KLADD FOR TOP­PEN

In­nan vi kun­de bör­ja le­ta ef­ter San­dy Ir­vi­ne be­höv­de vi vän­ja oss vid den höga höj­den och tes­ta vårt hem­li­ga va­pen: en li­ten flot­ta av drö­na­re.

National Geographic (Sweden) - - VÄRLDENS TAK -

Mo­der­na ty­ger och ma­te­ri­al gör da­gens hög­höjds­ut­rust­ning star­ka­re, var­ma­re, lät­ta­re och mer till­för­lit­lig än det som Mal­lo­ry och Ir­vi­ne ha­de till­gång till 1924. De­ras ut­rust­ning, som var in­flu­e­rad av po­lar­fors­kar­nas, var dock den mest avan­ce­ra­de som fanns att till­gå.

MER SY­RE

Mal­lo­rys nio ki­lo tunga två­tanks­sy­stem in­ne­höll 1 070 li­ter sy­re, nog för cir­ka nio tim­mar. En mo­dern tank väger li­ka myc­ket, men har dub­belt så myc­ket sy­re.

VAR­MA­RE KLÄ­DER

År 1924 kläd­de sig klätt­rar­na i fle­ra la­ger na­tur­ma­te­ri­al som si­den och yl­le. Mo­der­na, luft­ge­nom­släpp­li­ga syn­tet­ma­te­ri­al ger myc­ket bätt­re vind- och vat­ten­tät­het.

NYA SELAR

Ti­di­ga klätt­ra­re knöt rep runt krop­pen. In­nan Mal­lo­rys rep brast vål­la­de ryc­ket rev­bens­ska­dor, vil­ket ald­rig hän­der med mo­der­na selar.

STAR­KA­RE REP

Tvin­na­de rep av lin var in­te så flex­ib­la och slets lätt av. I dag är rep mer än dub­belt så star­ka, lät­ta­re och tå­li­ga­re och tänjs ut vid fall, vil­ket tar upp en del av kraf­ten.

LÄT­TA­RE YXOR

Förr var yxor till för att ta bort is och ska­pa fot­fäs­te. Nu an­vänds de mest för att fö­re­byg­ga och hej­da fall. Fas­ta rep och ste­g­järn gör att is in­te mås­te hug­gas bort.

HÖGTEKNOLO­GISKA KÄNGOR

En tjock filtsu­la skyd­da­de Mal­lo­rys föt­ter från hans käng­as kal­la dub­bar. I dag är kängor vat­ten­tä­ta, väl iso­le­ra­de och har in­bygg­da da­mas­ker.

Med drö­nar­na hop­pa­des Renan Ozturk kun­na le­ta ige­nom in­te ba­ra spric­kan där vi trod­de att Ir­vi­ne låg, ut­an även ber­gets he­la nord­vägg.

Den 1 maj 2019 satt vår grupp runt ett bord i mat­täl­tet, som stod på 6 400 me­ters höjd i Fram­skjut­na bas­läg­ret. ”Det där är en ka­te­go­ri fy­ra-cyk­lon”, sa Ja­mie McGu­in­ness och pe­ka­de på en vir­vel i Ben­ga­lis­ka vi­ken som vi­sa­des på hans da­tor. ”Den kan få en fot [tret­tio cen­ti­me­ter] snö att fal­la på oss un­der de när­mas­te da­gar­na.”

Vår plan var att fly­ga med drö­nar­na från nord­pas­set da­gen där­på. Ja­mie McGu­in­ness var dock skep­tisk. ”Det kan bli för blå­sigt där up­pe.”

Han fick rätt. En och en halv dag se­na­re var kastvin­dar­na vid nord­pas­set så star­ka att Renan Ozturk in­te ens kun­de fly­ga den förs­ta drö­na­ren he­la vägen till­ba­ka till oss. Han var tvung­en att sät­ta ner den i när­he­ten och gå och häm­ta den.

Den nat­ten ku­ra­de vi i täl­tet me­dan stor­men till­tog i styr­ka. Vi var sex­hund­ra me­ter ovan­för Fram­skjut­na bas­läg­ret, jag ha­de fått hos­ta och var matt och il­lamå­en­de. Strax fö­re mid­natt hör­de jag vad som lät som en Bo­e­ing 747:a som star­ta­de ovan­för oss. Någ­ra se­kun­der se­na­re tryck­tes täl­tet till. By­vin­den va­ra­de ba­ra i någ­ra se­kun­der, men jag för­stod att mer skul­le kom­ma. Stor­men till­tog till om­kring kloc­kan två på nat­ten, då en kast­vind pres­sa­de ner mitt hu­vud så att jag kän­de isen un­der täl­tet mot kin­den. Me­dan vin­den höll fast oss i tjugo–tret­tio se­kun­der minns jag att jag tänk­te: Är det så här det känns in­nan man dör? Tält­stäng­er­na bröts och skar sön­der tält­du­ken. Jag bad en bön att bam­bu­pin­nar­na som säk­ra­de oss i ber­get skul­le hål­la.

