Sam Bel­lamy

Pi­ra­ten i svart

Pirater! - - Innehåll -

Bel­lamy fång­a­de kanske den störs­ta skat­ten nå­gon­sin.

Sam Bel­lamy kan ha lagt be­slag på den störs­ta skat­ten nå­gon­sin, men han för­lo­ra­de

den – och sitt liv – i en våld­sam storm.

Bar­ry Clif­ford föd­des på Long Is­land men bor på ön Cape Cod där han har in­su­pit om­rå­dets ri­ka histo­ria som är full av bå­de pi­ra­ter och skepps­vrak. I ju­li 1984 slog hans upp­täckt ner som en bomb. I egen­skap av en­tu­si­as­tisk ut­fors­ka­re av ha­vets djup ha­de han fun­nit res­ter­na av kap­ten Sam Bel­lamys be­röm­da skepp Whydah som för­lis­te i en kraf­tig storm 26 april 1717.

Clif­ford bär­ga­de 200 000 fö­re­mål och mas­sor av skat­ter. Ef­tersom de fles­ta pi­rat­histo­ri­er med in­slag av sjö­rö­veri och be­grav­da skat­ter ex­i­ste­rar främst i vår kol­lek­ti­va pop­kul­tur, främst ge­nom böc­ker och fil­mer, så är upp­täck­ten av Whydah och hans skatt minst sagt ex­tra­or­di­när. Här var ett au­ten­tiskt pi­rat­skepp som be­vi­sa­de att då­ti­dens pi­ra­ter kun­de läg­ga si­na smut­si­ga hän­der på ett re­jält byte – det ver­kar allt­så fin­nas åt­minsto­ne ett korn av san­ning i pi­rat­be­rät­tel­ser­na. Det här var det förs­ta be­kräf­ta­de fyn­det från pi­ra­ter­nas guld­ål­der. Kap­ten Sam Bel­lamy (1689–1717) för­tjä­nar ryk­tet som den pi­rat som rof­fat åt sig det störs­ta byte man kän­ner till.

Många skep­par­histo­ri­er tar sin bör­jan en mörk och stor­mig natt och Whyda­hs för­lis­ning ut­mär­ker sig in­te i det hän­se­en­det. Det är näs­tan nå­got tra­giskt över Bel­lamys död och för­lus­ten av all de vack­ra skat­ter­na. Kap­ten Sam Bel­lamy, in­skri­ven i histo­ri­en som «Black Sam Bel­lamy» tack va­re sin för­kär­lek för svar­ta klä­der, och hans be­sätt­ning seg­la­de upp för öst­kus­ten till Block Is­land, strax norr om Cape Cod. Där ha­de Bel­lamy för av­sikt att re­pa­re­ra två stora far­tyg ur sin flot­ta på fy­ra skepp. Reg­net pis­ka­de sko­nings­löst som en ni­osvan­sad katt på en sjö­mans blo­di­ga rygg, sik­ten var ex­tremt be­grän­sad och vind­has­tig­he­ten steg mot alar­me­ran­de höj­der. Om­rå­det där far­ty­gen seg­la­de näs­tan i blin­do var ökänt som ett för­rä­diskt vat­ten­drag där skepp gick gå på grund på sand­ban­ker. De fång­a­des i ett lä­ge där vin­den ven från det öpp­na ha­vet och sköt far­ty­gen mot land. Ett av skeppen, sku­tan Ma­ry An­ne, höll på att kros­sas av våg­bryt­ning­en. Be­sätt­ning­en för­sök­te räd­da skep­pet ge­nom att hug­ga ner mas­ter­na och vän­ta ut nat­ten. De kla­ra­de sig.

Fle­ra mil läng­re upp längs kus­ten gung­a­de och kräng­de Whydah som drogs mot stran­den. In­te ens de an­ka­re som kas­ta­des över­bord i ett för­sök att få stopp på far­ty­get hjälp­te dem. Fy­si­kens la­gar gjor­de sitt. Ett skepp av den här stor­le­ken kun­de omöj­ligt kla­ra av si­tu­a­tio­nen. Bå­ten gick på grund ett par hund­ra me­ter från land och slets snabbt i bi­tar. Två

«Kap­ten Sam Bel­lamy för­tjä­nar ryk­tet som den pi­rat som rof­fat åt sig

det störs­ta byte man kän­ner till.» Kap­ten Sam Bel­lamy gick un­der med sitt skepp 26 april 1717.

be­sätt­nings­män kla­ra­de sig. De kom­man­de da­gar­na skölj­des upp­sväll­da krop­par upp på strän­der­na, märk­ta av krab­bors och and­ra hung­ri­ga havs­djurs som vil­le ka­la­sa på dem.

