VAR­FÖR I HEL­VE­TE SPE­LAR NI POP­MU­SIK?

Olof Palme - - Dödsbudet -

Lyss­nar­na fick ba­ra hö­ra ett par se­kun­der av Aret­ha Frank­lins ” Who’s zoo­min’ who” in­nan Natt­ra­di­ons Staf­fan Sch­midt med­de­la­de att sänd­ning­ar­na skul­le bry­tas för en ex­tra ny­hets­sänd­ning.

Det som i dag är ett styc­ke me­di­e­histo­ria be­skri­ver Sch­midt som en ka­ta­strof.

Kväl­len bör­ja­de som van­ligt. Strax ef­ter el­va kom Sch­midt, pro­gram­le­da­re och sänd­nings­pro­du­cent, till ra­di­o­hu­set. Han möt­te Ekots per­so­nal som just av­slu­tat sista sänd­ning­en och var på väg hem. Kloc­kan tolv gick Nattradion i gång.

Ra­di­o­hu­set var näs­tan tomt. Utö­ver Sch­midt job­ba­de två tek­ni­ker.

– För att få re­da på om det hänt nå­got, så ha­de vi en flas­hlam­pa som skul­le blin­ka vid sto­ra ny­he­ter. Men de ha­de byggt om lo­ka­ler­na ett halv­år ti­di­ga­re, så den var in­te in­kopp­lad. Där­för kun­de jag in­te se att det hänt nå­got, sä­ger Staf­fan Sch­midt. Istäl­let kom ny­he­ten ut­i­från. – En kvin­na från tid­ning­en Ar­be­ta­ren ring­de och var upp­rörd: ’Var­för i hel­ve­te sit­ter ni och spe­lar pop­mu­sik mitt i nat­ten när stats­mi­nis­tern är skju­ten?’. Jag tac­ka­de och sa att det var snällt att du ring­de, men det var lö­ne­helg och vi bru­ka­de få många märk­li­ga sam­tal, sä­ger Sch­midt.

Mi­nu­ten se­na­re ring­de hans vän Ro­ger Wallis som job­ba­de på Ra­dio Swe­den. Wallis ha­de ringts upp av en kom­pis i Lon­don som vil­le be­kla­ga det som hänt stats­mi­nis­tern. Sch­midt bör­ja­de ana att det kun­de va­ra sant och ring­de i sin tur ra­di­o­che­fen Ove Jo­ans­son. Jo­ans­son sva­ra­de att de in­te fick sä­ga nå­got i ra­dio. Det skul­le Ekot gö­ra. Det låg pre­stige i att Ekot, SR:S egen ny­hets­re­dak­tion, skul­le gå ut med döds­bu­det. Man vil­le in­te lä­sa upp ett Tt-te­le­gram.

TT ha­de för öv­rigt skic­kat ut ny­he­ten re­dan 00.20 och dess­utom för­sökt ringa till ra­di­on, men in­te kom­mit läng­re än till väx­eln.

– Jag bör­ja­de för­be­re­da mig, även om det in­te var så tro­ligt att det stäm­de, sä­ger Sch­midt.

I stu­di­on fanns ett kas­sa­skåp med en bunt lp-skivor med sor­ge­mu­sik att spe­la vid KD, kon­sti­tu­tio­nell död, som det het­te. För att öpp­na skå­pet kräv­des en nyc­kel som satt bakom en glas­ski­va som skul­le kros­sas. I skå­pet låg ock­så larm­lis­tor – med in­ak­tu­el­la te­le­fon­num­mer – och en olad­dad pi­stol.

– Vad man nu skul­le med den till, sä­ger Staf­fan Sch­midt.

Fram till ny­hets­sänd­ning­en 01.10 för­sök­te han nå folk via te­le­fon­lis­tan, ut­an fram­gång, och fort­sat­te spe­la pop­mu­sik som van­ligt. Ef­ter Ekot tog sor­ge­mu­si­ken vid, var­vat med Eko-ny­he­ter och Sch­mid­ts röst som mel­lan lå­tar­na bröt av för att be­rät­ta om ny­he­ten.

– Man kan in­te spe­la sor­ge­mu­sik ut­an att be­rät­ta var­för. Det var vik­tigt att hål­la lyss­nar­na in­for­me­ra­de, sä­ger han.

Hann du bli ner­vös?

– Jag blev in­te ett dugg ner­vös. Jag be­fann mig på en plats där jag va­rit i 20 år. Un­der nat­ten öka­de ak­ti­vi­te­ten i hu­set. Med­ar­be­ta­re ström­ma­de till. Många på eget ini­ti­a­tiv. Sch­midt tving­a­des lå­sa stu­di­on in­i­från för att hål­la folk ute. Det var ef­ter två och kro­gar­na ha­de stängt, så en och an­nan var li­te över­för­fris­kad. Det är Sch­midt i dag kri­tisk till:

– Sä­ker­he­ten var noll. Det kun­de ju ha va­rit en stats­kupp. Po­li­sen bor­de ha sla­git en järn­ring runt Ra­di­o­hu­set. Det sprang runt en mas­sa folk, men nå­gon be­vak­ning fick vi in­te.

Hur av­slu­ta­de du natt­pas­set?

– Jag satt till sex el­ler sju på mor­go­nen. När jag kom ut från Ra­di­o­hu­set und­ra­de jag om jag drömt, jag trod­de knappt på det. Det var först när jag såg Ewon­ne Win­blad i tv som jag för­stod att det ha­de hänt. Jag kom hem och slog på tv:n, då grät jag mås­te jag er­kän­na, sä­ger Sch­midt.

Ka­o­set un­der nat­ten fick Staf­fan Sch­midt att dra många lär­do­mar. I dag job­bar han med me­die- och krishan­te­ring åt fö­re­tag.

– Det vik­ti­gas­te jag lär­de mig var att du in­te ba­ra kan ringa och sä­ga att stats­mi­nis­tern är skju­ten och sen läg­ga på lu­ren. När jag ring­de runt på nat­ten trod­de ing­en mig, sä­ger han.

Hur går di­na tan­kar när det nu är 30 år se­dan mord­nat­ten?

– Det kom­mer att kän­nas, det är job­bigt. Det är en sorg­lig käns­la, sä­ger Sch­midt.

Det var lö­ne­helg och vi bru­ka­de få många märk­li­ga sam­tal.

00.00 Namn: Staf­fan Sch­midt. Ål­der: 73. Bor: Nac­ka. Fa­milj: Hust­run Kristi­na. Bak­grund: Jour­na­list. Pro­gram­le­da­re på SR och SVT 1973–2003. Gör: Ut­bil­da­re i me­die- och krishan­te­ring. Foto: AN­NA TÄRNHUVUD

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.