GLENN O’BRI­EN

Han har job­bat för An­dy War­hol, skri­vit böc­ker om konst, ska­pat någ­ra av mo­de­värl­dens mest le­gen­da­ris­ka kam­pan­jer, samt va­rit en sti­li­kon för två ge­ne­ra­tio­ner unga män. Pla­za Ma­ga­zi­ne fick en ex­klu­siv au­di­ens hos för­fat­ta­ren Glenn O'Bri­en i hans lä­gen­het

Plaza Magazine - - Innehåll - IN­TER­VJU KON­RAD OLS­SON

Skribenten och sti­li­ko­nen som job­bat för War­hol och ska­pat någ­ra av mo­de­värl­dens mest le­gen­da­ris­ka kam­pan­jer.

Glenn O’Bri­en är en av de mest le­gen­da­ris­ka jour­na­lis­ter­na och för­fat­tar­na i det mo­der­na USA. Han bör­ja­de sin kar­riär 1971 med att skri­va för An­dy War­hol på hans ny­star­ta­de tid­ning In­ter­vi­ew. Se­dan dess har han ar­be­tat för ett fler­tal tid­ning­ar och var fram tills ny­li­gen känd som ko­lum­nis­ten The Sty­le Guy i GQ Ma­ga­zi­ne. Han har skri­vit böc­ker om konst och mo­de, haft eg­na tv-pro­gram, och är dess­utom upp­hovs­man till någ­ra av vår tids mest le­gen­da­ris­ka re­klam­kam­pan­jer, in­klu­si­ve CK One för Cal­vin Kle­in och Dior­kam­pan­jen J’Ado­re med Char­li­ze The­ron.

Jag och Glenn kom i kon­takt med varand­ra ef­ter att jag ha­de pra­tat om ho­nom i min podcast The Ols­son Brot­hers Podcast. Kort ef­ter att av­snit­tet lagts ut hör­de Glenn av sig via Twit­ter för att kor­ri­ge­ra någ­ra fak­ta­fel som ha­de upp­stått i dis­kus­sio­nen om ho­nom. Vi bör­ja­de pra­ta och be­stäm­de att vi skul­le för­sö­ka ses ef­tersom jag skul­le till New York Fa­shion We­ek da­gen där­på. Två da­gar se­na­re möt­te jag ho­nom i hans lä­gen­het på Man­hat­tan. Föl­jan­de sam­tal äg­de rum den 11 sep­tem­ber 2015.

Hur pre­sen­te­rar du dig in­för nya män­ni­skor?

– Jag he­ter Glenn O’Bri­en och jag är en skri­bent. Ibland sä­ger jag att jag är en skri­bent från New York.

Du tog kon­takt med mig via Twit­ter. Är du en ny­fi­ken per­son?

– Ye­ah. För mig är in­ter­net en dröm som gått i upp­fyl­lel­se. När jag bör­ja­de var man tvung­en att bli upp­täckt av nå­gon för att slå ige­nom. I dag kan du ba­ra pub­li­ce­ra din mu­sik el­ler di­na tex­ter di­rekt, och ing­en be­hö­ver ta­la om för dig att du du­ger. Jag äls­kar det.

Hur of­ta är du på Twit­ter?

– Jag för­sö­ker hål­la ne­re det. Jag kan verk­li­gen va­ra en Twit­ter­miss­bru­ka­re. Twit­ter är en per­fekt platt­form för ko­me­di, för one­li­ners och små afo­ris­mer. Jag gil­lar det.

Hur ser din var­dag ut? Skri­ver du mest el­ler äg­nar du dig åt and­ra sa­ker ock­så?

– Jag kän­ner ing­en konst­när el­ler skri­bent som äg­nar sin mesta tid med att skri­va el­ler måla. Den mesta ti­den går åt att mej­la el­ler skri­va chec­kar. För de fles­ta är jag nog känd som The Sty­le Guy, i al­la fall om man lä­ser min Wi­ki­pe­dia-si­da, men det är en väl­digt li­ten del av mitt liv. Jag job­bar all­tid på tio sa­ker sam­ti­digt.

