Om svar an­hAl­les

Vad krävs för att en form­gi­va­re ska ses som en ta­lang? Och än­nu vik­ti­ga­re – för att gå från att va­ra en ta­lang till att slå ige­nom och eta­ble­ra sig? Pla­za De­co sät­ter sig vid run­da bor­det med ju­ryn för ­Gre­en­house på Stock­holms ­mö­bel­mäs­sa för att få rätt

Plaza Deco - - Stor Vinjett - Text RIKAR D LIND Fo­to CAM IL­LA LIN­DQVIST

Lämp­ligt nog kal­las det en­skil­da rum­met i No­bis Ho­tel i Stock­holm för Di­rek­tio­nen. Pla­za De­co slår sig ner där för ett lunch­sam­tal med Mat­ti Kle­nell, Gabri­el­la Gustaf­son och An­na von Schewen. Det vill sä­ga tre fjär­de­de­lar av ju­ryn som väl­jer vil­ka som an­tas till Gre­en­house-ut­ställ­ning­en på mö­bel­mäs­san i Stock­holm. Det vill sä­ga – de ut­gör ta­lang­di­rek­tio­nen. Gre­en­house-av­del­ning­en på Stock­holm Fur­ni­tu­re & Light Fair är till för att nya ta­lang­er ska kun­na nät­ver­ka och vi­sa upp sig och si­na pro­to­ty­per för kol­le­gor och in­te minst hu­ga­de pro­du­cen­ter av möb­ler och be­lys­ning. En chans att sy­nas och kny­ta kon­tak­ter, ta steg mot näs­ta ni­vå i kar­riä­ren. De sö­kan­de får in­te va­ra fast knut­na till nå­gon pro­du­cent och pro­duk­ter­na bör helst in­te ha vi­sats ti­di­ga­re nå­gon an­nan­stans. Fria form­gi­va­re och de­sign­sko­lor från he­la värl­den bjuds in att sö­ka. Ju­ryn gör se­dan det slut­gil­ti­ga ur­va­let. Del­ta­garan­tal 2014: 36 form­gi­va­re och 36 de­sign­sko­lor från 16 oli­ka län­der.

Pla­za De­co: Hur går ju­ry­ar­be­tet till: hur många gång­er ses ni, hur myc­ket går ni ige­nom och hur myc­ket ska­las bort?

Gabri­el­la Gustaf­son: Mäs­san är sam­man­kal­lan­de. Vi ses två hel­da­gar och går ige­nom allt. Det bru­kar va­ra 100–150 an­sök­ning­ar per år som vi tit­tar på, och det blir ett 30-tal plus fem re­ser­ver som tas ut.

An­na von Schewen: Det som kom­mer med mås­te va­ra bra, och det blir det, men det lan­dar än­då näs­tan all­tid kring det an­tal plat­ser som finns till­de­la­de. Un­ge­fär 30 pro­cent kom­mer med.

Mat­ti Kle­nell: Men det känns in­te som ett ju­ry­ar­be­te rik­tigt, ut­an mer som att man sit­ter och för­sö­ker sät­ta ihop nå­got, en ut­ställ­ning, en mix av en mas­sa ut­tryck och in­tryck som speg­lar sam­ti­den. Det kan hän­da att många bi­drag präglas av sam­ma star­ka trend, och då tving­as vi kanske väl­ja bort även så­dant som är rik­tigt bra ef­tersom ut­ställ­ning­en i sig skul­le bli enormt märk­lig om allt såg li­ka­dant ut och var gjort av sam­ma ma­te­ri­al.

GG: Nå­got år var det många skåp till ex­em­pel. Det går in­te att ba­ra vi­sa en mas­sa golv­skåp.

AvS: Men de va­len bru­kar ske först på slu­tet, om det står och väger mel­lan någ­ra få. Är det ett till­räck­ligt bra skåp så ska det kun­na va­ra ok med yt­ter­li­ga­re ett skåp. PD: Fanns det en viss stark trend el­ler röd tråd i år? GG: Det var rätt myc­ket trä. MK: Mäs­sing och mar­mor! GG: Re­na ma­te­ri­al: rent trä, ren me­tall, ren sten. Tyd­li­ga ma­te­ri­al i oli­ka for­mer.

