tredje av dem låg lite tillbakadragen utom synhåll för anfallarna som kom från väst. De här skansarna blev kända som Bagrations flescher (flècher – ett franskt ord för befästningar formade som spetsiga vinklar eller pilar). Flescherna bestod bara av låga jordvallar med ett grunt dike framför och var öppna på baksidan. Vidare söderut sträckte sig ett stort skogsområde mot byn Utitsa, som låg vid ”gammelvägen” från Smolensk till Moskva. En höjd bakom byn fungerade som förankring för den vänstra flygeln av Kutuzovs huvudställning.
"KUTUZOV OCH HANS GENERALER ÖVERVÄGDE OCH FÖRKASTADE EN RAD STÄLLNINGAR DÄR DE KUNDE MÖTA NAPOLEON, INNAN KUTUZOV I BÖRJAN AV SEPTEMBER BESTÄMDE ATT SLAGET SKULLE STÅ VID BYN BORODINO, LÄNGS FLODEN KOLOTJA, 140 KILOMETER VÄSTER OM MOSKVA."
En del milissoldater fanns dessutom placerade i skogarna söder om Utitsa, där de kunde hota flanken på de franska trupper som ryckte fram längs ”gammelvägen”. Ett par kilometer utanför flescherna låg en annan liten skans som en framskjuten ställning vid byn Sjevardino. Placeringen av den här skansen var antagligen ett resultat av Kutuzovs önskan om att Napoleon skulle anfalla från nordväst, längs den nya Smolensk– Moskva-vägen som korsade Kolotja vid Borodino. I så fall kunde den här skansen säkra ställningens vänstra flygel. Men om Napoleon kom rakt västerifrån, längs både den nya och den gamla vägen, hade Sjevardinoskansen liten betydelse, bortsett från att vara en tillfällig stödpunkt för baktruppen.
Den kanske största svagheten med ryssarnas position låg i Kutuzovs defensiva inställning. Genom att passivt vänta på att bli anfallen gav Kutuzov ifrån sig initiativet. Det var mycket farligt inför en motståndare som den franske kejsaren, som var en mästare i att ta initiativet och styra händelserna på slagfältet till sin egen fördel.
Blodig upptakt vid Sjevardino
Den franska förtruppen närmade sig slagfältet den 5 september, men måste hela tiden kämpa sig fram mot häftigt motstånd från den ryska baktruppen. Mitt på dagen kunde Napoleon rida fram på en höjd norr om Kolotja där han tydligt kunde se de ryska avdelningarna som väntat på höjderna vid Borodino. Äntligen såg han ut att få det stora slag han var ute efter. Kanske kunde kriget avgöras här.
Men först måste Napoleon få sin armé i anfallsposition. Han bestämde sig snart för att låta huvudstyrkan rycka fram på sydsidan av Kolotja, mot ryssarnas vänstra flygel. För att hans styrkor skulle få plats att inta anfallsposition här måste ryssarna jagas bort från den lilla skansen vid Sjevardino.
Uppdraget gick till general Jean Compans division. Compans franska regementen korsade Kolotja tidigt på eftermiddagen, och marscherade söderut innan de svängde österut och ryckte fram mot skansen mellan byarna Doronino och Sjevardino. Stora franska kavalleristyrkor följde efter, redo att stötta Compans. Louis Friants och Jean Morands infanteridivisioner var också på väg för att korsa Kolotja och stötta Compans norrifrån. Samtidigt ryckte general Józef Poniatowskis polska trupper fram längre söderut längs gammelvägen från Smolensk.
Även om det här bara var förspelet till det stora slaget var det en mäktig och dyster syn. Vädret växlade mellan lätt regn och solglimtar. Rök vällde upp från byarna som redan stod i brand. Kanonerna dundrade och längs hela fronten ljöd gevärsskotten från de framskjutna skyttekedjorna, som redan varit i strid en bra stund. Längst i norr
hade vicekungen av Italiens, Napoleons styvson Eugène de Beauharnais, italienska och franska trupper stött på ryssarnas förpostkedja utanför Borodino. Och längst söderut var Poniatowskis polacker i strid med ryska kosacker och jägartrupper. Men det var Compans division som spelade huvudrollen den här eftermiddagen.
Trots våldsam skottlossning från de ryska kanonerna i och runt Sjevardinoskansen avancerade Compans trupper stadigt och metodiskt. Främst gick stora svärmar av voltigeurer – lätta trupper – som skulle rensa och ”mjuka upp” fiendens linjer. Efter dem kom linjeinfanteriet i täta, breda kolonner. Artilleriet följde med för att placera kanoner i ställningar där det kunde stötta anfallet så effektivt som möjligt.
Ryssarna gjorde häftigt motstånd. Ett plötsligt kavallerianfall från ryska dragoner var nära att göra processen kort med de utspridda voltigeurerna, men de flesta av dem hann samla sig i kompakta fyrkanter och hålla de sabelsvingande ryssarna ifrån sig. Voltigeurerna pressades likväl bakåt tills tungt franskt kavalleri gick till motanfall och drev de ryska dragonerna tillbaka.
Compans regementen kunde nu återuppta framryckningen, men det gick sakta framåt och de ryska kanonkulorna förorsakade fransmännen stora förluster. Nya ryska kavallerianfall bidrog också till att bromsa den franska framryckningen. Allt eftersom lyckades ändå Compans få mellan 8 och 10 kanoner i ställning på en liten kulle bara 250 meter från Sjevardinoskansen. Därifrån sköt de franska kanonerna med stor kraft mot skansen och de ryska linjerna på båda sidor.
Striden runt skansen utvecklade sig till ett fruktansvärt blodbad. Höljt i tät krutrök avfyrade motståndarna mot varandra på allt kortare avstånd, medan kavalleriavdelningar bullrade förbi och artilleriprojektilerna ven genom luften. Allt fler döda och sårade låg spridda över marken. Larmet var överväldigande. En fransk löjtnant berättade att
"RYSSARNA GJORDE HÄFTIGT MOTSTÅND. ETT PLÖTSLIGT KAVALLERIANFALL FRÅN RYSKA DRAGONER VAR NÄRA ATT GÖRA PROCESSEN KORT MED DE UTSPRIDDA VOLTIGEURERNA, MEN DE FLESTA AV DEM HANN SAMLA SIG I KOMPAKTA FYRKANTER OCH HÅLLA DE SABELSVINGANDE RYSSARNA IFRÅN SIG."
ingen order kunde höras och att det inte ens gick att ge order genom att göra tecken.
Krigslyckan växlade fram och tillbaka. General Dmitrij Neverovskijs ryska division försvarade skansen hårt. Ryssarna företog en rad motanfall med fällda bajonetter och pressade temporärt fransmännen bakåt, men Compans soldater gav sig inte. Sent på eftermiddagen ledde Compans ännu ett anfall med två nya bataljoner. Dolt bakom de täta leden av infanterister fick Compans också fram fyra kanoner laddade med druvhagelladdningar. Bara 100 meter från ryssarna klev de blåklädda infanteristerna åt sidan så att kanonerna kunde avfyras. Druvhagelsplittret slog in brutalt i ryssarnas led. Compans infanterister följde upp genom att anfalla med bajonetterna redo. Även om ryssarna fortfarande sköt tillbaka med både gevär och kanoner kunde de inte stoppa anfallet. Franska officerare vinkade fram sina män med sablarna och var bland de första att tränga in i skansen.
