JAG HA­DE ING­ET FÄR­DIGT MA­NUS

Olof Palme - - Dödsbudet -

Kloc­kan 01.10 den 1 mars går Ekot in med förs­ta sänd­ning­en ef­ter mor­det. En märk­bart ta­gen Jan Ström lä­ser upp ny­he­ten. Han har då va­rit på re­dak­tio­nen i knappt 20 mi­nu­ter.

Re­dak­tio­nen var obemannad från el­va­halv tolv. Men en vi­ka­rie på Ekot ha­de ge­nom eg­na kon­tak­ter fått hö­ra att stats­mi­nis­tern kun­de va­ra skju­ten. Han ring­de hem till Eko-che­fen Håkan Hans­son, som i sin tur ring­de hem till Jan Ström som låg och sov.

Kloc­kan var runt tju­go över tolv. Ström tror att va­let föll på ho­nom ef­tersom han just då vi­ka­ri­e­ra­de som pro­gram­le­da­re för mor­gon­sänd­ning­ar­na. Där­för tänk­te kanske Hans­son att Ström gått och lagt sig i rim­lig tid och kun­de va­ra nå­gorlun­da ut­vi­lad.

Han tog en taxi från lä­gen­he­ten på Sö­der­malm till ra­di­on.

– I tax­in hör­de jag av tax­i­chauf­fö­ren, som var po­lis som ex­traknäck­te, att det var ett stort på­drag. Över ra­di­on var det myc­ket prat om mord på Svea­vä­gen. De ha­de fått ett sig­na­le­ment som jag bad att få ta med mig när jag klev av vid ra­di­o­hu­set.

Tio i ett var Ström på re­dak­tio­nen, då var det ba­ra han och Håkan Hans­son där. Ekot sän­de ba­ra he­la och hal­va tim­mar, det var in­te myc­ket tid till näs­ta he­la klock­slag. – Ska vi gå ut kloc­kan ett? frå­ga­de Ström. – Nej, vi mås­te ha en egen be­kräf­tel­se, sva­ra­de Hans­son.

Istäl­let gick man ut tio över ett. De tju­go mi­nu­ter­na fram till dess minns Ström myc­ket väl.

På re­dak­tio­nen fanns ba­ra tio te­le­fon­lin­jer. Det sto­ra tryc­ket gjor­de att al­la lin­jer var upp­tag­na av re­port­rar och folk på stan som ring­de in. Där­för kun­de Ström in­te ringa ut. Istäl­let fick han och Håkan Hans­son äg­na sig åt att sva­ra i te­le­fo­ner­na.

– Det var en ka­os­fak­tor som gjor­de att man in­te kun­de kon­cen­tre­ra sig på ar­bets­upp­gif­ten: Att få det be­kräf­tat och sam­ti­digt skri­va ett ma­nus.

– Plöts­ligt sa Håkan: ’Jag har be­kräf­tel­sen’. Då gick vi ner i stu­di­on. När jag kom ner ha­de jag ing­et fär­digt ma­nus. Jag fick kö­ra li­te på frihand, vil­ket hörs när man lyss­nar på sänd­ning­en. Jag var rädd att folk skul­le tro att det var ett skämt. Det gäll­de att få det att lå­ta så of­fi­ci­ellt, se­ri­öst och all­var­ligt som möj­ligt, sä­ger Ström.

Jan Ström läs­te ny­hets­sänd­ning­ar­na var­je halv­tim­me fram till fem på mor­go­nen.

01.10 FÖRS­TA EKO­SÄND­NING­EN

Sak­ta men sä­kert öka­de be­man­ning­en.

– Sänd­ning­ar­na blev mer nor­ma­la, men det gäll­de att hål­la sin egen re­ak­tion på det oer­hör­da som hänt i schack.

Vid fem­ti­den tog ener­gin slut och han var tvung­en att kli­va av.

– Då la jag mig in­ne på sof­fan in­ne på mitt ar­bets­rum och lyss­na­de på näs­ta långa sänd­ning. Då släpp­te ko­sty­men, då var jag ba­ra en lyss­na­re. När jag hör­de den sänd­ning­en, då grät jag som ett barn. Jag lät den van­li­ga lyss­na­ren i mig hö­ra det jag sagt he­la nat­ten och det tog hårt, sä­ger Jan Ström.

Re­ak­tio­ner­na ef­teråt över hur ra­di­on och tv:n age­ra­de hål­ler han in­te med om.

– Det var en fan­tas­tisk natt­sänd­ning, jag var li­te led­sen över kri­ti­ken ef­teråt. Det var en helt unik ny­hets­hän­del­se och ett unikt ny­hets­dygn och vi åstad­kom fan­tas­tiskt bra ma­te­ri­al. Men kri­ti­ken var än­då be­fo­gad, vi var ju in­te först, sä­ger Jan Ström.

Det gäll­de att hål­la sin egen re­ak­tion på det oer­hör­da som hänt i

schack.

Namn: Jan Ström. Ål­der: 62. Bor: Stock­holm. Fa­milj: Gift, två ut­flug­na barn. Gör: Press­an­sva­rig på ett lä­ke­me­dels­fö­re­tag. Bak­grund: Jour­na­list, SR Ekot 1981-1994.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.