Huset som Sven byggde

En ur­ty­piskt vi­sio­när vil­la i Vär­na­mo som Bru­no Mat­hs­son ri­ta­de 1955 åt vän­nen och Käl­le­mos le­gen­da­ris­ke grun­da­re Sven Lundh har bytt äga­re - och ham­nat i go­da hän­der.

Plaza Deco - - I Framkant - Text: Rikard Lind Foto: Peo Olsson

Det är strax in­nan jul och mitt i cen­tra­la Vär­na­mos plöts­ligt snö­vad­de­ra­de vil­la­kvar­ter strå­lar en länga för­un­der­ligt blid. Lju­set flö­dar ut i träd­går­den ge­nom den lång­smalt ut­drag­na en­plans­vil­lans ge­ne­rö­sa glas­par­ti­er. I grann­ska­pet ra­dar de fles­ta trev­li­ga men or­di­nä­ra vil­lor­na upp sig med fram­si­dan ut mot ga­tan, ing­en stör­re mystik – det du ser är vad du får.

Vid den här upp­far­ten är det an­norlun­da. En slu­ten ga­vel av te­gel och en lätt til­tad tak­lut­ning av­slö­jar ing­et an­nat än en viss egen­art, som i sig väc­ker ens ny­fi­ken­het. En hem­lig­hets­full hint – men ing­et ut­stu­de­rat hem­lig­hets­ma­ke­ri ska det vi­sa sig. Ga­veln vet­ter mot ga­tan och mot skug­gi­ga norr, där­för fal­ler det sig na­tur­ligt att hål­la den slu­ten och att för­läg­ga sov­rum­men i den än­den. Huset sträc­ker sig där­i­från mot syd­väst med en plats­byggd gar­de­rob­s­vägg längs stör­re de­len av en­tré­lång­sidan. Vid ar­betskö­ket med fru­kost­plats öpp­nas in­te­ri­ö­ren upp i det av­slu­tan­de all­rum­met med fan­tas­tisk tak­höjd och föns­ter­par­ti­er från golv till tak som gör att man går lju­set och den lum­mi­ga pri­va­ta träd­går­den – om­gi­ven av en om­sorgs­fullt, vackert lagd sten­mur – till mö­tes med ett le­en­de på läp­par­na.

De fles­ta rum­men har ut­gång till träd­går­den vil­ket för­stär­ker käns­lan av frik­tions­fri funk­tion och na­tur­ligt flö­de.

Det är med and­ra ord ett hus som tyd­ligt bär Bru­no Mat­hs­sons sig­num.

Vär­na­mos sto­ra son ( 1907- 1988) är en av Sve­ri­ges mest fram­stå­en­de form­gi­va­re ge­nom ti­der­na. Han kun­de in­te ha för­val­tat ar­vet från tre ti­di­ga­re Mat­hs­song­e­ne­ra­tio­ner av snic­kar­mäs­ta­re bätt­re. Re­dan mot slu­tet av 1930- ta­let sågs hans möb­ler på världs­ut­ställ­ning­ar i Pa­ris och New York, och Mu­se­um of Mo­dern Art be­ställ­de en upp­sätt­ning Bru­no Mat­hs­son- sto­lar för en ny till­bygg­nad av mu­se­et.

Det finns de som häv­dar klu­rig­he­ten i det små­länds­ka kyn­net, ett om­vitt­nat ent­re­pre­nörsin­ne, en en­vis­het som gör att man ald­rig svik­tar i över­ty­gel­sen – och ska nå­got vet­tigt bli gjort är det bäst att man gör det själv, ut­an att för den skull för­hä­va sig. Bru­no Mat­hs­son tyck­tes be­vi­sa te­sen. När han med det i ryg­gen bröt fram sam­ti­digt som den om­väl­van­de funk­tio­na­lis­men slog ige­nom på bred front och gjor­de rent hus med dam­mi­ga ide­al, så kom Bru­no Mat­hs­son snabbt att stå för en helt ny och högst egen­ar­tad tek­nik och stil.

Fram­för allt blev Bru­no Mat­hs­son be­römd för si­na sitt­möb­ler. Till en bör­jan viss­te många in­te rik­tigt vad de skul­le tyc­ka. De gra­ci­öst snirk­li­ga ra­mar­na av ljust böj­trä och sit­sar­na av sa­del­gjord … såg de in­te li­te pri­mi­ti­va ut? … de var ra­ka mot­sat­sen till de tunga stopp­möb­ler som al­la kän­de till.