MK: Det är ock­så det märk­li­ga med ju­ry­ar­be­tet, att man be­dö­mer nå­gons in­ten­tion, en skiss, och den kan va­ra präg­lad av en trend. Men un­der det där halv­å­ret från det att vi ger nå­gon en plats och själ­va ut­ställ­nings­till­fäl­let så hin­ner det hän­da väl­digt myc­ket. Man be­dö­mer nå­got som är en idé och of­ta står det se­dan helt and­ra gre- jer i mont­rar­na, ef­tersom form­gi­var­na helt en­kelt trött­na­de på tren­den el­ler att pro­jek­tet in­te fun­ge­ra­de. Så det blir vik­tigt att tit­ta på hel­he­ten – tror man på per­so­nen el­ler grup­pen? – ef­tersom man är med­ve­ten om att det kan ta vägen i en an­nan rikt­ning. PD: Man tit­tar ef­ter ett slags grund­be­gåv­ning? MK: Ja. AvS: Bå­de och, tyc­ker jag. Ibland kan det ock­så va­ra en pro­dukt som man tyc­ker är spän­nan­de. För nå­got år sen var det till ex­em­pel nå­gon som ha­de gjort en fäll­stol av tråd ... MK: Jag tänk­te ock­så på den på vägen hit! AvS: Man tänk­te ”kom­mer han över hu­vud ta­get att kun­na lö­sa det här”? MK: Vi mej­la­de till­ba­ka till ho­nom fle­ra gång­er med frå­gor. AvS: Ja, för man för­stod att det skul­le bli jät­te­bra om han skul­le kun­na lö­sa det. Då be­rod­de det i förs­ta hand in­te på en stor konst­när­lig för­må­ga, ut­an det var spe­ci­fikt den pro­duk­ten, me­dan an­nat kan va­ra ... MK: ... tre bly­erts­streck. AvS: Ja, el­ler väl­digt fi­na il­lust­ra­tions­bil­der el­ler nå­got an­nat som gör att man kän­ner den där be­gåv­ning­en.

Av många be­gå­va­de se­nio­ra svens­ka form­gi­va­re är Mat­ti Kle­nell, An­na von Schewen och Gabri­el­la Gustaf­son bland de all­ra bäs­ta som este­ter, för­ny­a­re och tän­ka­re och för­mod­li­gen även som lä­ra­re på Konst­fack och Beck­mans. En supergrupp till ju­ry så­le­des, med av­se­värd ru­tin från det­ta och and­ra nog­grant si­lan­de be­döm­nings­ar­be­ten, i det här fal­let till­sam­mans med skå­ning­en Da­vid Carl­son som en gång i ti­den star­ta­de den pro­du­ce­ran­de in­red­nings­bu­ti­ken Da­vid De­sign och nu­me­ra är verk­sam på ett an­tal oli­ka platt­for­mar som språk­rör för hållbar och me­nings­full de­sign.

An­na von Schewens form­giv­ning är stund­tals när­mast po­e­tisk och ex­pe­ri­men­tell och rör sig i lik­het med Mat­ti Kle­nells mel­lan det mass­pro­du­ce­ra­de och konst­när­li­ga. Gabri­el­la Gustaf­son dri­ver se­dan ti­o­ta­let år TAF Ar­ki­tekt­kon­tor till­sam­mans med Mat­ti­as Ståhl­bom. Det känns in­te orätt­vist att på­stå att de al­la tre har ett syn­bart skan­di­na­viskt ur­sprung ge­men­samt och en am­bi­tion att med pre­ci­sa drag för­hö­ja och för­nya det i grun­den enk­la el­ler tra­di­tio­nel­la.

Man be­dö­mer en skiss, se­dan står det of­ta helt and­ra gre­jer i mont­rar­na.

mat­ti kle­nell

Nu sit­ter vi här runt det sto­ra run­da bor­det vid ett Norr­malm­storg i blek vin­ter­sol för att pra­ta om be­grep­pet ta­lang. Vad krävs för att epi­te­tet ska ha täck­ning, vad är det en ju­ry som den­na sö­ker ef­ter i stun­der som des­sa och vad krävs av den ut­pe­ka­de för att avan­ce­ra från ta­lang­sta­di­et till att le­ve­re­ra och eta­ble­ra sig i ”verk­lig­he­ten”? GG: Ta­lang kan va­ra att man tar sitt pro­jekt på all­var, läm­nar in en an­sö­kan som är am­bi­tiös och in­te slar­var bort det.