Fransmännen erövrade skansen och några få kanoner, men striden var långt ifrån över. Ur skymningen och krutröken kom ryska förstärkningar ledda av prinsarna Bagration och Gortjakov marscherande i långa rader som glittrade av bajonetter. Händelseförloppet i de intensiva striderna som följde är oklart, men antagligen återerövrades skansen flera gånger. Vittnen berättade att skansen var full av lik efteråt. Även norr och söder om skansen fortsatte striderna i kvällningen. Vid en tidpunkt lyckades ryska kyrassiärer och dragoner överraska ett franskt infanteriregemente innan de hann bilda en ordentlig fyrkant. Det ryska kavalleriet högg ner upp till 300 franska fotsoldater och erövrade minst tre kanoner.
Till slut var det ändå fransmännen som stod kvar på krigsskådeplatsen. De överlevande ryssarna drog sig tillbaka mot huvudställningen längre österut. Den fruktansvärda striden om Sjevardinoskansen hade kostat ryssarna runt 6 000 döda och sårade, och fransmännens förluster var runt 5 000 man. Men trots den intensiva insatsen och de stora förlusterna hade striden om den lilla skansen liten taktisk betydelse, förutom att den möjligen gav ryssarna lite mer tid att etablera sin huvudställning vid Borodino. Striden om Sjevardinoskansen utkämpades antagligen mest på grund av generalernas stolthet och heder.
Positioner och planer
Nästa dag stod de två härarna ansikte mot ansikte på de låga höjderna och markerna vid Borodino. Napoleons här var starkt reducerad efter de långa marscherna och de blodiga striderna, och omfattade nu troligtvis någonstans runt 125 000 man. Det gjorde motståndarna förhållandevis jämbördiga eftersom Kutuzovs 30 000 milissoldater hade litet stridsvärde. Barclay de Tollys armé utgjorde Kutuzovs högra, norra flygel i de starka ställningarna på höjderna längs den östra stranden av floden Kolotja, nära byn
Borodino. Bagrations betydligt mindre armé ockuperade fronten från Rajevskijskansen och söderut, inklusive flescherna.
Den svagaste delen av ryssarnas frontlinje var den utsatta södra flygeln under Bagrations befäl. Även om mycket tydde på att Napoleon ville anfalla den var Kutuzov inte villig att placera ut stora styrkor längs den fronten, som i utgångsläget bara hölls av Bagrations 34 000 man. Det kan verka som om Kutuzov till viss del styrdes av sitt eget önsketänkande om att Napoleon skulle anfalla på Kolotjas norra sida, där den ryska fronten var starkast. Det var oavsett märkligt att han placerade så mycket som 80 000 man från Barclay de Tollys armé för att hålla den här frontsektorn, som redan var stark av naturen. Två armékårer placerades i reserv bakom fronten, nära Kutuzovs högkvarter i Gorkij. Efter stark press från många av sina officerare gick Kutuzov till slut med på att skicka den ena reservkåren, Nikolaj Tutjkovs kår, söderut för att inta ställning vid Utitsa för att skydda Bagrations södra flank. Men Bagrations front var fortfarande relativt glest bemannad och sårbar.
Napoleon var mycket tydligare och målmedveten i utplaceringen av sina armékårer. Hans styvson Eugène de Beauharnais kår med italienska och tyska trupper på Kolotjas norra strand förstärktes av två franska divisioner. De fick order om att inta Borodino, korsa Kolotja och anfalla ryssarnas centrum runt Rajevskijskansen, samtidigt som han höll ett öga på ryssarnas högra flygel, längre norrut längs älven. Det innebar att Eugène och hans lite under 40 000 man inledningsvis skulle avleda ryssarnas uppmärksamhet från Napoleons huvudanfall och därefter vara med om att bryta igenom ryssarnas centrum.
Resten av Napoleons trupper var koncentrerad söder om älven, framför Bagrations front. Den här styrkekoncentrationen gav Napoleon ett stort antalsmässigt övertag på den här sidan av slagfältet. Det verkar som att Napoleons plan helt sonika var att köra över Bagrations styrkor för att sedan vända norrut och krossa resten av Kutuzovs här. Det var inte någon särskilt sofistikerad plan, men borde ha varit enkel och inte så riskabel att genomföra. Louis Nicolas Davout, befälhavare över franska första armékåren och kanske den skickligaste av Napoleons marskalkar, föreslog i stället ett storstilat flankanfall där hans egen kår tillsammans med Poniatowskis polacker skulle marschera i en båge mot söder och anfalla Bagrations flank för att sedan rulla upp hela den ryska frontlinjen. Om en sådan plan lyckades kunde den leda till en mycket mer spektakulär seger än Napoleons plan, men Napoleon avvisade Davouts förslag. Han ansåg att den inledande flankmarschen genom skogarna vid Utitsa var för riskabel, särskilt eftersom den antagligen måste genomföras i nattens mörker. Ett plötsligt ryskt motanfall medan flankmarschen pågick kunde få katastrofala konsekvenser för Napoleons här, och en
sådan chansning var inte Napoleon villig att göra så långt inne på fiendeterritorium. Därför bestämde han sig för att följa sin ursprungliga plan.
Även om ingen större sammandrabbning ägde rum den 6 september, då härarna gjorde sig redo för det stora styrkeprovet som väntade, var dagen långt ifrån lugn. Det uppstod ständigt häftiga skottväxlingar mellan de främre skyttekedjorna, och några avdelningar led betydande förluster. Men det var likväl småsaker jämfört med infernot som väntade nästa dag.
Bron över Kolotja
Vid fem–sextiden på morgonen, så snart morgondimman lättat och det var ljust nog för att kanonmanskapen skulle kunna skymta sina mål, avfyrades kanonerna på båda sidor. Smällarna från kanonerna ljöd tätare och tätare, och steg snart till ett öronbedövande, ihållande crescendo.
På Kolotjas norra strand var prins Eugènes franska och italienska trupper redan i rörelse. Män från general Alexis Delzons division korsade snabbt en liten å som fortfarande var täckt av morgondimma, och närmade sig Borodino från nord och väst. Det ryska livgardejägarregementet som höll byn togs på sängen av det plötsliga anfallet och jagades på flykt efter en kort strid. Många av ryssarna sköts ner under flykten.
Uppeldade av framgången stormade Delzons män efter de flyende ryssarna mot bron över Kolotja. Ryssarna hade planerat att ödelägga bron om fransmännen kom för nära, men nu hann de inte genomföra detta innan fransmännen stormade över, hack i häl på de ryska jägarsoldaterna. Det franska 106:e regementet, som ledde anfallet, befann sig med ens på ryssarnas sida av älven, bara lite över en kilometer från Kutuzovs högkvarter i Gorkij. Det kunde se ut som om fransmännen redan var i färd med att uppnå ett dramatiskt genombrott, men i verkligheten var det det franska regementet som var illa ute, för ryska förstärkningar tillkom snabbt från flera håll. Ryska kanonbatterier rullade snabbt i ställning och fyrade av, medan ryskt infanteri skickade salva efter salva mot det otursamma 106:e regementet. Den franske generalen Louis Plauzonne ledde också sitt 92:a regemente över bron för att hjälpa till, men Plauzonne dödades snart av skott i magen och de två franska regementena företog en hastig reträtt tillbaka över bron. Ryssarna kunde nu äntligen ödelägga bron. 106:e regementet led förluster på nästan 1 000 man i den här striden, medan det ryska livgardejägarregementets förlust var över 600.
De följande timmarna begränsade striderna på den här delen av slagfältet sig för det mesta till artilleribeskjutning på långt avstånd och spridda strider mellan skyttekedjorna. Samtidigt ljöd ett våldsamt stridslarm från söder, runt Bagrations flescher.
