ICONA pop

Det har gått fem år se­dan Pla­za Kvin­na träf­fa­de dem sist. Icona Pop-du­on Ca­ro­li­ne Hjelt och Ai­no Jawo fort­sät­ter att in­spi­re­ra en hel värld – och de har ald­rig va­rit bätt­re (Sna­ra­re Så myc­ket bätt­re!).

Plaza Kvinna - - Porträtt - av jonna dagli­den hunt Fo­to fred­rik eto­all och jim­my fon­tai­ne

Det var gans­ka pre­cis fem år se­dan jag träf­fa­de tje­jer­na sist, på Berns Sa­long­er i Stock­holm. Då be­rät­ta­de Ca­ro­li­ne Hjelt och Ai­no Jawo att det var där allt bör­ja­de, år 2009. De ha­de träf­fats på en fest och kväl­len av­slu­ta­des på Berns dans­golv till lå­ten Over and over av Hot Chip. Re­dan da­gen ef­ter de­ras förs­ta mö­te skrev de en låt ihop. Där och då var de ove­tan­des om att en hel värld snart skul­le dan­sa till de­ras rös­ter och be­ats.

– Jag var jät­tener­vös att Ai­no in­te skul­le hö­ra av sig, att det var en av al­la sa­ker man sä­ger på fyl­lan. Men hon ring­de. Och en må­nad se­na­re stod vi där på scen – där­i­från har jag vårt star­kas­te min­ne, vi tänk­te: fuck nu kör vi, sa Ca­ro­li­ne då. Icona Pop ha­de fötts. Nu, and­ra gång­en jag pra­tar med Ai­no och Ca­ro­li­ne, sit­ter de i sin tur­né­buss i Bud­a­pest. Myc­ket har hänt se­dan sist, och min­ne­na är många. Högt upp på lis­tan över de­ras mest min­nesvär­da ögon­blick står den förs­ta spel­ning­en i New York, att spe­la go­spel­stäm­mor med Jus­tin Tim­berla­ke, att upp­trä­da på Ti­mes Squa­re vid den världs­be­röm­da Ball Drop-cer­mo­nin på ny­årsaf­ton, att lyss­na på sin musik i Bob Dy­lans gam­la tur­né­buss över en kopp kaf­fe med världs­be­röm­da pro­du­cen­ten Rick Ru­bin, att va­ra på are­na­tur­né med One Direc­tion och att lig­ga et­ta på topp­lis­tan i Ja­pan.

– Att spe­la i Ja­pan var ex­tremt an­norlun­da jäm­fört med and­ra spel­ning­ar och län­der. Det var häf­tigt att kom­ma dit och lig­ga et­ta. Folk kän­de igen oss på ga­tan. Det är så svårt att ta in, så långt hem­i­från.

Just nu är de ak­tu­el­la i Så myc­ket bätt­re på Tv4, och ti­digt näs­ta år vän­tar ny musik och en ny USA-tur­né.

– På så många sätt har vi va­rit ett band länge, på and­ra sätt har re­san ba­ra bör­jat. Vi har så många mål, och myc­ket är pla­ne­rat som vi in­te kan av­slö­ja än­nu, sä­ger Ai­no, och Ca­ro­li­ne stäm­mer in.

– Ba­ra nu när vi pra­tar om min­nen kom­mer det upp hur många som helst. Det är en del av vår vän­skap. Det finns ing­en an­nan som för­står re­san som när

jag pra­tar med Ai­no, sä­ger Ca­ro­li­ne.

Det se­nas­te året har tje­jer­na fått lan­da li­te. De be­stäm­de sig för att va­ra hem­ma i Sve­ri­ge och skri­va i som­mar för att kun­na sam­la allt som de va­rit med om.

– Det är väl­digt svårt att kun­na re­flek­te­ra över allt när vi har så högt tem­po. Vi för­sö­ker bli bätt­re på det. Vi le­ver stän­digt i näs­ta låt, i näs­ta land. Den här som­ma­ren har vi va­rit hem­ma läng­re än vi va­rit på fem år. Vi be­stäm­de oss för att skri­va hem­ma. Vi har även spe­lat i Eu­ro­pa jät­te­myc­ket det här året, sä­ger Ca­ro­li­ne.

I som­mar kom de di­rekt från en spel­ning i Kro­a­ti­en till in­spel­ning­en av Så myc­ket bätt­re på Got­land till­sam­mans med ar­tis­ter­na Kik­ki Da­ni­el­son, An­ders ”Mo­ney­brot­her” Wen­din, Tho­mas An­ders­son Wij, Eric Saa­de och Sa­bi­na Ddum­ba.

– Vil­ket gäng! Det känns som att man gick ige­nom al­la käns­lor som finns var­je dag. Man var ur­pum­pad på käns­lor. Det var otro­ligt ner­vöst, jag höll på att kis­sa på mig! Att tol­ka nå­gon an­nans tex­ter var en ut­ma­ning. Jag fick hö­ra myc­ket musik som jag in­te skul­le ha hört an­nars. Man le­ver ju nor­malt i sin egen bubb­la och värld. Det var kul att få lyss­na ige­nom al­las ka­ta­lo­ger och hö­ra vad al­la gjort. Jag trod­de in­te jag var så käns­lo­sam! När vi åk­te tänk­te jag att gud vad jag kom­mer sak­na al­la. Vi har en sms-tråd med he­la gäng­et och hörs dag­li­gen. Vi har fått vän­ner för li­vet, sä­ger Ai­no.

– Re­ak­tio­nen var ett gråt­ka­las. Jag är en ugly cry­er, men jag bju­der på den, läg­ger Ca­ro­li­ne till.

