PI­RAT JÄ­GAR­NA

Pirater! - - Sjöröveriets Guldålder -

När pi­ra­ter­na här­ja­de som värst, var det stora mäng­der

Re­ge­ring­ar­nas svar var att an­stäl­la al­la som vil­le hjäl­pa till.

Den kung­li­ga am­ne­stin 1718 läm­na­des först ut av Woodes Ro­gers, gu­ver­nör för Ba­ha­mas. Den ut­fär­da­des som ve­ger­gäll­ning för den väx­an­de sjö­rö­varak­ti­vi­te­ten i om­rå­det och den var star­ten på ned­gång­en för pi­ra­ter­nas guld­ål­der. Den kung­li­ga am­ne­stin er­bjöds al­la som vil­le av­sä­ga sig buc­kan­jä­rer­nas livs­stil och åter­gå till ett lag­ly­digt ar­be­te, med mot­kra­vet att vän­da sig mot si­na for­na pi­rat­kol­le­gor och hjäl­pa myn­dig­he­ter­na att fånga in dem.

Även om många pi­ra­ter tjä­nat som ka­pa­re un­der det spanska tron­följd­s­kri­get och an­setts nyt­ti­ga av re­ge­ring­en, ha­de de i freds­tid bli­vit far­li­ga, la­bi­la och skad­li­ga för den eko­no­mis­ka han­deln. Am­ne­stin fun­ge­ra­de spe­ci­ellt bra för de som fruk­tat att bli till­fång­a­tag­na, men för and­ra var ett för­föl­jan­de en­da sät­tet att stop­pa dem – och in­te ens då fun­ge­ra­de det all­tid.

Många rykt­ba­ra pi­ra­ter, som Ben­ja­min Hor­ni­gold, god­tog am­ne­stin, och ha­de inga pro­blem med att för­rå­da sin be­sätt­ning. And­ra, som Char­les

Va­ne, gick till en bör­jan med på för­sla­get, men re­vol­te­ra­de näs­tan med det­sam­ma ef­teråt. I te­o­rin var am­ne­stin det per­fek­ta sät­tet att an­stäl­la ma­tro­ser och gall­ra ut ni­vå­er av sjö­rö­veri; i prak­ti­ken or­sa­ka­de den kom­pli­ka­tio­ner, in­te ba­ra ge­nom att be­hö­va stri­da mot någ­ra av de mest ökän­da pi­ra­ter­na i värl­den, ut­an ock­så i frå­ga om de be­lö­ning­ar den kun­de er­bju­da.

Ut­an att ha pi­rat­ko­dex­ens grund­läg­gan­de de­mo­kra­ti som led­stjär­na och än­då med möj­lig­het att lu­ra till sig vil­ka by­ten som helst, blev det myc­ket stri­der mel­lan jä­gar­na om hur de skul­le de­la upp be­lö­ning­ar och upp­märk­sam­het för en lyc­kad jakt. Det fanns myc­ket mind­re struk­tu­rell in­tegri­tet i hur de ar­be­ta­de, och be­sätt­nings­med­lem­mar bå­de stal från och ljög för varand­ra titt som tätt.

In­te al­la jä­ga­re var re­for­me­ra­de pi­ra­ter, dock, många var stat­li­ga tjäns­te­män el­ler ma­rin­kap­te­ner som vil­le sät­ta stopp för pro­ble­met med pi­ra­ter. Övers­te Wil­li­am Rhett är en så­dan fi­gur, mest känd för att ha fång­at Ste­de Bon­net, även känd som gent­le­man­na­pi­ra­ten, och som of­ta sam­ar­be­ta­de med Svartskägg på många fram­gångs­ri­ka fär­der. Bon­net var värd 700 pund i be­lö­ning när han gav upp till Rhett 1718. Han bad om nåd vid sin rät­te­gång och svor på att ald­rig sjö­rö­va igen, men han döm­des till dö­den och häng­des bred­vid res­ten av sin be­sätt­ning i South Carolina.

Bon­net fick en en­kel död jäm­fört med sin kom­pan­jon Svartskägg, som ock­så av­rät­ta­des av en pi­ratjä­ga­re – löjt­nant Ro­bert May­nard. Den ökän­de sjö­fa­ra­ren dö­da­des i slu­tet av 1718, på ön Ocraco­ke, ef­ter fem

skott­ska­dor och näs­tan 20 kniv- el­ler hug­gar­hugg. Ef­ter Svartskäggs död skar May­nard och hans be­sätt­ning av ho­nom hu­vu­det, och sat­te fast det i fören på far­ty­get som en var­ning till and­ra pi­ra­ter, och kas­ta­de se­dan hans kropp i ha­vet.

Om de in­te dö­da­des till havs, sat­tes de fles­ta in­fång­a­de pi­ra­ter i fäng­el­se ett kort tag in­nan de ställ­des in­för rät­ta för si­na brott. De blev då näs­tan all­tid döm­da. Be­sätt­nings­med­lem­mar­na för­sök­te of­ta skyl­la på varand­ra och för­sök­te of­ta för­hand­la sig ur bö­delns hängs­na­ra, an­ting­en med hjälp av in­for­ma­tion el­ler sin del av by­tet. Det lyc­ka­des näs­tan ald­rig, för be­vi­sen mot en kap­ten och hans be­sätt­ning var of­ta över­väl­di­gan­de, och de fles­ta be­sätt­ning­ar häng­des till­sam­mans.

Wil­li­am Kidds ar­re­ste­ring och död var en av de mer ovan­li­ga do­mar­na un­der pi­ra­te­ran, ef­tersom han själv från bör­jan var pi­ratjä­ga­re. Han seg­la­de si­na förs­ta re­sor som ka­pa­re med stor tve­kan, och han lyc­ka­des in­te fånga någ­ra pi­ra­ter un­der lång tid. Han väg­ra­de an­fal­la pas­se­ran­de far­tyg, och många av hans be­sätt­ning de­ser­te­ra­de längs vägen. När han vid ett till­fäl­le än­då lyc­ka­des upp­bringa ett far­tyg, upp­täck­te han att kap­te­nen var eng­els­man och han för­sök­te då över­ty­ga sin be­sätt­ning att läm­na till­ba­ka far­ty­get och de stul­na vär­desa­ker­na. De väg­ra­de, han fo­ga­de sig i det, och blev då ome­del­bart stämp­lad som pi­rat av flot­tan.

Så snart som Kidd blev ar­re­ste­rad, vän­de sig hans be­sätt­ning mot ho­nom och han tog på sig skul­den som de­ras kap­ten. Han sat­tes i fäng­el­se i iso­le­rings­cell un­der ett år in­nan han ställ­des in­för rät­ta. Al­la be­vis som ta­la­de för ho­nom ha­de ta­gits bort, och två av hans for­na sol­da­ter vitt­na­de mot ho­nom i ut­byte mot be­nåd­ning. Det­ta hjälp­te till att be­seg­la hans öde. Kidd, pi­ratjä­ga­ren, häng­des som pi­rat 1701, ef­ter att han bli­vit för­rådd av en re­ge­ring som han hjälpt till att skyd­da.

«In­te al­la jä­ga­re var pi­ra­ter. Många var stat­li­ga tjäns­te­män.» Flot­tan gör en räd i New Pro­vi­dence, en fristad för pi­ra­ter i Ba­ha­mas. Häng­da bands of­ta med

ked­jor för att för­länga den of­fent­li­ga vis­ning­en.

Svartskäggs död var en stor se­ger för pi­ratjä­gar­na. Strid på öp­pet hav var en död­lig af­fär. Franskt far­tyg sänks

av eng­els­ka flot­tan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.