Flescherna
Ungefär samtidigt som Delzons division stormade Borodino inledde marskalk Davouts tre divisioner, 22 000 man, sitt anfall mot
"STRIDEN RASADE VIDARE MED OFÖRMINSKAD STYRKA, FÖR DE RYSKA GENERALERNA SKICKADE SINA MÄN FRAMÅT FÖR ATT ÅTERERÖVRA FLESCHEN MED DETSAMMA. BÅDE RYSKT INFANTERI OCH KAVALLERI GICK LOSS PÅ FRANSMÄNNEN. FRÅN BÅDA SIDOR SKÖT SNART FLERA HUNDRA KANONER MOT DEN HÄR DELEN AV SLAGFÄLTET. DAMM OCH KRUTRÖK LÅG TJOCKT ÖVER SLAGFÄLTET."
Bagrations ställningar. Över 100 kanoner var framrullade för att stötta anfallet. Compans division ledde, precis som vid Sjevardino två dagar innan, tätt följd av general Joseph Marie Dessaix division.
Delar av Compans trupper svepte genom skogen på slättens sydsida innan de vände mot norr, ut ur skogen, rakt mot de sydligaste av flescheskansarna. De möttes av våldsam kanon- och gevärseld från fleschen och det första anfallet stannade av, men de franska officerarna vinkade sina män framåt på nytt. Granater och tunga kulor från de franska kanonerna fick delar av skansvallarna att rasa samman och förorsakade skrämmande förluster bland ryssarna som försvarade fleschen, och det franska infanteriet närmade sig på nytt. General François Teste berättade senare att när hans 57:e linjeregemente bara var 100 steg från fleschen ställde han sig i fronten och ropade ut order om att gå till stormanfall. Tillsammans med andra avdelningar från Compans division strömmade Testes män in i skansen och jagade ut de överlevande ryssarna. Men framgången hade stått fransmännen dyrt. Många av dem låg döda eller sårade på marken där de hade stormat fram. General Compans hade fått en kula i skuldran och måste lämna ifrån sig befälet över divisionen. Teste övertog, men snart blev också han sårad.
Striden rasade vidare med oförminskad styrka, för de ryska generalerna skickade sina män framåt för att återerövra fleschen med detsamma. Både ryskt infanteri och kavalleri gick loss på fransmännen. Från båda sidor sköt snart flera hundra kanoner mot den här delen av slagfältet. Damm och krutrök låg tjockt över slagfältet. Den franske officeren Dumonceau skrev att morgonsolen gav dammet och röken ett rödaktigt sken. Han fortsatte med att ge en målande beskrivning av hur slaget gestaltades på avstånd: ”Kanonernas buller och brak, knattret och knallarna från gevärsskotten, vinandet och visslingarna från stora och små kanonkulor, skriken från sårade och döende, svordomar på alla språk under kavallerianfall eller bajonettangrepp, kommandoropen, hornsignalerna, flöjtar och trummor och dessutom massornas vågliknande rörelser framåt och bakåt i krutröken som dolde både vänner och fiender i en så ogenomtränglig dimma att det ofta bara var gevärens mynningsflammor som gjorde det möjligt att se var fiendens regementen befann sig
"I SJÄLVA VERKET HADE VORONTSOVS OCH NEVEROVSKIJS DIVISIONER OFFRATS FÖR ATT GE KUTUZOV OCH HANS GENERALER TID ATT SKICKA FÖRSTÄRKNINGAR."
… Alla de här intrycken trängde ända in i benmärgen. Var och en som påstår att de går fiendens eld till mötes utan en kväljande känsla är en feg lögnare.”
Officerare på båda sidor gjorde en ihärdig insats för att upprätthålla soldaternas stridsmoral i det här mardrömslika infernot med skurar av dödande metall och kavallerister som skyndsamt kom ut ur röken med sablarna redo. Även de högsta officerarna utsatte sig ständigt för stor fara för att sätta ett gott exempel för sina män. Strax efter att Compans träffades red marskalk Davout fram för att ingjuta nytt mod i sina män och hindra att de flydde. Men det dröjde inte länge innan Davouts häst blev skjuten och marskalken stöp i backen med sådan kraft att han miste medvetandet. Han vaknade snart, men det tog antagligen lite tid innan han kom sig så pass att han kunde återta befälet. En stund gick det rykten om att han hade dödats, men han kom snart upp i sadeln igen. Förutom fallet fick han två andra skador. Först fick han en ordentlig tryckare i magen av en kula som inte hade kraft nog att tränga igenom. Senare träffades han av druvhagelsplitter i låret. Skadorna var så smärtsamma att han inte kunde rida i trav, ändå tyckte han att han måste vara kvar på slagfältet. ”Jag skulle ha tjänat kejsaren dåligt och varit en man utan inre styrka om jag hade lämnat slagfältet. Och jag stannade för att vara ett gott exempel och inspirera trupperna att fortsätta”, skrev han i ett brev till sin fru.
Förutom Compans och Davout sårades också Teste, Dessaix, Jean Rapp och flera andra franska generaler under striderna vid flescherna.
På rysk sida gjorde också prins Bagration och hans generaler sitt bästa för att inspirera sina soldater. Bagration var redan legendarisk för sitt tappra och energiska uppträdande på många slagfält, och här vid Borodino levde den georgiske prinsen med den skarpa blicken och de mörka lockarna upp till sitt rykte. Han red omkring i kulregnet till synes utan att inse dödsfaran, och ledde hela tiden nya avdelningar in i striden om flescherna.
Michail Vorontsovs 2:a kombinerade grenadjärdivision försvarade flescherna. 30 år gamle Vorontsov var en av ryssarnas mest lovande generaler, men i striden om flescherna var det inte mycket han kunde göra för att hindra att hans division sköts i bitar av de franska kanonerna och gevären. Efter slaget var det bara några få hundra man kvar av de runt 4 000 soldater som divisionen mönstrat den morgonen. Vorontsov själv sårades allvarligt i benet.
Vorontsovs män stöttades av Dmitrij Neverovskijs division, som stred med samma envishet som den visat i striden vid Sjevardinoskansen två dagar tidigare. Neverovskij var en av ryssarnas bästa generaler – välutbildad, tapper, resolut och taktiskt skicklig. Hans yttre var också imponerande, för han var bortemot två meter lång, satt rank och stadig i sadeln och hade en rungande kommandostämma. I sin rapport berättade han att han ledde flera bajonettanfall som hejdade fransmännen vid flescherna. Men priset var högt, Neverovskijs division utraderades nästan också. 2 280 man rapporterades döda, sårade eller saknade. Bara 700 man var på plats vid uppropet den kvällen. I själva verket hade Vorontsovs och Neverovskijs divisioner offrats för att ge Kutuzov och hans generaler tid att skicka förstärkningar.
Inte länge efter att fransmännen tog den första fleschen skickade Bagration in de första kavallerienheterna. Ett dragon- och ett husarregemente från general Karl Sievers kavalleridivision gick loss på Davouts fotsoldater, men drevs snart tillbaka av en brigad franskt och württembergskt kavalleri. Strax därefter var det de franska och tyska ryttarnas tur att drivas på flykt, för nu satte Bagration in Ilya Dukas kyrassiärdivision. Kyrassiärerna var tungt kavalleri; kraftiga män med bröstplåtar, höga hjälmar med svarta fjäderbuskar och långa svärd, på starka hästar. De var en skrämmande syn där de kom ut från krutröken till bullrande hästhovar mot marken. Dukas kyrassiärer plöjde igenom de franska avdelningarna vid flescherna och övermannade ett württembergskt kanonbatteri, innan deras anfall miste kraft i mötet med några franska och württembergska infanteriavdelningar som hunnit bilda fyrkanter och som avfyrade mot anfallarna med sina gevär. Dukas kyrassiärer led nu stora förluster och drog sig tillbaka, tätt förföljda av general Étienne de Nansoutys franska och polska kavalleri.