MK: Pre­sen­ta­tio­nen kan spe­la jät­tes­tor roll för hur man be­dö­mer en an­sö­kan, för den vi­sar som du sä­ger en am­bi­tions­ni­vå.

GG: Ja, och att man för­står sitt pro­jekt och hur man ska vi­sa det på bäs­ta sätt för att få fram vad det är.

MK: Jag har tänkt väl­digt myc­ket på vad det är som gör att man kan be­dö­ma kva­li­tet el­ler ta­lang. Det finns ju en rad oli­ka kri­te­ri­er, men för mig hand­lar det myc­ket om att man ser en slags taj­ming hos per­so­nen. In­te att de gör ”rätt” el­ler som det ”ska se ut”, sna­ra­re tvärtom. Un­ge­fär som när man får den där käns­lan i ma­gen av att lyss­na på en ski­va och hör nå­got som man ald­rig hört för­ut. Den käns­lan har en stark in­ver­kan, det di­rek­ta an­sla­get, att man kän­ner att här finns nå­got som över­ras­kar mig. Men man vill ock­så ha med det som in­te har sam­ma in­no­va­tions­tän­kan­de ut­an mer en käns­la för hant­verk och ma­te­ri­al.

GG: Ja, den sprid­ning­en vill man få med i hal­len, att det är oli­ka in­rikt­ning­ar och att det blir en bra grupp.

AvS: Det kan ock­så va­ra ett starkt te­ma som gör pro­jek­tet in­tres­sant. Till ex­em­pel var det ett häromå­ret som tog fas­ta på hel­he­ten kring pro­duk­tio­nen, där al­la be­stånds­de­lar skul­le häm­tas in­om en ra­die av fem mil. Det kän­des ak­tu­ellt ur ett re­surs­per­spek­tiv. Jag kom­mer in­te ihåg pro­duk­ten, men te­mat. GG: Ja- och nej-hö­gar­na kan of­tast sor­te­ras upp gans­ka fort. MK: Sen är det där job­bi­ga kanske-hö­gen ... och då man dag två sät­ter sig och går ige­nom nej-hö­gen igen och upp­täc­ker att gud vad fel vi ha­de där. Men det är ju spän­nan­de. Sett till hur många an­sök­ning­ar det är så läg­ger vi myc­ket tid på dem, pra­tar myc­ket om al­la, även de som får ett nej. Det gör att ju­ry­ar­be­tet kva­li­tets­säk­ras. Tråd­sto­len du nämn­de, An­na, är ett typex­em­pel på att det är värt det. Vi såg nå­got bra men tänk­te först att det där kom­mer ald­rig att fun­ka, men gick till­ba­ka och sa ”be­vi­sa det!” När han ha­de skic­kat in mer ma­te­ri­al så var det ”kanske, men vi skul­le vil­ja ve­ta li­te mer ...” Och till slut stod den ju där på mäs­san – och den fun­ka­de. Det var så ro­ligt, och det ha­de va­rit så synd om vi ha­de av­fär­dat det ti­di­ga­re. PD: Vet ni vad det är ni sö­ker när ni sät­ter er ner förs­ta gång­en? GG: Nej, det hand­lar sna­ra­re om att det är vis­sa kri­te­ri­er som mås­te upp­fyl­las, som att det in­te är en pro­dukt som re­dan finns på mark­na­den och att pro­jek­ten helst ska va­ra nya.

MK: Ris­ken är an­nars att Gre­en­house blir som en ret­ro­spek­tiv konst­hall, om pro­jek­ten har synts på al­la and­ra mäs­sor in­nan.

AvS: Det är kul att Stock­holm på gans­ka kort tid har bli­vit en så in­ter­na­tio­nell och vik­tig mäs­sa, det gör myc­ket för ut­by­tet mel­lan kol­le­gor.

PD: I den mån det fort­fa­ran­de finns oli­ka re­gi­o­na­la ut­tryck så är det ett bra till­fäl­le att upp­täc­ka dem. Var tyc­ker ni att det hän­der sär­skilt spän­nan­de sa­ker nu? GG: En hel del i Po­len och län­der­na där­om­kring. MK: Ja, det dy­ker upp många unga i Ös­teu­ro­pa som är bra. Kanske för att de har en när­ma­re kopp­ling till pro­duk­tio­nen där, för­u­tom en stark tra­di­tion in­om form­giv­ning. Asi­en är fort­fa­ran­de bra för­stås.