Bel­lamy föd­des om­kring 1689 i Hit­tis­le­igh, De­vonshi­re, och sök­te sig ti­digt till ha­vet. Ef­ter fle­ra år i den brit­tis­ka flot­tan med stri­der mot span­jo­rer­na i Västin­di­en, blev Bel­lamy pi­rat om­bord på skep­pet Bars­he­ba. I tju­go­års­ål­dern ha­de han ryk­te om sig att va­ra en käck och glad pi­rat, vil­ket var ovan­ligt. Han vi­sa­de ing­en nåd när han an­föll far­tyg och be­trak­ta­de sig själv som en Ro­bin Hood-fi­gur och sin be­sätt­ning som de munt­ra män­nen.

Bel­lamys bör­ja­de skri­va in sig i pi­rat­histo­ri­en när han över­tog Ben­ja­min Hor­ni­golds sku­ta Ma­ry An­ne, ett far­tyg be­styc­kat med åt­ta ka­no­ner. Ef­tersom Hor­ni­gold, en ti­di­ga­re ka­pa­re som ha­de valt pi­rat­li­vet, var en över­ty­gad pat­ri­ot väg­ra­de han att an­fal­la brit­tis­ka skepp i far­vatt­nen ut­an­för Ja­mai­ca där han up­pe­höll sig. I Hor­ni­golds be­sätt­ning fanns en man med svart skägg vid namn Ed­ward Te­ach som ut­märk­te sig i tjänst­gö­ring­en och för­vän­ta­de sig en be­ford­ran från Hor­ni­gold. Han skul­le se­der­me­ra bli känd un­der sitt pi­rat­namn Svartskägg, den mest be­röm­da buc­kan­jä­ren av al­la.

Hor­ni­golds väg­ran att at­tac­ke­ra brit­tis­ka skepp ska­pa­de oe­nig­het och slit­ning­ar mel­lan Bel­lamy och hans lands­man. Men un­der en pe­ri­od led­de Hor­ni­gold, Bel­lamy och en frans­man, Oli­vi­er «La Bu­se» Le­vas­seur, en troj­ka med tre pi­rat­skepp:

The Ben­ja­min, Ma­ry An­ne och La Bu­ses Po­stil­lon. I Yuca­tán­ka­na­len (sträc­kan mel­lan Mex­i­ko och

Ku­ba) till­fång­a­tog de tre pi­ra­ter­na ett brit­tiskt skepp (un­der Hor­ni­golds pro­tes­ter) och fle­ra spanska skepp. Bel­lamy gjor­de även vå­ga­de rä­der i en typ av lång­ka­no­ter som kal­la­des för «pi­ra­gu­as». Vid ett till­fäl­le slog de sig sam­man med ka­pa­re un­der led­ning av Hen­ry Jen­nings för att an­gri­pa det frans­ka han­dels­far­ty­get La St Ma­rie som seg­la­de un­der be­fäl av kap­ten D’Escou­bet. Pi­ra­ter­na och ka­par­na av­fy­ra­de si­na mus­ke­tö­rer, ka­pa­de La St Ma­ri­es an­kar­li­na och bor­da­de skep­pet som var be­styc­kat med 16 ka­no­ner och bar på en last av 30 000 spanska mynt. Be­sätt­ning­en ut­ö­va­de ing­et våld, nå­got som nämns gång på gång när det gäl­ler Bel­lamys pi­rat­kar­riär un­der vil­ken han an­grep över 50 skepp.

Tack va­re Bar­ry Clif­fords ut­forsk­ning av Whydah har by­tet bli­vit känt för värl­den. Och vil­ken skatt det är! 8 397 mynt från oli­ka län­der, 8 357 spanska sil­ver­mynt, nio guld­mynt, 4 131 spanska dol­lar, 17 guld­tac­kor, 14 guld­klim­par, 6 174 små­bi­tar av guld, guld­stoff samt af­ri­kans­ka ju­ve­ler. Bel­lamy och hans män kan knappt ha trott si­na ögon. Nu hann de ald­rig an­vän­da sig av skat­ten ef­tersom

ödet vil­le an­norlun­da, men kap­ten Bel­lamy såg den sä­kert som sin pen­sions­för­säk­ring.

