JAG VAR SÄ­KERT ETT SNÄLLT BARN

3. CHRIS­TER PET­TERS­SONS LIV

Olof Palme - - Christer -

En po­lis­bil kör in på skolgården i Sol­na. Bar­nen har rast.

Två uni­for­me­ra­de po­lis­män ­kli­ver ur bi­len, går rätt fram till en pojke och sä­ger att han ska föl­ja med. Det är Chris­ter Pet­ters­son. Han är 12 år. Skol­kam­ra­ter ser hur Chris­ter körs där­i­från i po­lis­bi­len.

Chris­ter bör­jar mest av en till­fäl­lig­het att ­be­rät­ta om den här da­gen på skolgården.

Vi har träf­fats på par­ke­ring­en ut­an­för Sol­len­tu­na köp­cent­rum och är på väg i bi­len för­bi Ok-mac­ken mot ett om­rå­de för båt­upp­lägg­ning. Han ska vi­sa någon­ting.

Någ­ra da­gar ti­di­ga­re ha­de han fått ve­ta att Högs­ta dom­sto­len sagt nej till ny rät­te­gång. Riks­å­kla­ga­rens res­nings­an­sö­kan av­sla­gen. Minns du när po­li­ser­na kom till sko­lan? – Det glöm­mer jag ald­rig … va. Han bi­ter ihop och jag vet att nu är det slutpra­tat om den sa­ken. Det har satt si­na spår, tyd­li­gen.

Vi bör­jar i stäl­let pra­ta om hur det var förr. Åren han väx­te upp i Sol­na. Min­nen från barn­do­men.

– Jag var sä­kert ett snällt barn. Ga­pa­de in­te och skrek … nej. Var ju en­sam hem­ma till jag var sex år. Då fick jag två syst­rar.

En vår­dag den 23 april 1947 föd­de Inga Ma­ria Pet­ters­son sitt förs­ta barn och det var en pojke, som döp­tes till Chris­ter. ­Pap­pa Karl Gustav var kam­rer och de ­bod­de i en tre­rum­ma­re på Ryt­tar­ga­tan i Sol­na. Och Chris­ter fick ett eget rum.

– Pap­pa var en mor­gon­män­ni­ska och ha­de kon­tor i Sol­na.

– Var­je sön­dag mor­gon var han först upp. Ko­ka­de kaf­fe och läs­te tid­ning­en.

– Jag satt på gol­vet och kun­de in­te lä­sa, men jag klipp­te ur tid­ning­en och sam­la­de bil­der. Var väl kanske två år. Snäll pap­pa? –Han var kam­rer. Han gjor­de ald­rig fel. Han var som en ad­vo­kat. Din mam­ma? – Hon job­ba­de på NK. Fa­mil­jen Pet­ters­son ha­de en som­mar­stu­ga i Edsvi­ken, drygt en mil från dörr till dörr.

– På som­rar­na åk­te vi of­ta till Skå­ne …­var­je som­mar se­dan jag fyllt 10 år. Vi bod­de hos en fa­milj i Klip­pan som ha­de en bond­gård. 70 tunn­land och gam­mal­dags med kor som mjöl­ka­des för hand.

Det som nu be­skrivs som en idyll för­vand­la­des un­der åren som kom till ett in­fer­no. Allt gick rakt in i hel­si­ke för Chris­ter.

Sko­lan rul­la­de på som van­ligt och Chris­ter fort­sat­te upp i re­al­sko­lan. Men be­ty­gen var urus­la.

–Där gick jag och glod­de i fy­ra år. Jag ­mås­te gå om fjär­de året. Du träf­fa­de väl och um­gicks med van­li­ga ­grab­bar? – Jag var med i Sol­na sim­säll­skap, tyck­te om att sim­ma. Trä­na­de myc­ket och där träf­fa­de jag många. Men … det var nån­ting. – Jag var ock­så med i en cy­kel­klubb. – En gång vann jag ett he­der­samt tred­je­pris. Kom trea på en stan­dard­cy­kel ut­an väx­el mot två som ha­de täv­lingscyklar.