För­mod­li­gen räck­te det emel­ler­tid för skep­ti­ker­na att sät­ta sig i en av sto­lar­na för att över­ty­gas. Har nå­gon nå­gon­sin gjort be­kvä­ma­re sitt­möb­ler än Bru­no Mat­hs­son? Det sägs att han som me­tod för att få fram den per­fekt un­der­stöd­jan­de sitt­kur­van i si­na möb-

ler sat­te sig i en snö­dri­va. På ett lik­nan­de sätt som snön for­ma­de sig ef­ter krop­pen kun­de ock­så möb­ler­na gö­ra det. Sti­len blev ett re­sul­tat av funk­tio­nen. Bru­no ska ock­så ha il­lu­stre­rat den här fi­lo­so­fin un­der ett fö­re­drag i To­kyo, då han kal­la­de fram en per­son ur publi­ken och bad den­ne ta plats på ett pap­per­sark som Bru­no ha­de lagt på scen­gol­vet, var­på han ri­ta­de av per­so­nens kon­tur och till åhö­rar­nas märk­ba­ra för­tjus­ning för­kla­ra­de att där fanns nu grun­den till en väl­digt trev­lig sitt­mö­bel.

I lik­het med an­nan ut­märkt de­sign åld­ras Bru­no Mat­hs­sons ska­pel­ser med vär­dig­het. I de fall de åld­ras alls. Många av hans möb­ler känns li­ka re­le­van­ta – och fyl­ler giss­nings­vis än­nu fler hem – i dag som för 60 år se­dan. För­mod­li­gen kän­ner fär­re till hans ar­ki­tek­to­nis­ka arv. Bru­no Mat­hs­son ri­ta­de sitt förs­ta hus 1945 – ett som­mar­hus nä­ra ha­vet i Höll­vi­ken. Det sista ri­ta­de han 1978 åt sig och sin fru Ka­rin i Vi­la­mou­ra, Al­gar­ve, Por­tu­gal. Sam­man­lagt ri­ta­de han 20 vil­lor och som­mar­hus. Räk­nar man även in skol-, in­du­stri– och ut­ställ­nings­bygg­na­der så upp­gick pro­duk­tio­nen till när­ma­re 40 hus.

Även som ar­ki­tekt var Bru­no Mat­hs­son en fö­re­gång­a­re, in­spi­re­rad av den ame­ri­kans­ka mo­der­nis­men som ana­des re­dan mot slu­tet av 1920- ta­let och fick upp an­märk­nings­värd fart de föl­jan­de tre, fy­ra de­cen­ni­er­na då ma­te­ri­al som stål och glas möj­lig­gjor­de nya lös­ning­ar. Det hand­la­de om att öpp­na upp, släp­pa in lju­set och na­tu­ren, upp­lö­sa grän­ser­na mel­lan in­ne och ute, om för­ny­el­se.

Vil­lan i Vär­na­mo är spe­ci­ell av fle­ra an­led­ning­ar.

Trots att Bru­no Mat­hs­son lev­de och ver­ka­de i Vär­na­mo he­la sitt liv, är det här den en­da ex­i­ste­ran­de fri­ståen­de vil­lan i sta­den.

Huset bygg­des 1955 åt Sven och Kerstin Lundh. För den svens­ka de­signsce­nen är Sven Lund­hs be­ty­del­se svår att över­skat­ta. Han ha­de ett stort en­ga­ge­mang i det små­länds­ka konst­li­vet, var en dri­van­de kraft bakom det Ren­zo Pi­a­no- ri­ta­de mu­se­et Van­da­lo­rum och fram­för allt, från 1970- ta­let, mö­bel­till­ver­ka­ren Käl­le­mos dy­na­mo, där han lyc­ka­des med ba­lans­ak­ten att å ena si­dan va­ra in­spi­ra­tör och nä­ra nog me­ce­nat för form­gi­va­re som John Kan­dell, Jo­nas Boh­lin och Mats The­se­li­us, sam­ti­digt som han pro­du­ce­ra­de möb­ler som gick att säl­ja – även om konst­när­lig­he­ten och den star­ka idén nog var det vik­ti­gas­te.

Vil­lan i Vär­na­mo är till stor del be­va­rad i ori­gi­nalut­fö­ran­de.

När den bjöds ut till för­sälj­ning 2016 rön­te den stor upp­märk­sam­het. Kö­pa­re: Jo­han Sjö­berg. På ett för Jo­han Sjö­berg ty­piskt sätt – som av en slump, be­rät­tar han. Kväl­len in­nan vil­lan skul­le vi­sas tip­sa­des Jo­han Sjö­berg om den av en be­kant på Stock­holms Auk­tions­verk. Då kän­de han in­te till att den var till sa­lu – men da­gen ef­ter ha­de han köpt den. Vil­ket på­min­ner om fri­tids­hu­set i Bran­te­vik som han ald­rig ha­de sprung­it på, och köpt, om in­te ett vul­kan­ut­brott på Is­land ha­de ställt in hans pla­ne­ra­de flyg­re­sa och gjort att han tog den vägen. El­ler som den där gång­en då han åk­te till Svens­sons Möb­ler i

Lammhult för att kö­pa en ny säng men kom hem som ny äga­re av he­la bu­ti­ken. Slump? Kanske det. Men det gäl­ler ock­så att kun­na age­ra på en möj­lig­het när man ser den.

