IN­TER­VJU: KRISTI­NA STARK

Hur får vi egent­li­gen möj­lig­het att kän­na ef­ter på rik­tigt? För Kristi­na Stark tog det ett an­tal år in­nan hon ham­na­de på rätt plats – en plats som hen­nes in­re jag re­dan var be­kant med. Som de­sig­ner är hon ef­ter­tänk­sam och har ing­et be­hov av att skri­ka hög

Plaza Interiör - - Innehåll - Fo­to CAMILLA LINDQVIST Text MOA SAMU­ELS­SON

Som de­sig­ner är Kristi­na Stark ef­ter­tänk­sam och har ing­et be­hov av att skri­ka högst, nå­got som åter­speglas i hen­nes funk­tio­nel­la och vack­ra ob­jekt.

TTrots att hon som barn häng­de i sin mor­fars väsk­ma­ke­ri och viss­te att hon ock­så vil­le ska­pa sig en så­dan tillå­tan­de kre­a­tiv plats, så fanns det and­ra tan­kesti­gars om led­de yr­kes­fun­de­ring­ar­na runt – för att till sist hit­ta till­ba­ka till sitt ur­sprung. I dag de­sig­nar och pro­du­ce­rar form­gi­va­ren Kristi­na Stark si­na pris­be­lön­ta pro­duk­ter i det eg­na fö­re­ta­get, ri­tan­des si­na skis­ser i atel­jén be­lä­gen på mor­gon­rocks av­stånd f rån­fa­mil­jens idyl­lis­ka hus i Lund. Nej, hon blev allt­så in­te ju­rist, som var må­let för länge se­dan.

– Mi­na för­äld­rar var lä­ra­re, vil­ket är ett väl­digt tyd­ligt yr­ke. Och jag tror att det gjor­de att även fast jag all­tid må­la­de, ri­ta­de och syd­de klä­der, ald­rig tänk­te att det kun­de bli ett le­ve­bröd. Så ef­ter gym­na­si­et flyt­ta­de jag hit, till Lund, och läs­te ju­ri­dik på uni­ver­si­te­tet. Jag för­träng­de det kre­a­ti­va väl­digt ef­fek­tivt och tänk­te att jag skul­le hål­la på med det vid si­dan om.

Ef­ter någ­ra års aka­de­mis­ka stu­di­er kän­de dock Kristi­na att det var dags att ut­fors­ka den konst- när­li­ga si­dan av sig själv.

– And­ra mås­te re­sa över he­la värl­den el­ler lä­ra sig oli­ka språk. Jag var tvung­en att gö­ra det­ta. När jag bör­ja­de på en grund­läg­gan­de konst­sko­la var det som om he­la jag för­änd­ra­des till­ba­ka till den jag var fö­re ju­ri­di­ken.

Och vad vil­le du gö­ra av den för­änd­ring­en?

– Jag viss­te att må­le­ri och skulp­tur var helt rät­ta ut­tryck för mig, men trots den in­sik­ten fort­sat­te jag att vid­hål­la min li­te präk­ti­ga och ”duk­ti­ga” in­ställ­ning. Två års konst­stu­di­er gav jag mig själv, se­dan var det dags att gå vi­da­re till nå­got an­nat. Ef­ter den ti­den ha­de jag in­spi­re­rats av kurs­kom­pi­sar som ha­de ett fri­a­re sätt att tän­ka kring sitt yr­kes­liv, och det var väl den be­kräf­tel­sen jag be­höv­de för att kun­na väl­ja den vägen.

En kon­se­kvens av vik­ten att bry­ta so­ci­a­la arv och tan­kar, oav­sett i vil­ket sam­man­hang?

