Buc­kan­jä­rer­nas era

Pirater! - - Innehåll -

Hur Tor­tu­gas sjö­rö­va­re gjor­de sig ett namn i Kari­bi­en.

De at­tac­ke­ra­de frans­ka och spanska han­dels­far­tyg i den nya värl­den

och ska­pa­de ett ryk­te om sig som har över­levt till vå­ra da­gar.

Ter­men buc­kan­jär av­ser en pi­rat som ver­ka­de i Västin­di­en och längs Sy­da­me­ri­kas kust un­der den and­ra hälf­ten av 1600-ta­let och på 1700-ta­let. Ter­men har kom­mit att in­be­gri­pa bå­de de som hand­la­de in­om la­gens rå­mär­ken och de som var lag­lö­sa.

Vis­sa fram­stå­en­de buc­kan­jä­rer, som Hen­ry

Mor­gan, var egent­li­gen ka­pa­re som ha­de till­stånd från re­ge­ring­en att be­slag­ta va­ror och egen­dom från fi­en­de­skepp – i Mor­gans fall spanska. Ka­par­na ha­de ett kapar­brev, ett ut­stu­de­rat do­ku­ment som var över­sål­lat med hög­tra­van­de ju­ri­dis­ka ter­mer, och för­vän­ta­des fö­ra bok över si­na be­drif­ter och läm­na över en re­jäl an­del av si­na by­ten till kro­nan.

En buc­kan­jär var ur­sprung­li­gen nam­net på lag­lö­sa jä­ga­re och bergs­män som job­ba­de och lev­de på fast­lan­det, bland His­pa­ni­o­las kul­lar och da­lar (som idag be­står av Do­mi­ni­kans­ka re­pu­bli­ken och Hai­ti). Man tror att de ha­de franskt ur­sprung och att de fick sitt namn från sät­tet de la­ga­de mat på, lå­nat från den kari­bis­ka Ara­wak-stam­men som an­vän­de en trä­ram som kal­la­des buc­can för att sal­ta och rö­ka sitt kött.

Ut­tryc­ket buc­kan­jär blev vi­da känt 1684 ge­nom pub­li­ce­ring­en av Alex­an­dre Ex­que­me­lins bok

De Ame­ri­caensche Zee-Roo­vers (De ame­ri­kans­ka buc­kan­jä­rer­na). Många av dem var duk­ti­ga skyt­tar, de­ras tid som jä­ga­re ha­de fin­sli­pat de­ras skick­lig­het med skjut­va­pen.

På 1620-ta­let bör­ja­de des­sa män för­flyt­ta sig över ön mot den nor­ra kus­ten kläd­da i skinn­klä­der och be­väp­na­de med långa jakt­kni­var. Om­kring 1630 slog sig många av dem ner på den lil­la ön Tor­tu­ga, döpt av Co­lum­bus som tyck­te att land­mas­san påmin­de om for­men på ett sköld­padds­skal. Ön var för­sedd med en na­tur­lig hamn som skul­le vi­sa sig va­ra en ef­fek­tiv ut­gångs­punkt för att at­tac­ke­ra skepp som seg­la­de längs rut­ten mel­lan Ku­ba och His­pa­ni­o­la.

Den förs­ta le­da­ren på ön Tor­tu­ga som man kän­ner till var frans­man­nen Je­an le Vas­seur. Han an­ses va­ra den som för­vand­la­de ön till en bas för lag­lös pi­ra­tak­ti­vi­tet som skul­le på­gå i över ett halvt se­kel. Han var fö­re det­ta mi­li­tä­rin­gen­jör och lät 1642 upp­fö­ra ett fort på en klip­pa ovan­för ham­nen. Med en egen söt­vat­ten­käl­la i kom­bi­na­tion med for­tet ha­de Tor­tu­ga po­ten­ti­a­len att bli en per­ma­nent ope­ra­tions­bas. Le Vas­seur be­skrev bas­ti­o­nen som sitt ”duvslag”.

Span­jo­rer­na var in­te till­freds med hans hand­ling­ar.

År 1643 skic­ka­de de sex skepp och 500 man för att in­ta for­tet och sät­ta Le Vas­seur och hans män på plats. Men frans­man­nens för­svars­sy­stem var så ef­fek­tivt att han sänk­te ett skepp och ska­da­de de öv­ri­ga. Span­jo­rer­nas am­bi­tiö­sa land­stig­ning blev ock­så den en katastrof, in­kräk­tar­na blev ut­sat­ta för ett bak­håll och för­lo­ra­de 200 man.

