FANTASI PÅ TUB

Den ma­gis­ka stu­gan på Mön är byggd med li­ka de­lar ply­wood­cy­lind­rar och funk­tio­nell fantasi.

Plaza Deco - - Innehall - Text ELIZABETH CHOPPIN FOTO JAMES SILVERMAN

A tt byg­ga en som­mar­stu­ga 350 me­ter från stran­den är en öv­ning i fantasi och en mas­sa hårt ar­be­te. I al­la fall en­ligt ar­ki­tek­ten och hans unga fa­milj.

Dold i en björk­dunge på ön Mön syd­ost om Själ­lands kust finns en som­mar­stu­ga som mest lik­nar en mo­der­nis­tisk hob­bit­hå­la. In­te vad man kun­nat vän­ta sig här, en högst skan­di­na­visk plats, långt ifrån hob­bi­tar­nas Fyl­ke i Sa­gan om ring­en. Om man bort­ser från sy­nen av cy­lind­riskt run­da mo­du­ler kläd­da med träd­stam­mar, så är det ett hus som be­står av char­mi­ga själv­mot­sä­gel­ser. Den råa ut­si­dan ta­lar emot den ge­nom­tänk­ta och spar­sma­ka­de in­si­dan. Men som­mar­stu­gan är än­då helt rätt. Och ar­ki­tek­ten kan plat­sen.

Den Kö­pen­hamns­ba­se­ra­de ar­ki­tek­ten Jan Hen­rik Jan­sen är ing­en främ­ling på Mön. Det är det tred­je hu­set han de­sig­nat och byggt på den dans­ka ön – men den är med rå­ge den uni­kas­te – och där­för ock­så den störs­ta ut­ma­ning­en att byg­ga.

Un­der pe­ri­o­den han ar­be­ta­de med de­sig­nen, fick Jan­sen och hans fru en äls­kad dot­ter: Al­va. Med det för­svann im­pul­sen att ska­pa ar­ki­tek­tur med kraf­ti­ga lin­jer à la Mi­es van der Ro­he, som han ti­di­ga­re vun­nit fram­gång­ar med, och i stäl­let väx­te en öns­kan att byg­ga ett ma­giskt hem som skul­le pas­sa ett barns syn på värl­den. Den fick nam­net Birke­dal House på grund av trä­den som res­te sig över hu­set samt på grund av hust­runs ef­ter­namn.

Fak­tum är att Jan­sens som­mar­stu­ga med tre sov­rum kom att bli nyc­kelor­det för en ny rö­rel­se in­om ar­ki­tek­tu­ren: funk­tio­nell fantasi.

– Det var in­te en spe­ci­ell sa­ga som in­spi­re­ra­de mig, det var det fak­tum att vå­ra liv och vår syn på all­ting för­änd­ra­des när vi fick barn, sä­ger Jan­sen.

När hu­set stod klart 2016, bör­ja­de vän­ner och kri­ti­ker dra pa­ral­lel­ler till histo­ri­er som Bar­ba­pa­pa – en se­rie frans­ka barn­böc­ker från 1970- ta­let, du minns sä­kert den teck­na­de tv- se­ri­en – och be­rät­tel­sen om fantasi och sa­gor fast­na­de. Men den san­na histo­ri­en om hur Jan­sens hus kom till hand­lar mind­re om ma­gis­ka sa­ker och mer om en mas­sa hårt ar­be­te.

Jan­sen ha­de en snic­ka­re till hjälp när det var nöd­vän­digt, för­u­tom det gjor­de han all­ting själv – allt från att läg­ga be­tong­fun­da­men­ten till att kon­stru­e­ra de kom­pli­ce­ra­de cy­lind­ris­ka ra­mar­na i en väns la­da. Ar­be­tet var ett – mesta­dels – kärt be­svär un­der fem år, då han ar­be­ta­de två el­ler tre 15- tim­mars­da­gar i vec­kan om väd­ret tillät.

– Vi ha­de någ­ra rik­tigt kal­la vint­rar och det var tufft att för­sö­ka byg­ga hu­set och att sam­ti­digt in­te för­fry­sa, sä­ger han.

När det hår­da ar­be­tet var av­slu­tat var ett av de mest slå­en­de re­sul­ta­ten kon­tras­ten och för­bin­del­sen mel­lan ut­si­da och in­si­da. När man när­mar sig Birke­dal House ser det ut som en mörk ka­nin­hå­la, men fak­tum är att väl in­ne över­sköljs man av na­tur­ligt ljus och frä­scha, lju­sa ut­rym­men.

– Det är för­vå­nan­de när du kom­mer in i hu­set med tan­ke på hur det ser ut ut­i­från, sä­ger Jan­sen. Du har ett ytt­re skal, som är tänkt att imi­te­ra och in­te­gre­ra med ra­men. Det är så jag bru­kar gå till väga. Jag vill in­te ska­pa en ele­gant skulp­tur i so­len – du skul­le in­te se den.