Även på fransk sida skickades det hela tiden in förstärkningar. Marskalk Michel Neys tre divisioner kom snart marscherande i täta massor och gick till anfall mot ryssarna som försökte återerövra den södra fleschen, som låg längre bak. Eftersom de två erövrade flescherna var öppna på baksidan hade fransmännen ingen täckning mot elden från den tredje fleschen, och inträngda mellan jordvallarna led de fruktansvärda förluster. Åter gick ryssarna till motanfall. Bagration skickade in Karl von Mecklenburgs grenadjärdivision i striden.
Det exakta händelseförloppet i striden om flescherna är omöjligt att klarlägga, men det verkar som att flescherna erövrades och återerövrades flera gånger. Både Ney
och marskalk Joachim Murat, befälhavare över Napoleons samlade kavallerireserv, var ända framme i fronten. Den fåfänge Murat var sedvanligt iögonfallande klädd i en hatt prydd av vita fjädrar, vapenjacka av grön sammet och gula stövlar. Murat var en aktiv och dristig ledare. Vid en tidpunkt red han till anfall tillsammans med två württembergska kavalleriregementen, men hamnade i trubbel då ryska kyrassiärer gick till motanfall. Han kom bort från sina män och var nära att bli dödad eller fångad av de ryska ryttarna då de pressade upp honom mot vallen vid den södra fleschen. Som tur var för Murat strömmade württembergska infanterister ut ur fleschen och drev bort dem med välriktad gevärseld.
Bagration var också i främsta linjen. Han
"PÅ RYSK SIDA GJORDE OCKSÅ PRINS BAGRATION OCH HANS GENERALER SITT BÄSTA FÖR ATT INSPIRERA SINA SOLDATER. BAGRATION VAR REDAN LEGENDARISK FÖR SITT TAPPRA OCH ENERGISKA UPPTRÄDANDE PÅ MÅNGA SLAGFÄLT, OCH HÄR VID BORODINO LEVDE DEN GEORGISKE PRINSEN MED DEN SKARPA BLICKEN OCH DE MÖRKA LOCKARNA UPP TILL SITT RYKTE."
var en man som verkade trivas på slagfältet. Han beundrade till och med sina fiender när de visade stor tapperhet. Det berättas att han applåderade och ropade ”Bravo! Bravo!” till franska infanteriavdelningar som avancerade i sluten ordning medan ryssarnas kulor slog in i deras led.
Tidigt på förmiddagen beordrade Bagration ett samlat motanfall med alla styrkor han hade tillgängliga. Fjodor Glinka skrev med viss överdrift att ”den vänstra flygeln ryckte snabbt framåt i hela sin längd med bajonetterna på”. Anfallet pressade fransmännen bakåt ännu en gång, men elden från de franska kanonerna och gevären slaktade ryssarna – och snart blev de över levande åter bortdrivna från flescherna.
Ungefär samtidigt blev Bagration skjuten i benet. Han försökte hålla sig i sadeln för att hans män inte skulle mista modet, men han klarade det inte. Han stöp i backen framför ögonen på många av sina soldater och måste bäras i säkerhet. Bagration dog några veckor senare efter att ha fått en infektion i såret.
Efter fyra–fem timmars strid vid flescherna började fransmännen få övertaget, kanske delvis på grund av förvirringen på rysk sida efter att Bagration och hans divisionsbefäl sårats. Peter Konovnitsins division, som anlände från söder, företog ett nytt motanfall och nådde flescherna, men slogs tillbaka.
Klockan var nu runt tio på förmiddagen.
Konovnitsin, som temporärt övertagit befälet efter Bagration, bestämde att det var hopplöst att fortsätta striden om flescherna och gav resterna av Bagrations avdelningar order om att inta nya ställningar på båda sidor om byn Semjonovskaja, där branten mot Semjonovskajaån fungerade som ett slags vallgrav framför deras front. Kort därefter kom general Dmitrij Dokhturov för att överta Bagrations befälskap.
Poniatowski mot Tusjkov
Striderna rasade nu längs hela fronten söder om Kolotjafloden. Längst i söder hade prins Poniatowski lett Napoleons polska kår i anfall mot de ryska positionerna vid Utitsa redan i gryningen. Terrängen här var mindre öppen än längre norrut. Tät skog och myrområden hindrade polackernas framryckning, så det tog ett par timmar innan de nådde den öppnare terrängen utanför Utitsa och kom i kontakt med sina motståndare från Tusjkovs ryska kår. Polackerna skickade fram skyttekedjor följda av breda anfallskolonner. Samtidigt intog det polska artilleriet ställning och öppnade eld.
Till att börja med var ryssarnas motstånd beskedligt. Tusjkov ansåg att ställningarna utanför byn Utitsa var för utsatta och lät därför sina trupper dra sig tillbaka. Under reträtten satte ryssarna eld på byn så att polackerna inte skulle kunna använda den som stödpunkt. Ryssarna intog nya positioner på höjden strax öster om byn.
Poniatowski tvekade med att följa upp sin framgång med en vidare framryckning. Han tyckte att det verkade som om ryssarnas styrkor var minst lika stora som hans egna, och höjden gav dem en bra stödpunkt för deras nya position. Den polske prinsen nöjde sig därför med att bombardera fiendens ställningar med sina kanoner medan han skickade besked till Napoleon med en bön om förstärkningar. Det tog tid innan beskedet nådde Napoleon, men efter ett par timmar fick Andoche Junots kår order om att marschera söderut för att hjälpa polackerna.
Junots kår bestod av tyska soldater från kungariket Westfalen som Napoleon upprättat med sin lillebror Jérome på tronen. Westfalarna skulle visa sig vara dugliga soldater, men Junot visade tydliga svaghetstecken som ledare. I sin ungdom hade han varit en av Napoleons mest trofasta följeslagare, men ett allvarligt sår ska ha förändrat honom och gjort honom lättretlig och instabil. Den här dagen placerades hans kår under Ney, vilket ska ha förnärmat Junot, men han följde ändå trupperna för att bidra till den taktiska ledningen.
Westfalarna var till en början stationerade bakom Neys kår och följde den under framryckningen mot flescherna. Sedan kom ordern om att stötta Poniatowski och Junots kår svängde söderut, bakom Neys och Davouts front. Men fronten här var kaotisk och osammanhängande. Vid den södra fleschen anfölls westfalarna av ryska kavallerister och måste bilda fyrkanter för att försvara sig, vilket försenade deras marsch. Inne i skogen söder om fleschen hamnade de dessutom i strid med ryska jägartrupper.
Under tiden mottog Poniatowski en tydlig order från Napoleon om att återuppta anfallet med detsamma, och polacken skickade sina anfallskolonner mot höjden. Tusjkovs ryssar mäktade inte med att stå emot polackernas beslutsamma anfall och fördrevs från höjden efter häftiga närstrider.
Kort därefter red Poniatowski upp på höjden för att få bättre överblick. Synen som mötte honom var inte uppmuntrande. Han kunde se stora ryska styrkor framför sig, och ännu fler var på väg från norr. Den polska prinsen visste inte att en betydande del av fiendestyrkorna han såg var dåligt tränad och beväpnad rysk milis. Oavsett var Poniatowski i stora svårigheter, för trupperna han såg komma från norr var reguljära trupper från Karl Gustav von Baggovuts kår, och med hjälp av dessa gick Tusjkov snart till motanfall. Åter rasade intensiva strider på höjden, men polackerna var klart färre och drevs tillbaka mot Utitsa. Ryssarna kunde triumferande återta sina positioner på höjden, men det hade stått dem dyrt. I skogen norr om Utitsa
stred samtidigt Junots westfalar mot andra delar av Baggovuts kår, som nyligen hade anlänt från den stillsamma delen av fronten i norr. Junot var till synes i god form, trots förargelsen med att vara underställd Neys befäl. Han var långt framme vid fronten och tog förnuftiga taktiska beslut.