Fram­gång­en gjor­de att Le Vas­seurs ryk­te spreds. Sjö­män, för­rym­da sla­var och brotts­ling­ar, och al­la slags de­spe­ra­ta lag­lö­sa från i syn­ner­het Eng­land och Ne­der­län­der­na an­slöt sig snart till ho­nom. Här­i­från bör­ja­de de at­tac­ke­ra spanska skepp. Med hjälp av små­bå­tar an­grep de de stora gal­jo­ner­na som var ful­las­ta­de med guld och and­ra vär­desa­ker från den Nya värl­den.

Frans­man­nens en­väl­de för­ar­ga­de snart de frans­ka myn­dig­he­ter­na, och han väg­ra­de att de­la med sig av si­na by­ten och kom så små­ning­om på kant även med si­na eg­na män. Men han eta­ble­ra­de Tor­tu­ga som en buc­kan­jä­rer­nas fristad och den spre­ti­ga och osty­ri­ga grup­pen ska­pa­de en viss sam­man­håll­ning. Ibland re­fe­re­ra­de de till sig själ­va som Kus­tens bröd­ra­skap. Då och då ut­såg de en ami­ral när de gick sam­man för att an­gri­pa ett stör­re mål, ex­em­pel­vis Pa­na­ma som plund­ra­des grund­ligt av Hen­ry Mor­gans män 1671.

De liv­li­gas­te re­do­gö­rel­ser­na för buc­kan­jä­rer­nas be­drif­ter åter­finns i Ex­que­me­lins De ame­ri­kans­ka buc­kan­jä­rer­na. Trots att han of­ta blan­dar ihop da­tum och för­li­tar sig på ryk­ten – tvek­löst in­häm­ta­de från sup­u­ter i ham­nar­na han be­sök­te – be­kräf­tas myc­ket i hi­sto­ris­ka spanska käl­lor.

Ex­que­me­lin res­te till Tor­tu­ga 1666 som kon­trakt­san­ställd mi­li­tär vid det frans­ka Västin­dis­ka kom­pa­ni­et och han an­slöt sig till buc­kan­jä­rer­na tre år se­na­re i egen­skap av ki­rurg – en myc­ket vär­de­full till­gång om­bord på då­ti­dens skepp. Han lev­de med buc­kan­jä­rer­na i över 12 år och flyt­ta­de vid nå­gon tid­punkt från Tor­tu­ga till Ja­mai­ca där han var in­blan­dad i Hen­ry Mor­gans oli­ka även­tyr (Mor­gan fram­ställs för öv­rigt oför­del­ak­tigt i hans bok).

Trots al­la fel­ak­tig­he­ter och över­drif­ter in­ne­hål­ler Ex­que­me­lins bok fort­fa­ran­de en vär­de­full första­hands­skild­ring av buc­kan­jä­rer­nas även­tyr och bra­va­der. Han be­rät­tar till ex­em­pel om por­tu­gi­sen Bart­holo­mew vars ota­li­ga fram­gång­ar stän­digt kan­ta­des av otur. Ett an­märk­nings­värt ex­em­pel är när han la­de be­slag på ett spanskt skepp ut­an­för Ku­bas kust vil­ket gav ho­nom ett byte på 70 000 spanska dol­lar och 54 431 ki­lo ka­ka­o­bö­nor. När han seg­la­de iväg med sitt byte sat­te ett spanskt skepp som var på väg till Ha­van­na kurs mot hans far­tyg och plund­ra­de ho­nom på hans plun­der­gods.

När en hård storm tving­a­de ho­nom att sö­ka skydd i en hamn i Mex­i­ko kän­de lo­kal­be­folk­ning­en igen ho­nom som man­nen som ha­de plund­rat de­ras kust. Han till­fång­a­togs med av­sik­ten att han skul­le häng­as. Nat­ten fö­re av­rätt­ning­en lyc­ka­des han dock rym­ma från skep­pet där han hölls fång­en och hop­pa­de över­bord med två ke­ra­mis­ka vinkru­kor som flyt­hjälp­me­del. Han kom un­dan, men otu­ren fort­sat­te att för­föl­ja ho­nom. Ex­que­me­lin skri­ver att Bart­holo­mew ut­för­de många våld­sam­ma at­tac­ker mot span­jo­rer­na ut­an att nå­gon­sin bli rik: «för jag såg ho­nom dö un­der de mest elän­di­ga om­stän­dig­he­ter».

Ki­rur­gen som blev för­fat­ta­re ned­teck­na­de även den ne­der­länds­ke buc­kan­jä­ren Roche Bra­si­li­a­nos es­ka­pa­der. Han blev buc­kan­jär när por­tu­gi­ser­na ut­vi­sa­de de ne­der­länds­ka in­kräk­tar­na från Bra­si­li­en 1654. En av hans mest be­röm­da brag­der in­träf­fa­de fem år se­na­re när hans skepp gick på grund ef­ter en räd mot en Mex­i­kansk hamn­stad. När han och hans 30 man star­ka be­sätt­ning fär­da­des över fast­lan­det på väg mot en sä­ker pi­rat­fristad, stöt­te de på en stor grupp med spanska ka­val­le­ris­ter. Ex­que­me­lin skri­ver

«Han eta­ble­ra­de Tor­tu­ga som en fristad för buc­kan­jä­rer­na.»