Många kän­ner in­te till att du gör myc­ket kom­mer­si­ellt ar­be­te, som an­nons­kam­pan­jer och kon­cep­t­ut­veck­ling för va­ru­mär­ken.

– Ja, det är så jag har råd att le­va. Jag ham­na­de i det li­te av en slump. Det var kanske tju­go­åt­ta år se­dan och jag ha­de en god vän som var form­gi­va­re på en tid­ning, men som ock­så gjor­de re­klam. Hon skul­le gö­ra en re­klam­film för Bar­ney’s i New York och frå­ga­de om jag vil­le hjäl­pa till med print­kam­pan­jen. När de frå­ga­de hur myc­ket jag vil­le ha be­talt sva­ra­de jag: ”Ing­en aning. Vad ha­de ni tänkt er?” Och sum­man de nämn­de var mer än jag nån­sin skul­le vå­ga be­gä­ra. Så jag tänk­te, det här är top­pen! Det gjor­de att jag kun­de fort­sät­ta skri­va, men jag bör­ja­de ock­så tyc­ka om det väl­digt myc­ket.

Vil­ka var di­na ti­di­ga upp­drag?

– Jag gjor­de Bar­ney’s till­sam­mans med [den le­gen­da­ris­ke re­kla­ma­ren] Fa­bi­en Ba­ron. Han var form­gi­va­re, Ste­ven Kle­in var fo­to­graf och som mo­del­ler an­vän­de vi Na­o­mi Camp­bell, Lin­da Evan­ge­lis­ta och Rachel Wil­li­ams, som al­la var nya då. Det var otro­ligt ro­ligt. Se­dan bör­ja­de jag job­ba med il­lust­ra­tö­ren Je­an-Philip­pe Del­hom­me, och vi gjor­de kam­pan­jer för Bar­ney’s i två och ett halvt år, vil­ka var väl­digt fram­gångs­ri­ka. Det gjor­de att jag bör­ja­de job­ba med al­la möj­li­ga, Cal­vin Kle­in, Ar­ma­ni … Jag har job­bat med Di­or länge. Jag gjor­de J’Ado­re-kam­pan­jen med Char­li­ze The­ron och den se­nas­te kam­pan­jen Sau­vage med John­ny Depp.

Hur går det till när du ska­par en kam­panj som Sau­vage? – Jag sät­ter mig med re­gis­sö­ren, som i det här fal­let är Je­an-Bap-

tis­te Mon­di­no. Vi sät­ter oss ner, dric­ker en mas­sa vin och pra­tar om allt vi ha­tar. Ha­ha! Se­dan hit­tar vi på nå­gon stol­lig idé som han går till Di­or och säl­jer in. Och se­dan så … ja, se­dan bör­jar vi fil­ma.

Var det er idé att an­vän­da John­ny Depp?

– Nej, det där är all­tid be­stämt in­nan vi kom­mer in.

Hur ser skriv­pro­ces­sen ut när du ska­par en kam­panj? Gör du myc­ket re­se­arch?

– Folk som säl­jer bi­lar gör re­se­arch. Folk som säl­jer hand­väs­kor och par­fy­mer gör ing­en re­se­arch. Vi ba­ra hit­tar på all­ting. Jag vet in­te rik­tigt … det hand­lar om att sät­ta en stäm­ning. Jag har all­tid ve­lat bli po­et, och bra copy­wri­ting kan va­ra som po­e­si. Of­ta hand­lar det om att hit­ta bra ord som kom­plet­te­rar bil­den. Jag gil­lar att job­ba till en bild. När jag gjor­de CK One- re­kla­mer­na för Cal­vin Kle­in så ha­de vi en mas­sa kän­da mo­del­ler som Ve­rush­ka, och när allt var klart och Ste­ven Kle­in ha­de satt lju­set rätt så lu­ta­de han sig över till mig och sa: ”Kan du få dem att sä­ga nå­got?” Så det blev mitt jobb.