Un­der de förs­ta ton­å­ren la­de många mär­ke till Chris­ters sto­ra te­a­ter­in­tres­se.

– Jag dröm­de om att bli skå­de­spe­la­re.

Han spe­la­de bland an­nat med i barn­te­a­tern på Bir­ka­går­den i Stock­holm. Var med i fle­ra upp­sätt­ning­ar av barn­pjä­ser och fick en fin roll i Lor­cas ”Blods­bröl­lop”.

Om­giv­ning­en ta­la­de om hans ta­lang och ut­strål­ning.

I no­vem­ber 1962 när han ha­de fyllt 15 år small det.

Chris­ter kom i bråk med en elev om bland an­nat stöl­der. Det slu­ta­de med att han fick ett kraf­tigt knyt­nävsslag mot tin­ning­en.

Ska­dan var så all­var­lig att han för­des med il­fart i am­bu­lans till Se­ra­fi­mer­la­sa­ret­tets neu­ro­lo­gis­ka kli­nik och Chris­ter var med­vets­lös i 14 tim­mar.

För­äld­rar­na har sagt att de se­na­re i li­vet var över­ty­ga­de om att det som då hän­de bröt sön­der de­ras son.

Men hans kär­lek till te­a­tern och skå­de­spe­le­ri fanns kvar.

Hös­ten 1965 sök­te han till Cal­le Fly­ga­res te­a­ter­sko­la i Stock­holm och blev an­ta­gen. – Först en prov­må­nad, be­rät­tar Chris­ter. Han träf­fa­de män­ni­skor som skul­le bli sto­ra skå­de­spe­la­re.

– Det var Ulf Brunn­berg och jag minns en kil­le som he­ter Chris­ter Rahm och An­ders Sundkvist på rikste­a­tern … och Vil­li Andre­as­son.

– Vi spe­la­de oli­ka av­snitt och pjä­ser på Lång­hol­men, var sta­tis­ter på stads­tea­tern och jag missköt­te mig in­te.

– Jag var på Stock­holms barn- och ­ung­doms­tea­ter på Sö­der­malm un­der ­led­ning av Maj San­se­li­us. Det var sista mån­da­gen var­je må­nad.

– Men det jag fick pro­blem med var sprit och knark.

– En ro­lig tid på te­a­tern, men ty­värr mås­te jag slu­ta. Vad hän­de? – Jag blev bju­den på am­fe­ta­min och drogs in i ski­ten.

– Vi ha­de stormö­te och jag mås­te slu­ta på te­a­tern

Han blev kri­mi­nell, stal, ha­de be­hov av nar­ko­ti­ka, drack sprit och tog till våld för att ska­da.

– Chris­ter be­hö­ver psy­ki­a­trisk vård, sa­de hans pap­pa, som den 8 april 1967 åk­te akut med sin son till psyk­mot­tag­ning­en på Ka­ro­lins­ka sjuk­hu­set.

Chris­ter Pet­ters­son var då 20 år.

Vård­be­hov in­ty­gas av fle­ra lä­ka­re och en av dem skri­ver bland an­nat i en per­sonut­red­ning:

”Chris­ters ner­vo­si­tet sy­nes ha för­vär­rats ef­ter den­na hän­del­se. ” En an­nan skri­ver:

”Ti­dig hjärn­ska­da med kvar­stå­en­de neu­ro­ti­se­ring och ­be­nä­gen­het för ag­gres­sions­upp­ladd­ning. ” Jag har själv pra­tat med pro­fes­sor Lars Lid­berg, nu­me­ra av­li­den, om Chris­ters hjärn­ska­da.

Pro­fes­sor Lid­berg me­na­de att hjär­nan har en spärr, vi kan lik­na den med en trös­kel, som hind­rar ett hög­re tryck i hjär­nan och im­pul­ser till våld­sam­het.

– Chris­ters trös­kel slogs sön­der, sa­de Lid­berg.

Det be­ty­der att tryc­ket i hjär­nan ökar snabbt som blix­ten och im­pul­ser styr vålds­hand­ling­ar.

Jag har själv upp­levt den re­ak­tio­nen hos Chris­ter.