Ett par gånger bröt westfalerna ut från skogens östra kant och hotade förbindelsen mellan Tusjkov och resten av den ryska armén, men Baggovuts män drev dem tillbaka. Både westfalerna och polackerna spred sig nu till största delen ut i skyttekedjor och ryssarna gjorde detsamma, mycket på grund av den svåra terrängen med sly och småskog. Skottlossningen mellan kedjorna var intensiv, men gav inte någon av parterna något nämnvärt övertag.
Till anfall mot Rajevskijskansen
Efter striden om bron vid Borodino på morgonen förberedde Eugène de Beauharnais nästa fas av uppdraget han fått av Napoleon. Delzons division blev stående på nordsidan av Kolotja i Borodino, för att säkra nordflanken. De tre andra divisionerna under Eugènes befäl korsade den lilla floden, på några pontonbroar som lagts ut dagen innan, ett stycke väster om byn och intog utgångspositioner för anfallet mot Rajevskijskansen. Från ställningar på båda sidor av floden avfyrades över hundra av Eugènes kanoner mot ryssarna i och runt skansen.
Jean Broussiers division ryckte fram först, antagligen bara för att testa ryssarnas försvar, för det var inte något ordentligt anfall. Efter att ha blivit kraftigt beskjutna av ryssarnas kanoner drog sig Broussiers män tillbaka till småskogen längs floden. Så fick kanonerna åter spela huvudrollen. Det var minst 18 ryska kanoner inne i själva skansen. Dessutom hade ryssarna ytterligare 30 i närheten. Braket från kanonskotten lät som intensiv, ihållande åska och krutröken lade sig tätt runt skansen. Några ögonvittnen menade att höjden med skansen påminde om en vulkan som spydde ur sig eld och rök.
Inne i skansen stod general Rajevskij. Normalt skulle han ha ridit omkring för att dirigera sina trupper, men efter att han några dagar tidigare av en olyckshändelse fått låret spetsat av en bajonett var det för smärtsamt att rida. Därför placerade han sig i skansen för att vara i händelsernas centrum och styra striden därifrån.
Ungefär en timme efter Broussiers korta framstöt började Charles Morands division marschera mot Rajevskijskansen – och den här gången var det allvar. Morands regementen marscherade uppför slänten med bajonetterna klara. 30:e regementet, runt 1 800 man med sin brigadgeneral Charles Bonnamy i spetsen, satte kurs rakt mot själva skansen. Regementshistorien berättade att de avancerade med stadiga steg trots våldsam beskjutning från ryssarnas kanoner. Som tur var för fransmännen var krutröken nu så tät att ryssarna hade svårt att se dem. Och när Bonnamy och hans män nådde toppen av åsen stormade de fram det sista stycket mot skansvallarna.
Rajevskij insåg inte hur nära fransmännen kommit när en av hans adjutanter plötsligt ropade: ”Ers excellens! Rädda Er själv!” Rajevskij vände sig om och såg franska grenadjärer tränga in i skansen bara 15 meter bort. Det utbröt brutala strider mellan
de ryska artilleristerna och fransmännen. I förvirringen lyckades Rajevskij ta sig upp på en häst och rida ut från skansen i sista stund.
Samtidigt som Bonnamys regemente intog skansen fördrev två andra av Morands regementen de ryska styrkorna på båda sidor av fästningsverket. Morands division hade därmed lyckats bryta in i centrum av den ryska försvarslinjen. Det här kunde vara inledningen på ett avgörande genombrott.
Men ryssarna slog snart tillbaka. General Aleksej Jermolov, en av Kutuzovs stabsofficerare, passerade ett stycke bakom skansen precis då den stormades. Den äregirige Jermolov började snart samla trupper för att driva ut fransmännen igen. Han fick hjälp av Kutuzovs unge artillerichef, general Alexandr Kutaisov. På en annan kant började också Barclay de Tollys stabsofficer, Woldemar von Löwenstern, att organisera ett motanfall. Dessutom hade Rajevskij på förhand placerat avdelningar ett stycke till höger och vänster om skansen, och gett order om att ifall en fransk styrka tog skansen skulle de slå till mot dennes flank.
På fransk sida lyckades inte Eugène och Morand få fram styrkor i tid för att stötta Bonnamys regemente. De andra franska styrkorna drevs bakåt. Därmed stod Bonnamys män till stor del ensamma mot antalsmässigt överlägsna ryska styrkor som närmade sig från flera håll. De försvarade sig så gott de kunde, men var chanslösa. Åter rasade häftiga närstrider runt skansvallarna. Bonnamy sårades flera gånger av bajonetter och togs till fånga. Två tredjedelar av hans män dödades, sårades eller togs till fånga. Men striden gick också hårt åt ryssarna. Unga lovande Kutaisov dödades och Löwenstern blev skjuten i armen.
Ryssarna intog skansen och förföljde de överlevande fransmännen nedöver sluttningen, men Jermolov kallade tillbaka dem. Han ansåg att det var bättre att konsolidera ställningen i och runt skansen. Samtidigt rasade det hårda strider på fälten söder om höjden. Eugène hade skickat fram François Gérards division för att beskjuta Morands högra flank, och på rysk sida anlände hertig Eugen av Württembergs division från nordost och fick order om att inta position mellan Rajevskijskansen och Semjonovskaja. Båda parter satte också in kavalleri.
Hertig Eugen var bara 24 år gammal och hade blivit rysk general och divisionschef mest för att han var brorson till tsarinnan, Marie av Württemberg, och kusin till tsaren. Men han skulle visa sig vara en skicklig och beslutsam ledare. Han berättade senare att då hans division intog ställning i frontlinjen var det som att marschera in i helvetet. Han kunde se långa rader av franskt infanteri framför sig (antagligen Gérards division) och ett stort antal franska kanoner.
”Vi ryckte fram mot fienden medan deras stora batteri avfyrade mot oss”, berättade hertig Eugen. ”I denna gruvliga kanonad sårades generalerna Schroder och Rossy, och i både Volhyniaregementet och Tobolskregementet dödades flera hundra. På kort tid blev tre hästar skjutna under mig. Den sista dödades tillsammans med adjutanten som hade hoppat av för att ge mig sin häst. De här blodiga, fruktansvärda scenerna var som en mardröm …”
Trots förlusterna fortsatte hertig Eugens
division framåt tills Barclay de Tolly gav order om att göra halt. Strax därefter anfölls divisionen av franskt kavalleri, men hann bilda fyrkanter. De franska ryttarna strömmade runt Eugens ryssar, men kunde inte göra mycket mot de kompakta fyrkantsformationerna. Ryssarna fällde många män och hästar med sina gevärssalvor, och kavalleristerna red snart bort. Men glädjen över framgången blev kortvarig för Eugens män. Nu blev de åter beskjutna av franskt artilleri och i sina täta fyrkanter var de lätta mål för kanonkulorna. Eugen berättade att snart var 300 av hans män döda, de sårade höll han inte räkning på. Men de överlevande höll ställningen trots bombardemanget och upprepade franska kavallerianfall.
Semjonovskaja
Längre söderut på slagfältet fortsatte Napoleons styrkor framryckningen efter att de intagit flescherna för gott. Målet var nu ryssarnas nya front längs Semjonovskajaån, där general Dokhturov hade övertagit befälet efter Bagration. De tre marskalkarna Ney, Davout och Murat gjorde sitt bästa för att upprätthålla pressen på ryssarna genom att skicka fram de styrkor som fortfarande var i stånd att strida. Ett stort antal kanoner, kanske så många som 400, drogs fram till området runt flescherna och norrut på de låga höjderna väster om åkanten. Härifrån utsatte de ryssarna för en mördande eld.