«Han at­tac­ke­ra­de vem han vil­le, of­ta högg han av en oskyl­dig per­sons arm el­ler ben.»

att de­ras mus­ke­tö­rer slet span­jo­rer­na i bi­tar. Spanska skild­ring­ar be­rät­tar å and­ra si­dan hur Bra­si­li­a­no och hans män sprang bort från de häst­bur­na män­nen och flyd­de i ka­no­ter.

Bra­si­li­a­nos mot­vil­ja mot span­jo­rer var en­ligt Ex­que­me­lin le­gen­da­risk och han här­ja­de runt i de västin­dis­ka stä­der­na och at­tac­ke­ra­de vem han vil­le. Of­ta högg han av en oskyl­dig per­sons arm el­ler ben «för han be­ted­de sig som en gal­ning». Han fann ock­så ett ma­ka­bert nö­je i att tor­te­ra span­jo­rer och sägs ha rostat si­na fi­en­der le­van­de på trä­spett.

I Ex­que­me­lins bok skild­ras även den frans­ke buc­kan­jä­ren Franço­is l’Olon­nais (läs mer om ho­nom på si­da 52) som kun­de räk­na plund­ring­en av Ma­racai­bo i Ve­ne­zu­e­la till si­na många pi­rat­dåd. Den­ne man ha­de ett av bröd­ra­ska­pets värs­ta tem­pe­ra­ment, i klass med Bra­si­li­a­no, och han tor­te­ra­de re­gel­bun­det si­na fångar för att få re­da på var de ha­de gömt si­na vär­de­ful­la skat­ter. Om de väg­ra­de av­slö­ja det högg han dem i bi­tar med sin hug­ga­re. Ex­que­me­lin äg­nar mest ut­rym­me åt Hen­ry Mor­gan (läs mer om ho­nom på si­da 44) och hans ope­ra­tio­ner med ut­gångs­punkt från Ja­mai­ca.

Ja­mai­ca blev så små­ning­om buc­kan­jä­rer­nas pri­mä­ra fristad, men Tor­tu­ga för­blev oer­hört vik­tig för

il­le­ga­la ope­ra­tio­ner. Det var bland an­nat l’Ol­lo­nais’s bas vid hans at­t­tack på Ma­racai­bo. Tor­tu­ga fort­sat­te att tjä­na buc­kan­jä­rer­na tills de frans­ka myn­dig­he­ter­na slog ner på sjö­rö­veri­et 1713. Det var un­der en an­nan era (som van­li­gen kal­las för pi­ra­ter­nas guld­ål­der), som följ­de på buc­kan­jä­rer­nas era som ha­de si­na röt­ter i brag­der­na un­der mit­ten och slu­tet av 1600-ta­let. Brit­ter­na följ­de upp med 1717 års kung­li­ga be­nåd­ning vil­ket gav Ba­ha­mas gu­ver­nör möj­lig­het att ge am­ne­sti till al­la pi­ra­ter som ka­pi­tu­le­ra­de fri­vil­ligt.

Des­sa mäns (och kvin­nors) es­ka­pa­der skul­le ald­rig ha ägt rum om det in­te ha­de va­rit för de ti­di­ga buc­kan­jä­rer­na och de­ras pi­on­jär­san­da. De ärv­de tak­ti­ker, se­gel­rut­ter och den he­dersko­dex som fö­re­gång­ar­na läm­na­de ef­ter sig. Många pi­ra­ter be­vil­ja­des be­nåd­ning, men många av dem ac­cep­te­ra­de am­ne­stin på fals­ka grun­der och fort­sat­te att ter­ro­ri­se­ra Västin­di­en un­der 1700-ta­let. Men de­ras da­gar var räk­na­de, buc­kan­jä­rer­nas ar­ving­ar var ja­ga­de män.

Buc­kan­jä­rer­na an­vän­de små­bå­tar för snab­ba an­fall. Buc­kan­jä­rern Roche

Bra­si­li­a­no sat­te käp­par i hju­len

för span­jo­rer­na och ha­de

ett otäckt ryk­te om sig att ut­ö­va

tor­tyr.

Por­tu­gi­sen Bart­holo­mew eta­ble­ra­de en rad reg­ler som

pi­ra­ter­na höll sig till.

Al­la pi­ra­ter fick skri­va un­der en upp­fö­ran­de­kod in­nan de blev en del av be­sätt­ning­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.