Mi Ri­dell: ”Vi har bli­vit säm­re på att lä­sa av varand­ra”

PfB Passion for Business - - Innehåll - text cat­ha­ri­na hans­son

med hjälp av en fö­re det­ta fbi­agent, ett brin­nan­de in­tres­se och 25 års er­fa­ren­het av att stå på scen har mi ri­dell bli­vit en av vå­ra främs­ta ex­per­ter på kropps­språk. hon ser dock att vi män­ni­skor blir allt säm­re på att lä­sa av kropps­språk: ”vi fost­rar en ge­ne­ra­tion med käns­lo­an­al­fa­be­ter och snart kom­mer vå­ra smartp­ho­nes att va­ra bätt­re än vi på att lä­sa av käns­lo­ut­tryck!”

Dhen­nes det var in­te skå­de­spe­la­ren

Mi Ri­dells egen idé att hon skul­le bör­ja job­ba med kropps­språk och re­to­rik, men idag är det

hu­vud­sys­sel­sätt­ning. Ny­li­gen gavs ock­så hen­nes bok Krop­pen lju­ger ald­rig ut i nyut­gå­va.

– Kropps­språ­ket är ju vårt pri­mä­ra språk, sä­ger Mi. Det är det som vi tror mest på när vi ta­lar med and­ra. Män­ni­skor kan sä­ga vad som helst med sin mun, men vi tror än­då mest på vad de­ras kropps­språk ger oss för käns­la Mi job­bar fort­fa­ran­de som skå­de­spe­la­re – se­nast med­ver­ka­de hon i tv-se­ri­en Gås­mam­man – när det kom­mer nå­gon in­tres­sant roll. Men hon går in­te på au­di­tions. I som­mar tur­ne­rar hon ock­så med en fö­re­ställ­ning där hon sjung­er vi­sor.

mi fick en riv­start som fö­re­lä­sa­re om kropps­språk.

– Det bör­ja­de med en för­frå­gan från nä­rings­li­vet, be­rät­tar hon. ”Kan in­te du kom­ma och be­rät­ta för oss om kropps­språk?” frå­ga­de de.

Och plöts­ligt stod Mi på en scen på Stock­holmsmäs­san och be­rät­ta­de om kropps­språk för 3000 tand­lä­ka­re och lä­ka­re.

– Det var förs­ta gi­get. Jag kan ju ha li­te Pip­pi

”Jag ut­gick ifrån att jag stått i 25 år på sce­nen

och det man lär sig om kropps­språk där”

Långstrum­pin­ställ­ning (”Det har jag ald­rig pro­vat för­ut, så det kla­rar jag sä­kert”), men det här...

– Men jag ut­gick ifrån att jag stått i 25 år på sce­nen som skå­de­spe­la­re och det man lär sig om kropps­språk där. Oav­sett vad man job­bar med så är det män­ni­skor som mö­ter män­ni­skor. Va­re sig det är kun­der, tio per­so­ner på för­äld­ra­mö­tet el­ler en publik på 3000 så hand­lar det om vad jag lärt mig om klä­der, krop­pen och håll­ning­en och vad vi sig­na­le­rar till män­ni­skor som in­te kän­ner oss så väl.

ef­ter gi­get På Stock­holmsmäs­san fick Mi mas­sor med för­fråg­ning­ar.

– Jag var en­sam­stå­en­de mam­ma och det var lät­ta­re att job­ba på dag­tid och fö­re­lä­sa än att stå på te­a­ter­sce­ner på kväl­lar­na.

– Ju mer jag läs­te på, desto mer för­stod jag vad som fanns att häm­ta här.

Mi fick kon­takt med en un­der­co­ver­po­lis, som hon in­led­de ett sam­ar­be­te med och som hon se­na­re skrev sin bok Krop­pen lju­ger ald­rig till­sam­mans med. I boken kal­lar han sig ef­tersom han in­te kan

Lucas Brun an­vän­da sitt rik­ti­ga namn.

– För dem är det liv och död om de in­te är tro­vär­di­ga, men på te­a­tern ris­ke­rar man ju in­te att dö.

Mi frå­ga­de ho­nom vem som var bäst i värl­den på kropps­språk.

– Den vi skat­tar högst är Na­var­ro, be­rät­ta­de

Joe

Lucas.

– Han är en fö­re det­ta FBI-agent som ger on­li­ne­ut­bild­ning­ar till män­ni­skor över he­la värl­den. Han tar sig an en el­ler två nya ele­ver om året. Jag sök­te och blev otro­ligt nog an­ta­gen. Un­der ett och ett halvt års tid ut­bil­da­de han mig över Sky­pe,.

Det var en grund­lig ut­bild­ning med många ten­tor.

Men det var först ef­ter lång tid som han frå­ga­de Mi ”Vem är du?”.

– Han tyck­te det var otro­ligt kul med en skå­de­spe­la­re från Sve­ri­ge, han ha­de ju mest haft agen­ter och po­li­ser. Och han sa: ”Nu mås­te du skri­va en bok!”.

Mi ha­de re­dan gjort ett häf­te med bil­der som hon an­vän­de på si­na fö­re­läs­ning­ar och kur­ser. Hon kän­de ock­så att det sak­na­des en svensk bok.

– Det mesta var över­satt el­ler gam­malt, från 1970-ta­let, med bil­der på folk som står och rö­ker.