Den sista av Davouts divisioner, general Louis Friants division, hade stått i reserv under striderna om flescherna, men nu hade Napoleon gett klarsignal till Friant om att rycka fram. Friants division marscherade förbi flescherna och satte kurs rakt mot Semjonovskaja. Klockan närmade sig 12 på dagen. Murat stöttade Friants framryckning med två av sina kavallerikårer. Norr om Semjonovskaja anföll general Marie-victor de Latour-maubourgs kår medan Nansoutys ryttare red till anfall på sydsidan.
Latour-maubourgs tyska och polska kyrassiärer korsade ån och gick loss på ryssarna som försvarade den norra sidan av den raserade byn. De strömmade mellan ett ryskt batteris kanoner, och några ryska grenadjärer som inte hunnit bilda en ordentlig fyrkant drabbades hårt av kyrassiärernas svärd. Den sachsiske översten von Leyser skrev, antagligen med viss överdrift, att marken täcktes av döda ryssar och att ”ingen bad om nåd, och ingen visade någon nåd”. Men två andra fyrkanter med ryska grenadjärer höll leden slutna och sköt ner många av de tyska soldaterna. Likväl fortsatte Latour- Maubourgs ryttare förbi byn och upp till en öppen platå bakom den. Här stötte de ihop med ryska kyrassiärer från Nikolaj Borozdins kavalleridivision och husarer från Sivers division. Efter häftiga närstrider drevs Latour-maubourgs tyskar tillbaka. Senare beordrades LatourMaubourgs kår norrut för att delta i striderna runt Rajevskijskansen.
Längre söderut hade Nansouty skickat sina kyrassiärer i anfall. De franska gestalterna med blanka bröstplåtar och stålhjälmar med fladdrande hjälmbuskar av svart hästhår, blå uniformsjackor, vita ridbyxor och höga svarta stövlar betraktas ofta som själva symbolen för Napoleons kavalleri. Nu red led efter led av de här skräckinjagande ryttarna över en grundare del av åslänten och satte kurs rakt mot tre regementen av ryskt gardeinfanteri på de öppna fälten söder om Semjonovskaja.
Den ryske generalen Konovnitsin såg dem komma och berättade att de virvlade upp damm som steg högt mot himlen. Men de ryska gardeinfanteristerna var redo. De hade bildat starka fyrkanter i ett rutmönster som gjorde att de kunde utsätta anfallarna för en dödlig korseld. Nansoutys ryttare var chanslösa. När de strömmade in mellan fyrkanterna mejades män och hästar ner av ryssarnas gevärskulor. Några av de soldater som fortfarande satt på hästarna bromsade och försökte bilda en kolonn för att bryta sig igenom ryssarnas led, men då gick ryssarna överraskande till motanfall med fällda bajonetter. Det var mycket ovanligt för fotfolk att anfalla kavalleri, men det var effektivt. De överlevande vände om och red bort. Det
är möjligt att Nansoutys kavallerister anföll två gånger till, här är källorna otydliga, men resultatet blev detsamma: elden från de ryska fyrkanterna följt av motanfall med bajonetter slog tillbaka kavallerianfallen.
Medan kavalleristriderna rasade till höger och vänster marscherade Friants infanterister mot Semjonovskaja. Det ryska infanteriet visade åter en förbluffande uthållighet. Avdelningar som precis blivit överkörda av LatourMaubourgs ryttare vände sig nu mot Friants infanterister och slog tillbaka det första anfallet mot byn. Men Friant skickade snart sina män framåt på nytt, och den här gången stormade de byn och drev ut ryssarna.
Ryssarna gick som vanligt till motanfall, men lyckades inte återerövra byn. Under de här striderna träffades Friant av granatsplitter i bröstet. De tjocka guldsnörena han bar som överste över gardegrenadjärerna räddade hans liv, men han fick ändå en kraftig stöt och precis därefter blev hans häst skjuten under honom. Men starka smärtor till trots var Friant fast besluten att fortsätta leda sin division. Han satte sig med ryggen mot ett träd och ansiktet vänt mot fienden. Härifrån såg han en mörk massa i rörelse närma sig från öster. Han förstod att det var ett ryskt kavallerianfall och gav order om att bilda fyrkanter i all hast. Anfallarna visade sig vara ryska kyrassiärer, och nu var det deras tur att bli nedmejade av gevärssalvorna från infanteri i fyrkanter.
Efter att de ryska ryttarna drog sig tillbaka kunde Friant se täta formationer av ryskt infanteri samla sig på fälten öster om byn. Han fruktade ett nytt stort motanfall, men nu fick han äntligen hjälp. Napoleon hade skickat fram general Jean Sorbier med 60 kanoner från gardets reservartilleri. Kanonerna avfyrades mot de ryska infanterimassorna med gruvlig effektivitet.
Passiva fältherrar
Under morgonen och förmiddagen hade de franska och allierade trupperna tagit flescherna och Semjonovskaja, och nästan utraderat Bagrations armé. Samtidigt hade Poniatowski satt ryssarna under stark press
"FLERA ÖGONVITTNEN BERÄTTADE SENARE ATT NAPOLEON VISADE ETT OVANLIGT PASSIVT LEDARSKAP DEN DAGEN. HAN SATT FÖR DET MESTA PÅ EN FÄLTSTOL PRECIS VID SJEVARDINOSKANSEN, OMGIVEN AV SINA STABSOFFICERARE OCH GARDET, OCH OBSERVERADE SLAGET PÅ AVSTÅND MED SITT FICKTELESKOP MEDAN HAN MOTTOG MUNTLIGA RAPPORTER FRÅN FRONTEN."
vid Utitsa i söder, medan Eugène ständigt hotade Rajevskijskansen i norr. Flera av Napoleons marskalkar och generaler menade att tiden var kommen för att ge ryssarna nådastöten genom att sätta in det franska kejsargardet i ett kraftigt anfall i området vid Semjonovskaja. På så sätt hoppades de få hela Kutuzovs här att bryta samman och fly slagfältet. En sådan förkrossande seger kunde kanske få tsaren att ge upp motståndet mot Napoleon och be om fred.
Men Napoleons svar på förfrågningarna om att sätta in gardet var tvekande. Han skickade fram Sorbiers gardeartilleri och lät Unga gardet och Wisłalegionen (polska trupper) rycka fram i riktning mot Semjonovskaja. Även general François Roguets gardebataljoner fick marschera en bit framåt, men Napoleon tillät dem inte att blanda sig i några större anfall. Och den främsta elitstyrkan, Gamla gardet, höll han hela tiden i reserv.
Flera ögonvittnen berättade senare att Napoleon visade ett ovanligt passivt ledarskap den dagen. Han satt för det mesta på en fältstol precis vid Sjevardinoskansen, omgiven av sina stabsofficerare och gardet, och observerade slaget på avstånd med sitt fickteleskop medan han mottog muntliga rapporter från fronten. I tidigare slag hade han ständigt ridit runt, ofta tätt inpå fronten, för att få bästa möjliga överblick över slagets utveckling, men den här dagen rörde han sig inte mycket och verkade inte engagerad i slaget som utkämpades.