GG: Det var många från Tai­wan och Syd­ko­rea som sök­te i år. AvS: Och häromå­ret plöts­ligt många från Iran. MK: Det är tyd­ligt att det är myc­ket gräns­lö­sa­re nu. När jag gick ut Konst­fack 1999 var det ett jät­testort steg att stäl­la ut i Mi­la­no på Sa­tel­li­te som pre­cis ha­de star­tat upp då, gud vad långt och dyrt.

Den ta­pas­lik­nan­de lun­chen an­län­der ner­i­från bist­ro­kö­ket på sto­ra bric­kor. Vi lät för en­kel­he­tens skull ser­vi­tri­sen ploc­ka ihop ett an­tal smårät­ter, och snart sträc­ker vi oss kors och tvärs ef­ter laxtar­tar, buf­fel­moz­za­rel­la med pachi­no­to­ma­ter, par­ma­skinka­paj, mini­piz­zet­ta, rå­biff, au­ber­gi­ne­la­sag­ne, kött­bul­lar och da­gens focaccia. Sam­ta­let fort­skri­der till lju­det av klir­ran­de pors­lin.

GG: Oav­sett om de stäl­ler ut på Gre­en­house el­ler in­te så är den här ge­ne­ra­tio­nen mer med­ve­ten om att sy­nas. Det är en del av job­bet att ve­ta vil­ka tid­ning­ar som finns, vil­ka jour­na­lis­ter de ska vän­da sig till, ska de tac­ka ja till det el­ler det. Det är ex­per­ter på det och sprids ome­del­bart i so­ci­a­la me­di­er.

PD: Har de ock­så en re­a­lis­tisk bild av vad som fak­tiskt krävs för att slå sig fram som en pro­du­ce­ran­de form­gi­va­re?

MK: Nej! Nu lå­ter jag som en gam­mal gub­be, men jag tyc­ker det är li­te olyck­ligt att det är på det sät­tet. Det är fan­tas­tiskt med so­ci­a­la me­di­er, att kun­na nå ut med bil­der och be­rät­tel­ser, jag är en stor­kon­su­ment av me­dia själv, men man ge­nom­skå­dar väl­digt fort en ung form­gi­va­re som läg­ger mer fo­kus på att form­ge sin hem­si­da än att gö­ra gre­jer och pre­sen­te­ra idéer. Det hål­ler i två år och se­dan går det rätt trögt. Det är så him­la vik­tigt, spe­ci­ellt i Gre­en­houseå­ren, att man gör gre­jer. Det är li­te otäckt med ex­a­mens­ut­ställ­ning­ar där allt är me­di­alt per­fekt men gre­jer­na sva­jar li­te. Det gag­nar in­te bran­schen och in­te me­dia hel­ler, för då slu­tar det med att al­la ba­ra sit­ter och tit­tar på varand­ras hem­si­dor med fik­ti­va gre­jer.

PD: Du ex­i­ste­rar ba­ra där i en slags sken­värld där allt ser fan­tas­tiskt ut! Det lå­ter lo­giskt, att det re­dan är så i viss ut­sträck­ning.

MK: Ja, men du ali­e­ne­rar dig från kon­su­men­ter och fram­för allt från peng­ar­na. Du kan in­te tjä­na peng­ar på det men du kan va­ra coo­last på Riche. Men det är ju in­te jät­te­kul jämt. Kanske.

GG: Det är ju nack­de­len med det, men om man be­härs­kar bå­de och ... det är då man kla­rar sig.

MK: Det tror jag ock­så. GG: De eta­ble­ra­de form­gi­va­re som in­te be­härs­kar det där har in­te så lätt att ta sig fram hel­ler. Oav­sett om man gil­lar det in­te så ska man va­ra sin egen sälj­ma­skin lik­som, och har man in­te råd att an­li­ta nå­gon så får man gö­ra det själv. AvS: Men grun­den är än­då bra idéer. GG: Ab­so­lut! Men du kom­mer in­te så långt med ba­ra bra idéer hel­ler.