Jo­han Sjö­berg är upp­vux­en i det små­länds­ka fa­mil­je­fö­re­ta­get Sjö­bergs som har till­ver­kat hy­vel– och ar­bets­bän­kar på fram­gångs­rikt sätt i 65 år. Jag slås av att han nog är sor­ten som kon­stant får sa­ker gjor­da. Sli­pa­de av sig tum­men när han var sju år. Ha­de pre­cis fyllt 20 när han förs­ta gång­en ut­sågs till VD. Är fort­fa­ran­de en­ga­ge­rad i fa­mil­je­fö­re­ta­get, har sut­tit i ett an­tal sto­ra fö­re­tags sty­rel­ser för­u­tom att han ut­veck­lat Svens­sons i Lammhult från ett fö­re­tag med två mil­jo­ner kro­nor till 200 mil­jo­ner kro­nor i om­sätt­ning. Han är en sam­la­re: glas, konst, fack­lit­te­ra­tur, hem … och möb­ler för­stås. I snart tio år har Jo­han Sjö­berg sam­lat ut­val­da hi­sto­riskt vär­de­ful­la möb­ler som har pro­du­ce­rats i Små­land se­dan 1900- ta­lets bör­jan, ri­ta­de av Carl Bergsten, Ax­el- Ei­nar Hjorth och Si­gurd Le­ve­rentz, Bru­no Mat­hs­son, Yng­ve Ek­ström och Poul Volt­her, Gu­nil­la Al­lard, John Kan­dell och Mats The­se­li­us … Han har ar­ran­ge­rat oli­ka ut­ställ­ning­ar och gett ut fle­ra böc­ker i äm­net och är en dri­van­de kraft för por­ta­len/ pa­ra­ply­or­ga­ni­sa­tio­nen Mö­bel­ri­ket. Det slu­tar sä­kert lång­t­i­från där, även om vi gör det.

Det känns na­tur­ligt att cir­keln som på­bör­ja­des av Bru­no Mat­hs­son och Sven och Kerstin Lundh 1955 sluts på det här sät­tet.

Vil­lan är verk­li­gen en pär­la och ett väl­be­va­rat tes­ta­men­te över den vi­sio­nä­ra ar­ki­tek­ten Bru­no Mat­hs­son. En bä­ran­de idé var att en av hu­sets väg­gar – i det här fal­let även ena ga­veln – ut­gjor­des av en te­gel­mur, de öv­ri­ga av föns­ter med Mat­hs­sons eget pa­tent Bru­no­pa­ne – tre­skikts­glas med mel­lan­rum­men fyll­da med iso­le­ran­de kväv­gas. Även den gjut­na be­tong­plat­tan som allt vi­lar på var ett nytt sätt att tän­ka, med sling­or i gol­vet som en­da vär­me­käl­la. De vack­ra gol­ven av glas­mo­sa­ik från Kos­ta, den nio me­ter långa gar­de­robs­ra­den längs en­tré­si­dan som stö­kar un­dan allt och ger spel­rum åt li­vet, granrib­bor­na i ta­ket, vik­dör­rar­na av vi­nyl … bygg­na­den präglas av den nä­ra re­la­tio­nen till na­tu­ren, lju­set, det vil­samt enk­la, klu­rigt funk­tio­nel­la och mo­der­nis­tiskt snyg­ga – in­te und­ra på att den väck­te upp­märk­sam­het.

Bru­no Mat­hs­son ha­de bå­de som form­gi­va­re och ar­ki­tekt ett in­kän­nan­de och mänsk­ligt för­håll­nings­sätt till det han ska­pa­de – som att han vil­le un­der­lät­ta och för­hö­ja det dag­li­ga li­vet.

Jo­han Sjö­berg pla­ne­rar att fyl­la huset med bå­de möb­ler och liv. De­lar av sam­ling­en har re­dan flyt­tat in. Själv kom­mer han att över­nat­ta här när han ar­be­tar i kro­kar­na, och tan­ken är att han ska bju­da in och lå­na ut huset till fa­mil­jen Lundh, ar­ki­tek­ter, form­gi­va­re och and­ra för att fö­ra kun­ska­per­na och ar­vet vi­da­re.

Han ha­de vis­tats i fle­ra and­ra Bru­no Mat­hs­son- vil­lor in­nan den­na, så även om han in­te hann tit­ta på huset in­nan han köp­te det så viss­te han un­ge­fär vad han kun­de för­vän­ta sig.

– Men än­då upp­täc­ker jag nya de­tal­jer var­je dag, be­rät­tar han. Som att det lig­ger vär­mes­ling­or un­der sten­plat­tor­na ut­om­hus för att hål­la en­trén fri från snö. De gör sam­ma sak på Hamn­ga­tan i Stock­holm nu, drygt 60 år se­na­re. Är det in­te fan­tas­tiskt!?

” Jag är en sam­la­re”, sä­ger Jo­han Sjö­berg in­sikts­fullt.

Trio i ra­ri­te­ter: Lux­us golv­lam­pa Gi­raf­fen i te­ak och gul plåt, ligg­få­töl­jen Pernilla 3 på hjul ( 1943) samt Jo­han Sjö­berg.

Det strå­lar en glas­lå­da för­un­der­ligt blid.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.