Skri­van­de an­ses ju va­ra en av de högs­ta konst­for­mer­na. Kan du ibland kän­na att du ver­kar i en yt­lig värld när du job­bar för mo­dekam­pan­jer?

– Nej, in­te alls. Jag får sam­ma njut­ning av att skri­va en kons­tes­sä som att skri­va en re­klam­kam­panj. Folk ver­kar in­te rik­tigt ve­ta vad som är yt­ligt nu för ti­den. Många sa­ker som pre­sen­te­ras som fin konst är bland de mest yt­li­ga du kan kon­su­me­ra.

Vå­gar du ge ett ex­em­pel på det?

– Många konst­nä­rer i dag är rik­tigt lö­ki­ga, men jag tror in­te jag ska namn­ge dem.

Pro­cen­tu­ellt, hur myc­ket av ditt ar­be­te är re­klam och hur myc­ket är

jour­na­li­stik?

– Jag ser fak­tiskt in­te mig själv som jour­na­list läng­re, ef­tersom jag in­te gör por­trätt.

Jaså, är det ett med­ve­tet val?

– Ja, jag ha­tar det där. Jag vill in­te va­ra en del av pr-ma­ski­ne­ri­et. Dess­utom finns det ing­en plats att pub­li­ce­ra sig på. Ha­de jag skri­vit för Esqui­re på sex­tio­ta­let ha­de jag sä­kert tänkt an­norlun­da, men i dag finns in­te det fo­ru­met. När Gay Ta­le­se, Nor­man Mai­ler och Tom Wolf höll på så skrev de vik­ti­ga sa­ker, men det där finns in­te kvar. Jag gil­lar att skri­va es­sä­er.

Det finns in­te hel­ler bud­ge­tar­na att gö­ra de sto­ra re­por­ta­gen.

– Pre­cis. Jag me­nar … jäm­för text­bud­ge­tar­na med re­tusch­bud­ge­tar­na. Det är re­tu­schö­rer­na som tjä­nar de sto­ra peng­ar­na i mo­de­värl­den!

Vad skri­ver du på för­u­tom es­sä­er?

– Jag har ett par film­ma­nus jag job­bar med. Jag tyc­ker film är den högs­ta konst­for­men i dag. Vi har inga sto­ra ro­man­för­fat­ta­re läng­re, men folk gör fort­fa­ran­de rik­tigt bra film.

Vil­ka fil­mer gil­lar du?

– Jag gil­lar allt med brö­der­na Co­hen, Paul Tho­mas An­ders­son och den and­ra An­der­son … Wes! Pa­o­lo Sor­ren­ti­no är fan­tas­tisk.

När du ser till­ba­ka på din kar­riär, vad är du mest stolt över. Män­ni­skor­na du träf­fat, som An­dy War­hol el­ler Basqui­at. El­ler tex­ter­na du skri­vit?

– Kan man ens väl­ja? John Len­non sa: ”Li­vet är det som hän­der dig me­dan du är upp­ta­gen med att gö­ra upp pla­ner”. Allt bra som hänt mig har hänt av en slump. Men tex­ter­na jag skri­vit är ju nå­got väl­digt kon­kret. Jag kan ploc­ka upp en bok jag skrev för fem år se-

dan och fort­fa­ran­de skrat­ta åt den. Då kän­ner jag verk­li­gen att jag lyc­kats.

Du har hängt med många le­gen­da­ris­ka per­son­lig­he­ter. Du bör­ja­de din kar­riär hos An­dy War­hol på In­ter­vi­ew Ma­ga­zi­ne. Har du re­flek­te­rat över att du be­fun­nit dig i så­da­na hi­sto­ris­ka si­tu­a­tio­ner?