– Ab­so­lut, ibland kan det va­ra vik­tigt att få in folk i and­ra mil­jö­er än där de är uppväxta el­ler for­ma­de, och det gäl­ler obe­ro­en­de av vil­ket yr­ke

”IBLAND KAN DET VA­RA VIK­TIGT ATT Få IN FOLK I AND­RA MIL­Jö­ER äN DäR DE äR UPPVäXTA EL­LER FOR­MA­DE”

”DET RäC­KER IN­TE ATT PRO­DU­CE­RA Nå­GOT BA­RA FöR ATT DET äR KUL EL­LER FöR ATT BE­KRäF­TA SIG SJäLV”

Nel­ler livsval du dröm­mer om. Det är så klas­siskt, men än­då så svårt – att vi al­la be­hö­ver en möj­lig­het att kän­na ef­ter på rik­tigt. Det är in­te fel att gå li­te hit och dit. Och det som kal­las för att va­ra vil­se är ju egent­li­gen ba­ra ett in­sam­lan­de av oli­ka er­fa­ren­he­ter, som se­dan klum­pas ihop och myn­nar ut i nå­got. Man mås­te få tes­ta och det är in­te vär­re än att du får gå ett steg till­ba­ka och bör­ja om ibland.

När lä­rar­dot­tern Kristi­na Stark väl be­stämt sig för en mer kre­a­tiv fram­tid föll va­let på stu­di­er in­om in­du­stri­de­sign, vid Konst­fack i Stock­holm. Nå­got som även det vi­sa­de sig va­ra ett slags kom­pro­miss mel­lan dröm och re­a­li­tet.

– Jag be­ja­ka­de fort­fa­ran­de in­te att jag drogs till att ar­be­ta skulp­tu­ralt. In­du­stri­de­sign kän­des som ett säk­ra­re val. Vi för­kov­ra­de oss in­te li­ka myc­ket i ett en­da ut­valt ma­te­ri­al, ut­an jobbade bre­da­re med fle­ra oli­ka och även mer kom­mer­si­ellt med rit­ning­ar och kur­ser i pro­duk­tion.

Och vad tyc­ker du att det in­ne­bär för kre­a­ti­vi­te­ten att rät­ta sig ef­ter de pro­duk­tions­mäs­si­ga be­gräns­ning­ar­na?

– Jag äls­kar fa­bri­ker med de möj­lig­he­ter och re­strik­tio­ner som finns. Det är häf­tigt att kän­na ra­mar­na du ver­kar in­om. Det in­tres­san­ta händer of­ta i det lil­la, ju mer du mås­te be­grän­sa dig desto mer får du att ar­be­ta med. Blir det för stort går det in­te att grep­pa. Jag tän­ker att det är så med allt i li­vet– när man tillå­ter sig att stå kvar och ut­fors­ka nå­got upp­står det en för­djup­ning som ger me­ning. Se­dan är jag ock­så li­te av en nörd, äls­kar att grot­ta ner mig i små lös­ning­ar. Zoo­mar in det som är vik­tigt och ifrå­ga­sät­ter stän­digt allt jag ser och gör. Kvar blir det vä­sent­li­ga.

Vad blir driv­kraf­ten när man ri­tar nå­got som re­dan finns?

– Det und­rar jag ock­så ibland. Ska jag gö­ra ett glas till när det re­dan finns så många? Det räc­ker in­te att pro­du­ce­ra nå­got ba­ra för att det är kul el­ler för att be­kräf­ta sig själv. Jag be­tviv­lar allt jag gör he­la ti­den och vad det är som för­sva­rar just mig som de­sig­ner och de pro­duk­ter jag ri­tar. Det är svårt. Jag vet in­te rik­tigt.

Det lig­ger väl i mö­tet mel­lan den som tar emot din de­sign och själ­va pro­duk­ten?

– Så mås­te det ju va­ra, att mot­ta­ga­ren be­stäm­mer vik­ten av ob­jek­tet. Ett fö­re­mål kan ge ett lugn hem­ma hos nå­gon som är oro­lig el­ler en käns­la av för­änd­ring. El­ler ett ny­fött egen­vär­de som in­ne­bär att man bör­jar bry sig om sig själv och sitt hem. Det finns en mas­sa oli­ka käns­lor och tan­kar som kan tyc­kas fut­ti­ga in­för de världs­pro-

blem vi har, men det är så vik­tigt att blic­ka bå­de ut­åt och hål­la fast vid de mind­re sa­ker­na i li­vet. Det är ock­så li­vet.

