Su­gen på att trä­na? Hell no!

Plaza Kvinna - - Träning - Av Jonna Dagli­den Hunt fo­to Be­a­ta Holmgren/Stu­dio Em­ma Svensson

Bri­ta Zac­ka­ri ha­tar att trä­na. Så myc­ket att hon skri­vit en hel bok om det. Men allt är in­te hopp­löst. Med en stor dos hu­mor och hög igen­kän­nings­fak­tor gui­dar hon dig till att bli en trä­nings­per­son – på 6 vec­kor!

Är du en av dem som slä­par sig till gym­met en tis­dags­kväll ef­ter job­bet, när du egent­li­gen vill gå för­bi mat­af­fä­ren och ploc­ka lös­go­dis för att se­dan lan­da i sof­fan? Har du tu­sen ur­säk­ter för att in­te trä­na just idag?

Du är in­te en­sam, och det finns hopp även för dig. En­ligt för­fat­ta­ren och pro­gram­le­da­ren Bri­ta Zac­ka­ri kan man lä­ra sig att trä­na – trots att man ha­tar det. Det gäl­ler ba­ra att hit­ta rätt nycklar för att kom­ma igång. Den vik­ti­gas­te? Sänk rib­ban!

– Vi har en bild av att en lyc­kad trä­nings­per­son är nå­gon som åker på yo­ga­retre­at och dric­ker smoot­hi­es på en och sam­ma gång. Det är ett helt nytt liv som man ska le­va i och med trä­ning. Men det är mer lyc­kat att få in trä­ning i det liv du re­dan har: 20 arm­häv­ning­ar fram­för tv:n är trä­ning, sä­ger Bri­ta Zac­ka­ri. Hen­nes bok Jag ha­tar att trä­na är just ett hjälp­me­del för al­la som vill hit­ta lång­sik­tig­het i trä­ning­en. ”Bli en trä­nings­per­son på 6 vec­kor” upp­ma­nar hon.

– Ibland känns det som att jag lär män­ni­skor fusk. Men om al­la kän­de till de här nyck­lar­na skul­le in­te li­ka många tycka att trä­ning är li­ka med ång­est. De fles­ta har för höga mål. Jag kan kän­na igen mig i det. Man or­kar in­te hål­la på med nå­got där man ba­ra får okej re­sul­tat. Men så miss­lyc­kas man för att må­len är för höga och blir be­svi­ken, och så står man på minus. Sätt rib­ban så att du kla­rar av det i stäl­let så står du på plus. De två gång­er i vec­kan som du trä­nar är fak­tiskt mer än de fy­ra som du in­te gör det, sä­ger hon.

Hm, kanske du tän­ker – är in­te Bri­ta gift med Sve­ri­ges mest kän­da trä­nings­pro­fil Kal­le Zac­ka­ri Wahl­ström som lett pro­gram som Svett & Eti­kett, Trä­na med Kal­le och Gym­pa­lä­ra­ren? Kan hon verk­li­gen ha­ta att trä­na?

– Jag har haft en del föl­ja­re på Instagram som skri­ver: Du ver­kar ju gil­la att trä­na. Men det gör jag in­te. Jag gil­lar de här nyck­lar­na jag hit­tat som gör det möj­ligt. Där hit­tar jag gläd­jen. Det blir ex­tra tyd­ligt för att jag le­ver i ett för­hål­lan­de med en per­son som trä­nar så fort han kom­mer åt. Vi bör­jar all­tid brå­ka när vi trä­nar ihop. Han gör för svå­ra pass, han tyc­ker om när det är vid­rigt job­bigt. Jag tyc­ker mest att trä­ning­en ska va­ra la­gom svår. Han tyc­ker om att krä­kas, in­te jag. Jag skul­le kun­na ha­ka på det men har en mas­sa ur­säk­ter. Jag tän­ker: ”jag or­kar in­te”, ”jag har ont i ryg­gen” el­ler ”det är för myc­ket på job­bet.” Det som är jäv­ligt är att allt det där kan bli bätt­re om man trä­nar, men man

glöm­mer de an­led­ning­ar­na.

I boken be­skri­ver Bri­ta sin egen kom­pli­ce­ra­de re­la­tion till krop­pen och trä­ning, fram­förallt i si­na ton­år. Hon be­skri­ver si­tu­a­tio­ner med hög igen­kän­nings­fak­tor; om det nya li­vet som bör­ja­de på mån­dag men som ba­ra va­ra­de fram till tors­dag:

“Jag blev trött på att duc­ka kom­pi­sars för­slag på vin­kväl­lar el­ler dof­ten av ny­bakt cro­is­sant från ba­ge­ri­et

– och så un­na­de jag mig nåt som var emot reg­ler­na. Och när jag än­då ha­de gjort det kun­de jag li­ka gär­na fort­sät­ta un­na, och sen åt jag allt jag kom över och tänk­te att jag skul­le bli en bätt­re män­ni­ska näs­ta vec­ka. Så jag bör­ja­de om på mån­da­gen igen. Igen och igen.”

