por­trätt

Åsa Romson om mo­de och mil­jö

Plaza Kvinna - - INNEHÅLL - Av Sofia Ed­gren foto christop­her hunt

kar­tong i ett hörn i Det står en svart­vit­ran­dig mi­nisterns rum på Mil­jö­de­par­te­men­tet i Stock­holm. Nej, det är ing­en lå­da med topp­hem­li­ga po­li­tis­ka do­ku­ment, ut­an fak­tiskt en hattask.

– Det in­går i job­bet att re­ge­ring­en ska stå på borg­går­den när vi har officiella stats­be­sök. Kläd­ko­den som gäl­ler då är att om drott­ning­en har hatt mås­te även de kvinn­li­ga mi­nist­rar­na ha hatt. Först viss­te jag in­te om re­geln, så det blev li­te pa­nikar­tat när jag plöts­ligt för­vän­ta­des bä­ra hatt en dag. Som tur var ha­de en kol­le­ga någ­ra att lå­na ut, sä­ger Åsa Romson, me­dan hon öpp­nar loc­ket på lå­dan och vi­sar upp tre svar­ta hat­tar.

– Den här med flor är ju tju­sig, men hur sät­ter man på sig den egent­li­gen, skrat­tar hon.

Åsa Romson ver­kar va­ra på gott hu­mör den här grå no­vem­ber­da­gen – och om­stän­dig­he­ter­na till trots. Det är in­te ut­an an­led­ning som hon bär svart ko­stym: det är mån­da­gen ef­ter fre­da­gens ter­rorat­ten­tat i Pa­ris och på mor­go­nen har mi­nistern och de an­ställ­da på de­par­te­men­tet hål­lit en tyst mi­nut.

– Det tar ett tag in­nan man kan lan­da i vad det här be­ty­der för Eu­ro­pas fram­tid. Vad den här ty­pen av hot gör med vå­ra sam­häl­len. Kanske be­rör hän­del­sen oss stor­stads­bor på ett all­de­les sär­skilt sätt. Det här med att det plöts­ligt ex­plo­de­rar en bomb när man gått ut för att nju­ta av sta­dens nö­jes­liv en fre­dags­kväll … Det är så fruk­tans­värt ma­ka­bert, sä­ger Åsa Romson och suc­kar.

Mil­jö­mi­nis­tern all­var­sam­ma ton är mer än för­stå­e­lig – vid si­dan av at­ten­ta­tet har hon per­son­li­gen tro­li­gen in­te haft sitt livs bäs­ta helg. Den hår­da kri­tik som rik­tats mot vis­sa av hen­nes ut­ta­lan­den kul­mi­ne­ra­de i och med ett tweet hon pos­ta­de strax ef­ter ex­plo­sio­ner­na. Huruvi­da det var olämp­ligt att twitt­ra ut frå­gan om hur at­ten­ta­ten skul­le på­ver­ka det kom­man­de kli­mat­mö­tet COP21 i Pa­ris näm­ner jag dock in­te. Jag är in­te på de­par­te­men­tet för att ta­la me­di­edrev el­ler ter­ro­rism, ut­an om mil­jö och mo­de. Frå­gor kring hur vi ska kun­na mins­ka far­li­ga ke­mi­ka­li­er i så­dant som vi an­vän­der till var­dags – som klä­der – lig­ger Åsa Rom son varm tom­hjär­tat. Till­sam­mans med ak­tö­rer in­om tex­til- och mo­debran­schen, bland an­nat från H&M, Åh­léns, In­dis­ka och Ikea, skrev hon där­för ny­li­gen ett brev i vil­ket hon upp­märk­sam­ma­de EU-kom­mis­sio­nen på att re­gel­ver­ket för tillåt­na ke­mi­ka­li­er bör skär­pas.

– Det är fint att vi kan sam­ar­be­ta, det ger en star­ka­re

”Som ung ex­pe­ri­men­te­ra­de jag li­te med oli­ka sti­lar, ett tag i gym­na­si­et gick jag runt i ett par py­ja­mas­lik­nan­de byx­or i gardin­tyg.”

röst. Och fast reg­ler­na rör pri­va­ta ak­tö­rer in­om bran­schen, är det po­li­ti­ker som ska stif­ta dem. En­ligt tex­til­bran­schen finns det mas­sor med al­ter­na­ti­va me­to­der, ma­te­ri­al och till­vä­ga­gångs­sätt för att ska­pa ett mer håll­bart mo­de på sikt.

Den svens­ka mo­debran­schen, me­nar par­ti­le­da­ren, lig­ger i eu­ro­pe­is­ka mått i fram­kant när det kom­mer till att hit­ta håll­ba­ra lös­ning­ar in­om så­väl mo­de som möb­ler. Vid si­dan av kra­vet på hår­da­re reg­ler kring ke­mi­ka­li­e­an­vänd­ning, glä­der hon sig åt att många svens­ka fö­re­tag job­bar för att ut­veck­la nya åter­vin­nings­sy­stem för tex­tili­er.