Napoleons passivitet kan delvis förklaras med att hans hälsa sviktade och att han var i särskilt dålig form den här dagen. Han åt nästan ingenting och tog ständigt piller mot hosta. Men hälsoproblemen var knappast avgörande för hans bristande vilja att sätta in gardet för att avgöra slaget. Senare förklarade han att han förväntade sig behöva utkämpa ännu ett slag utanför Moskva, och att han därför behövde ha en intakt reservstyrka i bakfickan. Vissheten om att han befann sig djupt inne på fientligt territorium gjorde honom också ovillig att ta stora risker. I stället satsade han på att de styrkor han redan satt in skulle klara att vinna slaget utan gardet.
Napoleons bristande vilja att ta risker förstärktes ytterligare när han fick besked om att betydande ryska styrkor observerats längst norrut på slagfältet, på Kolotjas västra sida. Det kunde innebära ett allvarligt hot mot hans vänstra flank samt förnödenhetsvagnar, reservhästar samt sårade och sjuka soldater som var samlade bakom fronten. Napoleon stoppade därför gardets framryckning, och nu lämnade han sin kommandopost för att rida norrut och utvärdera situationen genom en personlig observation.
Utanför Rajevskijskansen var prins Eugène i färd med att förbereda nya anfall med sina franska och italienska trupper när han fick det oroväckande beskedet om att ryska styrkor var i rörelse i norr. Ett stort antal ryska kavallerister hade korsat Kolotja och hotade nu Eugènes flank och rygg. Den unge prinsen fann det bäst att fördröja anfallen mot Rajevskijskansen medan han fick klarhet i vad som försiggick på nordflanken. Det var fortfarande oklart om det bara handlade om kavalleri eller om det här var förtruppen till en större styrka med både infanteri och artilleri. För att vara på den säkra sidan gav Eugène order om att det italienska gardet samt delar av general Emmanuel Grouchys kavallerikår skulle korsa Kolotja och bege sig norrut för att möta ryssarna.
En stund verkade situationen på nordflanken dramatisk. General Fedor Uvarovs dragoner, husarer och ulaner (lansiärer) red fram över fälten norr om Borodino och anföll general Delzons franska infanterister. Fransmännen hann knappt bilda fyrkanter innan de ryska ryttarna strömmade runt dem. Eugène, som precis anlänt, måste söka tillflykt inne i en av fyrkanterna där överste Jean Pégot käckt försäkrade honom om att han var lika trygg som i ett av sina palats. Längre västerut spred Matvei Platovs kosacker panik i de franska och allierade lägren.
Men med hjälp av det italienska gardet stoppade Delzons infanteri de ryska anfallen, och framåt eftermiddagen drog Uvarov och Platov tillbaka sina ryttare över Kolotja.
Där och då var många ryssar besvikna över att Uvarov och Platov inte hade uppnått mer, men det var mycket att kräva att bara lite över 5 000 kavallerister på egen hand skulle vinna en klar seger över hela Eugènes kår. Först flera år senare, när de läste de franska redogörelserna för slaget, förstod ryssarna att kavalleriräden på nordflanken hade haft mycket viktiga följder för slagets utfall. För hotet mot nordflanken hade fått Eugène och Napoleon att fördröja sina anfall på huvudslagfältet vid en tidpunkt då det ryska försvaret tycktes vara nära att bryta samman. Uvarovs och Platovs kavallerister hade gett ryssarna två–tre välbehövliga timmar för att omorganisera sitt försvar och få förstärkningar på plats för kommande franska anfall.
I ljuset av detta försökte flera ryska historiker senare ge Kutuzov äran för att ha planerat och gett order om kavalleriräden. Kutuzov hyllades i efterhand som Rysslands frälsare i det här kriget, och hans uppträdande vid Borodino framställdes som skickligt beräknande. Detta stödjer inte källorna. I verkligheten verkar det som att Kutuzovs ledarstil var ännu mer passiv än Napoleons.
Den ryske härföraren satt nästan hela dagen på en stol nära Gorkij, slarvigt klädd och omgiven av matrester han kastat runt sig. I stället för att aktivt ge order om genomförandet av egna planer verkar det som att han närmast likgiltigt emellanåt godkände förslag från sina generaler och stabsofficerare. Det här gällde också kavalleriräden, som var ett förslag från Platov, vidareförmedlad av den inflytelserike stabsofficeren Karl Friedrich von Toll. Kutuzovs främsta värde på slagfältet var som samlande symbol för de ryska soldaterna, utöver detta var hans inflytande över begivenheterna tämligen knapphändigt.
Stormen mot Rajevskijskansen
Fördröjningen av det andra anfallet mot Rajevskijskansen visade sig bli en tragedi för det franska och allierade kavalleriet. För medan Napoleon och Eugène riktade uppmärksamheten norrut blev Latour-maubourgs och general Louis Pierre Montbruns kavallerikårer stående i sina utgångsställningar, inte mycket mer än en kilometer väster och söder om Rajevskijskansen, väl inom de ryska kanonernas räckvidd. Täta formationer av kavallerister var stora, saftiga mål för kanonkulor, och de ryska artilleristerna lät inte chansen passera. Snart började de tunga, stora järnkulorna plöja hemska hål genom leden av män och hästar. Det var en ofattbar prövning för ryttarna att sitta orörliga i sadeln medan män och deras hästar dödades eller lemlästades omkring. När som helst kunde det vara deras tur.
Ett av offren var general Montbrun. En rysk kanonkula gick tvärs igenom hans kropp, och han dog några få timmar senare. Den långe, elegante Montbrun betraktades som en av Napoleons bästa kavallerigeneraler och hans död var ett hårt slag för den franska hären.
Det var svårt att förstå varför varken Napoleon eller Murat tog ansvar för att flytta kavalleriet till en mindre utsatt position. Den traumatiska slakten av det franska kavalleriet varade kanske så länge som tre timmar. Samtidigt led även ryssarna under ett fruktansvärt bombardemang från det franska kavalleriet – och det verkar som att de franska kanonerna sköt ännu mer effektivt än de ryska. Flera ryska avdelningar reducerades kraftigt, Rajevskijskansens vallar sköts till stor del sönder, och på flera platser fyllde de nedrasade vallarna diket runt skansen.
Det konstanta skärande brölet från hundratals kanoner, elden, röken och dammet gjorde området runt skansen till ett skrämmande inferno. Ett ögonvittne kallade det ”en helveteskonsert”. Louis Lejeune, en fransk stabsofficer som också var konstnär och senare målade en berömd bild av slaget, berättade att bombardemanget antände en vagn med harts (som ryssarna använde till att smörja axlarna på kanonlavetterna) alldeles bakom skansen. ”De små flammorna rullade längs marken som en rasande orm, så steg de upp i tunga moln av rök som kastade breda skuggor över marken.”
Runt klockan tre på eftermiddagen var Eugènes styrkor äntligen klara att genomföra ett nytt anfall mot Rajevskijskansen med infanteriregementen från Gérards, Broussiers och Morands divisioner. Samtidigt fick det franska kavalleriet order om att rida till anfall. Många av kavalleristerna var troligtvis lättade över att de inte längre skulle vara stationära måltavlor för ryssarnas kanoner. Auguste de Caulaincourt, en general från Napoleons stab som övertagit Montbruns befäl (några källor indikerar att han bara övertog en av Montbruns två divisioner), fick order om att leda sina franska kyrassiärer i anfall norr om skansen, för att sedan svänga söderut och anfalla skansen från sidan och bakifrån. Latour-maubourgs tyska och polska
kyrassiärer skulle anfalla mot skansens sydsida. Alldeles vid Kolotjas strand fanns också delar av Emmanuel de Grouchys kavallerikår i position att anfalla.
Scenen var klar för slagets mest berömda drama. På båda sidor stod tiotusentals soldater redo för ännu en psykisk och fysisk kraftansträngning. I och runt skansen väntade general Petr Likasjevs ryska infanteri, som ersatte Rajevskijs medtagna trupper. Likasjev led av dålig hälsa och satt på en stol inne i skansen.