Whydah bygg­des i Eng­land, sjö­sat­tes 1716 som slav­skepp och var upp­kal­lat ef­ter en väst­af­ri­kansk han­dels­post. Skep­pet som var ute på sin jung­frutur väg­de 300 ton, mät­te cir­ka 30 me­ter och var be­styc­kat med tio ka­no­ner. Ef­ter att ha kor­sat At­lan­ten från Afri­kas väst­kust där sla­var häm­ta­des till de Västin­dis­ka plan­ta­ger­na, seg­la­de skep­pet ge­nom Wind­ward­pas­sa­gen mel­lan Ku­ba och Hai­ti när det sik­ta­des av Bel­lamys be­sätt­ning. Ef­tersom skep­pet var stort skul­le det tjä­na som en lämp­lig upp­gra­de­ring från de­ras mind­re far­tyg Sul­ta­na. Bel­lamy gav or­der om att ta upp jak­ten.

Tre da­gar se­na­re kom de ikapp Whydah som er­bjöd li­te mot­stånd. De flyt­ta­de över tio ka­no­ner från Sul­ta­na. Whydah var nu Bel­lamys, plöts­ligt för­de han be­fäl över ett skepp med 28 ka­no­ner. Det­ta i kom­bi­na­tion med den över­då­di­ga skat­ten mås­te ha fått ho­nom att kän­na att fru For­tu­na var på hans si­da.

En­ligt le­gen­den i Cape Cod åter­vän­de Bel­lamy till om­rå­det ef­tersom han var djupt för­äls­kad i Ma­ria Hal­lett, en ame­ri­kansk kvin­na. Hur det än var med den sa­ken möt­te han sitt öde ut­an­för Long Is­lands kust när Whydah för­lis­te i stor­men. En­dast två be­sätt­nings­män över­lev­de. Ma­ry An­nes sju­man­na­be­sätt­ning som ha­de ri­dit ut stor­men räd­da­des da­gen där­på och över­läm­na­des till myn­dig­he­ter­na. De två över­le­var­na från Whydah, Tho­mas Da­vis och John Ju­li­an, över­läm­na­des ock­så till den lo­ka­la po­li­sen och ställ­des in­för rät­ta. Da­vis var in­te pi­rat ut­an snic­ka­re. Han ha­de va­rit an­ställd om­bord på St Mi­chael, ett skepp som Bel­lamy ka­pa­de, och tving­ats ar­be­ta för pi­rat­le­da­ren. Vid rät­te­gång­en fram­träd­de vitt­nen som styrk­te hans histo­ria, och han be­fanns va­ra ic­ke skyl­dig till sjö­rö­veri. John Ju­li­an var slav och ställ­des ald­rig in­för rät­ta ut­an sål­des vi­da­re och dog 1733. Ma­ry An­nes be­sätt­ning ställ­des in­för rät­ta i Boston, sex av dem döm­des till dö­den ge­nom häng­ning.

Kap­ten Sam Bel­lamy lev­de lik­som många and­ra buc­kan­jä­rer ett kort och hän­del­se­rikt liv. Det var en hård och långt ifrån ro­man­tisk till­va­ro. Han ha­de möj­li­gen ett bätt­re tem­pe­ra­ment än många and­ra pi­rat­le­da­re, men en tjuv är fort­fa­ran­de en tjuv. Han kar­riär var myc­ket kort. Han här­ja­de på ha­ven som pi­rat­kap­ten från 27 års ålder och dog 29 år gam­mal.

Om Svartskägg per­so­ni­fi­e­rar den ty­pis­ka pi­ratskur­ken så är Bel­lamy sna­ra­re an­ti­hjäl­ten som man of­ta ser i Hol­ly­wood-fil­mer. Jäm­fö­rel­sen med Ro­bin Hood är non­sens, men den go­de pi­ra­ten – han som tar sig an sin fi­en­de med stil och humor – ta­lar mer till fan­ta­sin än den grym­ma verk­lig­het som buc­kan­jä­ren of­tast lev­de och ver­ka­de i.

Skat­ten från Whydah vi­sas upp på Fi­eld Mu­se­um i

Chi­ca­go år 2009.

Whyda­hs skepps­kloc­ka.

«De his­sa­de en stor svart flag­ga med en dödskal­le och kor­sa­de ben­kno­tor och tog upp jak­ten», be­rät­ta­de Tho­mas Ba­ker i Bel­lamys be­sätt­ning.

X mar­ke­rar var det hän­de. Whydah seg­la­de längs Long Is­lands kust.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.