”DET FINNS INGA FÖRDELAR MED ATT JOBBA SJÄLV”

Dokumentären Scheme Birds är en brutalpoetisk skildring av en förlorad generation i den skotska staden Motherwell som inte riktigt hämtat sig sedan stålindustrin lades ner. Ellen Fiske och Ellinor Hallin berättar om filmens huvudperson Gemma vars liv präg

DERAS FÖRRA DOKUMENTÄR Josefin och Florin, som regisserades av Ellen tillsammans med Joanna Karlberg och filmades av Ellinor, nominerades till tre guldbaggar och vann guldbaggen för bästa klippning. När vi möts pratar de i munnen på varandra om huruvida de känner sig bäst i Sverige på att göra dokumentärer:

Ellinor: Absolut inte, herregud! Men jag känner att vi är Sveriges enträgnaste. Vi jobbar extremt hårt.

Ellen: Guldbaggen var en skjuts för självförtroendet och jag tror att det kommer att påverka oss och göra det lättare för oss att göra filmer i framtiden.

Hur är det att jobba som duo?

Ellinor: Det finns inga fördelar med att jobba själv, med tanke på hur väl jag kommer överens med Ellen. Ibland är det jättejobbigt, som med Scheme Birds när vi satt 10 timmar i en bil och väntade på Gemma. Hade man varit själv då hade man ju fått ett nervöst sammanbrott, åkt hem och avslutat hela projektet. Men istället bär vi varandra.

Ellen: Det är inte överdrivet. Det var 10 timmar. Så var det under den största delen av filmningen, för Gemma struntade i filmen. Hon hade annat att tänka på.

Berätta mer om Gemma och hur idén att göra film om henne uppstod.

Ellen: Jag sprang på henne när jag höll på att göra en annan film i Skottland. Hon sa: ni borde göra en film om mig, och så visade hon mig runt i Motherwell. Jag berättade om det för Ellis, och det kändes helt perfekt. Från början kallade vi den för duvfilmen.

ARTONÅRIGA GEMMA BOR hos sin farfar Joseph som föder upp duvor och tränar henne i boxning.

Ellen: Det hela utspelar sig i ett väldigt socialt utsatt sammanhang i västra Skottland, i en miljö som samtidigt är väldigt filmisk. Och Gemma kom med en sådan energi! Hon har en sådan utstrålning och är väldigt bra på att uttrycka sig. Alla erfarenheter hon bär på, och att hon har vuxit upp hos sin farfar Joseph som alltid funnits där för henne gjorde att hon kändes lite som Mowgli i Djungelboken. På ett sätt föräldralös, men ändå med några förebilder omkring sig.

Ellinor: Hon sket lite i oss, och i allt och alla. Ibland bestämde vi med henne: nu kommer vi från Sverige på onsdag klockan tio så möts vi utanför boxningslokalen. Självklart var hon inte där – hon hade försovit sig och tappat bort telefonen. Vi väntade på henne i timmar och sedan dök hon upp och ba: heeeej! Är ni här? Åh, vad kul!

Ellen: Ja, hon är helt oberäknelig. Det var som att vara i en ojämställd relation. Vi fick jaga henne. Men när någon är svårflörtad så vill man ju vara med den ännu mer.

Det låter som en spännande inspelningsprocess.

Ellen: När man lyckas ro det i hamn ja!

Man går ju hela tiden på kickar.

Ellinor: Någon gång filmade vi i typ tio minuter – efter att ha jobbat för det i tolv timmar. Det ösregnade, kameran var genomblöt, det var lera överallt. Ellen ramlade ner i en bäck och halkade med all ljudutrustning. Redan det var en katastrof och dessutom ville någon ringa polisen för vi filmade med flares. Det var så mycket jobb ibland för så lite. Men det var värt det.

Ni lyckas komma väldigt nära era huvudpersoner, och fick vara med precis överallt. Hur väcker man ett sånt förtroende?

Ellinor: Från början tyckte Gemma att det var jätteroligt att vi var filmare; hon kunde skryta för oss och dra sina stories. Sedan tröttnade hon så klart. Ofta låtsades hon helt enkelt att vi inte fanns, men vi fick ändå hänga på överallt. Senare förstod vi att vi var ett slags stöd för henne – hon vågade göra mer grejer och konfrontera saker när vi var med. Hon vågade prata om sin mamma. Det känns bra att vi har gett henne någonting mer än en film.

Vad vill ni att publiken tar med sig när de ser filmen?

Ellinor: Ibland när vi har visat råmaterialet har folks reaktioner varit: åh, nej, vilka vidriga människor som slår ner varandra. Jag vill snarare att man ska förstå alla som är med i filmen och känna respekt för dem och deras livsval även om de inte är bra.

Ellen: Reaktionerna säger någonting om vår tid. Liknande miljöer finns överallt, också i Sverige. Det här är en skildring av en förlorad generation och jag hoppas att folk ska tänka: Vad ska jag göra för att förändra detta?

Scheme Birds har svensk biopremiär den 24 april.