DET ÄR MORD PÅ SVEA­VÄ­GEN

Olof Palme - - Morddygnet -

I hör­net, vid en av­fas­ning, står en man och vän­tar.

Ing­en vet hur länge han har stått där, när ma­kar­na Pal­me pas­se­rar tar han ett par steg fram­åt, lyf­ter sin hög­ra hand och av­fy­rar ett skott med en re­vol­ver.

Ett av vitt­ne­na tyc­ker sig no­te­ra att ­mör­da­ren läg­ger sin and­ra hand på Olof Pal­mes ax­el in­nan han tryc­ker av.

Skot­tet av­fy­ras från un­ge­fär två de­ci­me­ters av­stånd, det tar i mitt­söm­men på Olof Pal­mes rock, mel­lan skul­der­bla­den. Det är ett väl­pla­ce­rat skott. Ku­lan är av ty­pen ”me­tal pi­er­cing”, en mant­lad ku­la som är ex­tra hård och fram­ställd för att tränga ige­nom pan­sar, ka­ros­sen på en bil, el­ler en even­tu­ell skydds­väst. Skot­tet är ome­del­bart ­dö­dan­de. När Olof Pal­me ra­sar ner i as­fal­ten i sam­ma se­kund är han bort­om allt hopp.

Rätts­lä­ka­ren Ka­ri Ormstad, som ut­för ob­duk­tio­nen, för­kla­rar att ”om det så står fjor­ton nar­ko­slä­ka­re bred­vid så kan man in­te gö­ra nå­got som helst”.

Ska­dor­na som skot­tet åsam­kar Pal­me är, som det he­ter, ”helt ofören­li­ga med li­vets fort­be­stånd”.

Ku­lan kros­sar rygg­ra­den, tra­sar sön­der kropps­pulså­dern, träf­far luft­stru­pen och går ut ge­nom bröst­kor­gen. Allt går myc­ket fort. Lis­bet Pal­me hin­ner knappt re­a­ge­ra och för­står än mind­re vad det är som hän­der.

I de förs­ta för­hö­ren sä­ger hon att hon tror att det är ung­do­mar som le­ker med smäl­la­re.

Olof Pal­me fal­ler hand­löst fram­åt och ef­ter 1–2 se­kun­der skju­ter mör­da­ren yt­ter­li­ga­re ett skott.

Den and­ra ku­lan pas­se­rar Lis­bet i sam­ma re­gi­on av krop­pen som det som dö­da­de Olof.

Skot­tet går in i moc­ka­roc­ken, sli­ter sön­der hen­nes klä­der och går längs med ryg­gen och se­dan ut på and­ra si­dan. Hon kän­ner att det brän­ner till. Se­na­re vi­sar det sig att ku­lan har or­sa­kat ett piskrappslik­nan­de mär­ke tvärs över ryg­gen, men där och då för­står hon in­te att hon är mil­li­me­ter från att träf­fas li­ka il­la som sin ma­ke.

Tax­i­fö­ra­ren An­ders D står vid tra­fik­lju­set i kors­ning­en Tun­nel­ga­tan-svea­vä­gen.

Han är på väg sö­derut på Svea­vä­gen och har lagt sig i det mit­ters­ta kör­fäl­tet när han no­te­rar tre per­so­ner på trot­to­a­ren på sin vänst­ra si­da. I det förs­ta vitt­nes­för­hö­ret sam­ma kväll sä­ger han att han ”ser tre per­so­ner stå och sam­ta­la med varand­ra”. An­ders D får grönt ljus och bör­jar kö­ra när han plöts­ligt hör en kraf­tig smäll åt det hål­let där han pre­cis ob­ser­ve­rat de tre per­so­ner­na.

Han tit­tar upp, ser en per­son fal­la till mar­ken och hör yt­ter­li­ga­re ett skott av­los­sas. An­ders D ploc­kar upp sin tax­i­ra­dio och ­an­ro­par väx­eln på Jär­fäl­la taxi.

