LJUDVÄGGENS MAGI

Från DJ till ar­ki­tekt. För Pla­za De­co be­rät­tar Lu­kas Thi­el om lik­he­ter­na mel­lan mu­sik och ar­ki­tek­tur.

Plaza Deco - - I Framkant -

I nstru­ment är vack­ra och re­sul­ta­tet av kun­nan­de och hant­verk. Jag sit­ter här i Lon­don med en sli­ten Fen­der Jazz Bass från 1968 bred­vid mig.

Mu­si­ken har all­tid va­rit vik­tig i mitt liv. Jag be­stäm­de mig för att in­te gå kvar i mitt låg­sta­di­um och val­de själv att sö­ka in till Adolf Fredriks mu­sik­sko­la när jag var 10 år. Un­der ti­den på Adolf Fred­rik gavs möj­lig­he­ter att dy­ka djupt i ett hav av mu­si­ka­lis­ka ut­tryck. Ef­ter hög­sta­di­et att sat­sa på nå­got re­jält. Det blev na­tur­ve­ten­skap och konst­när­li­ga ut­tryck ge­nom mu­si­ce­ran­de i oli­ka band och på scen med Vår Te­a­ter. Un­der ar­ki­tek­tur­stu­di­er­na ex­traknäck­te jag som DJ och kon­su­me­ra­de mu­sik i sto­ra mäng­der i va­ri­e­ran­de gen­rer. Det blev till slut en hem­vist i klub­ben Oye! på Lyd­mar Ho­tel där jag se­na­re an­sva­ra­de för att bo­ka band och DJ: s.

För mig som ar­ki­tekt är mu­si­ken en in­spi­ra­tions­käl­la; här fi nns ryt­mer, rum, en hel­het byggd av sam­ver­kan­de de­lar. Ar­ki­tek­tur är ett språk i sig och kan lik­som mu­sik bäst kom­mu­ni­ce­ra ge­nom att ut­övas. Scen­va­nan hjäl­per mig när jag skall pre­sen­te­ra nå­got ab­strakt för en sam­ling män­ni­skor.

Mitt in­stru­ment fram­för and­ra är el­ba­sen. Ef­ter en re­sa med block­fl öjt ( var in­te den snudd på ob­li­ga­to­riskt un­der sjut­ti­o­ta­let?), kla­ri­nett, klas­sisk gi­tarr och en smak på kontra­bas lan­da­de jag allt­så i el­ba­sen. Jag har spe­lat många oli­ka gen­rer men har cirk­lat runt avar­ter som folk­rock och pro­gres­siv rock ( Yes och Ge­ne­sis – in­te den ' pro­gg­mu­sik' som fl öda­de friskt i barn­doms­hem­met). Jazz är nå­got stort som jag knappt vå­gar men nju­ter myc­ket av. Varmt om hjär­tat lig­ger Bos­sa och La­tin Jazz. I skri­van­de stund är jag med i upp­star­ten av ett hob­by­band här i Lon­don; det kom­mer att bli roc­ki­ga­re än på myc­ket länge. Ab­so­lut fi nns det lik­he­ter mel­lan att kom­po­ne­ra mu­sik och att ska­pa ar­ki­tek­tur. Någ­ra be­grepp som rytm, pa­us, te­ma och tem­po kan an­vän­das kors­vis me­dan and­ra blir mer obe­kvä­ma som vers, re­fräng och tonart. Helt klart är att jag som ar­ki­tekt ibland upp­le­ver min roll be­släk­tad med di­ri­gen­tens. Di­ri­gen­ten mås­te kun­na myc­ket om al­la in­stru­ments möj­li­ga klang­er och sam­ti­digt lyss­na upp­märk­samt på den or­kes­ter hon el­ler han ska di­ri­ge­ra för att se hur en vac­ker hel­het kan byg­gas. Ar­ki­tek­tur för­verk­li­gas från förs­ta idé till fär­dig bygg­nad ge­nom en kom­pli­ce­rad gruppin­sats. I det ti­di­ga ske­det mås­te jag kän­na till – el­ler lä­ra mig – al­la verk­sam­ma de­lars möj­lig­he­ter. Ge­hör för den ak­tu­el­la kon­tex­ten och de jag sam­ar­be­tar med är av­gö­ran­de. Om ' to­na­li­tet' åter­speg­lar kon­tex­tens, pro­gram­mets och vi­sio­nens ka­rak­tär kan man sä­ga att det är vik­tigt att för­stå dem som en hel­het – på sam­ma sätt som det är vik­tigt att för­stå skill­na­den mel­lan moll och dur och vad som hän­der in­om oss när vi hör ett skick­ligt tonarts­byte. Mitt bä­ran­de te­ma som ar­ki­tekt? Jag an­tar att det är ett all­var och en kun­skaps­törst. Min käpp­häst är att den bygg­da ar­ki­tek­tu­ren är den in­tres­san­tas­te. Den har över­levt en re­sa som of­ta ris­ke­rar att slu­ta i di­ket. Att tit­ta på bilder ger in­te sam­ma för­stå­el­se som att va­ra i el­ler vid ar­ki­tek­tu­ren. Skill­na­den mel­lan mitt liv som DJ och li­vet som ar­ki­tekt är gen­sva­ret; rätt mu­sik och stäm­ning­en är på topp, ett fel låt­val och dans­gol­vet töms – allt sker mo­men­tant. En fi n bygg­nad tar år att få till stånd men det är säl­lan den fylls av lyck­li­ga män­ni­skor som sö­ker upp dig och öns­kar ett fa­vo­ri­t­rum ' för att det är min fö­del­se­dag idag... snäl­la'. Mu­si­ken fyl­ler mig med ener­gi och gör mig till en gla­da­re män­ni­ska och där­för en bätt­re ar­ki­tekt – och ar­ki­tek­tur­in­tres­set blir en del av en ho­lis­tisk upp­le­vel­se av sam­ti­den. Bygg­na­der som mu­sik­styc­ken? Oj oj, här är det lätt att ham­na på djupt vat­ten. Där fi nns enk­la pa­ral­lel­ler som is­mer in­om bå­de mu­sik och ar­ki­tek­tur. Mi­ni­ma­lis­men in­om mu­si­ken får sam­ti­da speg­lar i ar­ki­tek­tu­ren. Philip Glass är för mig mer Pe­ter Zump­tor el­ler möj­ligt­vis John Paw­son. La Sagra­da Fa­mi­lia blir mer nån slags Världs­mu­sik- fu­sion. Egent­li­gen ser jag in­te ar­ki­tek­tur som mu­sik; den är nå­got eget. Där­e­mot in­te nå­got fri­ståen­de ef­tersom den ska­pas i en sam­tid och ger ut­tryck för kul­tur och ci­vi­li­sa­tion ( el­ler brist på dem).”

Vil­la i Nac­ka. Hus med trygg klang­bot­ten.

Lu­kas Thi­el bor i mu­sik­sta­den Lon­don och har bland an­nat va­rit med att ri­ta The Mu­se­um of Ma­king för White.

Jazz Bass. Mu­si­kens bä­ran­de balk.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.