Medan Eugènes blåklädda infanteri började marschera uppför sluttningen mot skansen från väst red Caulaincourts kavalleri till anfall. Två kyrassiärregementen ledde an, följda av två regementen med ståtliga carabinieris i mässingsförgyllda bröstplåtar, hjälmar och höga röda hjälmkammar. Kavalleristerna fick snabbt ett försprång på infanteriet och nådde ryssarna först. Den franske stabskaptenen Eugène Labaume såg anfallet. Han tyckte att soldaterna påminde om ”ett rörligt berg av järn, och solen som glimtade i vapnen, kyrassiärhjälmarna och bröstplåtarna blandade sig med flammorna från kanonerna som sprutade död från alla håll och fick skansen att se ut som en vulkan mitt i armén”.
Caulaincourts kavallerister bullrade förbi skansens norra sida genom skurar av druvhagelladdningar och gevärskulor. Sedan svängde de mot höger för att anfalla skansen. Några av dem red rakt in mellan kanonerna där vallarna hade rasat samman och hamnade i närstrid med skansens försvarare. Men allt fler kyrassiärer och hästar träffades och föll till marken. Caulaincourt själv var precis utanför skansen då en kula träffade honom i bröstet och dödade honom.
Kraften höll på att gå ur de franska kyrassiärernas anfall då Latour-maubourgs sachsiska kyrassiärer dök upp. Först gardes du corps, lätt igenkännliga i sina gula ridjackor (de hade inte med sina kyrassiärbröstplåtar), tätt följda av Zastrov- gestalterna i vita jackor under blanka bröstplåtar. Båda regementena hade mässingshjälmar med svarta kammar. Sachsarna strömmade in i skansen medan de stack och högg med sina långa svärd tills alla försvarare var besegrade eller jagade på flykt. Även ett polskt kyrassiärregemente och ett från Westfalen deltog i anfallet.
Strax efter kom Eugènes infanterister. De säkrade skansen och tog general Likasjev till fånga, men det var i första hand de sachsiska soldaterna som erövrat ställningen. Det var en sällsynt bragd för kavallerister att inta en skans, och både Napoleon och flera fransmän försökte senare enbart ge äran åt Caulaincourts franska kyrassiärer. På kända målningar kan vi se Caulaincourt rida över vallen på sin vita häst, men det var med all säkerhet de sachsiska kyrassiärerna som förtjänade den största äran.
Bakom skansen fortsatte striderna. De ryska infanteristerna bildade snabbt fyrkanter och avfyrade mot de franska, tyska och polska soldaterna då de fortsatte anfallet österut. Även en brigad av polska lansiärer (ryttare med lätta lansar) red nu till anfall. Vid en tidpunkt var lansiärerna i färd med att ta ett ryskt batteri, men de ryska kanonmanskapen gjorde häftigt motstånd. Det sägs att även den ryske artillerigeneralen Vasilij Kostenetskij, en lång och kraftig karl, grep en svabb och dängde loss på polackerna tills anfallet var nedkämpat.
Nu red också Grouchys franska kavalleri till anfall på skansens nordsida. Båda sidor tryckte in kavalleriavdelningar i det som nu utvecklade sig till en av Napoleonkrigens största och hårdaste kavalleristrider på de låga kullarna bakom skansen. Kyrassiärer, carabinieris, dragoner, chasseurs à cheval, lansiärer och husarer stack och högg loss på varandra medan de virvlade runt fyrkanterna av ryskt infanteri. Damm och krutrök fyllde luften. Ingen kunde redogöra för alla detaljerna eller hur länge det varade, men allt eftersom ebbade striden ut eftersom ingen sida hade fler reserver att sätta in.
Den senare så berömde preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz var på plats på slagfältet som rysk stabsofficer. Han beskrev slutfasen så här: ”Massorna av infanteri hade smält bort så drastiskt att kanske mindre än en tredjedel av det ursprungliga antalet fortfarande var i aktion, resten av trupperna var döda, sårade, upptagna med att bära bort sårade eller i färd med att omorganisera sig bakom fronten … Från det mäktiga artilleriet ljöd nu bara sporadiska skott … Kavalleriet red fram och tillbaka i trött trav.”
Striderna mattades av längs hela fronten. I söder hade Poniatowski försökt sig på ett nytt anfall mot höjden vid Utitsa, men slagits tillbaka. Framemot kvällen drog ryssarna sig tillbaka ungefär en kilometer till nya ställningar nära Gorkij.
Trots tillbakadragningen gav Kutuzov uttryck för att slaget inte var förlorat och talade om att gå till motanfall nästa morgon, men det är möjligt att det här var ett spel för gallerierna. När han mottog rapporter om härens fruktansvärda förluster gav han order om reträtt i riktning mot Moskva.
Ett ofattbart blodbad
Sedan Napoleons trupper drivit ryssarna tillbaka en bit kunde den franske kejsaren med rätta proklamera seger. Men det var en tom triumf, för hans egen här var nästan lika illa medtagen som fiendens. Det här var inte den överlägsna seger Napoleon behövde för att avsluta kriget.
Det har rasat långa debatter mellan historikerna om de två härarnas förluster vid Borodino. Den mest omfattande moderna studien sammanfattar med att, inklusive striden vid Sjevardino den 5 september, dödades eller sårades troligtvis 45 000–50 000 ryssar, medan Napoleons förlust låg på 30 000–35 000 man. Även efter att förlusterna vid Sjevardino den 5 september dragits ifrån är slaget vid Borodino en av de blodigaste dagarna någonsin i krigshistorien. Inte ens slaget vid Antietem, det blodigaste endagsslaget i det amerikanska inbördeskriget slår det.
Strategiskt fick slaget vid Borodino förhållandevis liten betydelse. Napoleons styrkor intog Moskva en vecka senare, men när vintern närmade sig måste de dra sig ur igen. Tillbakatåget genom Ryssland i vintertid blev en utdragen katastrof som kostade Napoleon och hans allierade bortemot en halv miljon män, kanske flera. Det här tillbakatåget blev början på slutet för Napoleons kejsardöme. Året efter led han ett avgörande nederlag i slaget vid Leipzig, och 1814 tvingades han abdikera och gå i exil. Hans återkomst 1815 blev bara ett kort efterspel som slutade med slaget vid Waterloo.
På andra plan fick slaget vid Borodino stor betydelse. För både fransmän och ryssar glorifierades de blodiga striderna till gripande symboler för deras soldaters osvikliga stridsvilja och tapperhet. Både i litteratur och bildkonst lever slaget vidare.
ARTIKELFÖRFATTAREN
Karl Jakob Skarstein (f. 1970) har en examen i historia från universitetet i Bergen. Han har tidigare gett ut ”Store Slag” (Spartacus 2009), ”Krigen mot Siouxene” (Spartacus 2005), ”Under Fremmede Flagg – Nordmenn i utenlandsk krigstjeneste 1800–1900” (Forsvarsmuseet 2002) och ”Til Våpen for det nye land – Norske innvandrere i den amerikanske borgerkrig” (Cappelen 2001).
"SEDAN NAPOLEONS TRUPPER DRIVIT RYSSARNA TILLBAKA EN BIT KUNDE DEN FRANSKE KEJSAREN MED RÄTTA PROKLAMERA SEGER. MEN DET VAR EN TOM TRIUMF, FÖR HANS EGEN HÄR VAR NÄSTAN LIKA ILLA MEDTAGEN SOM FIENDENS. DET HÄR VAR INTE DEN ÖVERLÄGSNA SEGER NAPOLEON BEHÖVDE FÖR ATT AVSLUTA KRIGET."