I ju­ni släpp­te Icona Pop sing­eln Girls Girls och ra­der­na I lo­se con­trol/I spin around in cir­cles ba­by/And if I fall, I’ll de­al with that to­mor­row, may­be/So­me nights I re­mem­ber, so­me nights I for­get/The­re’s boys I li­ke bet­ter but the­re’s no regrets, vi­sar ett tyd­ligt bud­skap – ba­ra för att man är tjej ska man in­te hål­la igen, och ab­so­lut in­te ång­ra det man gör.

– Det är vik­tigt att man får gö­ra vad man vill för att kän­na sig le­van­de, sä­ger Ca­ro­li­ne.

– Att ut­tryc­ka sig klan­tigt som tjej får en helt an­nan klang än om man är kil­le. Vi har va­rit i så många si­tu­a­tio­ner där folk in­te för­står. Där vi känt oss fru­stre­ra­de. Det är jät­te­kul att se att jäm­ställd­het upp­märk­sam­mas just nu, men vi har fort­fa­ran­de lång väg att gå, sä­ger Ai­no. Hur har ni själ­va upp­levt det­ta?

– Vi kan näm­na tu­sen­tals si­tu­a­tio­ner. I bör­jan var vi två unga tje­jer, och folk vil­le för­änd­ra en och for­ma en. Folk skul­le be­rät­ta hur man skul­le be­te sig som ung tjej, hur värl­den funkar. Det var män som gav de här tip­sen. Det är så­dant som händer än idag, om vi spe­lar el­ler dj:ar får vi of­ta kom­men­ta­ren: ”Oj, wow, spe­lar ni live?” Vad fan tror du, på rik­tigt? Klart vi gör. En del ut­ryc­ker sig in­te så för att va­ra ela­ka, de vet in­te bätt­re. Då är det upp till oss att pro­ve them wrong. Vi får of­ta frå­gan om vi brå­kar. Om vi va­rit ett kill­band skul­le vi in­te ha fått den frå­gan. Des­sa si­tu­a­tio­ner upp­står he­la ti­den runt om i värl­den, vad man än gör, i vil­ket ar­be­te som helst, in­te ba­ra som ar­tist. Det är vik­tigt att frå­ga sig: hur ser jag på det här? Att ifrå­ga­sät­ta och

Vi sät­ter oss in­te själ­va på en pi­e­de­stal. Där­e­mot har vi sa­ker vi vill sä­ga

in­te ac­cep­te­ra en si­tu­a­tion. Vad be­ty­der fe­mi­nism för er?

– Bå­de jag och Car­ro väx­te upp nä­ra vå­ra mam­mor. De har all­tid va­rit kvin­nor som ba­ra kör på, och som tar myc­ket plats. För oss är det en själv­klar­het att va­ra fe­mi­nis­ter, vi tror på själv­stän­dig­het. Det är otro­ligt vik­tigt att vå­ga pra­ta om sa­ker. Att vå­ga kon­fron­te­ra på en gång. Hur är det att bli sed­da som fö­re­bil­der plöts­ligt?

– Jag kan sä­ga på rak arm att vi gjort en mas­sa sa­ker som in­te är li­ka med en fö­re­bild. Vi har levt och känt. Det hand­lar in­te om per­fek­tion. Vi sät­ter oss in­te själ­va på en pi­e­de­stal. Där­e­mot har vi sa­ker vi vill sä­ga. Vi hop­pas att vi kan in­spi­re­ra folk med vår vän­skap och vårt bud­skap. Vi sjung­er om sa­ker som vi står för och kan re­la­te­ra till. Vad in­spi­re­ras ni av när ni skri­ver musik?

– Myc­ket är själv­upp­levt, det man har i sin nä­ra värld. Det är som en dag­bok som man skri­ver av sig i. När man kom­mer hem tit­tar man på an­teck­ning­ar och tar fram dem när man sät­ter sig i stu­di­on. Det är ro­ligt och käns­lo­samt att gå in i stu­di­on. Att få åter­upp­le­va fan­tas­tis­ka kväl­lar, och he­art bre­aks. Det spe­lar ing­en roll om vi har spel­ning­en of our li­ves. Li­vet händer ju va­re sig man vill el­ler in­te. Det är fort­fa­ran­de sa­ker som händer i vå­ra pri­vat­liv som vi in­te kan sty­ra över. Var man än är i värl­den så är man en män­ni­ska. Ibland kan man kän­na sig en­sam och då är det en lyx att vi har varand­ra. Jag kan kän­na mig hem­ma där Ai­no är. Hur ser ni på fram­ti­den? Hur länge or­kar ni va­ra på tur­né?

– Det är ro­li­ga­re än nå­gon­sin just nu. Vi är bätt­re på att fi­ra oss själ­va. Bätt­re på att nju­ta av li­vet. Det är en vik­tig punkt. I bör­jan kör man ba­ra på. Men så kom­mer man till en gräns där man mås­te tän­ka på häl­san. Att ta se­mes­ter ibland och hin­na läng­ta. Det är vik­tigt att ta tid till sig själv. Nu för­sö­ker vi se stäl­len vi åker till, så vi hin­ner upp­le­va nå­got; äta god mat, träf­fa folk, ba­da. Det känns som att vi har ett jät­te­bra gäng när vi tur­ne­rar. Det vi gör är på den ni­vån att det in­te skul­le fun­ka om det ba­ra var vi två. Det är som en cir­kus som åker till ett stäl­le och fort­sät­ter. Vi är på en fan­tas­tisk plats, vi är pep­pa­de på att vi­sa upp vår nya musik, och få tur­ne­ra med den. Vi har va­rit på otro­ligt många stäl­len, vi vill till­ba­ka och vi vill upp­le­va nya plat­ser. Vi har ett bra liv!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.