När sol­upp­gång­en änt­li­gen kom låg mi­na bå­da kam­ra­ter i fos­ter­ställ­ning bred­vid mig. Jag knuf­fa­de dem på be­net för att se så att de lev­de. När jag kröp ut fick för­öd­el­sen mig att tap­pa an­dan. Al­la täl­ten var tra­si­ga och ett for om­kring i luf­ten hund­ra­fem­tio me­ter ovan­för oss.

EN VEC­KA SE­NA­RE lyc­ka­des vi bätt­re med drö­na­ren. Vi klätt­ra­de till­ba­ka upp till nord­pas­set och såg spänt på me­dan Renan Ozturk skic­ka­de iväg en drö­na­re mot top­pen. När vin­den fris­ka­de i på ef­ter­mid­da­gen ha­de han ta­git fy­ra­hund­ra bil­der, bland an­nat en när­bild av Tom Hol­zels plats.

På en av bil­der­na syn­tes spric­kan, men jag kun­de in­te se in i den. Låg Ir­vi­nes kropp där in­ne?

Det förs­ta fönst­ret för ett topp­för­sök öpp­na­des den 22 maj. Ef­ter två klätt­ring­ar till nord­pas­set var vi helt ac­kli­ma­ti­se­ra­de, re­do att ge oss av till vårt sök­om­rå­de. Vi var dock in­te en­sam­ma. Över fy­ra­hund­ra­fem­tio per­so­ner var re­do att be­sti­ga ber­get från den ne­pa­le­sis­ka si­dan. På den ki­ne­sis­ka si­dan vän­ta­de yt­ter­li­ga­re cir­ka två­hund­ra per­so­ner och vi. Ja­mie McGu­in­ness tit­ta­de på den iv­ri­ga folk­mas­san och sa nej. Vi skul­le in­vän­ta näs­ta föns­ter.

De föl­jan­de da­gar­na mis­te nio per­so­ner li­vet på ber­get, sju på sydsi­dan och två på nordsi­dan. (Två ha­de dött en vec­ka ti­di­ga­re på sydsi­dan, vil­ket in­ne­bar to­talt el­va.)

Den 23 maj sat­te vi oss ner med vår stöd­grupp för att dis­ku­te­ra lo­gisti­ken in­för le­tan­det. Ja­mie McGu­in­ness ha­de för­säk­rat oss om att stöd­grup­pen kän­de till vår plan, men nå­got ha­de up­pen­bar­li­gen gått för­lo­rat i över­sätt­ning­en. När jag be­skrev vår stra­te­gi för att le­ta ef­ter Ir­vi­nes kropp kas­ta­de de upp ar­mar­na i luf­ten och bör­ja­de ar­gu­men­te­ra på ne­pa­le­sis­ka.

”Ska vi in­te upp till top­pen?” frå­ga­de Lhak­pa Sher­pa. ”Stort pro­blem.”

Renan Ozturk över­sat­te åt oss and­ra. För det förs­ta vil­le in­te stöd­grup­pen att vi skul­le läm­na de fas­ta rep som satts upp av ki­ne­ser­na. Det var för farligt och stred mot myn­dig­he­ter­nas reg­ler, sa de. För det and­ra var top­pen vik­tig för dem. Vis­sa i vår grupp ha­de ald­rig be­sti­git ber­get. För det tred­je vil­le de vis­tas så kort tid som möj­ligt i Lä­ger tre, som lig­ger på cir­ka 8 200 me­ters höjd, in­ne i ”döds­zo­nen”, där luf­ten är så tunn att man in­te kan över­le­va un­der nå­gon läng­re tid. ”Väl­digt farligt för al­la”, sa de.

Jag vän­de mig till Ja­mie McGu­in­ness. ”Jag trod­de du be­rät­tat för dem om vårt sö­kan­de.”

Han teck­na­de att han dryf­tat pla­nen med i al­la fall vis­sa i stöd­grup­pen när vi var i Kat­man­du.

Vi var nu ute på väl­digt tunn is med vår stöd­grupp, som ut­gjor­des av tolv män. Lik­som prak­tiskt ta­get al­la and­ra grup­per var vi full­kom­ligt be­ro­en­de av dem. Om de in­te ställ­de upp var ex­pe­di­tio­nen i prak­tikrn över.

”Om vi tar oss upp till top­pen, skul­le jag då kun­na vi­ka av från klät­ter­le­den och le­ta ef­ter San­dy Ir­vi­nes spric­ka, an­ting­en på vägen upp el­ler ner?” frå­ga­de jag Ja­mie McGu­in­ness.

”På vägen ner vo­re bäst”, sa han. På så vis skul­le ter­räng­en dess­utom se li­ka­dan ut som den gjor­de för Xu Jing 1960, då han sa sig ha sett krop­pen.