Leif L, som sit­ter i en bil in­till, ob­ser­ve­rar sam­ma hän­del­se, han sväng­er runt sin bil och tar sam­ti­digt upp sin mo­bil­te­le­fon och ring­er 90 000.

”Ja det är mord på Svea­vä­gen!”.

Sam­man­lagt är det 22 per­so­ner som ser he­la, el­ler de­lar av, hän­del­sen i kors­ning­en kloc­kan 23.21.30 den här fre­dags­kväl­len.

22 per­so­ner som får be­teck­ning­en ”mord­plats­vitt­nen” och som se­na­re ska läm­na oli­ka upp­gif­ter om gär­nings­man­nen. Nå­gon sä­ger att jac­kan är blå, en an­nan tyc­ker att den är grå, en tred­je att mör­da­ren bar ­mös­sa, en an­nan att han för­mod­li­gen ha­de keps. Ett vitt­ne tror att mör­da­ren stop­par på sig vap­net di­rekt, ett an­nat tyc­ker att han tve­kar in­nan han vän­der sig om och tar till flyk­ten. Inge M, som har haft god upp­sikt över kors­ning­en och sett hän­del­sen från fö­rar­sä­tet på sin bil på and­ra si­dan kors­ning­en på 30–40 me­ters håll, tyc­ker att mör­da­ren upp­trä­der is­kallt.

”Han viss­te ex­akt vad han skul­le gö­ra. Det var slakt. Han var en slak­ta­re. Han stod där och vän­ta­de, helt is­kallt. Han viss­te att de skul­le kom­ma den vägen”.

Ge­men­samt – och sam­ti­digt det mest an­märk­nings­vär­da – för de 22 mord­plats­vitt­ne­na är att ing­en kan be­skri­va mör­da­rens an­lets­drag.

Var han mörk­hå­rig? Blond? Röd­lätt? Såg han svensk ut? Ha­de han mu­stasch, skägg el­ler var han renra­kad? Stor el­ler li­ten nä­sa? Tjoc­ka el­ler sma­la läp­par?

Ing­et av de 22 mord­plats­vitt­ne­na i kors­ning­en Svea­vä­gen-tun­nel­ga­tan har nå­got sig­na­le­ment att ge.

Al­la in­ser di­rekt att en per­son pre­cis ­bli­vit ned­skju­ten, de sö­ker med blic­ken och får syn på mör­da­ren.

Än­då har ing­en sett hans an­sik­te.

Ef­ter skot­ten bac­kar gär­nings­man­nen nå­got steg in­nan han vän­der sig om och för­svin­ner in i mörk­ret på Tun­nel­ga­tan, och se­na­re upp för trap­por­na som le­der till Malmskill­nads­ga­tan.

Ing­et av vitt­ne­na tyc­ker sig se nå­got pa­nikar­tat i flyk­ten.

Förs­ta ­för­hö­ren med Lis­bet på si­dor­na 92–93 Han viss­te ex­akt vad han skul­le gö­ra. Det var slakt. Han var en slak­ta­re. Han stod där och ­vän­ta­de, helt ­is­kallt. Han

viss­te att de skul­le kom­ma den

­vägen.

Ef­tersom tax­i­chauf­fö­ren An­ders D an­ro­par sin väx­el drö­jer det in­te lång tid in­nan de förs­ta po­li­ser­na är på plats.

En tax­i­kol­le­ga på Kungs­ga­tan har gjort en po­lis­pa­trull upp­märk­sam på att det är skott­loss­ning på Svea­vä­gen, kom­mis­sa­rie Gös­ta Sö­der­ström och hans chauf­för kör di­rekt mot Svea­vä­gen och är först på plats.

Sö­der­ström skic­kar ut ett förs­ta, vagt och miss­vi­san­de sig­na­le­ment på mör­da­ren och tar se­dan kon­takt med Lis­bet och ber om per­son­upp­gif­ter.