Mi frå­ga­de Lucas Brun om in­te han kun­de bi­dra med si­na sto­ri­es och så blev det att de gjor­de boken till­sam­mans.

mi brin­ner verk­li­gen för sitt äm­ne.

– Det är out­töm­ligt spän­nan­de! Man kan lad­da ner de se­nas­te forsk­nings­rap­por­ter­na och vi har grup­per där vi dis­ku­te­rar det på nä­tet. Na­var­ro har bli­vit min men­tor och vi håller kon­tak­ten.

Hon har star­tat en podd och läg­ger ut ett av­snitt i vec­kan. Hon har ock­så lagt ut fil­mer på youtu­be och gjort QR-ko­der i sin bok som går till youtu­be­klipp. Boken har va­rit myc­ket ef­ter­frå­gad.

– Den förs­ta upp­la­gan sål­de slut och nu kom en ny i hös­tas, det är en li­te enkla­re ut­gå­va som ba­ra kos­tar en hund­ring och även kan lad­das ner som e-bok.

mi tyc­ker att be­ho­vet av kun­skap om kropps­språk har bli­vit allt stör­re, då det in­te läng­re är nå­got vi ut­veck­lar na­tur­ligt på sam­ma sätt som förr.

– Idag är det vik­ti­ga­re än nå­gon­sin ef­tersom vi har bli­vit säm­re på att lä­sa av and­ra. Brit­tis­ka un­der­rät­tel­se­tjäns­ten har be­rät­tat att de har svårt att re­kry­te­ra ef­tersom unga män­ni­skor är så då­li­ga på att lä­sa av kropps­språk.

– Man tror att det be­ror på att barn och unga in­te läng­re le­ker mitte­mot varand­ra. De sit­ter mer skuld­ra mot skuld­ra med varsin mo­bil, spel­kon­sol el­ler da­tor.

– Det här gör att det ock­så blir lät­ta­re att va­ra elak och in­te ta an­svar för hur man är mot and­ra. Det är myc­ket svå­ra­re att gö­ra nå­gon led­sen när man mås­te se dem i ögo­nen.

– Kil­lar blir än­nu säm­re på det här, för de le­ker än­nu mer skuld­ra mot skuld­ra än vad tje­jer gör.

– Vi för­äld­rar in­te­ra­ge­rar in­te så myc­ket med vå­ra barn. Vi har bli­vit säm­re på att tit­ta dem i an­sik­tet. Men det är ju så barn lär sig att lä­sa av och för­stå emo­tio­ner!

– Nu fost­rar vi en hel ge­ne­ra­tion med käns­lo­an­al­fa­be­ter.

– När vi in­te kan speg­la and­ras käns­lor blir vi säm­re på em­pa­ti. Nu när vi går in i den ar­ti­fi­ci­el­la in­tel­li­gen­sens ti­de­varv kom­mer vå­ra smartp­ho­nes att bli bätt­re än vi på att lä­sa av an­sikts­ut­tryck. Sug på den!

sPe­gel­neu­ro­ner­na som upp­täck­tes av fors­ka­re på 1990-ta­let är nerv­cel­ler som gör att vi smit­tas av varand­ras rö­rel­ser och hand­ling­ar, men ock­så av varand­ras käns­lor och sin­nes­stäm­ning­ar.

– An­sikts­ut­tryck smit­tar, sä­ger Mi. Det finns nå­got i oss som gör att vi kan se en män­ni­ska på 90 me­ters håll och lä­sa av an­sikts­ut­tryc­ket. Men det går in­te om vi går och tit­tar ner i mo­bi­len.

– Det är gans­ka oskönt när man kom­mer in i ett rum och al­la håller på med si­na te­le­fo­ner. Jag gör det ock­så! Men jag för­sö­ker ock­så se och in­te­ra­ge­ra med mi­na med­män­ni­skor.

– Det här gäl­ler även till­sam­mans med män­ni­skor vi in­te kän­ner. Vi mås­te bli bätt­re på att åte­ri­gen mö­ta and­ras blick, nic­ka och le. Den de­len av att in­te­ra­ge­ra med sin om­giv­ning håller på att gå för­lo­rad.

– Or­det ”re­spekt” kom­mer från det la­tins­ka ”re­specta­re”som be­ty­der att mö­ta blick, or­da­grant ”åter­tit­ta”. mi be­skri­ver ock­så hur vå­ra smartp­ho­nes på­ver­kar vår kropps­håll­ning och där­med ock­så vårt sin­ne­still­stånd.

– När vi ku­rar ihop oss sän­der vi in­te ba­ra en sig­nal till and­ra. Vi lå­ter ock­så vår sten­ål­ders­hjär­na tro att vi är de­pri­me­ra­de. Män­ni­skor mår då­ligt som det är än­då, så vi be­hö­ver in­te plus­sa på det. Där­för känns det än­nu vik­ti­ga­re att kom­ma ut och pra­ta om det här.

– Vi är ju me­na­de att fin­nas för varand­ra, sä­ger Mi av­slut­nings­vis.

Att ha hän­der­na i si­dor­na är en ”High Po­wer-gest”. Den får oss att inge mer re­spekt, men fram­förallt gör den att vi kän­ner oss mer kraft­ful­la och be­slut­sam­ma, nå­got som fors­ka­ren Amy Cud­dy be­vi­sat i stu­di­er. Ex­em­pel på det om­vän­da – en ”Low Po­wer Po­se”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.