PD: Mo­ni­ca Förs­ter sa i en lik­nan­de dis­kus­sion ny­li­gen att vad många in­te in­ser och kanske hel­ler in­te är be­red­da att un­der­kas­ta sig är att det är ett oer­hört hårt jobb som krävs för att kom­ma nå­gon­stans. In­nan du kan räk­na dig som nå­gorlun­da eta­ble­rad mås­te du ha kanske 20 gre­jer i pro­duk­tion och för nå dit mås­te du ha gjort kanske 200 gre­jer och fått en mas­sa nej längs vägen. Det med­ve­tan­det kanske in­te finns i till­räck­ligt stor ut­sträck­ning?

GG: Det är kanske bra att ge­ne­ra­tio­nen som är på väg ut på mark­na­den in­te vet, för då skul­le de kanske bli helt ned­slag­na.

PD: Är in­te det nå­got man tar upp i ut­bild­ning­ar­na, en slags verk­lig­hets-check?

GG: Jag tyc­ker tren­den är tvärtom, att man näs­tan ba­ra äg­nar sig åt kon­cept­gre­jer som ald­rig skul­le kun­na gå in i pro­duk­tion. Det an­ses in­te li­ka fint att gö­ra mass­pro­du­ce­rad de­sign, och det är en verk­lig­het som väl­digt få över­le­ver på. När en hel klass gör det så blir det li­te på låt­sas.

PD: Bor­de man in­te gö­ra pre­cis tvärtom? Att du bör­jar med att gö­ra re­le­van­ta gre­jer som kan nå din publik och som ska­par en grund­trygg­het? Un­ge­fär som i ett fot­bollslag där du all­tid bör­jar med att byg­ga ett bra för­svar och se­dan ut­veck­la det där­i­från ...

MK: Ibland kan jag kän­na att den där grun­den in­te sätts i ut­bild­ning­ar­na. Oav­sett vad du vill gö­ra se­na­re i kar­riä­ren så är det all­tid bra att ha nå­gon form av prak­tisk grund att lu­ta sig emot.

GG: Det är nog oli­ka på oli­ka sko­lor. Konst­fack är en verk­stads­ba­se­rad ut­bild­ning till ex­em­pel me­dan and­ra in­te är det, även om man kanske in­te ut­nytt­jar det så myc­ket som man skul­le kun­na gö­ra.

PD: Vad krävs i dag för att nå ige­nom bru­set och slå ige­nom med si­na gre­jer?

MK: Ett eget till­tal. Har du det och tror och job­bar på det så kom­mer det att ge re­sul­tat i nå­gon form.

PD: Har nå­got an­nat till­kom­mit de se­nas­te åren så som bran­schen och om­värl­den ser ut i dag?

GG: Tren­den bland pro­du­cen­ter har va­rit att man lyft fram form­gi­va­ren, gjort ett jät­testort svart­vitt por­trätt och hängt det i mon­tern som den en­da in­di­vi­den som ser till att det blir bra. Det tror jag hål­ler på att fal­la sön­der. Det är ju ett stort grupp­ar­be­te, där form­gi­va­ren job­bar ihop med pro­du­cen­ten, pro­dukt­ut­veck­la­ren, mark­nads­fö­ra­ren och den som pa­ke­te­rar och till slut säl­jer pro­duk­ten. Det hand­lar om lag­ar­be­tet och när det verk­li­gen fun­kar så blir det peng­ar i al­la led. Sy­nen på form­gi­va­ren som den sto­ra stjärn­de­sig­nern hål­ler in­te läng­re.

MK: Det mås­te verk­li­gen va­ra ett sam­ar­be­te i al­la led där man ut­nytt­jar varand­ras va­ru­mär­ken och kom­pe­tens. Som form­gi­va­re mås­te du byg­ga ditt va­ru­mär­ke ge­nom att gö­ra gre­jer, det är det som krävs.

GG: Du mås­te va­ra ly­hörd för grupp­ar­be­tet, vet du in­te vad säl­jar­na vad du hål­ler på med så kom­mer de ald­rig att pra­ta sig var­ma för din pro­dukt. Där­för kan du in­te ba­ra strut­ta runt och tro att di­na idéer är de bäs­ta ba­ra för att du är de­sig­nern.