”Är du in­te klok! Kän­ner du in­te igen mig? Jag är ju Lis­bet Pal­me och där lig­ger min man Olof!”. Kort där­ef­ter an­slu­ter po­lis­pi­ket 3230. De be­fin­ner sig på Brun­ke­bergstorg när an­ro­pet kom­mer och är snabbt ne­re på Svea­vä­gen.

En am­bu­lans­man ser pi­ke­ten när den ­blå­ser för­bi med blå­ljus och be­stäm­mer sig för att kö­ra ef­ter.

In­om ett par mi­nu­ter är både po­lis och am­bu­lans­per­so­nal på plats i kors­ning­en.

En sjuk­skö­ters­kestu­dent, An­na H, som sut­tit i en bil vid röd­lju­set, ru­sar ut och ­på­bör­jar uppliv­nings­för­sök på Olof Pal­me.

Hen­nes vä­nin­na för­sö­ker sam­ti­digt ­lug­na ner Lis­bet och när den förs­ta am­bu­lan­sen an­län­der tar per­so­na­len över. Am­bu­lans­sjuk­vår­da­ren Peter N in­ser gans­ka snabbt att han in­te kan hjäl­pa den liv­lö­sa ­man­nen på trot­to­a­ren och när han se­kun­der ­se­na­re las­tar upp krop­pen på bå­ren und­rar hans kol­le­ga Chris­ter E om han in­te ser att det är ­Sve­ri­ges stats­mi­nis­ter. Kloc­kan 23.28, sju mi­nu­ter ef­ter skot­ten, kör am­bu­lan­sen mot akutin­ta­get på Sab­bats­bergs sjuk­hus där Olof Pal­me se­dan död­för­kla­ras någ­ra mi­nu­ter över mid­natt.

Tid­nings­re­port­rar är ti­digt på plat­sen och bör­jar ar­be­ta, men det drö­jer in­nan svens­ka fol­ket in­for­me­ras.

De fles­ta får re­da på det först ­da­gen ef­ter, när de häm­tar sin morgon­tid­ning el­ler ­sät­ter på ­te­ven, men de som fort­fa­ran­de är vak­na och lyss­nar på ra­dio den här nat­ten kom­mer ald­rig att glöm­ma det.

Kloc­kan har hun­nit bli 01.10 när Sve­ri­ges Ra­dio bry­ter sin natt­sänd­ning.

Aret­ha Frank­lins ”Who’s Zoo­min’ Who” to­nas ut och en ex­train­satt ny­hets­sänd­ning på­an­non­se­ras.

Ny­hets­upp­lä­sa­ren vän­tar nå­gon se­kund in­nan han, med dar­ran­de röst, bör­jar lä­sa.

”Sve­ri­ges stats­mi­nis­ter Olof Pal­me är död”. Ny­he­ten bör­jar spri­da sig ne­re på stan. Discomu­si­ken tyst­nar och gla­sen läm­nas halv­ful­la i ba­rer­na när många natt­sud­da­re sö­ker sig till mordplatsen.

Den rö­da blod­fläc­ken på as­fal­ten innanför po­li­sens av­spärr­ning­ar är en skräm­man­de på­min­nel­se om att det som in­te kan ha hänt fak­tiskt har hänt. En ung gre­kisk in­vand­ra­re är en av många som sö­ker sig till mordplatsen. Han blir kvar i sex tim­mar. ”Blo­det på ga­tan är Pal­me och jag kan ­in­te lå­ta ho­nom va­ra en­sam.”

Det har gått näs­tan tre tim­mar ­se­dan en okänd man smög upp bakom lan­dets ­stats­mi­nis­ter och Sve­ri­ges mest in­ter­na­tio­nel­le po­li­ti­ker och sköt ho­nom i ryg­gen med ett di­rekt dö­dan­de skott. Olof Pal­me. Mördad på öp­pen ga­ta i Stock­holm en fre­dags­kväll i feb­ru­a­ri.

