Den otroliga
Jessica Williams
Som 22-åring blev hon den yngsta, tillika första, svarta kvinnliga korrespondenten på USA:s största nyhetssatirserie. Idag är hon bästis med J.K. Rowling och en vass stjärna inom humorvärlden, där hon öppnar dörrar för andra minoriteter. Plaza Kvinna träffade det lika roliga som upproriska fenomenet Jessica Williams i Los Angeles.
Jessica Williams har platåskor på sig när hon sveper i in i rummet. Och en gigantisk afro därtill. En retro-kombination som får den 28-åriga skådespelerskan och komikern att påminna om en ung Pam Grier, blaxploitationikonen som på 70-talet blev en av USA:s viktigaste svarta feministhjältar. Men stjärnglansen och den feministiska sprängkraften hos Jessica är odiskutabel även utan accessoarer, precis som hennes komiska perception. Som när vi hälsar och jag berömmer hennes hår, varpå hon roat svarar ”Jag älskar att du inte kommenterar att det är en peruk. Jag är svart. Mitt hår är ombytligt, som Rihannas”. Och genast har Jessica exemplifierat sin briljanta förmåga att blanda politik, humor och populärkultur.
Vi befinner oss på det gigantiska lyxhotellet Langham Huntington i den flotta Los Angeles-förstaden Pasadena, och slår oss där ner på två sammetsstolar så att Jessica kan hämta andan. Det är bråda mediedagar för den Kalifornienbördiga New York-bon. Utöver sin superpopulära podcast 2 Dope Queens som hon driver med sin bästis, ståuppkomikern Phoebe Robinson, är Williams aktuell med en pampig tv-serieversion av samma podcast (visas på HBO Nordic) och till hösten med rollen som professor Eulalie ”Lally” Hicks i J.K. Rowling-filmen Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald. Dessutom har järnet knappt hunnit svalna sedan Williams första huvudroll i den kritikerrosade independentfilmen The Incredible Jessica James från i fjol, – vars brittiska premiär ledde till Williams första möte med nämnda Harry Potter-författare. En upplevelse som den självutnämnda Potter-nörden Williams har beskrivit som ” livsomvälvande”, och som hon avslöjade för sin kollega först i sin podcast.
– Mycket av entusiasmen i vår show kommer ifrån att jag och Phoebe väljer att inte berätta dagliga upplevelser från våra respektive liv för varandra innan vi går på scen. Det är även delvis därigenom vi hittar peppen innan varje show, även när vi känner oss slitna. Mycket av vår dialog är improviserad och en stor del av glädjen både för oss och publiken är när jag och Phoebe upptäcker
saker om varandra på scenen. Det finns ett överraskningselement där.
Som tv-serieversion har 2 Dope Queens samma grundupplägg som podcasten, om än på en mer påkostad och uppförstorad nivå: Jessica och Phoebe på en scen framför en entusiastisk publik. De två komikerna pratar om liv, populärkultur och politik mellan ett antal gästframträdanden av andra komiker som de vill lyfta fram. Det bekräftande och bejakande draget genomsyrar i podcasten, så även den gråaste måndagsmorgonen kan få ett ljust skimmer när duons älskvärda tugg drar igång. Jessica Williams vill göra plats. För andra.
– Vi har alltid varit tydliga med att vi antingen vill ha en kvinna, en icke-vit person eller en HBTQ-person representerad i varje avsnitt. Det innebär att vi kontinuerligt gör research själva för att till exempel hitta nya transexuella komiker som gäster. Istället för att slå neråt och sprida negativitet försöker vi att lyfta fram olika människogrupper och föra deras talan, även de som inte är svarta kvinnor. Det politiska perspektivet har jag på gott och ont med mig från mitt jobb The Daily Show, där jag började.
Jessica var en relativt vanlig humoristisk 22-årig student på California State University i Long Beach utanför Los Angeles, när hon 2012 (genom en audition) som ett blixtnedslag vann förtroendet hos superstjärnekomikern Jon Stewart som då ledde USA:s största nyhetssatirserie The Daily Show. Det starka bandet mellan dem är tydligt i det första avsnittet av tv-versionen av 2 Dope Queens, som Jon Stewart gästar, där Williams blir synbart rörd och nervös under det improviserade samtalet med sin förra chef. Detta trots att hon idag utgör ena halvan av USA:s största svarta kvinnliga komikerduo, är kompis med J.K. Rowling och unisont godkänts av USA:s hippaste populärkulturmaffia.
Jon Stewart är en man som Jessica Williams inte kan säga nog gott om.
– Han chansade på mig när jag var 22 år gammal. Han är den bästa chef jag någonsin har haft och den trevligaste, smartaste man jag vet. Det var så coolt att se den person som anställt mig dyka upp och visa sitt stöd
Vi vill ha en kvinna, en icke-vit person eller en HBTQ-person representerad i varje avsnitt
för min egen lilla tv-baby. Tydligen är han ett stort fan.
Fans, det har Jessica många av år 2018 – där den så kallade ”Black brilliance”-rörelsen och dess starka påverkan på det mediala och populärkulturella klimatet i USA inte har skadat. Där en film som Black Panther blir en av de mest framgångsrika superhjältefilmerna i Hollywoods historia, där den homosexuella svarta komikern och tv-producenten Lena Waithe hamnar på omslaget av Vanity Fair, och där den svarta komikern och skådespelaren Tiffany Haddish i våras prydde ett av omslagen till Time Magazines årliga 100 Most Influential People- nummer. Ett USA som trots sin Trump-regim har börjat leverera och lyfta fram svarta förmågor med en hastigt ökande frekvens och kraft, är naturligtvis ett USA som 2 Dope Queens gör sig väl i. Något som Jessica är högst medveten om, även om hon samtidigt inte någonstans anser att kampen för ett rättmätigt utrymme för svarta bör avta.
– En av de bästa aspekterna med 2 Dope Queens är att jag och Phoebe för samtal som många människor, i synnerhet svarta kvinnor på andra platser i världen, inte har hört föras på en så pass etablerad plattform. Vare sig vi snackar om dejting, relationer mellan svarta och vita, subtil vardagsrasism eller penisar. Nej, vi har inget filter att tala om överhuvudtaget.
Jessica kan skämta om de mest obskyra problemen hos en viss minoritet utan att det blir det minsta exkluderande. Just detta är styrkan med bra humor, menar hon.
– Om sanning levereras med humor blir den universell. Som när jag som svart kvinnlig amerikan tittar på den vita, grabbiga brittiska tv-serien Peep Show, och helt enkelt måste medge att den är väldigt rolig. När jag och Phoebe skämtar om våra liv i Brooklyn, måste man inte bo där för att kunna relatera. Men sedan får skämten såklart en till nivå om man fattar referenserna.
Utöver det positiva klimatet för svarta inom amerikansk underhållning konstaterar Jessica hur goda möjligheterna för kvinnor inom samma bransch är idag, oavsett hudfärg.
– Men många blir förstås fortfarande väldigt obekväma av att höra kvinnor föra fram sina åsikter helt ofiltrerat, vilket män traditionellt uppmuntras till. Men jag tänker inte be om någons tillstånd. Det är 2018, det här är vad som sker nu. Och av alla dagens fantastiska tv-projekt skapade av kvinnor att döma har det inte varit fråga om att kvinnor har bett om utrymme. Vi har krävt det. Det är en fantastisk tid vi lever i, där vi säger: ”Så här låter vi, det här är vad vi behöver, och vad vi vill. Vi hoppas att du gillar det. Men om inte, tack och adjö”.