– Dess­utom är många ak­tö­rer in­tres­se­ra­de av att hit­ta nya af­färs­lös­ning­ar, som att hy­ra ut klä­der istäl­let för att säl­ja dem. El­ler att spe­ci­a­li­se­ra sig på ett ni­schat andra­hands­ut­bud som Filip­pa K:s se­cond hand-bu­tik på Horns­ga­tan. När jag själv går in där tän­ker jag all­tid att; fa­si­ken, jag bor­de ju gått hit in­nan jag gick till de­ras van­li­ga bu­tik. I vin­ta­ge­bu­ti­ken kan man hit­ta mo­del­ler som in­te till­ver­kas läng­re och som be­vis­li­gen hål­ler över tid.

Den mest an­ge­läg­na mo­de­frå­gan på po­li­tisk ni­vå, understryker Åsa Romson, är dock den som rör lev­nads­vill­ko­ren för tex­til­ar­be­tar­na i värl­den. Ef­tersom kläd­pro­duk­tio­nen of­ta lig­ger ut­an­för Eu­ro­pa och där­med är en glo­bal in­du­stri kan för­hål­lan­de­na dock va­ra svå­ra att ha full kon­troll över. Ge­nom in­ter­na­tio­nel­la sam­ar­bets­av­tal som det som Sve­ri­ge till­sam­mans med Bang­la­desh och ILO (den in­ter­na­tio­nel­la ar­bets­or­ga­ni­sa­tio­nen) ny­li­gen un­der­teck­na­de på ett mö­te i New York, går det att på­ver­ka. Det nämn­da av­ta­let in­ne­bär bland an­nat en sats­ning på 45 mil­jo­ner kro­nor för att stär­ka ar­be­tar­nas rät­tig­he­ter i bran­schen – en ut­satt bransch där 80 pro­cent är kvin­nor.

– Myc­ket går att för­änd­ra på po­li­tisk ni­vå, men som kon­su­ment mås­te man ock­så va­ra med att tryc­ka på. Själv för­sö­ker jag ex­em­pel­vis hål­la koll på mil­jö­märk­ning­ar och skaf­fa mig in­for­ma­tion om det jag hand­lar. Det lö­nar sig fak­tiskt att va­ra en job­big kund, att stäl­la frå­gor som om skor­na är gar­va­de ut­an far­li­ga ke­mi­ka­li­er och så vi­da­re. Se­dan gyn­nar jag gär­na li­te mind­re och lo­ka­la bu­ti­ker som sät­ter om­tan­ke i si­na klä­der och de­sign. Hin­ner jag spring­er jag gär­na i små­bu­ti­ker på Sö­der­malm.

Up­pen­bar­li­gen har mi­nistern ett mo­de­in­tres­se. När jag frå­gar om de­signfa­vo­ri­ter näm­ner hon mär­ken som Filip­pa K, Ti­ger och Jum­per­fa­bri­ken och på frå­gan om hon sty­lar sig själv sä­ger hon:

– Ja, och som tur är har jag kol­le­gor som är är­li­ga smak­råd. Hon läg­ger till:

– Det som är kul med mo­de är att det ger ut­rym­me för att ut­ryc­ka sin per­son­lig­het. Att man kan ska­pa ett sta­te­ment ge­nom klä­der. Som ung ex­pe­ri­men­te­ra­de jag li­te med oli­ka sti­lar, ett tag i gym­na­si­et gick jag runt i ett par py­ja­mas­lik­nan­de byx­or i gardin­tyg. Så gick jag ock­så på Söd­ra La­tin i Stock­holm, och på den sko­lan kun­de man i prin­cip gå klädd hur som helst, skrat­tar Åsa Romson. Är det stor skill­nad på din pro­fes­sio­nel­la och pri­va­ta stil?

– Ja, det här job­bet krä­ver en viss typ av strikt kläd­sel; ska jag de­bat­te­ra i kam­ma­ren har jag ex­em­pel­vis all­tid ka­vaj. Och ef­tersom jag in­te vet om jag plöts­ligt ska va­ra med i nå­gon TV-in­ter­vju hål­ler jag mig till en­fär­gat. Möns­ter och gräl­la fär­ger blir lätt blur­rigt i ru­tan. Så med and­ra ord skul­le du som mi­nis­ter, om du vil­le, in­te kun­na gå ba­na­nas i din kläd­sel på job­bet?

– Ha­ha, nej det finns det nog in­te rik­tigt ut­rym­me för. Men jag är in­te så ba­na­nas i min per­son­lig­het hel­ler. Ge­ne­rellt har nog de fles­ta bran­scher ett glas­tak för hur långt man får gå i sin stil. Men visst, det skul­le va­ra jät­te­kul att kom­ma till job­bet med ro­sa hår en dag, sä­ger Åsa Romson och pe­kar på mi­na till­fäl­li­ga sling­or i den nämn­da fär­gen.

– Den svens­ka la­gom­re­geln är nog rätt hård in­om de fles­ta kar­riäryr­ken. In­te minst in­om po­li­ti­ken. Och in­te minst som kvinn­lig po­li­ti­ker.Ta ba­ra den där hatt­re­geln … var­för gäl­ler den in­te för män? Fast å and­ra si­dan tyc­ker jag det är rätt kul med hatt, ska nog se till att skaf­fa mig en egen. När jag hin­ner, sä­ger Åsa Romson och skyn­dar ut i kor­ri­do­ren där fo­to­gra­fen vän­tar. En vice stats­mi­nis­ter kan in­te äg­na tim­mar åt sam­tal om mo­de – men en halv­tim­me fick Pla­za Kvin­na i al­la fall.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.