PD: Det mås­te va­ra en de­li­kat ba­lans­gång. Vi ta­la­de om det eg­na till­ta­let nyss, det per­son­li­ga ut­tryc­ket. Lig­ger det in­te i sa­kens na­tur att form­gi­va­ren blir bä­ra­ren av en ny pro­dukt, en ny de­sign?

AvS: Det star­ka el­ler per­son­li­ga ut­tryc­ket el­ler vad det är kan ju kom­ma ur en grupp ock­så, som Front som gör sa­ker som är ty­pisk Front trots att de är tre. Du kan nå ett per­son­ligt ut­tryck även som kol­lek­tiv.

GG: Men det bär sig än­då in­te om man in­te sam­ar­be­tar med en pro­du­cent som tar hand om det per­son­li­ga ut­tryc­ket och för­pac­kar det och säl­jer det. AvS: Det är själv­klart, men i me­dia lyfts in­te det fram så of­ta. PD: Kanske för att det är så själv­klart. Har det in­te all­tid va­rit så att man mås­te ha en bra di­a­log med al­la i ked­jan?

AvS: Fle­ra gång­er har jag stött på, i in­ter­vju­er till ex­em­pel, att and­ra tyc­ker att det är så ovan­ligt att jag sä­ger ”vi” när jag pra­tar om en pro­dukt som jag har ri­tat. För mig är det själv­klart. Om jag har ri­tat en stol för, säg, Gärs­näs så har vi dis­ku­te­rat och för­änd­rat, jag har tit­tat på vad de kan el­ler in­te kan gö­ra tek­niskt och de tyc­ker kanske att det är bätt­re att vi läg­ger den i den där ma­ski­nen i stäl­let och så vi­da­re. Så ser pro­ces­sen ut, så det är helt na­tur­ligt att det är ”vi”.

MK: Jag har tänkt gans­ka myc­ket på hur en de­sig­ner fram­ställs. Den fram­ställ­ning­en for­mar ju ock­så yng­re de­sig­ners bild av vad yr­ket är. Det finns väl ingen­ting som sä­ger att form­gi­va­ren ska va­ra stjär­nan. Det är en ska­pad bild av an­ting­en form­gi­va­re som vill att det ska va­ra så el­ler för att man be­hö­ver nå­gon att sät­ta fo­kus på.

PD: Kanske är pro­du­cen­ten den störs­ta stjär­nan som mås­te ha kun­skap och koll för att väl­ja rätt form­gi­va­re att sam­ar­be­ta med?

MK: Ja! Så tän­ker jag ock­så. Går du in i en re­la­tion med en li­ten pro­du­cent så får du ta stör­re plats, men med ett stort eta­ble­rat fö­re­tag blir re­la­tion den mot­sat­ta. Ut­tryc­ket har man oav­sett, det kan för­stär­kas sna­ra­re om man job­bar med ett fö­re­tag som man de­lar vär­de­ring­ar med, det för­stär­ker mig i vad jag står för. Det kons­ti­ga är att job­ba med en pro­du­cent som ring­er in en för gö­ra nå­got och se­dan hörs man in­te mer. Det är jät­te­kons­tigt. Man har ing­en re­la­tion ut­an var just ba­ra det där svart­vi­ta por­trätt­fo­tot. Ovana fö­re­tag tän­ker mer på bil­den av nå­got än på in­ne­hål­let, och då kan vi kopp­la till­ba­ka till dis­kus­sio­nen om unga form­gi­va­re och vad som krävs för att ta sig nå­gon­stans: det hand­lar om sten­hårt ar­be­te och att ha ett in­ne­håll i det man gör.

Dis­kus­sio­nen spin­ner vi­da­re in på om­rå­den som de­signsce­nen i Prag och kon­kur­ren­sen form­gi­va­re emel­lan som ho­tar le­da till ar­vo­des­dump­ning­ar, vil­ket i sig är in­tres­san­ta äm­nen att ut­töm­ma. Men det får bli en an­nan histo­ria, en an­nan gång, runt ett an­nat bord.

Du kan in­te ba­ra strut­ta runt och tro att di­na idéer är de bäs­ta.

Gabri­el­la Gustaf­son

”Men om vi sä­ger så här då ...?” Pla­za De­cos chefre­dak­tör Ri­kard Lind tes­tar mer el­ler mind­re ve­der­häf­ti­ga te­o­ri­er.

An­na von Schewen be­to­nar lag­ar­be­tet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.