– Skju­ten? Är han död, frå­ga­de jag. – Han är sten­död, lil­la gum­man …

Olof Palme - - Aftonbladet -

Sten­död, lil­la gum­man.

Så sa­de ny­hets­che­fen när han ring­de och be­rät­ta­de det otänk­ba­ra. Att stats­mi­nis­ter Olof Pal­me ha­de skju­tits till döds.

På den ti­den ha­de vi ett ut­tryck på Af­ton­bla­det som löd ”så gör vi om in­te Olof ­Pal­me blir skju­ten på Drott­ning­ga­tan”. Ef­tersom det var full­kom­ligt ore­a­lis­tiskt be­tyd­de for­mu­le­ring­en att pla­ne­ring­en var ben­fast och in­te skul­le änd­ras un­der någ­ra om­stän­dig­he­ter. När te­le­fo­nen ­ring­de ef­ter mid­natt ef­ter en ti­dig släkt­mid­dag blev jag in­te för­vå­nad över att ny­hets­che­fen var på trå­den. Inga and­ra ring­er vid den ti­den. – Olof Pal­me är skju­ten, sa­de han. Ef­tersom jag var helt över­ty­gad om att det var ett myc­ket opas­san­de skämt fräs­te jag ”på Drott­ning­ga­tan va´?”

– Nej, på Svea­vä­gen, sa­de han. Och då för­stod jag på nå­got un­der­ligt vis att det var sant, att det otänk­ba­ra ha­de in­träf­fat.

– Skju­ten? Är han död, ­frå­ga­de jag.

– Sten­död, lil­la gum­man.

Tret­tio år se­na­re är sam­ta­let fort­fa­ran­de le­van­de. Det är ock­så det en­da som jag minns klart från den nat­ten.

In­te på 194 år, se­dan mor­det på Gustaf III, ­ha­de en le­da­re för Sve­ri­ge mör­dats. Ba­ra det var om­ska­kan­de, ing­en då le­van­de per­son ­ha­de upp­levt nå­got lik­nan­de i Sve­ri­ge.

Sä­ker­hets­med­ve­tan­det var lågt. I riks­dags­hu­set var det ba­ra att kli­va på men i re­ge­rings­kans­li­et fanns åt­minsto­ne en vakt som kol­la­de id-kort. I dag står po­li­ser med au­to­matkar­bi­ner ut­an­för por­ten, ­väs­kor och yt­ter­klä­der rönt­gas som på en flyg­plats. Min förs­ta upp­gift på mord­nat­ten var att ­skri­va en ar­ti­kel om man­nen som skul­le ta över ef­ter Olof Pal­me, vice stats­mi­nis­tern och fram­tids­mi­nis­tern Ing­var Carls­son. Hur jag fick re­da på att det var han har jag ing­en aning om. Men nå­gon mås­te ju ha sagt det. Vid fem­ti­den på mor­go­nen ha­de re­ge­ring­en press­kon­fe­rens ef­ter ett mö­te på ­Ro­sen­bad.

I por­ten stod re­dan en kon­do­le­ans­bok och ett ljus var tänt.

Jag minns in­te myc­ket av press­kon­fe­ren­sen hel­ler, ut­om att fi­nans­mi­nis­ter KjellOlof Feldt upp­träd­de i gym­nas­tik­skor och att Carls­son, åt­minsto­ne till­fäl­ligt, skul­le hop­pa in som stats­mi­nis­ter och par­ti­ord­fö­ran­de. Och att det, själv­fal­let, var en myc­ket tryckt stäm­ning. En nä­ra vän till dem som satt på po­di­et, So­ci­al­de­mo­kra­ter­nas ord­fö­ran­de och stats­mi­nis­tern ha­de mör­dats och man ha­de ing­en aning om var­för. Det har man ty­värr in­te nu hel­ler.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.