Den gång­en satt vi vid ett li­tet bord i Sol­na af­färs­cent­rum och jag ha­de för­be­rett en in­ter­vju.

– Jag har en job­big frå­ga, myc­ket ­job­big, sa jag. – Ja, schut … schu­ut. – Den är tuff och jag vill att du får den om tre mi­nu­ter, fort­sat­te jag.

Ef­ter någ­ra mi­nu­ters tyst­nad ställ­de jag frå­gan* och i sam­ma ögon­blick böj­de sig Chris­ter fram mot mig, grep tag i bords­kan­ten och jag ba­ra vän­ta­de på att han skul­le tip­pa bor­det över mig. Chris­ter Pet­ters­sons ögon var svar­ta. Ef­ter en stund sjönk han tillbaka på ­sto­len.

Ef­ter det har jag ald­rig mer för­satt mig i det lä­get när jag träf­fat Chris­ter.

En gransk­ning av Chris­ter Pet­ters­sons ­kri­mi­nal­re­gis­ter, per­son­un­der­sök­ning­ar och ti­den på rätts­psy­ki­a­tris­ka vår­den­he­ter vi­sar hur hans liv för­vand­la­des av nar­ko­ti­ka, sprit och – hjärn­ska­dan.

Kri­mi­nal­re­gist­ret av­slö­jar hur kri­mi­na­li­te­ten lad­dats med våld och es­ka­le­rat.

20 de­cem­ber 1970. Två­barns­pap­pan Kar­lGös­ta Sil­sä­ter, var i Stock­holms cent­rum och ha­de köpt julklap­par till si­na barn.

Han blev of­fer för Chris­ter Pet­ters­son i det om­skriv­na ”Ba­jo­nett­mor­det”.

Ba­ra någ­ra da­gar fö­re ha­de Chris­ter köpt en ba­jo­nett av en lang­a­re på Ser­gels torg för tio kro­nor och gömt den till­sam­mans med någ­ra julklap­par i ett skåp på Hötor­gets tun­nel­ba­nesta­tion. En nal­le­björn var en av jul­klap­par­na.

Den ak­tu­el­la da­gen ha­de han häm­tat ba­jo­net­ten och nal­le­björ­nen. Och stop­pat ner allt i en plast­på­se.

I hör­net av Kungs­ga­tan och Svea­vä­gen fick han en knuff i träng­seln och nal­le­björ­nen ram­la­de ner på mar­ken.

Chris­ter an­såg att det var för ho­nom den helt okän­de Karl-gös­ta Sil­sä­ter, 22 år, som ha­de knuf­fat ho­nom. Han ja­ga­de två­barns­pap­pan. Tryck­te upp ho­nom mot en be­tong­vägg.

Chris­ter drog fram ba­jo­net­ten och högg den två gång­er i man­nens bröst. Hug­gen punk­te­ra­de hjär­tat och en lunga. Två­barns­pap­pan av­led ome­del­bart. – Ja, ja. Frå­ga mig in­te … jag fat­tar in­te själv, sä­ger Chris­ter.

Det som hän­de sen har en skräm­man­de lik­het med mor­det på Olof Pal­me.

Chris­ter Pet­ters­son flyd­de ex­akt sam­ma väg som Olof Pal­mes mör­da­re in på Tun­nel­ga­tan, ge­nom en gång­tun­nel som myn­nar bred­vid trap­pan upp till Malmskill­nads­ga­tan. Där för­svann Chris­ter, men greps ­se­na­re och döm­des till slu­ten psy­ki­a­trisk vård.

En ro­lig tid på te­a­tern, men ty­värr mås­te jag slu­ta. Jag blev bju­den på am­fe­ta­min och drogs in

i ski­ten.

Ra­den av po­lis­ut­red­ning­ar vi­sar att i just det här om­rå­det ut­för­de Chris­ter en rad grova vålds­brott: 1973, grov miss­han­del i Hum­le­går­den, 1973, grov miss­han­del i Ber­ze­lii park och 1977, mord­för­sök på en lang­a­re på Svea­vä­gen nä­ra Ser­gels torg.