– Ja, jag tror det. När jag bör­ja­de job­ba med An­dy så var den en dröm som gick i upp­fyl­lel­se. Han var min fa­vo­rit­konst­när och jag ha­de sett al­la hans fil­mer. Jag var fort­fa­ran­de rätt själv­upp­ta­gen och no­ga med att gö­ra min egen grej. Men jag lär­de mig myc­ket om att ar­be­ta ge­nom att hänga med War­hol. Han var en ex­em­pla­risk ar­be­ta­re.

Vad lär­de han dig?

– Han tac­ka­de ald­rig nej till ett jobb, om det be­ta­la­de till­räck­ligt bra. Men när han väl skul­le gö­ra job­bet så gjor­de han det på sitt eget sätt. Det hand­la­de om att gö­ra sa­ker så bra som du ba­ra kan. Jag minns när jag gick på fest med An­dy. Jag för­sök­te ha kul och rag­ga tje­jer och An­dy ba­ra suc­ka­de: ”Det här är så hårt ar­be­te”. Och det slog mig att vi var på en fest och han tyck­te verk­li­gen att det var en del av job­bet. Han ha­de en gans­ka bred upp­fatt­ning om vad jobb var för nå­got. Job­bet var hans liv.

Du har ett hus ock­så, job­bar du myc­ket där­i­från?

– Jag har ett stäl­le i Con­necticut. Jag ha­de ett stäl­le i The Hamp­tons för­ut, men till slut så flyt­ta­de ju al­la dit som jag vil­le kom­ma bort ifrån. Så jag flyt­ta­de ut i sko­gen. Vi åker dit var­je helg. Visst hän­der det att jag job­bar där, men jag bru­kar sä­ga som John Good­man i The Big Le­bowski: ”I don’t roll on Shab­bat.” Hel­ger­na är off li­mits när det kom­mer till jobb, då vill jag va­ra med fa­mil­jen.

Vad job­bar du på just nu?

– Jag job­bar på en bok om hur konst­värl­den för­änd­rats de se­nas­te fem­tio åren.

Det lå­ter som en enormt åta­gan­de.

– Det var min agent som fick mig att bör­ja. Jag ha­de idén men han över­ty­ga­de mig om att jag bor­de gö­ra det. Det är ett stort sam­tal­säm­ne just nu i konst­värl­den, hur den har bli­vit så kom­mer­si­a­li­se­rad.

Var­för har den bli­vit det tror du?

– Well, det är det jag ska skri­va en bok om. Det är verk­li­gen kom­pli­ce­rat.

Kän­ner du många konst­nä­rer?

– Ja, jag är in­te vän med and­ra skri­ben­ter. Mi­na vän­ner är mu­si­ker och konst­nä­rer.

Kom­mer de ta il­la upp av din bok?

– Jag tror in­te det. Jag är in­te ute ef­ter att sät­ta dit nå­gon. Folk kanske tän­ker ”wow, nu var han snäll mot Lar­ry Ga­go­si­an [värl­dens mest fram­gångs­ri­ka gal­le­rist, red. anm.]”, men jag har ing­en gås att ploc­ka. Jag tyc­ker ba­ra att det är ett kom­pli­ce­rat äm­ne och det är värt att pra­ta om det på dju­pet.

Har de nå­gon­sin va­rit ett pro­blem för dig, tro­vär­dig­hets­mäs­sigt, att du bå­de va­rit ak­tiv i konst­värl­den och sam­ti­digt gjort re­klam?

– Jag bryr mig in­te om min tro­vär­dig­het. Om jag har rätt så har jag rätt och det bor­de gö­ra mig tro­vär­dig. Allt det and­ra är ba­ra image, och jag hy­ser gans­ka myc­ket för­akt mot image. Jag skäms in­te för det jag har gjort.