Det är just den här het­sen som Bri­ta vill att trä­ning ska slu­ta va­ra sam­man­kopp­lat med. Som om trä­ning ba­ra hand­lar om vil­ka vi skul­le kun­na bli sna­ra­re än vil­ka vi är.

– Jag tror in­te att nå­gon av oss är im­mun mot den ut­se­en­de­hets som finns. Vi är ba­ra oli­ka bra på att stå emot den. Jag job­bar med det var­je dag. Även om jag har en nor­mal-åt-det-sma­la­re-hål­let-kropp, så hit­tar jag fort­fa­ran­de fel. Det är ett pro­blem när trä­ning, som är så myc­ket mer än ut­se­en­de, främst hand­lar om kropps­ång­est och smal­hets. Jag ha­tar att trä­na för att jag ha­tar det som trä­ning och fit­nes­svärl­den har bli­vit. Det är en mil­jö där man har en snäv bild av häl­sa – att rö­ra på sig är ex­klu­de­ran­de och ger pre­sta­tions­ång­est. Var­för har just kvin­nor en lad­dad re­la­tion till trä­ning tror du?

– Av många oli­ka an­led­ning­ar. Det är jäv­ligt svårt att va­ra kvin­na ge­ne­rellt i sam­häl­let. Vi har så höga krav på oss att kun­na myc­ket mer in­nan vi får pra­ta. Vi ska va­ra snyg­ga­re än al­la and­ra, även om vi job­bar med sa­ker som in­te har med ut­se­en­de att gö­ra. Vi har glömt att vi bor­de trä­na för häl­san och in­te för att kun­na vi­sa oss på stran­den el­ler för att tillå­ta oss en ham­bur­ga­re. I trä­nings­sam­man­hang­et är en kvin­na fruk­tans­värt ut­satt, och har all an­led­ning att kän­na sig ned­tryckt i skor­na. Går du till gym­met blir du rag­gad på, el­ler får blic­kar. Många gre­jar att käm­pa emot, och har en fet men­tal rust­ning. Men boken ska kun­na hjäl­pa till med det, hur du ska tän­ka för att kän­na att gym­met känns mind­re läs­kigt. Se­dan det här med ma­ten – vi lu­ras att tro att man ska ban­ta me­dan man trä­nar vil­ket är bulls­hit. Du får än­då trä­ning­en gjord, så vad är det ma­gis­ka re­cep­tet?

– Jag tillå­ter mig själv att fus­ka. Det gör att det känns lät­ta­re. Jag gör det snabbt, det känns svårt att få in en

tim­me. Man kan kö­ra slut på he­la krop­pen på en kvart. Så gör jag of­ta. Att lä­ra sig att ska­pa en bank av oli­ka sa­ker att gö­ra så att man vet vad man ska gö­ra för öv­ning­ar. Jag har sam­lat en mas­sa öv­ning­ar och pass. Åter­i­gen, att sän­ka rib­ban. Vad för tips har du för att man ska kom­ma igång?

– Det är vik­tigt att man in­te kän­ner sig då­lig när man trä­nar. När jag trä­nar med Kal­le kän­ner jag mig då­lig, så det är bätt­re om vi bå­da trä­nar med jäm­li­kar. Man mås­te in­te trä­na med sin part­ner om det in­ne­bär att man är sva­ga­re el­ler lång­sam­ma­re. Jag tän­ker of­ta på att just rö­ra mig bort från sa­ker som får mig att kän­na mig då­lig. Som att av­föl­ja kon­ton på Instagram som vi­sar upp omöj­li­ga krop­par. Själv har jag av­följt Ky­lie Jen­ner. Allt ver­kar även fre­kven­ta­re när man ser det på Instagram. Jag kan få frå­gan: Trä­nar du he­la ti­den på se­mestern? I själ­va ver­ket är det två gång­er, men det ver­kar så, för att det är det jag har postat. An­nars plas­kar jag mest i en barn­pool med mitt barn. Het­sen gör oss hand­lings­för­la­ma­de. Mitt tips är att re­dan idag bör­ja med 10 mi­nu­ter arm­häv­ning­ar och si­tups – då har du trä­nat en gång och har en gång att fi­ra!

Vi har glömt att vi bor­de trä­na för häl­san och in­te för att kun­na vi­sa oss på stran­den

bri­ta zac­ka­ri

Ål­der: 35 år. fa­milj: Ma­ken Kal­le Zac­ka­ri Wahl­ström, dot­tern Es­sa och bonus­so­nen Glenn. instagram: @ i.ha­te. wor­king.out. ak­tu­ell: Med boken Jag ha­tar att trä­na.

Jag ha­tar att trä­na Bri­ta Zac­ka­ri Kom­mer ut den 25 sep­tem­ber på Norsted­ts för­lag.

Sweatshirt, 299 kr, H&M.

Tajts, 299 kr, H&M.

Hör­lu­rar, 999 kr, Ur­ba­ne­ars.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.