DET TO­TA­LA DO­KU­MEN­TET

n Han var den en­de som fäll­des för mor­det. Och han var den en­da som ha­de pap­per på att han var oskyl­dig. n Af­ton­bla­dets kri­mi­nal­re­por­ter Lennart Håård kom Chris­ter Pet­ters­son när­ma­re än de fles­ta. n Det här är hans be­rät­tel­se om gå­tan från Ro­te­bro.

Olof Palme - - Innehåll -

Mån­dag 27 sep­tem­ber 2004. Ett ljust täc­ke har vikts över hans bröst. Och det mör­ka hå­ret är kam­mat pryd­ligt snett fram­åt.

Han lig­ger på rygg, an­sik­tet är blekt och få­rat. Det är Chris­ter Pet­ters­son. En­sam i en sal på en neu­ro­in­ten­sivav­del­ning på Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set i Stock­holm. Ögo­nen är slut­na. Han är med­vets­lös, ny­li­gen ope­re­rad för en svår skall­ska­da. Lig­ger med dropp och är kopp­lad till re­spi­ra­tor.

Tyst­na­den är kom­pakt när jag och min kol­le­ga Ri­chard Asch­berg ser Chris­ter ­Pet­ters­son ge­nom den gla­sa­de dör­ren till sjuk­sa­len. Ef­ter kanske fem mi­nu­ter går vi där­i­från. Det är sista gång­en jag ser Chris­ter ­Pet­ters­son. Två da­gar se­na­re av­li­der han. Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set med­de­lar att Chris­ter Pet­ters­son av­led på grund av en svår skall­ska­da ons­da­gen den 29 sep­tem­ber kloc­kan 12.55.

Han blev 57 år.

Chris­ter Pet­ters­sons död eka­de med krigs­ru­bri­ker ge­nom Sve­ri­ge och i mass­me­dia över he­la Eu­ro­pa där han ut­pe­kats som ”Pal­me­mör­da­ren ” trots att han fri­ats av hov­rät­ten och lev­de som en fri man.

Det var up­pen­bart att al­la vil­le ve­ta var­för Chris­ter Pet­ters­son så ovän­tat av­led och vad som ha­de hänt.

Fjor­ton da­gar ti­di­ga­re satt jag på re­dak­tio­nen med en kopp kaf­fe när en man, som vi kan kal­la Gur­ra och till­hör a-la­get i Sol­len­tu­na, ring­de på mo­bi­len och sa:

– Chris­ter har rå­kat il­la ut … vi satt på park­bän­ken när po­li­sen kom.

– Chris­ter ha­de va­rit på so­ci­a­len och det blev bråk på vägen där­i­från. Han har ont i en arm och nån har ringt po­li­sen.

Chris­ter Pet­ters­son för­des i po­lis­bil till akut­mot­tag­ning­en på Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set.

Han ha­de ta­gits in till lä­ka­re när jag kom dit och tre, fy­ra pa­ti­en­ter satt kvar i vänt­rum­met.

– Han pra­ta­de med en sjuk­skö­ters­ka och upp­träd­de som vem som helst, sa en ­kvin­na.

Lä­ka­ren på akuten kon­sta­te­ra­de att Chris­ter Pet­ters­son var ska­dad i en arm, men mås­te fö­ras till S:t Gö­rans sjuk­hus för till­nykt­ring.

Så sked­de. Och där låg han kvar över nat­ten. Da­gen ef­ter skrev han ut.

Chris­ter Pet­ters­sons sista steg togs ut ge­nom en­trén, strax ut­an­för ram­la­de han bak­läng­es och slogs med­vets­lös.

Han för­des till neu­ro­ki­rur­gis­ka kli­ni­ken på Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set och ope­re­ra­des.

– Vi re­du­ce­ra­de blöd­ning­en och sänk­te tryc­ket, be­rät­ta­de över­läka­re Bo-mi­chael Be­lan­der. Chris­ter fick in­ten­siv­vård i två vec­kor. – Det var en svår skall­ska­da och hans kropp or­ka­de in­te läng­re.

Chris­ter Karl Gustaf Pet­ters­son som­na­de in och tog al­la si­na hem­lig­he­ter med sig in i mörk­ret.

CHRIS­TER HAR RÅ­KAT ­IL­LA UT …

Chris­ter Pet­ters­son sit­ter på en stol på akuten på Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set i mit­ten av sep­tem­ber 2004. Ett par vec­kor se­na­re är han död.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.