Chris­ter Pet­ters­son döm­des till fem års fäng­el­se ef­ter mord­för­sö­ket på lang­a­ren och för­des till Kumlaanstalten och pla­ce­ra­des med grova brotts­ling­ar i den be­ryk­ta­de bun­kern.

Där träf­fa­de Chris­ter Pet­ters­son den ­ökän­de ”Bomb­man­nen” Lars Ting­ström, som då var dömd för att ha skic­kat en brev­bomb i en af­färs­upp­gö­rel­se.

Chris­ter fun­ge­ra­de som hans liv­vakt för all fram­tid.

När Chris­ter av­tjä­nat sitt straff och kom hem till Sol­len­tu­na greps han på nytt för grova brott, bland an­nat miss­han­del, hot, stöl­der, hem­frids­brott och ofre­dan­de. Han stämp­la­des som no­to­risk kri­mi­nell och spred skräck till och med i den kri­mi­nel­la värl­den. Det här är en del i en per­son­un­der­sök­ning av Chris­ter Pet­ters­son:

”CP bor se­dan de­cem­ber 1982 en­sam i en lä­gen­het i Sol­len­tu­na, för vil­ken so­ci­al­för­valt­ning­en står för kon­trak­tet. Un­der ti­den maj 1983 till och med feb­ru­a­ri 1984 har han va­rit an­ställd som fri­tids­le­da­re. Han har där­ef­ter va­rit ar­bets­lös men sökt ­oli­ka jobb. Ett er­bju­dan­de om att lä­ra sig hus­riv­ning gick om in­tet. Kom­mu­nen har er­bju­dit nya jobb men sam­ti­digt krävt att han ska un­der­kas­ta sig nyk­ter­hets­vård. Han har vägrat ef­tersom han an­ser sig in­te ha någ­ra miss­bruks­pro­blem. Han dric­ker gär­na al­ko­hol, vil­ket han an­ser som sin med­bor­ge­li­ga rät­tig­het. Se­dan han blev ­ar­bets­lös har han levt på so­ci­al­hjälp – 2400 kr i må­na­den till och med maj 1986. Han har där­ef­ter in­te fått någ­ra peng­ar ef­tersom han in­te vill ha med kom­mu­nens miss­bru­kar­grupp att ­gö­ra. So­ci­al­för­valt­ning­en har be­slu­tat att slu­ta ge ho­nom eko­no­miskt bi­stånd.” Sam­ti­digt som Chris­ter fick pro­blem i Sol­len­tu­na ge­nom­för­de ”Bomb­man­nen” spräng­ning­ar i Stock­holm. Han ha­ta­de sam­häl­let ef­ter någ­ra skat­teä­ren­den och ställ­des som­ma­ren 1985 in­för rät­ta. I de­cem­ber sam­ma år träf­fa­de jag ­både ”Bomb­man­nen ” Ting­ström och Chris­ter Pet­ters­son i Svea hov­rätt. Det var förs­ta gång­en. De två möt­tes och mor­sa­de på varand­ra un­der den på­gåen­de rät­te­gång­en om at­ten­ta­tet mot Skat­teskra­pan, kro­no­fog­de­myn­dig­he­ten och spräng­ning­en av chefs­å­kla­ga­re Si­gurd Denc­kerts vil­la där chefs­å­kla­ga­rens dot­ters pojk­vän spräng­des till döds.

Chris­ter satt i rätts­sa­len, följ­de en aning hög­ljudd för­hand­ling­ar­na och fick or­der om att ome­del­bart läm­na rät­te­gång­en.

Han för­pas­sa­des ut i den sto­ra kor­ri­do­ren.

Läs mer om ”Bomb­man­nen” på si­dor­na

72–73.

Chris­ter Pet­ters­son i lum­pen. Foto: LEIF JANGREN

Da­gen fö­re ny­årsaf­ton 1970 blev den då 23-åri­ge Chris­ter ­Pet­ters­son upp­ställd för en vitt­nes­kon­fron­ta­tion för ba­jo­nett­mor­det i när­he­ten av kors­ning­en mel­lan Kungs­ga­tan och Svea­vä­gen den 20 de­cem­ber sam­ma år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.