När vi sa till Lhak­pa Sher­pa att vi skul­le gö­ra ett topp­för­sök nic­ka­de han. Ing­en sa att jag kanske skul­le av­vi­ka un­der ned­stig­ning­en, men ef­tersom vi ba­ra någ­ra mi­nu­ter ti­di­ga­re sagt att det var vårt hu­vud­syf­te an­tog jag att han för­stod.

ÅT­TA DA­GAR SE­NA­RE ha­de vi nått värl­dens tak och in­lett ned­stig­ning­en. Lhak­pa Sher­pa iakt­tog mig me­dan jag stu­de­ra­de ter­räng­en. När jag ha­ka­de loss mig från re­pet på 8 440 me­ters höjd ro­pa­de han: ”Nej, nej, nej!” Jag viss­te att det var fel att in­te ly­da Lhak­pa Sher­pa och att jag be­ted­de mig som en själ­visk väs­ter­län­ning. Om jag föll el­ler för­svann skul­le Lhak­pa Sher­pa va­ra tvung­en att le­ta ef­ter mig, och om jag dog skul­le han be­hö­va för­kla­ra sig för de ki­ne­sis­ka tjäns­te­män­nen. Men jag var sä­ker på att jag skul­le kla­ra det – och att Lhak­pa Sher­pa skul­le för­stå.

En­ligt GPS­en­he­ten låg Ir­vi­nes spric­ka ba­ra ett sten­kast bort. Jag gav mig ut på en smal av­sats full av ski­vor av lös kalk­sten. En me­ter ut gled en iväg, och jag vack­la­de till. Ef­ter att ha till­ryg­ga­lagt cir­ka tret­tio me­ter tit­ta­de jag ner och såg en grund ra­vin som skar ge­nom en brant klip­pa till näs­ta snö­av­sats ne­dan­för. Var det här Xu Jing tog en gen­väg?

Jag vän­de mig mot slutt­ning­en som om jag skul­le klätt­ra ned­för en ste­ge, och sat­te isyx­an i snön. Jag tit­ta­de ner mel­lan mi­na ben i det svind­lan­de tom­rum­met mel­lan mig och gla­ciä­ren. Hund­ra­tals me­ter ne­dan­för mig fanns den snö­i­ga av­sats där Mal­lo­ry hit­ta­des. Jag tit­ta­de på GPS­en­he­ten. Kom­pas­sen pe­ka­de mot nord­väst. Fem­ton me­ter till.

Ef­ter att ha klätt­rat någ­ra kropps­läng­der ner stan­na­de jag till på ett sön­der­sprängt sten­block. Det var cir­ka två och en halv me­ter högt och brant som en rutsch­ka­na. Det ha­de va­rit helt opro­ble­ma­tiskt näs­tan var som helst an­nars, men här up­pe, i mitt ut­töm­da till­stånd, en­sam och ut­an rep, kän­des det skräm­man­de. Med min yxa fort­fa­ran­de i snön klev jag ner på klip­pan.

Tre me­ter till hö­ger om mig fanns en nisch om­gi­ven av en vägg med en åder av mörk­brunt berg med en smal spric­ka. GPS­en­he­ten vi­sa­de att jag var fram­me. Då slog det mig: Den mör­ka de­len av klip­pan var ”spric­kan” som vi sett med drö­na­ren. Det var up­pen­bar­li­gen en syn­vil­la. Spric­kan var ba­ra drygt två de­ci­me­ter bred, och den var dess­utom tom. Han finns in­te här.

Högt där up­pe skim­ra­de top­pen mot en blek­blå him­mel, oför­än­der­lig och lik­gil­tig.

Vi ha­de följt varen­da led­tråd och jag ha­de ris­ke­rat li­vet för att lö­sa ett av Mount Eve­rests störs­ta myste­ri­er. Pre­cis som al­la and­ra som nå­gon­sin för­sökt ha­de vi nu fler frå­gor än svar.

Det en­da jag sä­kert kun­de sä­ga var att mys­te­ri­et med Mal­lo­ry och Ir­vi­ne skul­le le­va vi­da­re, kanske för all­tid, och det fick va­ra okej. □

Ad­ap­te­ring av The Third Po­le, Mark Syn­notts kom­man­de bok, ut­gi­ven av Dut­ton, en del av Pen­gu­in Publishing Group. Copy­right © 2021 Mark Synnott. Renan Ozturk fo­to­gra­fe­ra­de ho­nungs­le­ta­re i Ne­pal i num­mer 7/2017.

Mär­ken i trä­et iden­ti­fi­e­ra­de den­na isyxa, som 1933 hit­ta­des på nord­ost­kam­men, som Ir­vi­nes.

Den tå­li­ga Vest Poc­ket Ko­dak­ka­me­ra som San­dy Ir­vi­ne tro­li­gen bar med sig 1924 har ald­rig hit­tats.

Matt­hew Irving (till väns­ter) och Mark Synnott, an­das djupt i si­na sy­re­mas­ker i den tun­na luf­ten i den så kal­la­de döds­zo­nen. De föl­jer ett fast­satt rep till nord­ost­kam­men på cir­ka 8 300 me­ters höjd, sjät­te högst i värl­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.