Från bör­jan be­slöt Jan­sen att ar­be­ta med mo­du­ler och de­sig­na­de var och en av de nio cy­lind­ris­ka vo­ly­mer­na som se­pa­ra­ta ko­kong­er in­nan de sat­tes ihop i den slut­li­ga de­sig­nen.

– Jag tyc­ker om att ar­be­ta med en en­skild bit av puss­let. Om du bör­jar med den över­gri­pan­de de­sig­nen är det svå­ra­re att läg­ga till de­tal­jer, för­kla­rar han. När jag ri­tar hus åt and­ra män­ni­skor ber jag dem att ta­la om vil­ka de­tal­jer och önsk­ning­ar de kan tän­kas ha. De de­tal­jer­na ut­gör pus­sel­bi­tar och min upp­gift är att gö­ra puss­let fär­digt. Det var så jag ar­be­ta­de ock­så med det här puss­let, för­kla­rar han.

I var­je över­lap­pan­de cy­lin­der finns en el­ler två bur­språk in­ra­ma­de med rost­fritt Cor­ten- stål – no­ga pla­ce­ra­de så att de fång­ar ut­sik­ten av äng­ar och kul­lar och är dju­pa nog att rym­ma säng­ar och sitt­plat­ser. På in­si­dan är väg­gar­na kläd­da med vit­må­la­de, grovt så­ga­de träbrä­dor, vil­ket ger en struk­tur och vär­me åt var­je rum ut­an att en­kel­he­ten går för­lo­rad.

– Jag tyc­ker in­te om gipsmå­la­de väg­gar. Jag tyc­ker om så­dant som har sub­stans och ka­rak­tär, och jag vil­le ha vitt för jag vil­le att det skul­le kän­nas som ett gal­le­ri, för­kla­rar Jan­sen. Tan­ken var att vy­er­na över land­ska­pet skul­le va­ra som konst­verk på väg­gar­na.

Na­tur­ligt­vis var en av hu­vud­ut­ma­ning­ar­na med de­sig­nen att räk­na ut hur man skul­le kun­na ska­pa möb­ler för vad som fak­tiskt var cir­ku­lä­ra rum.

– Skul­le jag ha en cir­kel­rund säng? Nej, jag tror in­te det, ut­bris­ter Jan­sen.

Det in­ne­bar att tän­ka la­te­ralt och kom­ma på smar­ta lös­ning­ar som man har råd med. De fles­ta möb­ler­na var spe­ci­al­be­ställ­da, in­klu­si­ve det ekol­ja­de mat­bor­det, säng, och skriv­bord, köksön i mäs­sing och al­la snic­ke­ri­er i bad­rum­met. Jan­sen val­de en lo­kal smed som ald­rig ti­di­ga­re ar­be­tat med mäs­sing för al­la des­sa de­lar, för att und­vi­ka spe­ci­a­list­hant­ver­ka­re.

– Det skul­le ha bli­vit för dyrt. Jag var tvung­en att tän­ka hur jag skul­le få var­je en­skild detalj jag vil­le ha in­om min bud­get, som de­fi­ni­tivt in­te var obe­grän­sad, sä­ger han. Att byg­ga ett så­dant här hus ... den här öv­ning­en hand­la­de om att an­vän­da min egen ar­bets­för­må­ga och att hit­ta lös­ning­ar som jag kun­de be­ta­la för.

Det var ock­så ett gi­gan­tiskt hin­der att få till­stånd för den här ty­pen av hus på en av­läg­sen, lant­lig ö.

– Jag pas­sa­de in­te in, sä­ger han. Reg­ler­na för som­mar­hus i Dan­mark är väl­digt krä­van­de. Det gick till slut men det var verk­li­gen myc­ket svårt, sä­ger Jan­sen.

Ut­an nå­gon egent­lig ut­bild­ning för bygg och kon­struk­tion, blir det än­nu mer im­po­ne­ran­de att Jan­sen lyc­ka­des helt på egen hand. Re­dan som li­ten var han in­tres­se­rad av att byg­ga nya sa­ker i för­äld­rar­nas hus, och själv­fal­let in­går många för­sök och miss­lyc­kan­den i den här ty­pen av fö­re­tag.

– Det var där­för jag bör­ja­de stu­de­ra ar­ki­tek­tur se­na­re. Jag kal � - lar det ’ le­ar­ning by lo­sing’ för un­der årens lopp var jag tvung­en att gö­ra tu­sen­tals miss­tag och fick se mas­sor av sa­ker gå fel. Men det är ock­så en för­mån, me­nar han, för jag var in­te be­grän­sad av reg­ler el­ler hur man bru­kar gö­ra.

Nu när det står klart, ett som­mar­hus för fa­mil­jen och ett ut­hyr­nings­hus stör­re de­len av året, kan Jan­sen till slut spar­ka av sig skor­na och nju­ta av fruk­ter­na av sitt ar­be­te. Ef­ter att ha ar­be­tat som ar­ki­tekt, bygg­nads­ent­re­pre­nör, bygg­ar­bets­le­da­re, platt­läg­ga­re, snic­ka­re, de­ko­ra­tör och träd­gårds­ar­be­ta­re, är det ho­nom väl unt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.