Mitt i den stad han växt upp och ver­kat i, ba­ra ett sten­kast från So­ci­al­de­mo­kra­ter­nas par­ti­hög­kvar­ter på Svea­vä­gen och all­de­les in­till sin hust­ru Lis­bet som han va­rit gift med i näs­tan 30 år.

När det förs­ta lju­set tänds i kors­ning­en Tun­nel­ga­tan-svea­vä­gen tror och hop­pas de fles­ta på en snabb lösning.

Det är ing­en som, ens i sin vil­das­te fan­ta­si, tror att mör­dar­jak­ten ska kom­ma att ­på­gå i de­cen­ni­er. n

N När ny­he­ten om Pal­mes död spred sig var det i Sve­ri­ge ba­ra Tid­ning­ar­nas te­le­gram­by­rå (TT) som kun­de rap­por­te­ra om hän­del­ser­na. Här föl­jer någ­ra av de te­le­gram som TT skic­ka­de ut nat­ten mel­lan den 28 feb­ru­a­ri och den 1 mars.

TT 86030100.20 Olof Pal­me död. 860301-00.27 STOCK­HOLM (TT) Stats­mi­nis­ter Olof Pal­me är död. Han av­led ­se­dan han skju­tits ner i kors­ning­en Tun­nel­ga­tan-svea­vä­gen i cen­tra­la Stock­holm. Pal­me för­des till Sab­bats­bergs sjuk­hus där han se­na­re av­led.

Den förs­ta po­lis­pa­trul­len an­län­der till Svea­vä­gen.

23.22 Tax­i­chauf­fö­ren An­ders Dk­li­ver ur sin taxi ef­ter att ha lar­mat tax­i­cen­tra­len och bett dem ringa po­li­sen. Till­sam­mans med två unga kvin­nor och en man för­sö­ker de för­gä­ves hjäl­pa stats­mi­nis­tern.

23.24

Chris­ter Eriks­son, då 26 år och Peter An­ders­son, då 29 år, var am­bu­lans­män­nen som kör­de Olof Pal­me till Sab­bats­bergs sjuk­hus. 23.28 Olof Pal­me förs med am­bu­lans till Sab­bats­bergs sjuk­hus. Bild från en re­kon­struk­tion. Foto: BO SCH­REI­BER 00.06 Stats­mi­nist

TT 860301-01.06 Po­li­sen sö­ker en man i 35- till 40-års­ål­dern med mörkt hår och lång mörk rock.

Läs om ka­o­set i ra­dio och tv på kom­man­de upp­slag.

KÄL­LOR: Gransk­nings­kom­mis­sio­nens be­tän­kan­de kring brotts­ut­red­ning­en ef­ter mor­det på stats­mi­nis­ter Olof Pal­me (re­ge­ring­en.se). Henrik Berg­gren, ”Un­der­ba­ra da­gar framför oss – en bi­o­gra­fi över Olof Pal­me”. Gun­nar Wall, ”Kon­spi­ra­tion Olof Pal­me”. An­na Ma­ria Ha­ger­fors, ”Kväl­len då Sör­går­dens tak blås­te av” (ar­ti­kel i Da­gens ny­he­ter 16/3 -86). Lars Borg­näs, ”En is­kall vind drog ge­nom Sve­ri­ge”. Hans Hol­mér, ”Olof Pal­me är skju­ten!”. Pal­me­rap­por­ten. Ann-ma­rie Ås­he­den, ”För­ban­nel­sen – Hans Hol­mérs öde”. För­la­get Bladh by Bladh, ”Mord­nat­ten – vitt­ne­nas be­rät­tel­ser”. Läs­för­la­get AB, ”Min­nes­bo­ken om Olof Pal­me”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.