I Sve­ri­ge har vi nå­got som he­ter ”jan­te­lag”, som in­ne­bär att man in­te ska för­hä­va sig och fram­för allt in­te tro att man ska kun­na för­hä­va sig in­om oli­ka om­rå­den. Men du har gjort väl­digt många oli­ka sa­ker, in­om många oli­ka om­rå­den.

– Well, var­för in­te? Ing­en sa åt Le­o­nar­do da Vin­ci att han in­te kun­de de­sig­na ett va­pen vid si­dan om sin konst. Det är nå­got av det värs­ta med vår tid. Jag har all­tid ha­tat när folk har kom­mit fram till mig och sagt: ”Du är en så­dan fan­tas­tisk mu­sik­skri­bent”. Jag kan skri­va om mer än ba­ra mu­sik. Jag me­nar, om du är en va­ken och tän­kan­de per­son, var­för ska du då in­te skri­va om allt som du ser fram­för dig? Vi le­ver verk­li­gen i en tid då allt ska in­sti­tu­tio­na­li­se­ras. Det är min tes om konst­värl­den ock­så, hur den in­te ens in­klu­de­rar konst­nä­rer­na. Du har konst­nä­rer­na, se­dan har du konst­värl­den, som be­står av mu­se­er och hand­la­re och ban­ker och sam­la­re och som in­te hand­lar någon­ting om kons­ten. Det hand­lar om makt.

Be­rät­ta om din show på App­le tv!

– Om du ska jäm­fö­ra den med nå­got så är det nog Char­lie Ro­se. Det är ba­ra jag som pra­tar med en el­ler två per­so­ner. Vi spe­lar in på Be­a­trice Inn, i en tom re­stau­rang­mil­jö.

Vil­ka gäs­ter kom­mer ni ha?

– Konst­nä­ren Ri­chard Prin­ce, su­per­mo­del­len Gi­se­le, Le­and­ra Me­di­nie som skri­ver blog­gen Man­rep­per. Det är folk som jag gil­lar.

Och när kom­mer konst­bo­ken?

– I mars. Jag har job­bat på den i ett år. Jag är rätt bra på att le­ve­re­ra i tid. Jag an­tar att det kom­mer av att ha job­bat på tid­ning.

Vill du re­kom­men­de­ra nå­got?

– Boken Doom of youth av Wynd­ham Lewis från 1932. Den hand­lar om den här ung­doms­fix­e­ring­en som är ak­tu­el­la­re än nå­gon­sin. Det är en mark­nads­fö­rings­kom­plott som har ska­pat en falsk kul­tur. Jag me­nar, vad är för­de­len med att va­ra ung i dag?

Kän­ner du dig bätt­re nu än när du var ung?

– När jag tit­tar mig i spe­geln på mor­go­nen så tän­ker jag: ”Fuck, I’m old!” Men för­u­tom det kän­ner jag mig den­sam­me som när jag var ung. För­u­tom att jag är lug­na­re i dag, mer av­slapp­nad. Jag kän­ner mig li­ka jäm­bör­dig med min som, som är 15, som med konst­nä­ren Alex Katz, som är 88. Var­för iso­le­ra sig från den ena el­ler and­ra ål­ders­grup­pen. Vi män­ni­skor bor­de um­gås mer som en stam.

”Jag får sam­ma njut­ning av att skri­va en re­klam­kam­panj som av att skri­va en kons­tes­sä.”

Glenn O'Bri­en fo­to­gra­fe­rad i sin lä­gen­het i New York.

Chefre­dak­tör Kon­rad Ols­son på be­sök i Glenn O'Bri­ens lä­gen­het på Man­hat­tan.

Glenn O'Bri­en har ska­pat någ­ra av mo­de­värl­dens mest le­gen­da­ris­ka re­klam­kam­pan­jer, in­klu­si­ve CK One för Cal­vin Kle­in och årets Sau­vage för Di­or med John­ny Depp.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.