Om du fick skri­va di­na eg­na yr­kes­kamp spla­kat, vad skul­le det stå?

E– Vi som job­bar med det här mås­te vil­ja gö­ra allt li­te bätt­re. Var och en på sitt sätt. Det är väl­digt vik­tigt. Och vi mås­te byg­ga bro­ar emel­lan högt och lågt, in­te gö­ra så svår de­sign och för­sö­ka hål­la pri­ser­na nå­gorlun­da ne­re så att sa­ker­na går att hand­la. Sam­ti­digt mås­te det få kos­ta li­te mer att pro­du­ce­ra nå­got som är håll­bart för vår mil­jö.

Ef­ter av­slu­ta­de stu­di­er på Konst­fack bör­ja­de Kristi­na ar­be­ta på ett ar­ki­tekt­kon­tor, men in­såg rätt snabbt att hon vil­le vi­da­re och bör­ja­de fri­lan­sa som de­sig­ner.

– Min förs­ta pro­dukt var en mugg i ke­ra­mik för Hö­ganäs. Den sål­de väl­digt bra och fanns i pro­duk­tion länge, vil­ket var nå­got slags kvit­to på att jag kun­de det här.

Be­höv­de du ha en eko­no­misk trygg­het in­nan du sat­sa­de på att ska­pa ditt eget va­ru­mär­ke?

– Ja, även där var jag nog den duk­ti­ga flic­kan som vil­le för­hål­la mig till en sorts re­a­li­tet och en un­der­byggd platt­form. För snart tio år se­dan sam­la­de jag ihop fem eg­na pro­duk­ter som jag vi­sa­de upp på ett li­tet bord på Formex. Det var läs­kigt, men gav sam­ti­digt en di­rekt käns­la av att mitt fö­re­tag skul­le kun­na fun­ge­ra.

Duk­tig är väl in­te nå­got då­ligt?

– Nej, ab­so­lut in­te. Det är mer att jag tror att jag kan upp­fat­tas som för­sik­tig. Vil­ket även min de­sign är.

I den vil­sam­ma och spar­sma­kat in­red­da atel­jén står en stor hyl­la fylld med Kristi­nas eg­na pro­duk­ter. Funk­tio­nell form och en stil­ren li­te åter­håll­sam de­sign ger en bå­de kon­cep­tu­ell och ge­nom­tänkt käns­la.

Hur tän­ker du kring vad du vill ut­ryc­ka?

– Jag vill gö­ra snäll och van­lig de­sign. Att va­ra formgivare är ett sätt att gö­ra värl­den li­te bätt­re. Se­dan kan man tycka att det är ett yt­ligt vis att bi­dra på. Och vad är god de­sign? Jag har en tan­ke kring vad det är och min gran­ne har en an­nan.

Vad är god de­sign för dig?

– Det var­dag­ligt vack­ra och rik­ti­ga. Ing­et får ba­ra va­ra snyggt, det mås­te be­hö­vas. Jag vill in­te ri­ta nå­got för att choc­ka, det enk­la och ogla­mo­rö­sa är för mig vac­kert och mer in­tres­sant.

Du ut­tryc­ker vem du är ge­nom det du gör. Då är väl de­sign allt an­nat än yta?

– Ja, ab­so­lut. Jag är en in­tro­vert tän­kan­de per­son, som vill gö­ra ef­ter­tänk­sam­ma pro­duk­ter som är vack­ra och funk­tio­nel­la. Det är jag. Allt och al­la be­hö­ver in­te skri­ka så högt.

”JAG VILL Gö­RA SNäLL OCH VAN­LIG DE­SIGN. ATT VA­RA FORMGIVARE äR ETT SäTT ATT Gö­RA VäRL­DEN LI­TE BäTT­RE”

Chefre­dak­tör Moa Samu­els­son in­ter­vju­ar Kristi­na Stark i hen­nes trädgård i Lund.

Funk­tio­nell form och en stil­ren li­te åter­håll­sam de­sign ger bå­de en kon­cep­tu­ell och ge­nom­tänkt käns­la.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.