MAXIMAL LIVSGLÄDJE

Max Zam­bel­li re­ser runt värl­den och tol­kar huskrop­par som vo­re de män­ni­skor med en själ.

Plaza Deco - - Innehall - Text Jesper T il berg Foto Max Zam be­li

Allt bör­ja­de med en öns­kan bort från or­den, men cir­keln kom att slu­tas med en kär­lek till det som han en gång flyd­de från – böc­ker­na och de per­son­li­ga histo­ri­er­na om li­vet. Men mer om det läng­re fram. – Jag bör­ja­de ar­be­ta när jag var väl­digt ung och då i fo­to­lab­bet. Det var år 1980 och det fanns inga di­gi­ta­la verk­tyg alls, minns Max Zam­bel­li.

Den unge 14- åring­en vil­le bli eko­no­miskt obe­ro­en­de och fri från ( skol) böc­ker­na. – Jag ha­de än­nu in­te lärt mig att äls­ka dem, sä­ger han och ler. Det finns mö­ten i li­vet som är av­gö­ran­de för vem vi väx­er upp till och vad vi gör med vår stund på jor­den. Max Zam­bel­li ha­de ett så­dant mö­te ti­digt.

– När jag var 19 år möt­te jag en väl­digt känd ita­li­ensk mo­de­fo­to­graf, Na­dir. Med ho­nom res­te jag och ar­be­ta­de runt jor­den i fem år och lär­de mig yr­kets hem­lig­he­ter och spe­ci­el­la fo­to­tek­ni­ker.

Med ka­me­ran i ena han­den och pas­set i den and­ra, och ett hjär­ta pum­pan­de av livs­lust och upp­täckts­gläd­je, kas­ta­de sig den unge fo­to­gra­fen ut i en värld av lux­u­ö­sa ho­tell, hau­te coutu­re i Pa­ris, men ock­så till av­lägs­na by­ar i Gu­a­te­ma­la.

Vil­ka är di­na åter­kom­man­de mo­tiv och vad är din stil?

– Un­der­ba­ra ho­tell, land­skap, ar­ki­tek­tur – de har al­la in­spi­re­rats av min per­son­li­ga käns­la. Jag bör­ja­de ti­digt att upp­skat­ta och fo­ku­se­ra på in­red­ning och ar­ki­tek­tur, in­te ba­ra i mo­de­värl­den. Det var fö­re den di­gi­ta­la eran och vi var tvung­na att att ska­pa var­je li­ten lju­sef­fekt. Det var en in­tres­sant konst­när­lig bak­grund.

Ett an­nat så­dant där av­gö­ran­de mö­te kom läng­re fram i li­vet. Då var det en vän av pen­nan och or­den – dem han en gång flyd­de ifrån – som på­ver­ka­de ho­nom.

– Jag bör­ja­de ar­be­ta som egen fo­to­graf med ett an­tal sto­ra, vik­ti­ga in­red­nings­ma­ga­sin. Ett stort steg var när jag – för 20 år se­dan – träf­fa­de den främs­ta jour­na­lis­ten på Elle De­cor Ita­lia, Mrs Ro­sa­ria Zuc­co­ni. Hon lär­de mig hur man skild­rar och pra­tar kring pro­jekt och den ar­ki­tek­to­nis­ka at­mo­sfä­ren rent vi­su­ellt på någ­ra få si­dor. Den rik­tigt svå­ra kons­ten i det här job­bet är tolk­ning­en av en sto­ry, och att all­tid re­spek­te­ra själ­va hus­pro­jek­tet.

Max Zam­bel­li har fort­fa­ran­de pas­set i bröst­fic­kan. Det är ett sätt att le­va.

– För två år se­dan be­stäm­de jag mig för att flyt­ta till New York och ut­fors­ka mark­na­den där och på­bör­ja ett nytt även­tyr. I USA hit­ta­de jag ett nytt sätt att se på ar­ki­tek­tur och en ny stil. Från Broo­klyn, the Hud­son Val­ley och Mar­fa kan jag föl­ja nya plat­ser, de­sig­ners och konst­nä­rer och fånga de­ras be­rät­tel­ser. Det här är nå­got jag vill för­dju­pa mig i ef­ter al­la år som jag ar­be­tat med ka­ta­lo­ger och på upp­drag åt and­ra be­stäl­la­re.

Max Zam­bel­li har ett högst per­son­ligt öga, men när han job­bar på kom­mis­sion ser han sig som nå­got an­nat – han är ett verk­tyg.

– Min tolk­ning är verk­li­gen re­spekt­full. Jag för­sö­ker att in­te över­job­ba själ­va ut­rym­met ut­i­från min vi­sion, er­fa­ren­het och per­son­li­ga smak. Jag vill in­te sät­ta någ­ra ra­mar när jag an­tar ett nytt pro­jekt och sy­nar själ­va ut­rym­met, män­ni­skor­na som bor och ver­kar där el­ler ar­ki­tek­ten som ska­pat ver­ket och för­sö­ker över­fö­ra käns­lan som pro­jek­tet ger mig. Jag vill att lä­sa­ren ska kän­na det ma­gis­ka na­tur­li­ga lju­set och pro­jek­tets idé. Jag är som pen­nan hos en för­fat­ta­re. Den trev­li­ga si­dan av att ar­be­ta med ma­ga­sin från oli­ka de­lar av värl­den – Elle De­cor i Ita­li­en, Ki­na, USA, UK samt Rum Dan­mark – är att jag får den här un­der­ba­ra möj­lig­he­ten att för­stå hur oli­ka de till­ta­lar si­na lä­sa­re.

Du har ju sett många bygg­na­der, har du en fa­vo­rit?

– Jag skul­le kun­na sä­ga the Whit­ney Mu­se­um i New York, ri­tat av Ren­zo Pi­a­no, men jag skul­le hell­re sä­ga: mitt näs­ta pro­jekt som jag ska skild­ra med min ka­me­ra, ler Max Zam­bel­li.

Ett hus som lig­ger ho­nom nä­ra hjär­tat är det där han mö­ter dem som lig­ger ho­nom all­ra när­mast – si­na barn.

– Mitt eget hus är stort och kom­for­ta­belt, med en stor träd­gård. Där jag kan le­ka med mi­na barn. Vi har ock­så ett rik­tigt stort kök där jag kan ta hand om bå­de fa­milj och vän­ner. Jag är in­te så myc­ket för vin­tage- fö­re­mål, jag fö­re­drar nya de­sign­möb­ler. Tack va­re mitt jobb upp­täc­ker jag he­la ti­den vack­ra bygg­na­der, och jag kan in­te rik­tigt för­hål­la mig till tan­ken om ett dröm­hem. Men en sak är sä­ker, mitt per­fek­ta hus skul­le lig­ga in­till ha­vet, på en plats där det är varmt åt­minsto­ne tio må­na­der om året, mo­dern ar­ki­tek­tur, sto­ra ytor … ” a bi­en re­ti­re”.

Ett por­trätt av konst­nä­ren Skye Fer­ran­te, New York, även känd som ’ Man of Wi­re’. Ett pro­jekt för DCa­sa Re­pubb­li­ca, ’ Pry­ing Ey­es’, sto­ry av Ro­ber­to Cli­mi­nag­hi.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.